Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Vi spolar tillbaka tiden till sista helgen i maj. Vi befinner oss i Lövånger och har precis vaknat till i vår lilla kyrkstuga vi fått låna för en natt. Ni har väl läst om vår första dag här?
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi har sovit gott. Det är svalt i kyrkstugorna utan att vara kallt. Loppan har sovit mellan oss och vaknar med ett leende. Älskar det där lilla solskenet man möts av på morgonen.
Vi hade med oss vår fula vattenkokare som har många, långa år på nacken. Men det hade inte behövts, allt man kan behöva tänkas behöva finns i kyrkstugorna. Även när “lalla” ska förberedas för en liten en. Hon sörplar välling i sängen med morgonfrisyren på sniskan medan vi packar utflyktsväskan och dukar fram frukosten.
Och frukosten sedan ?! Vi får korgen levererad till rummet dagen innan. Lägger in några av grejerna i kylskåpet och plockar fram alltsammans ute på brotrappan. Frallor, ägg, alla möjliga pålägg, frukt, yoghurt, choklad, jos och marmelad. Allt gott man kan tänkas vilja ha.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi sörplar jos och äter mackor. Solen smeker våra kinder. Här kan man andas ut. Vi får besök av Sven från Visit Skellefteå och hans son Vincent. Vincent som går med en egen kamera runt halsen och fångar humlor, timmerstugor och blommor på bild.
Loppan får tag i ena skålen med yoghurt och börjar mumsa i sig “namnam”, säger hon förtjust.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Sedan är det äntligen dags för äventyr! Jag har längtat så efter att upptäcka Gärdefjärdens naturreservat. Vi kryssar iväg mellan kyrkstugorna.
… Loppan placeras i ryggsäcken. Jag bär på gofikat. Sedan följer vi Emelies instruktioner: runt hörnet, över bron och vips – så är vi framme i naturreservatet. Som att kliva in i Narnia, allt blir alldeles, alldeles lugnt.
Vi passerar Strömmen som skiljer Lövångersgården och kyrkstaden från naturreservatet.
Vi alla tre är omåttligt peppade på att upptäcka! Jag älskar att ha med mig Loppan på äventyr.
En glad upptäckare! Stundtals var skogen så trolsk och sagolik. Omgivningarna ändrades hela tiden från barrskog till lövskog, vi var så glada över att se att naturen vaknade till liv efter en lång vinter. Det är lika fantastiskt varje år.
Gärdefjärden var förut en havsvik, men på grund av landhöjningen är det numera en fågelsjö. På somrarna används området som bete åt fjällkor, just i år håller delar av området på att restaureras och öppnas upp. Mycket spännande projekt!
När vi gått någon kilometer och spanat ut över fjärden så slog vi oss ner vid det lilla soldattorpet. Solen värmde och vi slog oss ner för att vila.
Loppan fortsatte att sova gott i ryggsäcken i skuggan. Vi låg i gräset och blundande en stund efter att vi fikat. Så hörde vi hur det började krafsa inifrån soldattorpet. Jag som tror att det spökar både här och var tänkte förstås att det var någon gammal Lövångerbo som besökte oss. Men döm av vår förvåning när en ekorre satt och kikade ut på oss!
Mitt ute i naturreservatet fick vi ett samtal som gjorde att vi fick skynda oss hem till byn. Så vi fick packa ihop vattenkokaren, långklänningen och kameran i Volvon och börja susa hemåt. Jag sörjde att vi missade våffellunchen vi suktat efter hela morgonen. Men det känns tryggt, att Lövångersgården står kvar för ett senare besök.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Så susade vi hemåt. Genom de Västerbottniska byarna. Med sänkta axlar, glada sinnen och nya minnen. Så fantastiskt fint Emelie & Celina tog hand om oss.
Ni kan hålla utkik om vad som händer på Lövångersgården på deras Facebooksida, här! Vi rekommenderar varmt ett besök!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Julidagarna
Dagarna i juli kantas av regnmoln. Ibland undrar jag om vi inte susat rakt in i slutet av september, kanske till och med oktober. Det gnager till i magen över att mörkret kryper sig på redan innan midnatt nu. “Redan?”. Varje år har jag älskat när sommaren går mot höst. Hösten är min tid på året. Men i år gruvar jag mig för nästa kapitel i livet. Jag får berätta mer om det senare, för nu tar vi en titt på några av de senaste julidagarna, tycker jag.
Sidoprojekten avlöser varandra. Jag har lovat mig själv att göra en sak i taget. Men så fick vi låna en padda för några dagar, så det var bara att sätta igång och köra stenmjöl med skottkärra och mäta ut för vart Hönshilton ska stå, så småningom. Just nu känns detta projekt övermäktigt. Men det ska nog ordna sig, det med.
