Hästarna har hunnit äta upp morgonhöet. De brummar när jag öppnar stalldörren till baksidan. Frågar om Årvar vill följa med in. Det känns som jag precis kom från stallet, men tiden hinner alltid rusa när man har en liten. När mat ska ätas, blöjor bytas, kläder tvättas och väskor packas. Det är mysiga bestyr. Men nu är det lunchtid och hästtid. Borstar långa vinterpälsen och slitna manen. Stryker över ben och senor för den dagliga checken. Tar på sadeln, spänner tränset. Hoppar upp från stolen ute. “Ptroo, ptroo” säger jag medan han trampar runt. Väntar tills han kommit till ro och står stilla. “Duktig kille”. Sen går vi. Med fjädrande steg.
Jag kan ärligt säga att min hästmotivation legat på noll i många månader i höst och vinter. Tänkte att det är lika bra jag blir utan häst. Det har inte gått som jag önskat och jobbat för. Allt från stall till häst har krånglat. Värst har nästan varit stallkrånglet. Jag besparar er eländet. Bara berättar att så varit fallet, och berättar med ett snett leende att jo, jag tror jag hittat tillbaka till gängorna.
Fortfarande finns en oro att min Å inte har många månader kvar hos mig. Men samtidigt så har jag ingen ork att ta ut något i förskott. Vi får se. Och idag, tisdag, när kallgraderna var på besök, ja då njöt vi ihop. Min hästbästis och jag.