Skapandet av odlingsbäddar

“Ska vi gå ut?” frågar jag efter middagen. Linsgrytan sitter fortfarande runt halva ansiktet på lillan, men det är inget som bekymrar henne. Hon stövlar från köket till farstun och ställer sig vid ytterdörren “Där! Där!” utbrister hon medan hon ivrigt pekar på dörrhandtaget. Jag hjälper henne ner i snickarbyxorna – så otroligt söt liten snickarunge att man smäller av lite. Hon vill alltid, alltid ut.

Väl ute på gården drar alla sitt strå till stacken. Fredriks skruvdragare har brunnit och i väntan på ny så påtar också han på med gårdsgrejer, och låter övervåningen vara så länge. Han har under dagen hämtat hem ett lass med flis från sågen några mil bort, och håller nu ivrigt på att skotta ut rikedomen. För så kändes det att se släplasset med flisen, som en rikedom. Jag gör klart de sista bäddarna. Skottar hästskit så det lackar svett i ryggen och hivar på gammalt hösilage som annars ska komposteras. Lo och Knut, de roar varandra. Alla gör vad de kan.

Jag kan ju inte odla – (än!). Men slafsa runt med hästskit som ändå ska skottas ur hagen och såsa runt med hösilage som ändå ska skottas bort, det går an. Sex bäddar blev det, med kartong i botten. I gångarna la vi allt vi kunde komma åt i pappersform, markduk och flis. Jag blev väldigt nöjd. Det är så skönt att ha projekt som checkas av. Blir klara. Finito. Tillsammans klarar vi allt, men nog är det lite gött när projekten går hyfsat fort också. Inga långdragna renoveringar som tar år till förfogande. Det handlar om dagar och sedan är resultatet på plats. Jag är väldigt nöjd med utfallet!

I lilltorpet står kålplantor på tillväxt. Det blir lite smått och gott av ätbara saker. Har ingen förhoppning på skörden, vi provar oss fram och njuter av att ha ett lustfyllt projekt att fundera på mellan varven. Lo spatserar fram på gångarna, det går med flis, var ett himla roligt påfund. Men tillslut blev småfingrarna kalla och tålamodet slut. Hon är så tapper, sköter djuren och hakar på alla våra påhitt. Ibland måste jag stoppa mig att vi inte bara ska vara produktiva och få saker gjort, utan också bara pausa och följa Los riktning. Då går hon helst mellan kycklingarna, hönshuset och hästarna. Om och om igen. Utbrister “Titta, dä!” och pekar på allt möjligt. Hon upptäcker och upplever hela tiden nu. Jag är glad att vi kan ge henne all denna tid hemma.

Hjärtat blir varmt när jag lyfter på blicken. Gården må vara gammal och skruttig, men den väcks sakta till liv igen. Mitt mål med gården är att fylla den med liv efter alla år av tystnad. Nu hörs tuppens galande blandat med Los jollrande och Fredrik som tålmodigt svarar på alla “Titta, Dä!”. Det är storspovar, tofsvipor och någon bil långt borta som surrar i bakgrunden. Fyller lungorna med majluften och sörjer att kvällen går mot sitt slut. Bevara mig väl vad jag älskar detta lantliv.

Majdagarna

Dagarna tickar på i maj. Den månaden som brukar vara så härlig – och så äckligt fullspäckad! Plötsligt kommer jag på mig själv att hämta andan på ett sätt som jag tidigare inte gjort i maj. Det är härligt att känna att livet inte snurrar på i alldeles för snabb takt. Trots att dagarna går som i ett pärlband så hinner vi med livet på ett annat sätt än i maj de senaste åren. Det är fokus på renovering och familjeliv. Vi plöjer inga åkrar, sätter inga skogsplantor och kväver oss inte med att hinna med mer än vi borde. Känner sådan kärlek till maj, för första gången på många år. Jag vet inte om det är hemska coronan som faktiskt dragit ner tempot på allt, eller om vi faktiskt blivit klokare av våra erfarenheter med att försöka trå in allt på en och samma månad. Hur som helst, så gillar jag den lugna känslan som hittills spridit sig över gården under maj månad.

Förra lördagen eldade jag upp i bagarstugan på morgonen. Petade in några vedträn under dagen och höll hällen varm. Mot kvällen gräddade vi hemgjord pizza med parmesan, gréveost, skinka, olivolja och tomatsås. Inne i bagarstugan står tiden stilla. Jag njuter av tidsresan när jag gräddar pizzorna. Älskar att spendera tid här, med hucklet på huvudet, radion skvalar P4 och utanför fönstret river isen på sjön. Jag önskar mig så många fler tillfällen här framöver, ensam, och i goda vänners lag.