Vi ska ju nämligen flytta på hönshuset! Jag har kört stenmjöl med skottkärran så svetten runnit i svanken på mig. När jag väl skulle köra paddan, vilket jag verkligen peppat för, så var jag inte stark nog att kunna flytta på den, så jag grävde bara en stor grop utav alltihop när jag försökte. Fick ringa in förstärkning i form av Fredrik. Loppan arbetsledde oss som vanligt. Guld värt att ha någon som påminner en om att äta lunch och sånt! När paddningen var klar lämnade vi hönshusprojektet för ett slag.
Loppan har hjälpt mig med djuren om morgnarna. Hon springer och hämtar sina stövlar, sätter på dem åt fel håll och kommer drällandes över ekgolvet och ropar “pippi, pippi!”. Så går vi ut, hand i hand, och pysslar om våra djurvänner. Först ut är alltid hästarna, de är otåliga och hungriga. Det hivas hö och fylls vatten. Sedan stannar vi länge hos hönsen. Loppan får klappa flera av dem och de tyr sig till henne, det är fantastiskt att se.
Som det regnat. Tror knappt aldrig jag använt täcke på mina hästar i juli? Så har jag haft huvudbry gällande hästarna igen. Lille hyresvärden har flera gånger visat otrevliga sidor för oss senaste veckan, så tillslut lät vi hästarna stå i varsin hage i några dagar. Lille russet fick prova ändra om foderstaten lite, så provar vi oss fram. Årvar är lite för snäll för sitt eget bästa ibland.
En dag eldade jag upp bagarstugan. Handlade rågmjöl och jäst på lanthandeln och bakade mjukkaka tillsammans med mor min. Så himla mysigt. Drömmer redan om att sälja hemgjord mjukkaka i gårdsbutik, fick mersmak av att sälja på loppisen vi hade i lördags. Direkt jag blir lite intresserad av något vill jag passionerat anamma det som min livsstil och liksom andas vetemjöl i lungorna. Får inte nog. Samma sak med min odling. Vill odla upp all vår mark. Vill så varenda dag för att kunna skörda varenda dag. Kan knappt tygla mig själv.
Nästa år ska jag täckodla från start. Nu blev jag så less på all kvickrot att jag gör ett desperat försök med det vi hade hemma och i överflöd – hösilage. Hoppas det funkar och hoppas kunna smaka våra egna rödbetor alldeles snart.
Imorse vaknade vi (läs: hon) tidigt. Min energi börjar äntligen vara tillbaka efter många slitna och trötta dagar. Jag tyckte vi behövde städa gården. Backen såg ut som ett slagfält efter byaloppisen i lördags. Ställde undan skyltar, leksaker och spännband där de hör hemma.
De var väldigt skönt att bli av med grejer vi sorterat ut till loppisborden. Men till min stora fasa såg delar av gräsmattan inte så rolig ut efter loppisen. Sådant kan göra mig så matt; att en så rolig sak som att hålla loppis kan leda till en massa extraarbete. Men mest var det kul, herregud jag ska inte klaga!! Var loppis-bakis dagen efter och kunde knappt förmå mig att prata på kvällen. Jag funkar bara inte i sociala sammanhang, blir alldeles trött och urvriden tydligen. Det var dock genuint jättekul att träffa flera av er och jag hoppas min svägerska ordnar loppis även nästa år, då ska vi beställa bättre väder!
Har hört att en del av er gillar att se stök. Så varsågoda. Ett stycke Backe-gård post loppis. Och vårt skruttiga lilltorp. Det gör sig så himla bra på bild jämfört med i verkligheten. Till och med skorstenen ser hel ut på bild.
Jamen ni ser ju. bråte och leksaker och grejer överallt. Jag och Loppan gjorde så gott vi kunde med att packa ihop partytält, köra cyklar under tak och så. Tillslut var vi så gott som klara i alla fall.
Medan vi röjde på gården fick kallblodskungen stå inne i stallet och torka upp med fleecen på. I häst-bryderierna som varit på senaste så har Årvar tappat en sko. En djuuuup suck från mig. Men till syven och sist så finns det ju inget ont som inte för något gott med sig. Årvar får lite välförtjänt sommarledigt och jag får tid att komma ikapp lite efter förra veckans sommarskav. Är så himla ridsugen, känns kul att längta.
Han är så harmonisk och nöjd nu, min Å. Glad över det. Och tittar vi snett åt sidan så ser vi ju. Nya boxarna. Lilla skruttstallet har blivit ett drömstall. Jag är så lycklig över stallet nu, det är så fint. Och så himla lättarbetat. Tänk att vi rodde det i hamn ändå: stallrenoveringen. Jag får ta och berätta mer om detta sedan. Först ska jag bara njuta lite, av att vara klar med något. En mycket god känsla.
