• En avstickare

    Hejdå 2020 …

    Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?
    Vi alla levde mitt i en brinnande pandemi. Jag blev mamma åt en förskoletjej, bakade surdegsbröd, odlade grönsaker

    Genomdrev du någon stor förändring?
    Jag började om att jobba efter föräldraledigheten och så småningom Fredrik också, vår lilla Loppa började således förskola och vi fick en helt ny vardag. Jag satte ner foten för att bromsa något jag inte mådde bra av. Jag lät min kallblodskung somna in och blev hästlös.

    Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
    Ja! En handfull och det är lika stort varje gång!

    Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas?
    Den 7 mars när Lo blev ett helt år! Och den 21 december när Årvar somnade in, årets mörkaste dag

    Dog någon som stod dig nära?
    Tre vackra själar lämnade jordelivet, alldeles för unga. Här på gården blev vi av med en kull unghöns/ungtuppar när hermelinen var i farten, vår tupp Ceasar blev riven av en rovfågel och nu under midvintern somnade Årvar stilla in här på gården.

    Vilka länder besökte du?
    Vi skulle åkt till Rhodos för att fira min pappas 70-årsdag. Men det blev ju förstås inte av.

    Bästa köpet?
    Så tråkigt svar men jag måste säga vår robotdammsugare, den har sparat oss så mycket tid och ork

    Gjorde något dig riktigt glad?
    Jag var väldigt glad över mitt trädgårdsland. Alla joggingturer och ridturer i somras. Att vi fick rida en sista dressyrkurs ihop, Årvar och jag. Att vi fick en naturruvad kyckling! Att jag kom till insikter om vad jag tycker är viktigt i livet och hur jag vill att livet ska vara. Våra fina vänner och välbehövliga helgen i Hemavan. Trots mycket sorgligt så är det svårt att vara ledsen längre stunder med en ettåring i huset, hon är en riktig glädjespridare.

    Saknar du något år 2020 du vill ha 2021?
    Kramar av våra familjer! Träffa långväga vänner förstås. Läsa böcker. Ett så gott som färdigt hus.

    Vad önskar du att du gjort mer?
    Njutit av hemarbete. Fikat och ätit mer utomhus (så tråkigt väder ju!). Klätt mig i fina klänningar och använt finaste läppstiftet.

    Vad önskar du att du gjort mindre?
    Inte trott på allt jag tänker. Slöscrollat, alltid detta slöscrollande! Stressat över jobbet.

    Favoritserier året som gått?
    Jag gillade Emily in Paris och Hjälp! Vi har köpt en bondgård. Och Bonde söker fru. Okejdå, Paradise hotel också (berätta inte för någon!).

    Bästa boken du läst i år?
    Karin Smirnoffs “Jag for hem till bror”. Så tagen av språket.

    Största musikaliska upptäckten?
    Har mest lyssnat på Babblarnas godnattsång (över 2500 gånger enligt Spotify), men också Viktor Leksell och First Aid Kit.

    Största framgång?
    Har varit en snäll mamma. Och varit snäll med mig själv.

    Största misstaget?
    Oj, det finns nog ingenting konkret jag ångrar. Men kanske att återigen låta jobbet komma under skinnet på mig trots att jag lovat mig själv innan föräldraledigheten att hamna där igen. Det känns som jag fått bukt på det, och det ser jag hellre som en framgång. Kanske att låta unghönsen och ungtupparna gå ute så de blev uppätna? Så trist ju!

    Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
    Helt klart mer ledsen. Men över saker jag inte kunnat påverka.

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Vår renovering av huset. Annars gick pengarna till att renovera stallet, uppgradera hönshuset och mat. Väl investerade kronor ändå.

    Något du önskade dig och fick?
    Skörda massor med grönsaker! En fin hästsommar. En frisk och glad Loppa. Att slippa undan coronan inom närmsta familjen. 