Bagarstugan är en sådan plats som gör att jag älskar vår gård ännu lite mer. Något jag aldrig tror att vi skulle unna oss att bygga, men som vi njuter av att ha. Förra sommaren ordnade jag en liten rabatt längst ena kortsidan. Och i år har vi ställt dit gjutjärnssoffan och gjutjärnsbordet för många mysiga utefikor. Denna gång var jag själv i bagarstugan. För mig har det varit så himla viktigt att kunna manövrera den själv. Kunna elda och sköta hällen, grädda och fixa och dona. Det kändes omöjligt när vi flyttade hit, men nu har jag hyfsad koll på hur allt fungerar.

Vi har haft lite blåsigare dagar. Då flyger dörrar av gångjärnen och jag vill helst gömma mig inne i Drömmen. Efter åren i lilltorpet när man kunde ligga sömnlös om nätterna när stormbyarna grep tag i huset så känns det tryggt att Drömmen står så stabilt. Vår gamla, skruttiga gård blir fort påverkad av rejäl vind. Främst alla dörrar på ekonomibyggnader som tar stryk. Drömmer om nya dörrar överallt. Som inte är ruttna och faller av väggen för minsta vindpust. Men allt har sin tid. Just nu finns ingen tid för dörrar.

Desto mer tid finns för djuren. Jag och Lo spenderar varje kväll ute hos hönsen och hästarna efter middagen. Fredrik går tålmodigt upp på övervåningen och renoverar. Jag njuter så av kvalitetstiden med Lo. Efter långa arbetsdagar så finns det inget mer befriande än att hoppa in i lantlivsbubblan med Lo. Försöka vara här och nu, även om jag måste erkänna att det är svårt att släppa tanken på jobbet när gränserna mellan privatliv och jobb suddas ut i och med hemmakontoret i coronatider. Jag försöker göra så gott jag kan med att koppla bort tankarna på jobb och vara ~här och nu~. Göra en sak i taget hjälper. Lo hjälper, tackar högre makter för att Lo kom till mig när jag behövde det som mest. Oj vad mitt liv ändrat perspektiv senaste fjorton månaderna. Njuter till fullo av att tulta runt efter dunrumpor och plocka sten i hinkar om kvällarna. Barns förmåga att leva i nuet är fantastisk.

Gårdens kallblodskung mår riktigt gott. Han sköter sig snyggt med nya lille russ-kompisen. Sköter sig mer än snyggt i ridningen och i veckan dammade vi av vagnen och tog oss en skritt-tur runt åkrarna. Har kört två gånger på 1,5 år och fick blodad tand. Varierad träning är vår melodi just nu, för att skona artros-knäna och hålla igång kroppen och knoppen på herrn. Längtar alltid till nästa tillfälle jag hitta på något med honom. Vi har det himla gott just nu. Och det är så vansinnigt skönt att bara ha en häst att fokusera på just nu.

I stallet har vi börjat riva Fapriolas box. En liten stallrenovering stundar. Vi skulle skippa sidoprojekten men tillslut bestämde vi oss för att byta ut boxarna i stallet och flytta hönshuset i år. Det känns som otroligt bra sidoprojekt. För djurens bästa och gårdens helhet. Jag får uppdatera er om hur det går eftersom.

Jag har arbetat vidare med odlingsbäddarna. Skottat närmare fyrtio lass med hästskit och ensilage till det som ska bli en liten grönsaksodling. Aldrig trodde jag att dessa futtiga bäddar skulle kräva så mycket engagemang (och skit!!), men som Fredrik säger: Lika bra att göra det ordentligt från början. Något vi är väldigt less på är “tillfälliga lösningar”. Så som stallet och hönshuset. Missförstå mig rätt, jag har älskat mitt stall och mitt hönshus till döds, det har varit helt rätt i stunden. Men stallet som är byggt av OSB-skivor är inte särskilt hållbart för en 550 kg häst. Börjar se riktigt ledsamt ut (såhär 6 år senare) och hönshuset är väldigt malplacerat och inträngt i ett utrymme vi behöver använda som garage. Så tiden är inne att göra de provisoriska lösningarna permanenta.

Tillbaka till odlingsbäddarna. Jag har satt massor med kål och vattnat idogt solrosor och tomatplantor. Resten sår jag på friland i juni, efter järnnätterna har gett med sig. Tror jag. Njuter i alla fall av att fyra av sex bäddar är helt klara, och snart väntar ett lass med flis på att läggas i gångarna. Det är så kul att arbeta med kroppen!