Vi får inga ägg nu. Skatorna äter dem allihop. Jag sörjer lite att det inte blir så mycket sockerkakor och omeletter som jag önskat. Vi ska försöka släppa ut hönsen lite senare på dagarna för att se om de hinner lägga äggen innan det är dags att gå ut på äventyr. Hoppas det hjälper. Så länge glädjs jag över vår lilla sagohöna Elsa. Hon är född i maj och alldeles ljuvligt fin. Tuppen är också så vacker. Är så glad att han ska få leva vidare i grannbyn.
Så efter många skakiga och skaviga julidagar så kan vi konstatera att: handbromsen är dragen. Det känns bättre nu. Jag har tänkt jobba med mig själv tills jag lär mig vila, vara ledig och koppla bort stressade tankar. Det är min viktigaste uppgift just nu. Och när jag precis skulle göra kväll och gå in efter nattning av djuren så ser jag att hästkillarna står och klias nere i hagen. Så tänker jag att; jodå, allt löser sig alltid, tillslut.
Sommarlivet
Det är kväll och jag har tänt lamporna i Drömmen. Jag vet inte om det faktiskt börjat mörkna om kvällarna, eller om det är de regntunga molnen lagt sig som ett lock över himlen. Vi är mitt i sommaren och jag blir lite ledsen när jag tänker på hur fort det går, och hur dåliga vi är på ledighet i vår familj. Vi renoverar i en hiskelig fart. Rensar till loppis, städar, röjer, organiserar. Förbättrar, bygger, river. Vi stryker planerade utflyktsmål och hemestertrippar till förmån för bygga, renovera, organisera. Vi är så medvetna om att vi gör bort oss, men längtan efter att bli klara börjar vara påtaglig. Några dagar till, sedan måste vi dra ner på tempot, och landa i ledigheten lite.
Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vilken pärs. Vad mycket vi gjort. Jag hoppas att vi får möjlighet att landa och njuta av ett lugnare lunk framöver, ett allmänt lugnare liv. Där “skrota på gården” inte innebär bygga, riva, organisera och renovera. Jag längtar efter iskall äppelmust i kristallglas på eftermiddagen. Hängmattan. Sommarklänningarna. Fika och badstränder. Utflykter i skogen och på ängarna. Böcker och glass på trappen till huset. När vila och att söla på hemma ses som något mysigt och inte bara nödvändigt för att orka hålla igång kroppen lite till. Några dagar till, sen så måste vi anstränga oss för att växla ner. Vi säger så.
Annars då? Jag springer med sommarprat eller odlingspoddar i öronen om morgnarna, det är höjdpunkter jag inte vill vara utan. Jag älskar att springa sedan jag insåg att man får stanna när man vill. Det gör jag helst på andra sidan sjön, så jag ser näckrosorna och vår lille gård där på andra sidan. Går förbi odlingen och försöker se om squashen ska blomma varje kväll. Springer som en vettvilling med kläder, prylar, möbler och annat som ska säljas på loppis på lördag. Förfäras över hur mycket grejer vi har.
Längtar efter enkelhet. Mindre prylar, mindre måsten och mindre arbete. Längtar efter en hållbar livsstil. Tänker på elbilar, flygfritt liv, vegetariska recept medan jag river, röjer och organiserar. Kikar på symaskinen och vill lära mig hur den fungerar. Spar tygbitar ifall att. Ifall att vi faktiskt blir klara med renoveringen och kan göra annat än just renovera ett slag.
Jag är så himla nöjd med omgivningen. Med livet. Men ändå finns det saker som bekymrar mig. Den obefintliga harmonin i hästhagen bland annat, då lilla hyresgästen blivit elak mot min fina Å. Två ordentliga hovavtryck från ett argt russ på låret och magen. Törs inte ha dem tillsammans, vill inte låta Årvar stå utan klikompis i hagen. Funderar och tänker hur jag ska lösa allt. Vi äter god mat, glädjs åt Loppans påhitt varje dag och frigör mer tid för renoveringen.
Jag känner mig starkare och mer grundad i marken nu än på hela året. Känns som det var en evighet sedan jag vågade skriva om känslor på min blogg. Internet är läskigt och det finns gott om utrymme att misstolka ord. Jag har alltid haft behovet av att skriva för att må gott. Som att springa, odla och rida. Vilka alla på sina olika sätt är mina andra källor till energi och lust till livet. Så nu skriver jag bara. Tänker att det nog inte bara är jag som älskar sommarlivet, men också har svårt att varva ner, vara ledig och också låta tankarna vila lite. Kanske ska vi göra det tillsammans? Börja dela med oss mer. Istället för att bara dela somriga bilder på lantlivsidyll utan riktig substans. Också prata om hur allt känns.