    Något du önskade dig och inte fick?
    Ett färdigt hus. En tågluff runt Sverige med lilla familjen för att hälsa på vänner och springa Midnattsloppet, det såg jag så fram emot.

    Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
    Jag bjöd hem närmsta familjen på fika: hembakt bröd och citron- och vallmokaka. Hade sådan ångestklump i magen då Årvar hade så ont i knäna och jag kände inte igen honom. Bästa presenten var att Lo sa “mamma”!

    Finns det något som hade gjort ditt år ännu bättre?
    Det är lätt att svara att jag önskar att ingen behövde dö, att pandemin skulle vara ett minne blott och att allt skulle vara som allt var för ett år sedan. Men så fungerar ju inte livet. Hade jag däremot prioriterat mer ledighet och återhämtning i våras så tror jag att jag fått en snällare sommar. Om jag hade pysslat om min stackars kropp mer så hade jag idag kanske sluppit ha ont här och var. Men jag känner ändå en sådan enorm tacksamhet och ödmjukhet inför vad detta år lärt mig. Om världen, om mina medmänniskor och om mig själv. På så vis var det ett fint år.

    Vad fick dig att må bra?
    Tid med familjen. Hästarna, hönsen och katten. Jogga hela sommaren. Våra vänner. Att odla och skita ner mig.

    Vem saknade du?
    Alla långväga vänner och mina kallblodskillar.

    De bästa nya människorna du träffade?
    Har knappt träffat någon ny människa i år ju? Men har fått en ny, fin chef och fördjupat flera vänskaper. 

    Mest stolt över?
    Vår lilla Lo. Vår livsresa, älskar fasen vårt liv på landet.

    Högsta önskan just nu?
    Ha hästar på gården igen! Att inte lägga alla pengar och all tid på renovering. Vi kommer alltid ha projekt på både hus och ekonomibyggnader (det känns kul!) men längtar efter att bli så gott som klar med huset och ha lite mer fritid tillsammans.

    Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
    Vara ledig mer. Instagramma och blogga från hjärtat och inte utifrån algoritmer. Förhoppningsvis krama om familjen. Inte tro allt jag tänker. Inte gruva mig inför vad som kan hända, följa magkänslan och lita på nuet. 

  • Allmänt,  En avstickare

    Nyårslöftena

    Nu är det dags att formulera riktning för 2021 och börja bestämma vilka känslor jag vill bära med mig in i nästa kapitel i livet. Jag är lite rädd för nyårslöften, det blir så rackarns inrutat för mig, men målbilder och saker jag vill ha mer av i livet vill jag gärna skriva ner och återkomma till.

    Årets stora mål: Flytta upp på övervåningen. Återigen spelar det ingen roll om det är i början eller i slutet av året, men så länge vi har ork och lust kommer vi gaaasa på där uppe.

    En ny klädstil. Jag vill handla de allra flesta av mina kläder i andrahand. En fin utmaning och målet är en tidlös, unik klädstil. Jag tänker mycket klänningar, stickade tröjor till slappa jeans och hängelbyxor, alltid hängselbyxor! Kanske blir 2021 året jag lär mig fynda ordentligt på Tradera (om loppisarna fortsätter vara otillgängliga alltså!)

    Odla mer! Oj vad bra jag mådde med händerna i jorden, utomhus i alla väder. 2021 vill jag plantera fler äppelträd och fortsätta med mina härliga bäddar. Jag tror inte vi kommer att prioritera att bygga ut för mer odling, men jag ska i alla fall planera för det så att det går att göra 2022.

     

    Hästar i vardagen. Vi har lösa planer på att ta hem Fapri till gården igen, men allt har sin tid och vi har ingen brådska, hon har det så bra där hon är. Hur som helst vill jag åka och pyssla om henne varje vecka. Måste ha hästar i livet för att fungera.

    Ta hand om min arma kropp. Jag ska pyssla om en stillasittande (jobbet), trött och krokig kropp. Året jag fyller 30 vill jag vara stark som en oxe och orka dra Lo på bobben hur långt som helst.

