Ett lagat & lappat stall

Hej på er, här på Backen råder lugnet efter en kämpig kväll. Loppan har åkt på hög feber efter vaccinationssprutan imorse. Det är skönt att veta vad eländet beror på, såklart, men mammahjärtat är ändå oroligt förstås.

Idag vill jag prata om något jag funderat på ett tag. Idag när jag gjorde de dagliga stallsysslorna: mocka, fylla hö, byta vatten i hinkarna och sopa stallgången så tänkte jag på mitt lilla stall.

Jag hade tänkt skänka er ett inlägg om hur planerna ser ut på att rusta upp stallet. Kanske en första idéskiss om hur lösdriften – så småningom – ska utformas. Men jag hejdar mig där. Det är som att jag försöker mig på en brasklapp då och då, liksom att gardera mig med att prata om planer och drömmar för att slippa visa hur slitna, oorganiserade eller skrotiga vissa delar av gården faktiskt är. Kanske är det en försvarsmekanism jag anammar för att orka med alla tusen och åter tusen projekt vi kommer att ta oss an under vår tid på denna gård?

Stallet då. Min älskade tillflyktsort. 2014, innan vi ens ägde gården, så fick jag tillåtelse av våra hyresvärdar att bygga boxar och hysa in mina två hästar på gården. Sedan gick det fort till handling, jag hävdade fort att “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd”. Och de boxarna byggde min pappa i ett nafs. Men vi insåg första vintern att taket var i lägsta laget för stora Årvar, så redan sommaren därpå (när vi köpt gården) så lyfte vi taket över boxarna. Sedan har det där “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd” sakta förvandlats till att ko-inredningen bilades bort, nytt golv gjöts, ny el drogs, stallet kalkades och lagades med puts. Det är insatt en pappa-tillverkad dörr direkt ut till hästarnas vinterhage. En fin höhäck är ihopsnickrad. En sadelkammare som rymmer alla pryttlar och pinaler är byggd, den är dessutom varmbonad och prick hur härlig som helst att tina upp i. Det är fixat elslingor i vattnet, slang ut till värmebaljan så man slipper bära hinkvis med vatten varje dag.

Ja, varje år har bjudit på stallprojekt. Min pappa har varit en klippa genom allt och hakat på alla mina idéer. Hejat på och också velat att mina hästar ska bo riktigt bra. Trots vårt enorma husprojekt som slukat all vår tid och pengar.

Så i vinter när jag stött på problem i stallet har jag bara velat stänga dörren och aldrig mer gå in igen. Bara förneka att det ens står på gården. Men så fungerar det ju inte. Vi har alltså stött på två problem i vinter. 1. Ventilationen har varit kass. 2. De “provisoriska” boxarna vi gjorde 2014 har börjat se sina bästa dagar.

Första punkten ska åtgärdas under året. Självklart. God ventilation är allt i ett stall. Så länge kör vi på öppna stalldörrar så gott det går. Andra punkten får mig verkligen att vilja riva ut allihopa och bygga nya boxar. Träboxar med något snitsigt “X” eller “Z” på dörren. Men det är så mycket som talar emot mig själv. Vi är eniga om att hästarna ska få gå på lösdrift framöver (när är väldigt oklart), det känns onödigt att renovera i ett stall som knappt ska användas. Samtidigt om jag tänker på mitt egna inlägg om livet. “Jag måste gräva där jag står” snurrar i mitt huvud dagligen. Så när pappa hade en dag över att spendera hos oss så föreslog jag att boxarna skulle lagas.

Sådant är pappa verkligen en stjärna på. Att laga och lappa och hitta lösningar. Spillbitar av OSB-skivor blev uppfräschningen stallet behövde. Väggarna har sakta slagits sönder när hästarna rullat sig i spånet. Små, små hål har tillsammans blivit stora hål som gett mig en klump i magen. “De får inte hinna göra sig illa innan jag åtgärdar detta”. Och det är ju inte svårt, inte svårt alls, att gå loss med skruvdragare och OSB-skivor. Men ibland behövs en hjälpande hand.