Och nu. När jag fått lätta på ett trött och lite renoverings-less hjärta så känns det genast bättre. Då säger vi så, lägre växlar och mer äppelmust i kristallglas och skrotande i sommarklänningar framöver.
Paddla kanot i Skellefteälven
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Swenature AB. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan krav på motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & att det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Det var första riktiga sommardagen efter flera dagars ihållande grå moln och regn. Jag rullade in till stan – Skellefteå – med Volvon och kände minst fyra gånger under färden att jag nog måste ha glömt Loppan hemma. Höger i rondellen, direkt höger igen och nästan längst upp på gatan. Jag känner igen vägen väl från gymnasietiden, när jag hängde här så ofta jag hade tid. På gatan står Matilda och väntar förväntansfullt. Hon har precis tagit sin efterlängtade juristexamen och denna dag hade jag ordnat en överraskning för att fira henne!
Vi rullade ytterligare några kvarter innan vi parkerade och gick ner mot älven. Allt efter instruktioner från Peter på Swenature. Så såg vi kanoterna och förrådet han pratat om och började fnittriga – precis som på gymnasietiden – göra iordning alla pryttlar vi behövde.
Vi fick en kod av Peter som ledde till nyckeln till förrådet. Där började vi med att prova ut flytvästar och lägga iordning paddlar och dra fram den lille vagnen vi kunde frakta kanoten på.
Sedan gick färden ner mot älven. Vi skrattade så vi stod dubbelvikta gång på gång. Att det kan vara så kul innan kanoten nått vattnet, liksom. Så fick vi kanoten till strandkanten, hoppade i och gled iväg.
Först såg vi Landskyrkan. Så ståtlig i all prunkande grönska. Vi gled vidare.
Under bron till Kyrkholmen (där jag aldrig varit trots mina 28 år som – nästan – Skelleftebo.
Där drog vi kanoten en bit upp på land och fikade medhavda bullar och drack kaffe. Pratade ikapp. Om framtidsdrömmar. Om dåtid och nutid.
Så gled vi vidare i älven. Vi såg Bonnstan och får på en ö mitt i alltihop. Så oerhört vackert överallt. Jag slogs av hur annorlunda allt blir från vattenperspektivet.
På vägen tillbaka passerade vi näckrosor och en liten fors. Sådant jag inte trodde fanns i älven. Det jag sett från bilen är ju liksom bara en enda stor vattenmassa.
Så kom vi tillbaka där vi startade, vid förrådet och kanoterna. Sa “Skepp o´hoj” och rullade vidare för lunch och loppis. Sådant jag och Matilda älskar att göra – sedan tolv år tillbaka.
Dagens tips, hyr en kanot och ta en sväng i älven! Kontakta Peter HÄR!
Naturruvad kyckling & välkommen till backen!
God onsdagsmorgon från Backen! Igår var det bråda tider, i tisdags kväll fick vi tillökning på här på Backen och morgonen efter visste vi ingen hejd på peppen att stövla ut så fort vi bara kunde. Frukosten kunde intas stående på en stol, ja det var lika bra att bara kasta i sig osten tyckte Loppan.
Vi mumsade på macka, fil, flingor och jordgubbar. Sedan drog vi på stövlarna och gick hand i hand över gårdsplanen. Skyndade mig att dra fram kompostgaller, sågspån och kånkade in alltihopa i stallet. Inne i Årvars box, det kändes så långt från Hermelinknäveln man kunde komma. Sedan drog jag på stora vinterhandskar, öppnade hönshuset och lät hela gänget springa ut på gården för den sedvanliga given havre och värpfoder från Loppans orange skopa. Så var det bara jag, vinterhandskarna och en förbannad hönsmamma kvar i hönshuset. Hon var absolut inte nöjd när jag sprang med henne mellan hönshuset och BB inne i Årvars box. Stövlade tillbaka lika fort till hönshuset för att flytta ett stackars okläckt ägg och – världens sötaste kyckling!
Hönsmamman, eller Bettan som hon egentligen heter tog sig an både ägg och kyckling direkt. En stolt, men argsint moder. Matade henne med jordgubbar, värpfoder och havre. Vilken pärs, att ligga och ruva i tre hela veckor. Hon har varit så tålmodig, knappt lämnat redet för att äta och dricka.
Och i tisdags kväll, när jag skulle visa stora högen med ogräs jag rensat för Fredrik, så hörde vi ett himla liv från hönshuset. “Inte kan det väl vara kycklingar på gång?” frågade jag “Nämen visst låter det som en stor fågel?” Svarade F. Men när vi närmade oss hönshuset så såg vi ju, den yttepytteliten kyckling. Som olyckligt trillat ur redet och ner på golvet. Och jag pustade ut – tack Knut – tack hermelinen – tack allt alla andra hungriga djur – att ni höll er i schack just denna kväll.