Slutligen så har fem små dunbollar kläckts och bor nu ute i sadelkammaren. Tänker att jag ska skriva en kyckling-guide så småningom. Det är i alla fall en sådan stämningshöjare att ha de små där ute. Lo fullkomligt löper dit ut så fort hon har chansen och utbrister “Pippi, Piiippi!!” när hon ser på dem. Det är så mysigt att blanda barn och djur.

Hoppas allt är fint med er och att er maj är lika fröjdefull som min är i år. Stor kram till er och ta hand om er i dessa märkliga tider, kram!!

Dagarna som kom & gick

Dagarna som kommer och går, de är de vi kallar livet. Gråa, bruna och beigea april svepte förbi. Fredrik roddar föräldraledighet, mat, städ och renovering med bravur. Jag arbetar heltid med varannan vecka på kontoret och varannan vecka på hemmakontoret i lilltorpet. Direkt jag stängt ihop jobbdatorn så kastar jag mig in i lantlivsbubblan. Jag älskar kvällarna ute på gården tillsammans med Lo. Jag försöker påminna mig hela tiden att livet hemma är livet, det är fort att man dras med i jobbet och glömmer av det viktiga i livet. Så varje jag får jag stryka mig själv på kinden lite. Det går bra, du gör det bra. 

Vi tar en titt på några av sakerna vi pysslat på med under de fyrtiofem dagarna med tystnad, tycker jag.

De senaste fem åren har vi spenderat flera aprilkvällar med att göra SAM-ansökan och momsdeklarationen. Tvi och uusch vad hemskt det är. Det finns inget som river i mig så som pappersluntor, ekonomitermer och excel-ark. Det är som att livet kommer tillbaka varenda gång svärfar hjälpt oss in med den där deklarationen och alla papper är i sin ordning i sin pärm. Det går bättre för varje år, men ändå gör sig klumpen i magen påmind i april varje år.

Dessutom har jag tänkt mycket på mina sociala medier, som jag hintat om förut. Jag gillar inte tiden som skärmarna tar från mig. Jag vet inte om Lo kommer att gilla att glimtar från hennes uppväxt finns dokumenterade för över sjutusen (!) personer på Instagram. Jag får scenskräck ibland, prestationsångest och tycker att allt jag skapar är pinsamt, pinsamt, pinsamt. Tillslut bestämde jag mig för att ta bort alltihop. Men å andra sidan så är det ju fantastiskt med. Kul och kreativt. Så jag kompromissade med mig själv, och bestämde att bloggen hädanefter får vara mitt huvudfokus här på internet. Och jag behöver inte svara på alla kommentarer och engagera mina följare i något, om jag inte känner för det det vill säga, jag får göra det precis som jag vill själv. Och jag behövde faktiskt bara bestämma mig för att inte ta så allvarligt på hela alltet, så kändes det kul igen. Det får vara lite lagom och min Instagram har fått bli privat, så scenskräcken håller sig lite i schack. Jag har inga ambitioner alls att mina kanaler ska växa mer, jag vill bara få vara kreativ utan press, just nu.

I princip varje dag får vi över lite matrester. Det är en mackkant, snutten på gurkan och skrutten på paprikan. Det halvtråkiga salladsbladet. Sedan går Lo och jag ut efter middagen och matar hönsen med det. Jag har aldrig spenderat så mycket tid med hönsen som nu.

I år måste hönshuset flyttas. Men annars så funkar det himla fint, både Fredrik och jag är väldigt förtjusta i att ha dem frigående på gården. Hemtrevliga små trädgårdsmästare.

Små händer som klappar ivrigt när saker är kul, nävar som gräver runt i kornet och välter Kockum-skålen hönsen får mat i. Nävar som senare på kvällen är lortiga, det ger mig en sån go känsla. Älskar lortiga små barn, kan tvätta i all oändighet, om de där nävarna fortsätter att upptäcka.

Lo är snabb nu. Hon hinner överallt och varstans. Skrattar åt de allra märkligaste ting: som när jag gräver med spade eller räfsar med krattan. Förstår inte hur det kan bli roligare, och roligare med en liten för varje månad som går. Vill pausa tiden här och nu, hon är ljuvlig och tycker det mesta är kul.

Vackert och mindre vackert möts på vår gård. Vårens första blomster, några panséer i loppad korg. Trängs med lortiga powerstövlar som ska tvättas upp och packas bort. Men i april, så behövs de fortfarande. Vår vackra drömdrörr möter fasad utan foder. Byggtrappen är inte snygg, men praktisk. Försöker leva med acceptans över vår renoveringsresa istället för att jäkla iväg och se allt som är kvar att göra. Penséerna på byggtrappen kan tyckas vara som att “sminka en gris”. Men hemtrevligt, det kan man eftersträva mitt i byggnationer också.