Det är verkligen en utmaning för mig att tygla mig själv. Jag är otroligt motiverad när jag väl vill något. Men i min hjärna krockar tankarna. Hur motiverad och engagerad jag än är i stallet och dess utformning så krockar det med tanken om hur jag vill att livet ska levas. Hästarna mår prima, de sover gott i boxarna om nätterna, äter gott hösilage i hagen om dagarna och hittar på äventyr med mig då och då. För att må bra behöver de ingen stallrenovering. För att jag ska må bra behöver jag inte heller någon stallrenovering. Men nog var det gott för hjärtat, att se den där ihoplappade OSB-väggen. En vacker dag så tar vi med all säkerhet tag i stallet och renoverar ordentligt, men fram tills dess ska jag vila i att jag faktiskt har ett stallTänk om jag kunde anamma detta på mer i livet, att tygla mig själv och gräva där jag står. Och ta till en hjälpande hand, då och då.

 

När Lo blev ett år!

I lördags fyllde vår älskling ett år. Så overkligt, vår pluttebebbe börjar bli en stor tjej. Lördagen firade vi från morgonsång till sena kvällen – de bilderna hamnar i familjealbumet – men idag bjuder vi in er att kika på lite kalasiga bilder. Här står vi i hallen och väntar på gästerna. Ena förväntansfull och pirrig, andra helcool och lyckligt ovantandes om allt ståhej som strax skulle uppstå i Drömmen.

Vår stora lilla tjej. Det är en fröjd att vara mamma till dig Lo. Så varm och lugn, tittar storögt på världen. Ibland med skeptiska ögonbryn, men ofta med glittrande ögon. En liten, liten smilegrop tittar ibland fram på vänster kind och i lilla munnen har fyra små gryn till tänder hittat ut. Du har en himla speed på krypandet nu, och går gärna – men bara om man får hålla mamma eller pappas hand eller ta en stol till hjälp. Du har vett och hov, vill absolut inte trilla eller göra dig illa, det tackar vi för. Du älskar djur, det värmer mitt hjärta. Du har en stor, varm familj runt om dig och några bebbevänner som kommer att följa dig genom livet, om jag får gissa. Du är fantastisk, från insidan och ut, en så genomgo och mysig tjej som vi har äran att få kalla vår dotter.

Efter sovstunden i vagnen får man sitta hos pappa och vakna till. Helt plötsligt hade trygga hemmet förvandlats till? Vadå? En kalas-lya! Med ballonger, hönsservetter, serpentiner och älskad familj! Hurra!

Tack och lov dök morfar upp med en välkänd, trygg famn att krypa upp i. För de här ballongerna, de var ett märkligt påfund!

En efter en trillade de in; mormor och morfar, farmor och farfar. Fastrar, moster, kusiner i massor. Ja några saknades förstås, det var fjällresor och Dubairesor och annat som kommit vägen. Men sjutton stycken fick vi in i köket i Drömmen utan att sitta allt för trångt! Lo har två kusiner födda samma år som henne (vilken lycka, va!), Signe på bilden är bara tre dagar yngre än Lo, och snart också grannar, vilket radarpar!

På köksbänken hade vi dukat upp det ena och det andra som vi tycker är gott!

Vad sägs om smörgåstårta? Eller morotskaka med småmaränger och fikon på?

Eller begärliga kolakakor ? Eller köpes-punchrullar, visste du att Lo är född på punchrullens dag? Det var dessutom min enda gravid-craving!

Och mina vaniljbullar jag modifierat på ett alldeles förträffligt sätt! Jag spritsade i marsansås, sådan man vispar ihop med mjölk. Ett genidrag för det blev så gott! Penslade dem med sockerlag efter gräddning istället för ägg också!

Men lilla Lo fick nöja sig med bebis-muffins och grädde mixat med hallon. Det var lite för spännande med alla busande kusiner för att riktigt kunna njuta av muffins-fika, men några slevar grädde gick ner i alla fall!

Sedan lektes det i massor. Det är så kul att se alla kusinerna tillsammans! Lo älskade varenda present hon fick – provade att mjuka alltihop och vinkade sedan ivrigt av gästerna en efter en när kalaset gick mot sin ände.

Vilket fantastiskt fint första kalas hon fick, vår lilla Loppa! Tack hela stora familjen för att ni ville komma och fira Los första födelsedag – och vårt första år som mor & far – tillsammans med oss! 