Backens första naturruvade kyckling. Loppan är alldeles till sig. Jag kan inte slita mig. Den luktar så gott och är så vansinnigt söt. Konstigt nog känns det så mycket mer speciellt än när kläckmaskinen gör sitt jobb. Så äkta, så skört. Så vackert att se samspelet mellan Bettan och lilla kycklingen.
Jag vill linda in kycklingen i bubbelplast och aldrig låta den gå utanför trygga kompostgallerburen. Men tanken är ju att Bettan ska kunna skydda sin lilla. Men i någon vecka, så känns det lugnast att låta dem landa på BB innan stora vida Backen väntar. Åh, måtte hermelinen låta bli denna lilla sötnos!
Välkommen till Backen! Vad kan du tänkas vilja heta?
Lenhovda radiatorer & plankgolv
Renoveringen, ja! Där händer det grejer nu! Till skillnad från nedervåningen då vi båda (och våra föräldrar) jobbade på ihärdigt med det ena och det andra så gör Fredrik övervåningen själv. Det tar tid, men det är också väldigt härligt att kunna styra passen efter livet. Nu under semestern ska vi frigöra så många renoveringstimmar det bara går, men också vara lediga och tillsammans så mycket det bara går. Vi tar en titt på läget, va!
Rörmokaren hann hit en sväng innan han gick på semester och kopplade lite rör. I vardagsrummet ska vi ha tre synliga timmerväggar, så radiatorerna sitter direkt på timret. De rejäla, långa radiatorerna kommer att hamna under panoramafönstret. Vi tänker oss att vi ska försöka möblera så det blir lite luft mellan soffans rygg och väggen, så radiatorerna får synas och visas upp. Jag tycker de är urtjusiga.
Vi har köpt radiatorerna från Lenhovda. De var de enda jag kunde tänka mig. Med inspiration från (eller rakt av kopierat från kanske man säger?) caféet här i byn. Här kommer det tjusiga slottsvred så småningom också. Ute i hallen ska vi ha tapeter, så där sitter osb- och gipsskivor redan på plats.
… och i vårt blivande sovrum ligger numera plankgolven i original. Säga vad man vill om vårt ekgolv på nedervåningen (det är också så fint!!), men ingenting går upp mot de här planken. Eller jo förresten, det skulle vara plankgolvet vi ska ha i vardagsrummet då. Men de får ni se en annan dag! Så overkligt, att det inte är klokt!
Ledighetslunket & senaste tiden på gården
Nu är den här, semestern! Så underbart med oceaner av tid att spendera med Lo. Att låta Fredrik jobba på i huset och få jobba på med mina egna småprojekt. Jag har ju knappt bloggat senaste tiden så vi kör en uppdateringsrunda så ni får hänga med på allt som händer här på gården.
Något jag vill göra varje dag i sommar är att fika. Det behöver inte vara just gofika. Men att sitta nere vid bagarstugan en stund och filosofera varje dag gör så gott för mig. Vi firade in semestern med kardemummabullar, rabarbersaft och mjölk för oss vuxna och köpesklämmis som Lo är himla förtjust i. Varje gång vi sitter där nere och fikar så pratar vi om hur vi ska renovera våra gjutjärnssoffor. Dena ena som vi köpte på Facebook köp & sälj förra sommaren, och den andra som vi fått av mina föräldrar. Bordet till handlade vi från Blocket. Jag är inne på mörkgröna soffor (som vår ytterdörr!) men Fredrik är inne på trärena. Vi får se, helt enkelt!
Jag älskar vår lilla oas vid bagarstugan. Den är verkligen inte mycket för världen, skruttig och dan. Men oftast så vinner hur platsen känns över hur den ser ut rent estetiskt för mig. Och den känns Pettsson och Findus i mig. Världens bästa känsla?
Jag började att göra en lång lista med sådant som jag skulle göra innan semestern. Torka fönstren här, städa där, rensa här och gno där. Men jag kom till slutsatsen att det blir semester ändå. Och prioriterade det viktigaste på listan – bullbaket. Kardemummabullar med marsansås i. De fick svalna på järnspisen innan servering. Tycker om att vara i vårt kök så mycket – speciellt när det luktar nygräddat.
Första gången en liten en fick slicka sleven. “Namnam” sa hon upprepade gånger. Det var bara smör på sleven, men det var helfräsigt att få hålla i den själv och gotta i sig. Sån stortjej hon hunnit bli, bara på någon vecka. Har drömt så mycket om att baka med mina barn, och helt plötsligt så händer det. En liten stjälpreda väl värd sitt smeknamn.
