• Allmänt,  Lantliv

    Livet på gården på sistone

    Livet på landet i maj och juni är: hektiskt, full fart, mycket arbete och alldeles, alldeles underbart.

    Min trogna springare har hunnit fylla sexton år. Det trodde jag aldrig i januari när hans knän spökade som mest. Men där står han ute på vallen och är hur självklar som helst. Livet med en häst har varit så ljuvligt, trots att jag saknar lilla shettis-skrutten vår som är på sommarlov så känns det gott att ha fått ge Årvar extra fokus och tid. Min syster var förbi här i dagarna och sa “jag har aldrig sett honom så harmonisk som nu, det liksom kommer ur ögonen på honom! Hela han utstrålar lugn”. Precis så känns det.

    Jag var så himla nöjd med vårens kläck av kycklingar. Fyra hönor och en tupp blev det. Helt otroligt. Sedan försvann en av de lavendelfärgade små hönorna, hittade åt henne utan huvud nere på korntegen. Dagen efter försvann min nya lilla favorithöna med helt makalöst gulliga pepparkornsögon. Tredje dagen var lugn. Men fjärde dagen hittade jag den tredje lilla unghönan dödad inne i stallet. Besök av hermelinen. Blir så uppgiven.

    Jag vill säga att jag gör allt för mina djur. Så de ska få leva så gott och naturligt som möjligt. Men nu börjar “så gott som möjligt” innebära att spendera vissa delar av dygnet i bur. En rejäl hönsgård kommer att bli verklighet förr eller senare.  Tills vidare tänker jag pausa kycklingar och utökande av hönsbeståndet något och fokusera på att få ordning på hönshuset.

    På morsdag packade vi in oss i bilen och åkte till Gråbergs plant. Strosade runt bland fruktträd, perenner och bärbuskar och drömde oss bort till en lummig trädgård. Tillslut packade vi två äppelträd och tre svartvinbärsbuskar i släpet och åkte därifrån. Det blev ett “sockermiron” som Lo fått i doppresent av sin farmor och farfar. Samt ett “Gustavs bästa” som skulle funka fint att göra must på så småningom. Hoppas bina och humlorna ska gilla tillskotten på gården med! I ettårspresent fick Loppan svartvinbärsbuskar av farmor och farfar, de har redan några klasar bär som ska få bli god saft i höst.

    Annars så njuter vi av allt som juni erbjuder. Barbackagalopp, kattgos och stå på knä i odlingen och rensa tistlar. 

    Stallet har rensats, skrubbats ordentligt, kalkats och målats. Det blir så fint! Återkommer med utförligare redogörelser framöver!

    Vi har vattnat och vattnat våra små skötebarn i trädgården. I år fick vi se Los körsbärsträd blomma för första gången. Det var så vackert, så vackert. Jag har absolut inte bråttom med att skapa en trädgård, det får växa fram i takt med att vi har tid att pyssla om den. Men hujedamig vad jag njuter av de små blommor och strån som tittar upp här och var. Skulle vilja skapa en trädgård med gamla robusta växter som gynnar biologisk mångfald. Tänk att ha ett gäng bin också. Så småningom, kanske.

    En helg kom storkusin och sov över. Loppan var stormförtjust av att ha en stortjej i huset. Tjejerna var med på invigning av vår nya plog! Vi har köpt en plog tillsammans med svärfar för att kunna bruka vår mark. Fredrik är sådär löjligt glad som man kan bli när man får skaffa en grej man drömt om, som dessutom underlättar livet en del. Nästa år är det dags att så in lite nya vallar, men tills vidare fick vi inviga den genom att skapa ett potatisland. Spänningen var olidlig för de två små kusinerna. Lyckan när de fick åka med en vända runt gården var obetalbar.

    Juni har bjudit på varmgrader och mycket tid hemma på gården. Jag har så mycket drömmar och tankar om gården, men kan verkligen vila i att göra en sak i taget i år. Så gott!

    Hoppas ni har det hur fint som helst, kram på er!

  • Allmänt,  Lantliv

    En morgon i fårstallet

    Det var helg på Backen och förutom bygget, djuren och Loppan här hemma så var vi får-vakt! Det händer då och då att vi får sköta svärmor och svärfars får. Det är så mysigt att få klia ullrumpor och lammgosa lite, stillar begäret efter egna får. Loppan är så förtjust i farmors “bäbä”, hon har älskat att spendera helgmornarna i fårstallet.