Veckan på Backen #4

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Äntligen blev det mars och en känsla av “Yes, vi klarade det”. Och jag må säga, att vintern har varit en av de mjukaste någonsin. Kanske inte känslomässigt- och livsmässigt. Men det är så mycket här på gården som fungerar så bra. Vattnet i stallet fryser inte, vi har det varmt och gott i Drömmen. Vi har ordnat det ganska lättarbetat i stallet och hönshuset. Det är en god betalning efter flera år med mycket arbete och slit. Nu börjar vi landa. Njuter av den tanken. Och första veckan i mars bjöd på detta;

Början av veckan …

Det var måndag och vi packade in oss i bilen för en heldag i stan. Bygghandel, bilverkstad och passfoto. Många ärenden som blev avcheckade. Vi lunchade pizza med kusinerna i Myckle innan vi tog en sväng förbi Pingskyrkans second hand. Den är rackarns bra tycker jag. Det blev några fina fynd och fika. Det är mitt nya bästa, kombinera loppis och fika. Tycker det är ett gott tillfälle att gå igenom korgen med grejer med, blev en hel hög med “inte köpa”-grejer. Även om det är billigt och pengarna skänks, så vill jag ju inte handla bara för att, liksom. Hem med oss kom lite av varje, bland annat fårkoftan och dinosaurier som Loppan uppskattade. Veckan fortsatte med en herrans massa renovering för F, lunch med tant-Tildis och babysången i kyrkan.

Veckans firande …

Två år som förlovade, vart tog de åren vägen? Vi som absolut skulle gifta oss inom 1,5 år efter frieriet. Vi firade med extra god mat, tjusigare dukning och varandras sällskap då Lo susade sött i sin säng. Vi är sådana som gärna firar en gång för mycket, livet blir ju lite roligare då! Frågan är bara när vi ska ta tag i det där giftermålet? 

 

Veckans härligaste …

Att få planera och baka inför ettårskalas. Vara lediga tillsammans. Läsa bok på bok för Lo. Att ha timmar och timmar av tid tillsammans, att spendera precis hur vi vill. Att styra vår egen tid. Älskar det så mycket, och njuter utav det. Snart är det slut på härliga hemmamammalivet, jag borrar in näsan i Los nacke och njuter än lite till. Jag har inte tänkt sörja över att förändringarnas vindar viner, jag har tänkt njuta av varenda minut som är precis såhär.

Veckans renoveringspepp …

Fredrik jobbar på för fullt på övervåningen. Jag är inte lika involverad i den precis just nu. Han håller på att isolera stora vardagsrumstaket (som är öppet till nock) och har precis fått klart skivorna för att kunna gå vidare till själva isoleringen. Heja Fredrik, friskt humör! På kvällarna scrollar jag tapeter, färgval, möblemang och små toalettlösningar … Nu är vi här igen – när alla val ska göras!

 

Veckans njut …

Mars har visat sig från sin bästa sida vädermässigt. När vi tog någon timme helt ledigt med näsan mot solen i varsin solstol. Både fredagen och lördagen blev sådana härliga vårvinterdagar. Tyvärr ägde en väldigt känslosam begravning rum i fredags och tankarna fanns förstås där. Men solen sken för V, livet är så skört. Vi lunchade och fikade ute och sa till varandra att vi ska unna oss fler utedagar framöver. Djuren älskar solen och vinterpälsar släpps för fullt. Vårkänslorna är påtagliga.

Veckans bästa ridtur …

Tänk er en skog nyströsslad med ett lass snö. Solen som värmer, inte en vindpust någonstans. Två frustande hästar sida vid sida. En och en halv timmes promenad tillsammans med Wilma och Gaten. Vet inte hur många gånger vi ridit de senaste åtta åren. Så gott att få lätta hjärtat och prata om det ena och det andra. Och det bästa, Årvar känns kanonfräsch efter behandlingen.

 

Veckans födelsedagsbarn …

Lo blev ett helt år! Älskade unge! Så stort och så häftigt att få vara med om. Vi firade i dagarna två med våra familjer som kom på kalas. Spar de dagarna långt in i hjärtat … och fotoalbumet om jag bara tar mig för att framkalla lite bilder snart!