Ute i hönshuset har det varit. Lugnt och samtidigt inte alls någon härlig feeling? Jag ska förklara. Vi umgås med hönsen i massor nu, Loppan älskar ju att pyssla om dem. Men hela denna hermelin-härva har känts ganska tung. Och två av mina gammhönor har börjat få kalkben. Känns inte alls kul. De flesta ägg äter skatorna upp. Däremot så gör det mig bara mer motiverad att ta tag i mitt projekt – att göra klart hönshuset. Och jo, en hönsbur kommer det att bli så småningom. Jag är så less på att inte kunna skydda höns, kycklingar och ägg från ovälkomna gäster. Men tills vidare försöker jag tänka att allt har sin tid. Och hönsdamerna de lider inte nämnvärt av tillvaron.
Bettan bestämde sig för att lägga sig och ruva på ägg. Jag som inte skulle ha några mer kycklingar förrän hermelinen är ur världen. Men då mina höns inte varit så ruvsugna så hade jag inte hjärta att stoppa den lilla bebissugne blivande mamman. Ihärdigt ligger hon där i redet, ibland kommer hon ut och skriker utöver sig och vill ha mat NU. Jag bara lyder och skyndar mig fram med extra havre till henne.
Hästarna har det gott på betet. Hovslagaren var här i förra veckan och äntligen har det gått en hel skoning utan tappsko! Hästarna har blivit så himla bra vänner sedan Fapri åkte på sommarlov. De klias och följs åt och pratar med varandra. Det märks att de trivs ihop. En kväll blev russet Brillan sur på min Årvar och skickade honom ur hagen. Jag förstod ingenting, varför de helt plötsligt blev så osams. Men de verkar ha rett ut osämjan och följs återigen åt som ler och långhalm. Skönt.
Överallt där vi odlar och har rabatter fullkomligt sprutar det ogräs just nu. Kvickrot, tistel, maskroser. Ja allt möjligt man vill undvika. Jag är alldeles öm i handflatorna efter att ha ryckt envisa kvickrötter halva dagen idag. Men till min stora glädje så kommer det både bär och grönsaker för fullt. Potatisblasten har tittat upp och vi drömmer redan om att utöka. En vacker dag.
Min bästa kompis i trädgården är denna smides-ogräsrensare. Jag fick den av mina svärföräldrar i födelsedagspresent. Det är en man här i byn som smitt och tillverkat den. Aldrig haft något så effektivt verktyg i trädgården någonsin!
Ett av mina småprojekt, som egentligen kanske tillhör stallrenoveringen, är denna foderlår. Den ser inte mycket ut för världen här. Men den ska få ett varv med “byggsmörja” och fyllas med häst- och hönsfoder. Sedan ska den få utgöra grunden i vår foderhörna i stallet. Det ska bli ordning och reda och lätt att göra rätt i stallet framöver. Lean-förbättringar kanske det kallas, hehe? Detta är en före-bild, men jag kan skvallra om att efter-bilden kommer bli fantastisk. Vilket lyft det blev med lite smörja på!
Annars då? Loppan har blivit med studsmatta. Hon tycker den är så rolig. Vi fick den av min syster och hennes far. Så himla snällt, och pappan i familjen är lyckligast av allihopa. Jag måste erkänna att jag inte tycker att det är snyggt alls med studsmattor, men oooh så roliga. Jag bara gissar att den kommer att förgylla många sommarlov för Loppan framöver.
Och tillsist. Mitt älskade lilla skruttland. Vad det skänker mig glädje. Jag kan rensa hur mycket ogräs som helst, knäppar kållarver och vattna. Det är värt det, alltihop. Vad odlingen gör med mig och mitt mående är helt fantastiskt. Det är nästan så jag kan likställa det med hästarna och ridningen. Jag blir liksom alldeles till mig, planerar redan vad jag ska så, den dagen jag fortsätter att utöka trädgårdslandet. För en sak är säker – jag är inte ens i närheten av drömmarna som väckts efter dessa månader av odling, men ändock ett steg på väg!
Guide: En semesterpärla längst Västerbottenskusten
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Det var i slutet av maj och jag hade så många märkliga känslor inom mig. Känslan av att inte räcka till var påtaglig och jag längtade efter lite extra familjetid. Jag stängde igen jobbdatorn lite tidigare än vanligt och packade in all vår packning i Volvon. Barnvagn, bärryggsäcken, spel, kläder för alla sorts väder och välling, förstås.
Sedan åkte vi fem mil österut. Vi passerade västerbottnisk landsbygd på vägen. Burträsk, Mjövattnet, Vallen, Mångbyn och slutligen rullade vi in i Lövånger. En plats jag under mina tjugoåtta år aldrig satt min fot i.