    När vi kommer in i lösdriften så är det ett herrans liv på tackorna, de vill bestämt ha frukost nuu. Lo avvaktar lite i dörröppningen tills de fått sitt kraftfoder och tystnaden lagt sig över ladugården, då stövlar hon in och vill hjälpa till.

    Alla hjälper till med små och stora bestyr. Bär vatten, hivar ensilage och sopar på golvet.

    De snälla texel-tackorna tuggar tacksamt i sig maten. Det råder stillhet i fållorna och hagarna. Även här råder betestider och det är härligt för oss alla. Lo står utanför fållan och säger gång på gång “där bäbä, där bäbä”, helt uppslukad av de ulliga djuren.

    Fredrik är ju uppfödd på bondgård. Med kossor, höns, häst och katter. Fåren kom in i svärmor och svärfars liv långt senare, sedan barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Fredrik är så duktig med djur, och inte heller han kan låta bli en vänlig mule som vill ha lite kli.

    De säljer kött från gården på Burträsks saluhall  Där lokala producenter gått ihop och driver tillsammans med mysig butik i hjärtat av Burträsk. Smyger in lite reklam här, om någon i närheten skulle vara intresserad. Köttet är märkt med “Burlins lantbruk”, så makalöst gott med b.la lammsouvas. Dessa får har det så oerhört bra, bättre kött finns inte!

    När innebestyren är avklarade, och baggen fått lite kel så lastar vi upp vattenhinkar och Loppan på kärran och kör ner på betet. Fåren håller sig i skuggan, men utanför ligghallarna breder flera hektars bete ut sig. Underbara sommartid.

    Fredrik är alltid så snäll. Ställer upp på alla påhitt med hästarna här hemma och fåren hos svärföräldrarna. Kör balar, bär vatten och hjälper till med både det ena och det andra. Han påstår att han skulle kunna vara utan både hästar och får, men jag synar det, jag. En gång bondpojk, alltid bondpojk! Däremot vill han gärna ha egna stutar en vacker dag, en fullt rimlig dröm tycker jag. Så småningom.

    Sedan parkerar vi kärret. Fåren har fått mat och vatten och kli och gos. Vi vandrar hem längst grönskande åkrar. Tänk att vi får bo såhär. Bland får, böljande fält och hästar. På vår egna lilla Backe mitt i den västerbottniska sommaren. Drar djupa andetag, jädrar så fint det är nu.

  • Trädgård, odling & blommor

    En rundtur i trädgården

    Inget är ju fasen i mig som betestider. Barmarkssäsong, sommar eller semestertider, kalla det vad ni vill, för mig är det betestider. När man svurit klart över trassliga stängseltrådar, slagit sig lite blå om någon knoge när stolpar ska bankas ner i backen och släpper hästarna i full galopp ner mot sjön. Det är startskottet på en ljuuuuvlig tid. På senaste har jag varit dålig på att blogga, men har då och då burit runt på kameran ändå, så här kommer lite blandade bilder från en av årets bästa tider; betestiden!

    En kväll hjälpte grannflickan mig att bygga ut betet. Hästarna får nu äta från tiden de vanligtvis får lunch, till kvällen tar vid. Långsam invänjning är min melodi. Lagom till semestern (bara två ynka veckor kvar!) så får de nog mumsa grönt hela dagarna. Jag låter aldrig mina hästar beta dygnet runt, de blir så runda så fort. De brukar ändå vara nöjda efter en heldag på betet och komma travandes för kli och gos.

    Hästarnas bete ligger bakom huset, ner mot sjön. Men på husets framsida blommer vår fina bondsyrén. Det måste ju vara topp tre bästa lukter. Efter bebisar och kattungar kanske? Vår syrén har också börjat blekna och blommorna rasar av likt snö som strösslas över gräsmattan. Vi har haft över trettio grader varmt i flera dagar och inte en tillstymmelse till regn sedan innan midsommar.

    På kontoret är det svalt nog för långbyxor och långärmat. Men så fort jag kommer hem så kastar jag mig i baddräkt och kjol. Dukar i skuggan. Vi äter helst kall mat. Det är märkligt, hur osugna vi blir på mat direkt värmen hälsar på. Kan bara tänka på vattenmelon och det iskalla vattnet direkt från trädgårdsslangen. Älskar våra gulliga utemöbler vi handlade på loppis förra året för en femhundring, vilket kap va?