     

    Nöja mig med mindre. I år har det ju knappt blivit något restaurangbesök, inga nya kläder, inga “unn”-köp utan bara det nödvändiga och det vi behövt till gårdens och husets upprustning. Det har varit så skönt och jag är så nöjd med det. Kanske är det motsägelsefullt att önska en ny klädstil och brak-renovera för vartenda korvöre vi har. Men jag tror ni förstår att Tradera-proffs också innebär att jag lär mig sälja iväg de där Ralph Lauren-skjortorna längst in i garderoben som aldrig kommer till användning och att vår renovering är vår största livsinvestering. Jag är så nöjd med vara just nöjd med det vi har och inte behöva söka kickar i resor, upplevelser och event hela tiden.

    Läsa böcker. 2021 vill jag läsa minst 6 böcker. Det borde vara görbart.

    Skriva och blogga. Instagrammen är inte livsviktig för mig (hur kul det än må vara). Men bloggen. Här får jag vara kreativ. Jag vill skapa den finaste designen jag bara kan åstadkomma sedan skriva om allt som livet bjuder på. Högt och lågt. Jag tänker mig att min instagram framöver mer ska få bli en bilddagbok med mobilbilder från lantlivet och renoveringen, så får bloggen bli mitt universum och inspirationsmagasin jag alltid drömt om att få skapa.

  • Allmänt,  Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet

    Snipp, snapp, snut, så var sagan om Kallblodskungen slut

    Det är med rödkantade ögon och trött själ jag skriver till er idag. Idag, på årets mörkaste dag, somnade min kallblodskung in. Årvar finns inte mer och saknaden är redan så öronbedövande enorm.

    Jag har levt med vetskapen att vår tid bara är till låns i ett år ungefär. Sedan hans knäproblem uppdagades har varenda dag varit en bonus. Därför är jag lika mycket tacksam som ledsen över vilket långsamt förväl det faktiskt blev.

    …Om vi spolar tillbaka tiden…

    … till 2014. Jag och Fredrik hade precis varit på lyxresa i USA och kryssat i Karibien. Vi tog med oss en enormt viktig lärdom från resan: hur vi ville leva vårt liv. Mitt i allt konsumerande och resande kom vi på det. Ett enkelt liv på landet, tillsammans. Han och jag och en drös med djur. Vi hade visserligen både häst och katt sedan tidigare och fötterna var inte allt för långt från myllan ändå. Men jag minns det så tydligt: vägskälet. Vi kom hem i april och tre veckor senare anlände min nya häst. Första steget mot vårt drömliv.

    Ingenting var självklart. Jag hade precis sökt tjänstledigt och skulle börja pendla till Umeå, 11 mil hemifrån, för att plugga på universitetet. Vi började snegla på att köpa gård och hade väl egentligen inte en susning om vad som skulle bli av oss. Men hästen, han skulle jag ha. Och hästen då? Han var nog klassad som mer vild än tam och stod och väntade på slakteribilen. Men han skulle jag, som sagt, ha.

    Så hem kom han. Jag gick och hämtade honom själv. Tog på nya blåsvarta grimman och fickorna fulla med godis och vandrade 3-4 km hem med honom. Var sjöblöt i svett när jag kom fram till Fredriks föräldrars gård där han skulle få bo. Vi hade haft lite menskiljaktivheter om vilket håll vi skulle gå åt, jag och den 550 kg stora besten jag promt tagit med hem. Så började vår saga där.

    Och vilken saga det blev sedan. Jag var ivrig att påbörja vårt nya liv ihop. Jag red in honom med det stoltaste leendet någonsin. Här var andra ridturen vi tog tillsammans.

    Så enormt många glada minnen. En sån positiv själ. Som älskade att umgås med mig. Jag har alltid förundrats över hans förmåga att visa att han ville vara min. Om Trollfrej (min allra första häst) var allas vår charmiga familjehäst så var Årvar verkligen min häst. Han berörde mig in på djupet.