Vi knackade på de ockragula dubbeldörrarna till Lövångergården och ena ägaren av stället, Emelie öppnade. Hon gav oss en snabb rundvandring; Här bakom husknuten, bara över bron där, ligger naturreservatet. Här borta kommer fåren att beta i sommar. Här blir det afterwork och mat ikväll. Här renoveras det och här, ja här är er stuga.
Hon låste upp vår lilla faluröda kyrkstuga. Där inne stod tiden stilla; allt så vackert. Och fönstret som stod på glänt fladdrade en skir gardin. Axlarna sänktes, pulsen gick ner. Här skulle vi bara vara.
Trots att kyrkstugorna ligger avskilt och lugnt till så är det nära till Lövångers lilla centrum. Emelie pekade åt vilket håll vi skulle ta sikte på och så vandrade vi iväg mot Coop-butiken. Där handlade vi allt som är gott. Chips och dipp, bananer och lite fika till morgondagens planerade vandring.
Överallt var allt så vackert. Det är någonting med att vara i och kring gamla byggnader. Hur vackert allt är som fått slitas med tidens tand, och varsamt renoverats och pysslats om genom alla år. När man går genom kyrkstaden kan man nästan skönja gemenskapen de skapar, föreningsliv, hoppet om landsbygden och vårt vackra Norr.
Och äntligen så var vi tillsammans. Utan renoveringen, djuren, jobbet och övriga livet som pockar på uppmärksamhet och fokus. Bara vi, pratandes om ditt och datt. Lo var så lycklig där och sprang runt mellan stugorna och plockade blommor, klättrade i trappor och pekade på varenda pippi hon kunde få en liten skymt av.
Något jag blivit expert på sedan jag blev mamma är att se det stora i det lilla. Man behöver inte åka långt, alls. För att upptäcka världen. Det är fasligt spännande att känna ett lurvigt grässtrå mot en killig kind när man är ett år gammal. Att se världen ut olika perspektiv, från mammas axlar, upp och ned eller liggandes på mage, det är grejer det.
Efter bus och härj mellan kyrkstugorna återvände vi till stugan för ett slag. Jag passade på att insupa lite inspiration till övervåningen. Älskade enkelheten i skomakarlampan, och den blå färgen mot en mönstrad tapet. Fantastiskt.
Kyrkstugan bestod av ett sovrum/vardagsrum, ett litet pentrykök och en toalett med dusch. Det fanns vattenkokare för välling och te. Det fanns handdukar, sänglinnen och tändstickor för maximal mysfaktor på kvällen. Porslin, bestick och allt annat man kan tänkas behöva under en hemestertripp.
Så spatserade vi ner för backen till Lövångergården och afterwork. Det är något de har sista fredagarna i varje månad.
Här träffade vi gårdens andra ägare, Celina. De hade såklart corona-säkrat alltihopa; bordsservering, gott om plats och avstånd till varandra. Vi började med att beställa mat, pizzarullar i libabröd med olika fyllning. Celias mamma fixade mat till Lo också. Hon proppade i sig av skinka, gurka, majs, banan och äpple. Så snällt att få göra en extra -på sidan av menyn- bebbebeställning.
Jag slog till på fyllningen med skinka och Fredrik den med kyckling. Tänker fortfarande på den goda örtsåsen i rullen.
När vi inte trodde att det kunde bli mysigare så ställer sig Celina på scen med gitarren och sjunger. Jag får gåshud när hon plockar fram ett munspel och spelar. Något som också hänt sedan jag blev mamma; blivit så känslosam. Ville bara gråta när hon spelade den ena fina låten efter den andra. Lo tog några härliga dansmoves på salsgolvet och rusade mellan de stora rummen på gården. Emelie gick runt med parets son i bärsele på magen. Jag lutade mig över bordet till Fredrik och sa “Tänk att få växa upp sådär, liksom bara få hänga med från början. Få vara med och driva familjeföretag, vilken himla dröm!”.
Aftonen blev kväll och det blev dags att natta Loppan. Folk satt kvar både inne och ute i kvällssolen och umgicks. Vi fixade välling som slukades direkt. Sedan somnade hon på fem röda, helt slut efter att ha upptäckt Lövångers kyrkstad.
Vi smör runt i stugan. Tände ljus, knaprade på chips och spelade Alfapet tills ögonen stod i kors på oss. Vi kröp ner bland svala lakan och en sussande bebis, det sista vi gjorde innan vi somnade var att viska morgondagens planer mellan varandra. “Ska vi vandra i naturreservatet?” “Aaah!”, “Ska vi ta med fika i ryggsäcken?” “Aaah”, “Ska vi äta våfflor sen?” “Jaah!”. Så somnade vi, med nya minnen långt in i hjärtat.
Om du vill besöka Lövångersgården eller boka en kyrkstuga så kan du besöka deras hemsida här!