    Vi njuter i skuggan av contortatallarna men längtan efter att hugga ner dem och plantera en syrénhäck börjar vara riktigt stor. Men just i år tackar vi och bockar för minsta lilla skuggställe vi kan få till!

    Vår gårds små smycken – hönsen, har verkligen fått komma i andra hand här i början av sommaren. Vi har haft besök av en hermelin tre (!) gånger som alla gångarna bragt en liten unghöna livet. Sådant som gör att man bara vill ge upp och vara utan höns ett tag. Samtidigt som hönshuset behöver storstädas och fixas till. Jag spenderar i stort sett varje kväll med stallrenoveringen så mitt sug efter att hugga tag i nästa projekt är i princip obefintlig. Men, det fins i kråksången, är ju att vi har en hönsälskande liten tjej här hemma som gärna sköter om alla sex damer med tupp och två kycklingar hela dagarna. Tack för det, Loppan!

    Där vi inte pryder gården med vackra höns så kan man hitta små högar med brännbara grejer. Sådant som ska köras bort med traktorn och eldas upp när hösten och regnet är här. Och bråten som hönan sitter på?

    Är ju den sista ställningen på Drömmen. Där uppe ska vi ha ett panoramafönster. 1,8 x 4 m om jag minns rätt. Så vi kan sitta i vardagsrummet och spana på tranorna, norrskenet och contortan (hehe). Jag ska måla farstukvisten och så ska vi peta in det där bjässefönstret, sedan är hela utsidan på Drömmen klaaar. Det är mitt nya favoritord – klaaar!

    Även om vi har stök och brännhögar och annat bröt (det har vi alltid haft, och kommer förmodligen ha i många år till!) så har jag aldrig trivts bättre på vår plats än nu. Jag spenderar så mycket tid ute jag bara kan och mår så himla bra av det. Kommer på mig själv att faktiskt ha kopplat bort jobbet och vara här och nu allt oftare. Att jag glömmer telefonen inne och är i min egna värld ute istället. Jag är i  fas med saker på ett annat sätt än förr, även om jag absolut inte har “mer tid”. Jag bara trivs och har en god snurra just nu. Och när brännhögarna känns lite för många så lyfter jag bara blicken – och ser allt det här fina.

    När jag kommer hem från jobbet så tar jag Lo i handen och spenderar några timmar ihop innan hon ska sövas. Det är så mysigt att upptäcka världen med henne. Har hon tur så lyckas hon få upp haspen till odlingen och smiter in illa kvickt. Där går det att festa loss på jord och flis och tomatplantor. Ja vilken fest!

    Det blev ett staket runt odlingarna tillslut. Höns och bebis gjorde allt i sin makt för att röja runt i bäddarna. Den sistnämnda har också lagt sig på staketet och orsakat ett “mindre” hål intill grinden. Hehe. 

    I den här bädden, den första till höger, växer det lök. Rödlök, vitlök & silverlök. Jag har täckt med gräsklipp för näring & att behålla lite fukt. Det verkar hålla ogräset på helt okey nivåer med, ska addera gräsklipp i fler bäddar tror jag bestämt!

    I en av de andra bäddarna satte jag på chansning ut tomaterna. Jag vettetusan om de trivs. De skulle behöva växtstöd och lite till näring tror jag. Men mina kvällar i stallet har prioriterats och tomaterna får stå lite hejbaberika så länge. De blommar i alla fall, kanske går det vägen?

    På andra sidan av bädden växer squash. Kanske lite sent satt men jag tycker den verkar komma med en härlig fart. Vi får se vad det blir av den. Kul att prova sig fram ju! I mitten satte jag mangold och ruccola, det går segt för dem. Detta är kanske bädden som farit mest illa av varmgraderna, det tror jag spelar in!

    I en av bäddarna har jag en ditt sallat på kortsidan. Och i resten av bädden?

    Morötter i massor! Sommarmorot och höstmorot. Jag älskar morötter och kan inte förstå att vi snart knaprar på våra egna?

    Längst stängslet ska sockerärtor få klättra fritt. Nästa år sätter jag mer, så ärtigt gröna och fina de blir som inramning!