Veckans linslusar …

Vi hamnade i tidningen, ju! Det har jag ju berättat om redan, men påminner om att ni kan läsa om vårt kök HÄR! Så himla fint skrivet och fotat!

 

Ett älskat, soligt kök

I köket letar sig solen in som den bara gör i början av vårvintern. Vår femte, härliga årstid här i norr. Det är magi att få uppleva alla årstider i Drömmen. Tänk att det bara är ynka fem månader sedan vi tog bebin under armen och flyttade in i vårt livsprojekt. Det är märkligt att jag blir nostalgisk trots att det knappt något någon tid alls. Kanske blir det extra känslosamt när jag har resan vi gjort och gör så färskt i minnet? Idag tar vi oss en titt i älskat, soldrängt kök;

Vyn från hallen. Här kan man sitta och lösa korsord och kika ner mot lilla byavägen. Vi bor ju för oss själva, så det är sällan vi ser några storartade händelser. Plogbilen susar förbi ibland, n’Sixten kan vara ute och gå och n’Pelle kan vara ute med skogsvagn på traktorn. Annars är det stillalugnt, trots sportlov och pangväder.

Sättet ljuset faller i köket gör mig salig. Mhm. Och en liten Loppa håller på att stöka bort efter storstädningen. På bänken trängs såpan och allrengöringen med sopbingarna och plåtarna som fått sig en uppfräschning. Lilla loppan tycker förstås munstycket till dammsugaren är hur fräsigt som helst, och sockar? Vad är det för onödigt trams, hälsar vår älskling.

Jag stökar runt i vitrinskåpen. Ut med glöggvärmaren i koppar, den packas bort med resten av julgrejerna. Istället får mitt nya kakfat en given plats i vitrinen. Ett loppat fat på fot jag fått av Matilda. Det är inte bara Lo som blir bortskämd med fina gåvor, minsann! 

Det är så fint och passar perfekt ihop med våra Mon amie-grejer. Som kannan vi fick i förlovningspresent av Fredriks faster och kusiner. Det är sådana här saker, saker med anekdoter och historia, som jag älskar att samla på mig.

Mitt i rummet står matgruppen. Hälften av stolarna tog vi med från lilltorpet. Den andra hälften, de bruna, hittade jag i vår timmerbod på gården. Vi vill gärna ha kvar samtliga stolar men fräscha upp dem något. Kanske måla i samma färg? Eller avluta och försöka få trärena? Sådana saker trodde jag att jag skulle ha bråttom med, men det är något vilsamt och härligt med att bo in sig på riktigt innan man tar beslut om färg och så tycker jag. Jag vill att det ska bli bra, så jag funderar lite till. Och bordet sedan?

Även det är hittat här på gården. Stod på ladugårdsvindan. Daterat 1922 på undersidan. Så otroligt vackert med patina. Men jag blir lite brydd över hur svårt det är att hålla rent. Trasan fastnar i fanéern och luddar av sig. Det är enklare att dammsuga (!) bordet än att torka av det lite snabbt. Även här är vi villrådiga. Vi törs knappt göra något alls med ett bord daterat 1922, med den patinan det har. Men å andra sidan finns suget efter ett mer praktiskt bord också. Kanske hittar vi ett perfekt bord på andrahandsmarknaden? Eller så gör vi oss en ny bordsskiva och behåller benen? Eller så vågar vi oss på att slipa upp det och behandla. Men fyrackarn, något sådant vill man inte hetsa fram. Känner lugnet, beslutet kommer nog, så småningom.

Ute i hallen ligger Knut och gör absolut ingenting på våra platsbyggda sittbänkar. Förutom att njuta av värmen, ljuset och fårskinnet. Precis som det ska vara.

Presenter till ettåring

Sssshh… Om ni lovar dyrt och heligt att inte berätta något för den blivande ettåringen så kan ni få kika på vad hon ska få i present av oss. Imorgon (!) blir vår lilla Lo ett helt år och vi är taggade hela lilla familjen på att fira. Födelsedagen blir en tämligen lugn dag, vi ska äta gott och hitta på något sorts äventyr och våra familjer kommer på söndag för firande och kalas.