När juni blir juli
Jag känner mig lite som en dum bloggerska ska ni veta. Ni ställer alltid upp i vått och torrt, peppar och hejar och är fantastiska bollplank och vänner här på min internetplats. Men bloggerskan själv, hon lyser med sin frånvaro då och då, domderar alla villkor. Inte en enda tillstymmelse på plan eller riktning eller kontinuitet här inte. Men kul är det, ja äntligen känns det kul igen med både bloggen och Instagrammen, det tog sin tid. Och det får det göra, förstås.
Vi har rullat in i årets sjunde månad. Det ser ut som höst på mina bilder, vi har haft regnrusk och toppluva-väder i några dagar nu. Inte mig emot, egentligen. Men nog känns det lite sådär att täcka kallblodskungen mitt i sommaren. Ikväll är det måndag och ynka tre morgnar till sommarledigt för lilla familjen på backen. Ikväll var det Fredriks tur att natta en liten Loppa, så jag tog mig en härlig ridtur.
Vi har så himla kul nu, Årvar och jag. Han känns fräsch, motiverad och harmonisk. En bra kombination. Vi red rakt in i skogen, genom blåbärsris och kruståtlar. Stockar och stenar. Hans bogar är stela och jag får honom inte riktigt lösgjord. Sedan provade vi volten igen, i skritt och trav. Har en vändplan här i närheten som jag gillar att rida på. Jag tror att jag log hela ridturen. När vi kom ner på byvägen igen hoppade jag av och gick bredvid honom en stund. Älskar att prata om allt och inget med Årvar, en sån god lyssnare.
Sedan pysslade jag på i stallet. Jag minns inte sist det var så kul att ha häst? Det känns äntligen som att jag mäktar med allt. När jag “bara har en” häst att fokusera på. Jag mys-ryser när jag kånkar höpåsar och häst mellan stall och hage. Trivs i stunden. Trots toppluva och täcke på kallblodskungen.
Vår granne är bonde, i år har vi lejt honom för att slå vallen och plasta in den. Det blev sexton balar. Rekordår och jag jublar. Vår andra granne är bara allmänt underbar och har fixat tio balar torrhö åt mig och hans dotter, som har sin ponny hos oss här på backen. Så otroligt skönt att ha det gjort, regnet gör inte ett endaste dugg, på så vis.
Jag går en vända och funderar på gården. Bort med tallarna. Ordna en tjusig häck istället, med en grind ut mot åkrarna & vidderna. Rabatter kring huset. Eller kanske buskar? Eller något annat tjusigt? Gårdsplan i grus och rabattkanter och… Det är så mycket jag drömmer om på denna lilla gård. Vi säger det så ofta nu “Tänk om vi nästa år kan pyssla på mer uuute”. Vi drömmer oss bort till ett färdigt hus, och blickar vidare mot nästa projekt. Men ändå; ingen brådska.
Hur mycket jag än drömmer så är jag så lycklig och tacksam över det vi har. Den där gamla rabatten som Fredriks farmor anlagt en gång i tiden. Den prunkar trots bristen på kärlek varje år. Så troget. Och så pirrar det till i magen. Där, i julikvällen, kantad av mörka regnmoln, så ser jag det så tydligt – liv! Det lyser i köket, tufsiga murgrönor i fönstret. Utemöblerna med rester från en av sommarens alla buketter. Här bor vi, här lever vi. Jag älskar att jag får leva lantliv här, varenda, vareviga dag.
Jag ska aldrig glömma resan vi gjort, resan vi gör. Jag ryser när jag tänker på att det bara är månader bort, innan det också lyser på övervåningen och vi går i hamn efter många års arbete. Jag älskar denna plats så mycket. Med träställningar, lastpalls-trappen, kottarna som rullar runt överallt och påskriset som storknar i sin kruka. Men också drömdörrar, världens finaste syrén, den där kissen som ger mig kurr och kärlek. Min plats på jorden, den innehåller allt man kan önska, och lite till.
Det börjar bli sent, men jag har ännu några grejer jag vill göra innan läggdags. Sliter av duken från ena kål-landet och blir på riktigt häpen. Det växer ju! Jag trodde aldrig, aldrig (!!) att jag skulle kunna åstadkomma detta. Med lite hästskit, lite frön och en del hjärta. Men det växer så det knakar. Grönkål, vitkål och spetskål.
Jag klämmer kålmalslaver. sliter lite tistlar och kvickrot. Lyssnar på tranorna och tänker på livet. Tycker det är hemskt fint att få uppleva detta; ridtur, kattgos, kvällsrunda, squash, grönkål, toppeluva och jordiga fingrar. En helt vanlig måndag, i livet jag kan kalla mitt.