Fredrik försöker göra något i bygget varje dag. Men vi snor också åt oss tid tillsammans. Helst hänger vi hos djuren. Bästa stället för att få pulsen att sakta av lite. Jag försöker lära mig storheten i att inte alltid vara påväg någonstans, att inte alltid göra saker. Utan också bara vara. Lo älskar djuren och djuren verkar älska Lo.

Hela familjen samlad. Där vi är är också oftast Knut. På ladugårdens baksida råder oftast en härligt lugn. Solvarma hästar som latar sig, vidderna ner mot sjön. Jag tänker bygga om hagen lite i sommar, för att kunna dra skottkärran till gödselstacken här på baksidan, istället för att dra den runt byggnaden. Försöker återigen känna lugnet. Vi haaaar inte bråttom, Isabell. Puh, pust, vad svårt det är att inte vara överallt när våren kommer med så mycket energi.

Varje kväll kryper Knut ihop i fotändan på sängen. Årvar är frisk och kry och hur fin som helst att rida, även om underlaget ute i skogen sviker oss nu, tjällossning här i norr. Jag är tillfreds med djuren på gården. Hästar, höns och katt. Allt som behövs för att hålla gården levande. Och en liten unge förstås, som vill mjuka allt som ser någorlunda lurvigt ut.

Under april har vi försökt göra fint på gården med. Krattat och eldat bort bråte. Fått saker under tak och stökat på.

Bästa sättet att hålla Lo nöjd är att låta henne vara delaktig. Att åka en sväng i skottkärran är det roligaste just nu. 

April bjöd på massor av hemmatid. Tillsammanstid. En liten familj med leriga skor, spåniga pälsar och lortiga små nävar. Har blickat mot himlen och undrat hur världen kan vara så orättvis. Försökt förstå vad som händer ute i världen, om än det varit svårt. Så tacksam för vår bubbla på Backen. Där man mest funderar på flytt av hönshus, momsdeklaration och om hästarnas hage kan flyttas en snutt. Världsliga saker som sociala medier och scenskräck ena dagen, och oro för virus och världen en annan dag. Ja, dagarna som går, de är livet.

Början på odlingarna

Vi har tagit nästa steg i planeringen av vår lilla köksträdgård. Jag har satt årets första frön i jord, beställt lite frön och sättlökar, ritat lite på utformningen av bäddarna, bestämt vad som ska odlas på vilken plats och slutligen mätt upp bäddarna

Bäddarna kommer att ligga på baksidan av huset, med utsikt ner mot sjön. Här har vi gott om plats att rymma både potatisland och bäddar. Eftersom jag aldrig gjort något liknande så går jag på känsla. Bäddarna blir 120 cm breda, då tänker jag att man kan rensa ogräs och påta på från båda sidorna. Mellan bäddarna blir det gångar där skottkärran ryms att dra. Kanske ett genidrag, eller så tar ogräset över. Vi får se, jag experimenterar ännu.

Jag bankade ner pinnar för att få ett hum om storleken på landet. Jag fick ha varken hammare, pinnar eller tumstock ifred. Men det är så himla kul att ha en liten med på sådana här projekt. Jag hoppas att det kan bli vår grej, min och Los alltså. Där vi går ut i köksträdgården efter middagen och skördar näpna morötter, vattnar hängiga kålplantor och känner livet i oss för en stund. För visst blir det så, att någon sorts urkraft väcks i en när man får gräva runt med händerna i jorden?

Jag fick en herrans massa roliga frön när jag fyllde år. Melon, solros, basilika, spetskål, bönor, rödbetor och ruccola. Sedan har jag beställt till morot, squash, vitkål, mangold, grönkål samt röd-, gul- och silver- sättlök. Jag har en liten bok där jag redan vintern 2018/2019 skrev ner vad jag ville odla och hur köksträdgården skulle se ut. Men tiden och lusten till att slutföra det fanns inte mitt i pyttebebbetiden.

Jag tänker mig att jag mest vill odla ätbart, rustika grejer som går att ta tillvara på. Äta direkt ,frysa in, lagra i jordkällaren, lägga in. När jag fått kläm på några sorter så vill jag fortsätta in i blommornas värld. Men den drömmen ligger några år bort. En sak i taget, försöker jag ha som mantra.

Så nu står ett spett litet skelett till köksträdgård ute bakom huset, med pinnar som sticker upp här och var. Nästa steg blir att fylla bäddarna med vadhelst vi har drällandes här hemma. Hästskit, gammalt ensilage och lite sådant. Men det får vi kika på senare!