    I två bäddar har jag kål! Spetskål, grönskål & vitkål. Jag fick lite kalla kårar när jag såg att någon liten filur hade ätit hål på bladen. Det visade sig vara kålmal som lagt ägg under fiberduken, trots att jag inte lyft på den på veckor. Så två kvällar spenderade jag med näsan i kålen för att knäppa små (och stora!) illgröna larver. Spårar det ur ska jag beställa Turex, men ännu känns det överkomligt att snoka genom plantorna då och då. Kålen verkar trivas i alla fall, hoppas det fortsätter så!

    Slutligen så har vi rödbetor i en bädd. Tillsammans med tistlar och kvickrot, för Hujedamig vad fort det kommer ogräs. Men det är fortfarande en av dagens största höjdpunkter, att få gå ut och påta på i landet. Kanske är det därför jag känner ett sådant inre lugn just nu? Att kroppen, händerna och huvudet får connecta. Älskar det!

    Strax innan midsommar fick vi ner potatisen i jorden med. Alldeles för sent. Men hey, det går inte alltid som planerat och tänkt – det brukar lösa sig ändå. Och om inte annat, så finns ju fin lokal potatis på affärn om det skulle krisa.

    Nu börjar det bli dags att krypa ner bredvid Loppan och Knut och sova några timmar. Imorgon (idag?) är det söndag och fixardag på gården. Alla våra brännhögar ska bort, leksaker ska samlas ihop, gräs trimmas och slutligen tror jag vi måste äta sockerkaka på fikastället bredvid bagarstugan. Ja, så får det bli!

  • Allmänt,  Livet utanför backen

    En midsommar att minnas

    Vi befinner oss mitt i midsommarhelgen och juni har aldrig varit vackrare. Igår firade vi midsommarafton i grannbyn Ljusvattnet, vi tar en titt på hur det såg ut; När vi packat in all vår packning (såg ut som ett medelstort flyttlass som kom körande) och hälsat på midsommarfirarna så skulle stången kläs och resas. Lo arbetsledde, som man bör

    Astrid och Christian bor sådär tappa-andan-fint. På en backe som vetter ut mot byns sjö. Lugnt och skönt. Med ett magiskt odlingsland. Lo hade kul med kompisen A. De kommer följa varandra genom livet de där två, för så småningom börjar de pytte-förskola tillsammans. I skuggan låg deras tredje lille kompis, en månad gamla S och slumrade. Det är så fantastiskt, när ens vänner får smått. Få se dem sno nappar av varandra, riva loss gräs och ge till varandra och sitta och plirigt beskåda sin lilla kompis. Sötnosar!

    Årets midsommar bjöd på drömväder. Astrids växthus prunkade. Sist jag var här plumsade jag i snö med Lo på höften in i växthuset och fikade paj så det stod mig ur öronen. Det var i mars, och nu, nu spirar det överallt.

    Så tacksam för de där två. Astrid och Nicky. Som jag träffat på jobbet av alla ställen. Vad som än händer, så kommer jag alltid tacka jobbet för de där två. Nicky som jag såg en dag i lunchrummet och tänkte “Hon ser så snäll ut, henne måste jag försöka bli vän med” och Astrid som började på min avdelning, och sitter i båset bredvid mitt. Jag som är halvdålig på att vårda relationer och alltid är så upptagen med djur och bygge och projekt och det ena och det andra, och glömmer bort att hälsa på och höra av mig. Får ha så fina tjejer runt mig. Vilken tur jag har. Nä slut på kärleksförklaringar – kolla utsikten, hörrni!

    Vi tog oss en promenad innan middagen. Kikade på fjällkor. Åååh:ade och aaaah:ade. Lo sa “dä, buuu, dä buu” medan hon ivrigt pekade på de vackra djuren. De ser så kloka ut de där fjällkorna. Nu är jag väldigt nöjd med djurantalet på gården ett tag framöver. Men får man drömma (det får man ju) så skulle man ju absolut ha ett litet gäng fjällkor. Det är dessutom Fredriks favoritdjur, efter Knut förstås!

    Alla var imponerade, stora som små, av de vackra djuren. Och den fina hagen av hässjevirke. En sådan skulle man haft.

    På vägen tillbaka svängde vi förbi Astrids systers kaninungar. Jag smäller av. När jag var liten hade jag en dvärgvädur som jag tävlade i kaninhoppning och ställde ut, avlade fram kaninungar och hade så roligt med mina vänner och deras kaniner. Jag längtar så tills Lo möjligen vill ha en kanin i framtiden. Ska skjutsa henne på varenda kaninhopptävling hon bara kan tänka sig! Just denna lilla grå hade gärna fått bo hos oss på backen, vid närmare eftertanke så kan det där med antalet djur på gården diskuteras, trots allt!

