Vi ses, min vän

2016 såg mitt liv väldigt annorlunda ut mot för nu. Min första hästkärlek fick somna in och jag började lite smått fundera på att köpa en till häst. Eller en ponny, rättare sagt. Jag extraknäckte på Travskolan i Skellefteå och fick erbjudandet därifrån att köpa en av travskolans ponnys, som var less på att vara i verksamhet och längtade efter ett lugnt pensionärsliv. Jag tackade nej två gånger men blev tillslut övertalad, vilket jag aldrig behövt ångra. I augusti 2016 hämtade vi hem en sockersöt liten pensionär som jag lovade evigt liv på Backen, Näsvallens Fapriola.

I början körde jag Fapri mycket med vagnen och släden. Sprang med henne i släptåg och försökte hålla igång henne så mycket det bara gick. Under vintern 2016/2017 började jag få hjälp av en gullig familj här i byn med ridning. Deras dotter Alva var hästintresserad och jag kände att det kunde vara en bra match för Fapri. Hur less än Fapri var små barn efter åren som läromästare så tog hon sig an Alva direkt. Eller nåväl, hon kunde ha en tämligen sur uppsyn när Alva mötte henne i hagen. Men innerst inne visste nog både Fapri och jag, att Fapri äntligen hittat Sin tjej.

Åren har gått. Alva har skött Fapri varje vecka i tre år. Numera kommer Fapri tjoandes genom hagen och gnäggar/hummar glatt bara hon får syn på Sin tjej. De har blivit oskiljaktiga. Ju mer deras kärlek vuxit, desto mer avstånd har jag tagit från Fapri, våra turer tillsammans har blivit lätträknade och min tid går åt till allt annat som livet har att erbjuda, mitt dåliga samvete över att inte riktigt hinna med Fapri har varit stort senaste året. Så när Alvas mamma frågade om de möjligen kunde få låna Fapri några månader i år, så kunde jag inte säga något annat än Ja! De hör ju ihop de där två.

Det är klart att jag kommer att sakna min fuxfia galet mycket tills hösten är här och hon flyttar hem igen. Men då jag själv fick min första häst just för att vi “hörde ihop”, så är det så självklart för mig. Klart de ska få spendera sommaren ihop. Och i smyg så tänker jag också att det ska bli riktigt skönt med bara en häst att sköta och fundera på i sommar.

Ikväll har jag pussat på den där lilla mulen i massor. Berättat för Fapri att livets bästa sommarlov väntar. Bara någon kilometer bort, tillsammans med en fin islandshäst som också är sommarlovsgäst. Det känns tryggt att ha henne kvar i byn.

När Fapri flyttar hem igen ska jag spana på en ny rockard till henne. Så Lo och jag kan ta skogsturer bakom en go shettisrumpa. Jag tänker att i höst ska jag lägga mer tid på Fapri, och mitt dåliga samvete över att hon inte fått den tid hon förtjänat av min ska stillas. Tills dess, kommer hon ha sin livs bästa sommar, med Sin Alva. Det känns fint att ge henne det, som en tidig tjugofemårspresent, liksom.

(Årvar kommer få sällskap av grannens ponny, no worries!)

(Årvar kommer få sällskap av grannens ponny, no worries!)

Fyrtiofem dagars tystnad

Hej på er. Jag känner mig nästan lite blyg. Fyrtiofem dagars tystnad blev det här på bloggen. Det kanske har sina förklaringar i teknikstrul, eller så handlar det bara om att jag varit så less på sociala medier och osociala medier också, för den delen, och haft en stor dos scenskräck. Jag scrollar genom min kamerarulle på telefonen från de senaste fyrtiofem dagarna. Oj, vad fint vi har haft det – och oj, vad världen har skälvt under våra fötter.

Jag ser bilder på Lo hos hönsen. På Knut när han håller mig sällskap på hemmakontoret. En koncentrerad Fredrik när han steker korv en vanlig lördag i april. En filmsnutt när mormor och morfar leker tittut med Lo genom fönstren på huset. Social distansering. Alla bilder och filmer som aldrig fått se dagens ljus på sociala medier, ligger mig så varmt om hjärtat. Funderar på Min väg framåt i detta. Men bloggen, den har jag nog med mig genom livet, oavsett.

Igår var det i alla fall fredag. Jag kånkade hem en stor papperslunta och annan packning för bortajobb och hemmajobb. Det är som att man måste vara förberedd för allt nu för tiden. Stannar av bilen framför huset. När motorns ljud tystnar så hivar jag mig ut ur lilla flakbilen, inne väntar Knut, Lo och Fredrik i en salig röra. Lo springer mot mig. Tänk att få ha ett tryggt hemma i dessa tider.

Lo vill läsa bok och Fredrik plinkar på gitarren. Vi äter middag i ett nafs. Fredag är ett härligt påfund. Efter maten klär vi på oss, jacka och mössa behövs fortfarande om kvällarna, men kvällen är ändå ljuv. Fredrik visar balkarna som grannen Pelle hjälpt honom att såga itu, så de snart kan pryda vårt vardagsrum på övervåningen. Lo hjälper mig att dra skottkärran, sakta, sakta framåt. Hon jagar hönsen och kutar mot hästhagarna med pappa hack i häl. När sysslorna börjar sina drar Fredrik fram gjutjärnsbänken vi handlade förra året på Facebook köp & sälj och ställde dit nya gjutjärnsbordet vi fyndade på blocket i veckan. En liten stillsam plats för fika intill bagarstugan. Här kommer vi spendera många fina stunder i vår.

Det är ett trött men glatt gäng som gör kväll. Det pratas om jordgubbsplantor, plogar till traktorn och en liten väljer tigerpyjamasen när det är dags för sängen.

Det är så mycket kul på gång på gården nu. Den bubblar av allt som sakta väcks till liv. Vi gör den vårfin och vågar försiktigt planera sommarens projekt lite mer noggrant. Om vi får hålla oss friska, förstås.

Kram på er, det ska inte dröja fyrtiofem dagar tills vi hörs igen.