Som vanligt tycker jag presenter är svårt. Jag vill gärna att de ska betyda något och finnas en tanke bakom, men småbebbar behöver ju sällan något? Och det som behövs, det tycks ju bli köpt ändå, oavsett födelsedagar och ettårsfir. Dessutom slits man mellan att vilja köpa hela världen till sin lilla dotter till att jag vill lära henne att lycka inte kan mätas i prylar och grejer, en svår balansgång! Jag funderade om jag skulle ge mig på att sticka en kofta till henne, eller virka en filt. Men i slutändan blev det fyra köpessaker som fick bli Loppans första födelsedagspresenter. Vi tar en titt!

En go gris vi inte kunde lämna när vi var på IKEA innan jul. Den har troget legat i städskrubben under trappan och väntat på den stora dagen. Det känns ytterst lämpligt då Loppan är inne i en “myyys”-period då allt ska gosas med och mjukas med ansiktet.

Fredrik köpte en pusseltraktor i trä när vi var till fjälls. Den finns en bedårande liten inrednings/kläd/leksaks-butik uppe på lilla köpcentret i Hemavan. Gissar att det kommer att bli succé att tugga på pusselbitarna.

På mellandagsrean efter julen handlade jag en ny, tjusig tröja från Åhléns. Med ugglor och spåkulor. Hon har ju mest loppade och ärvda kläder men jag tycker just tröjor är rätt svårt att hitta. De har en tendens att bli solkiga och skitiga och sladdriga tycker jag. Hoppas denna håller sig från matkladd och annat påhitt länge, den var ju så rackarns fin.

Så blev det slutligen en liten dinosaurie från Pingskyrkans secondhand också. Hästtjej i all ära, men det utesluter inte att man är en dinosaurietjej också!

Det var allt! Fyra små gåvor från oss, det känns ju futtigt i jämförelse med gåvan vi fått, liksom! Men kärlek, frisk luft och gos får hon ju gott om, varje dag, och då kan ju dinosaurier och uggle-tröjor ge lite extra kul, tänker jag!

Onsdagsbestyr

Det är mitt i ledigveckan för Fredrik. Hela lilla familjen njuter förstås av det påhittet. Jag har hästmorgon och går ut i snålblåsten för ett slag. När jag kommer in möts jag av morgonstund i fåtöljen. En liten Loppa som vill läsa bok mest hela tiden, kommer krypande med en pixie-bok i näven. När hon sedan sitter i knäet säger hon “Dä, dä” och pekar på alla figurer och djur om och om igen med knubbiga, små fingrar.

Den söndriga pyjamasen (vilken räääser-krypare vi har!) ersätts med dans-vänliga kläder, gröttallriken hamnar lite i håret och lite i magen, sedan åker mor och dotter iväg till kyrkan och babysång. Det dansas och sjungs med bebbekompisarna och fikas med finmammorna. Efteråt tar vi stora inför-kalas-handlingen på Konsum i Burträsk.

Hemma på Backen håller Fredrik på med renoveringen av övervåningen. Vi hinner bara ställa av kassarna med mat på köksbordet så rullar tant-Tildis upp för backen. Hon har med presenter till blivande ettåringen. Alla borde ha en tant-Tildis i sitt liv, det finns ingen så omtänksam och genomgod. Lo har sån tur som har en sådan engagerad “tant” i sitt liv. Det är fint att se dem tillsammans, och för varje timme de spenderar ihop så blir de självklara delar av varandras liv. Matilda kommer alltid att vara Los tant-Tildis och Lo kommer alltid att vara Matildas lilla Loppa. Så fint så.

Vi hinner äta halloumiburgare och dricka kaffe. Prata om påsken och sommaren och examensarbetet Matilda håller på med. Om jobbiga saker som retar gallfeber på en och roliga saker som blått loppisporslin och färgglada barnkalas. Hur kan två timmar gå så fort? Mitt i allt var det dags att kramas hejdå och säga “vi ses snart!”, trots att Matilda återvänder till storStockholm snabbare än vad som borde vara lovligt.

När det började skymma ute och hästarna fått sitt dagliga pyssel så var det dags för kalas-prepp! Tänk att vi snart har en ettåring i huset, så overkligt och underbart. Vilket år det varit, åh, mitt hjärta ömmar lite när jag kavlar ut degen och får visa Loppan hur det går till. “Tänk, om ett år eller två står hon här på en pall och kavlar hon med…” säger jag drömmande till han den där renoveringsstinna pappan som kommit ner från övervåningen lagom till att värma  middagen i micron.