    Väl tillbaka på gården blev det femkamp! Kasta stövel och spotta långfil! Jag var absolut sämst, men hade kanske roligast? Eller så hade Lo roligast som rensade kopparna med långfil efteråt. Jag tänker mig att en revansch blir bra i sommar!

    Sedan åt vi gott. Beundrade den sovande bebisen som bara var prick hur nöjd som helst, hela långa kvällen. Själv fick vi åka hem lite i förtid då Loppan tyckte festligheterna var lite för spännande och inte ville sova i vagnen. Men vad gör väl det, vilken kanondag vi fick!

    Hemma på backen rådde lugnet. Klockan närmade sig elva men gården fullkomligt badade i ljus ändå. Nu vänder det, och blir mörkare igen. Det skrämmer mig lite hur fort det går. Låt mig alltid så här och lukta på syrenen med Lo och en kurrande Knut i famnen. Vill aldrig att denna tid i livet ska ta slut. Vill bara ha mer och mer av detta; roligheter med vänner, småkompisar som tultar runt och slumrar i skuggan, fjällkor, kaninungar och ett lugn över gården som inte infunnit sig på flera år. Snälla juni, sakta ner lite nu.

  • Allmänt,  Visit Skellefteå

    En utflyktspärla: Gröna Lund!

    Detta speciella år kommer att innebära många månader på hemmaplan för oss. I skrivande stund skulle vi egentligen ha varit på Rhodos och firat min far som fyllt jämnt. Vi misströstar inte utan fokuserar istället på att upptäcka vår hembygd – för visst finns det många smultronställen kvar att upptäcka?

    I sommar ska jag göra mitt yttersta att visa er roliga grejer att hitta på i Skellefteå kommun, när fokus ska ligga på “hemester” och “svemester” så passar det ju utmärkt att tipsa om lokala pärlor! Och först ut i pärlbandet är en kär plats för oss: Gröna Lund!

    Gröna Lund ligger intill Skråmträsket i vår by. Förr i tiden fanns en dansbana i närheten av platsen, som hette just Gröna Lund, men idag är det en trevlig liten rastplats.

    Det låter inte mycket för världen – en rastplats – men det är ett fantastiskt litet smultronställe. En perfekt plats för ett picknick-stopp under genomresa, eller ett utmärkt utflyktsmål med familj och vänner om man gillar att grilla korv och fiska abborre.

    Nackdelen med platsen är att det både är nära vatten och i närheten av landsvägen där bilarna ofta susar förbi i högre hastigheter, med tanke på att barn ofta hinner vara lite överallt på sådana här ställen. Men ytorna och de avskärmande träden gör området isolerat, och uppsikt på små gullungar ska man ju ha ändå.

    Vi tar en titt, på hur en kväll i Gröna Lund kan se ut, tycker jag!

    När vi kommer fram till Gröna Lund så packar vi ur bilen. En man på sin motorcykel hälsar glatt på oss – här stannar ofta folk till för att fotografera utsikten, eller sträcka på sig för ett slag. Vi har med muurikkan och har tänkt tillaga korv i massor, Los favoritmat här i världen.

    Utanför grillkåtan sträcker träsket ut sig. Vid detta tillfälle har isen precis rivit, och allt känns nytt och outforskat, trots att det är min nionde vår i byn. Kanske är det för att jag får upptäcka allt tillsammans med Lo, som denna vår känns så speciell i mig?

    I vedstället finns det gott om torr ved att använda sig utav. Vedstället står mellan grillkåtan och ute-grillplatsen. Det går att äta korv här i alla väder, och under alla årstider. Tändstickorna har vi glömt hemma, så jag får vänta om, medan Lo och Fredrik blåser såpbubblor och kastar småsten i vattnet.

    Medan vi inväntar en lugnare eld att ställa muurikkan på så upptäcker vi platsen. Kottar, löv och grus är prick hur spännande som helst när man är liten. Hon rullar runt i snår och ris, utbrister “waow” när bilar eller motorcyklar passerar på landsvägen.

    När korven är färdigstekt så får man ändå inte ro att sitta stilla på sittbänkarna, för mycket att upptäcka för en ettåring. Det är svanar på sjön och tranor i skyn.