Bullar gräddas, penslas med sockerlag och bänkskivan torkas i ett nafs. Bullar hit och bullar dit, medan jag stökar på i köket så får Loppan bada badbalja och röja runt i monstermorgonrocken. Mitt i virrvarret av vardag och ledigvecka, innebandyträning och hästar som ska matas så tar hon sina Tre Första Steg. Och aftonen går mot kväll, bullarna packas in i frysen och jag är lycklig över livet som jag kan kalla mitt.

Veckan på Backen #3

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag är jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Hej på er!

Oj vad fort måndagen gick för oss, det har därför hunnit bli tisdag innan jag sätter mig ner och sammanfattar livet på Backen. Det spelar ju ingen roll, egentligen. I veckan är det sportlov och vi har vårvinterkänslor, men förra veckan kändes det fortfarande som midvintertid med kallgrader och den där känslan av att man borde sätta igång och göra grejer, men ingenting blir gjort. Det blev en fin vecka, från start till slut, kanske en sån vecka som behövdes för att ladda upp för våren och allt vad det innebär. Vi tar en titt!

Början av veckan …

Måndagen började så himla bra. Vi levde lantliv så det sjöng om det. Hästarna, hönsen och katten Knut fick sitt. Jag tänkte att jag inte är en sådan mor som håller rätt på alla kläder, har mest ordning och reda i huset och huvudet. Men jag ger henne i alla fall lantlivet. Det är jag stolt över. Tisdagen spenderade vi inne i stan, vi badade på badhuset och lunchade med Matilda, gjorde hundra ärenden, allt ifrån att införskaffa en ny klänning till mig och köpa bomull i storpack till Årvar. Vi skippade semlor och handlade skräpmat med oss hem istället. På onsdagen var det babysång i Burträsk i vanlig ordning, en av veckans höjdpunkter tycker jag. Sedan hälsade vi på mormor och morfar. En mycket behaglig start på veckan!

Veckans ooops (igen..) …

Mitt under babysången i Burträsk så känner jag hur byxan spricker (ja, denna vecka med!). Jag trodde inte det var möjligt, men självklart så hade även mitt andra (och sista) par jeans spruckit i baken. Tur jag hade ett par gamla kvar i lilltorpet, min syster hade dem på gymnasiet, så ja, de har några år på nacken, haha!

 

Veckans insikt…

Detta är kanske ingen jättenyhet för varken er eller mig. Men alltså. Nu är de gråa, långa vintermånaderna över och dagarna tickar på – snart är det vår! Jag vill ha mer hemmatid nu. Åka till in till stan mer sällan. Mer tid i solväggen med en bok. Mer tid för renoveringen, huset, djuren. Mer tid på gården, helt enkelt. Långsamma dagar hemmavid, utan större utsvävningar. Mmm, längtar.

Veckans cravings …

Böcker, soliga barnvagnspromenader, springturer i plusgrader och vaniljbullar. Snälla, låt mars innehålla alla mina önskningar 

 

Veckans absolut bästa …

Det var tidig morgon och jag steg upp klockan sex, lämnade en sovande Loppa i sängen hos mormor och morfar och begav mig till Batuträsk och tågstationen. Den lilla tågstationen som ligger mitt ute i Västerbottniska inlandet, med kyrkbänkar i väntsalen och en aura som säger att tiden står still här. Där plockade jag upp någon som numera kommer kallas Världens Bästa Siri. Siri som hjälper mig att få ordning på problemen jag upplevt med Årvar senaste halvåret. Allt tack vare Julia i Västbyn. Jag finner inga ord förutom; TACK. Så tacksam över alltihop.

Veckans roligaste …

Min svägerska och svåger bjöd in till trettio+trettioårsfest. Det var så vaaansinnigt roligt. Vi dansade så det stod härliga till, åt god mat, lekte roliga lekar och hade det prick hur fint som helst. Allt tillsammans med min Fredrik, så glad att få dela sådana roliga minnen med honom. Tack Cecilia & Marcus för en kanonkväll!