    Vårt bästa tillbehör till grillad korv i bröd är gurkmajonäs. Så himla gott. Helst med rostad lök också, har ni testat? Lo däremot, äter gärna korven för sig och brödet för sig, i någon sorts dubbelfattning.

    Fredrik sköljer av matlagningstillbehören på stenarna nere vid sjön. Här kan man ha med kast- eller metspö och få en fisk eller två. En sommar metade vi från båten här utanför, och fick 16 (!) fiskar. Men denna gång har vi inget spö med, istället kikar vi på knoppar som snart ska brista. På vatten som skvalpar mot sten och på flyttfåglar. Så mycket hon fått upptäcka från min höft.

    Så börjar det bli dags att åka hem och lägga en liten Loppa för natten. Vi packar in picknickkorgen, muurikkan, bebisen och såpbubblorna i bilen igen. Släcker elden med en skvätt sjövatten och stänger igen dörren till grillkåtan. Brummar hemåt och är överens om en sak – hit kommer vi tillbaka snart igen – detta smultronställe är ett sådant man besöker om och om igen.

  • Allmänt,  En avstickare

    Genom hela livet

    Hujedamig vilket prövande år det varit hittills. Jag pratar såklart om Corona, om rasism, om hot om missiler och bomber. Om världskonflikter och svajig värld i stort. Men också om att gå hand i hand med döden. Att ta emot tre dödsbesked inom två veckor. Där en kär kollega, en kär bekantskap och en kär familjemedlem alla lämnat jordelivet, alldeles, alldeles, alldeles för tidigt. Jag pratar också om själaskavet som uppstod när mamma-isabell helt plötsligt också skulle vara jobba heltids-isabell. Jisses, vad livet prövat mitt sinne i år.

    Jag känner mig nu helare och starkare nu än på länge, och det är förstås då det är lättare att prata om saker som gjort ont. Det är så svårt för mig att öppna upp mig när jag är mitt inne i sorg och skav. Jag tänker på de där tre änglarna, varje dag, tillsammans med en till bunt älskade änglar. Lovar de alla tre, att jag ska göra mitt yttersta för att leva livet. Jag måste leva för dem, det finns inget annat alternativ. Då är det ibland svårt att motivera sig till att arbeta så mycket som jag gjort, när livets ljuvligheter finns här hemma, och hur ska jag någonsin kunna säga att jag levt fullt ut, om jag haft fokuset på arbetet och inte på livet? Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam som går med dessa funderingar. Vad vi egentligen håller på med – mitt i ekorrhjulet – för vems skull vrider vi oss in och ut för att få pusslet att gå ihop?

    Jag landar alltid tillslut i ett det viktigaste av allt, är de där små jordiga händerna som stjälper till med allt här hemma på gården. Får jag väga vad som helst mot att få borra in näsan i hennes gulliga små valkar så väljer jag det, utan att tveka. Och i den tanken kan jag vila, allt annat är parenteser.

    Jag har ägnat mig åt så mycket uteaktiviteter jag bara orkat i vår. Att plantera, vattna och pyssla om grönt har fått mig att må gott. Jag har skött djuren och hittat ett inre lugn igen. Livet det går upp, och det går ner, och jag är glad att jag hittat små, små verktyg som fått mig att hitta ett sätt att vila tankarna lite. Fast jag förstår inte, hur världen ska måsta vara så orättvis, att underbara personer ska ryckas ifrån oss, hur ska man kunna skydda alla sina nära och kära från allt ont i världen?

    Vi har också haft så otroligt roligt, Loppan och jag. När pappan i familjen går upp på övervåningen och renoveringen så har vår bästa tid på dynget börjat. När jobbdatorn är ihopslagen och händerna blir jordiga och lortiga i takt med att trädgårdssysslorna blir gjorda. Som jag skrattat åt Los upptåg, när hon kastar jord så det står härliga till, planterar sten i plastkrukor och balanserar på jordsäckar. Jag känner mig plötsligt en decimeter längre och sju år klokare än i vintras. Smilegropen tittar fram igen efter många veckors bekymmersrynka. Den där berömda balansen börjar hitta rätt. Tänker på hur fint vi har det, och på de där tre änglarna, och är glad att jag får fortsätta uppleva ännu en vår och försommar. Trots allt, så är både smilegropen och själaskavet en del av just det – livet – som jag lovat att leva – fullt ut.