    Jag räddade honom från slakt 2014 men jag vill påstå att han räddade mig lika mycket. Både från att vara påväg mot helt fel plats i livet. Och den dagen Trollfrej fick somna in, i juli 2016. Aldrig hade jag klarat den påfrestningen om det inte stått en stabil, mjuk och underbar kallblodskung bakom stallet och väntat på mig. Jag minns så väl hur jag satt på stenen ute i vinterhagen och tårarna bara sprutade, med din mule i mitt hår, som alltid. Då vi bestämde att “Nu är det du och jag. Du och jag mot världen, och ingenting ska få skilja oss åt“. Så blev det också. Strax var jag ute och galopperade runt barbacka med repgrimma, åkte på dressyrträningar och lärde oss rida ihop. Vi växte ihop. När jag väntade Lo bar han mig som en ömtålig porslinsfigur, tills jag själv valde att lägga ridbyxorna på hyllan ett tag. När jag var uppe på hästryggen igen efter förlossningen var jag livrädd. Tusen nya katastrof-tankar fick jag med i mamma-paketet. Men Årvar hjälpte mig genom det också. Det var ju han och jag mot världen och ingenting skulle få skilja oss åt

    Men så kom den dagen när magen knöt sig. När det visade sig att min kallblodskung hade problem med knäna hösten 2019. Oj vad det ställde till problem för honom. Stundtals gjorde det väldigt ont för honom och han visade det med ett väldigt tydligt flyktbeteende. Jag var utom mig av sorg och hade bestämt mig för att ta bort honom, när två fantastiskt duktiga vaterinärer fått kika på honom och ingen bättring skett. Så fick jag kontakt med en tredje veterinär som vi fick hjälp av. Och långa vägen tillbaka väntade. “Skynda långsamt och ett steg i taget” heter vårt nya kapitel i livet hävade jag då, i februari 2020. Så har det också varit. Vi gav varandra månader att bygga upp små muskler och trasiga knän igen. Han kändes så kanonfin. Hela sommaren red jag med ett enda stort leende. Han var så genomlycklig och fin.

    Mitt mående har helt klart varit svajigt under detta år, det har till stor del berott på hans mående. Vi sitter liksom ihop, han och jag. Eller vad säger jag … vi satt ihop …

    Så när knäna återigen fylldes med ödem med ledvätska, när tänderna inte riktigt ville tugga maten och hålla hullet uppe, när hovarna ville trasa sönder och när nacken verkade göra otroligt ont. När världens mest arbetsvilliga kille inte ville ut på tur längre och berättade för mig att han fått nog. Så tog jag beslutet. Att låta honom somna in.

    Jag har gått i veckor med vetskapen om att han ska somna in. Inte vetat hur jag ska suga musten ur denna tiden mer än att bara klia, borsta, mata med morötter, prata och pyssla om. Och leka förstås, det var alltid vår bästa gren. Oket på mina axlar har varit så tungt, så tungt. Jag har inte kunnat nämna hans namn eller vad som ska ske utan att tårarna bara sprutat.

    Det skulle ju inte sluta nu. Ingenting skulle ju få skilja oss åt.

    Men så blev det tillslut den tjugoförsta december. Årets mörkaste dag. Med ångesten och beslutsamheten som en hård blåknut runt hjärtat. Ögonen svullna av att ha gråtit mig till sömns. Så släppte jag ut honom i hagen en sista gång. Lille ponnykompisen hade flyttat till nytt stall kvällen innan och Årvar åt sitt hö i lugn och ro där han alltid äter sitt morgonhö.

    Han fick borst och kli. Pälsglans i manen och svansen men inte i luggen, för det vet jag att han inte gillar. Fin ska man vara när man ska till hästhimlen. Tusen pussar och ett och ett halft kilo morötter. Och hö i högar tillsammans med alla kärleksförklaringar. Han förstod vad som var på gång. Röda veterinärbilen som rullar upp för backen. Gulliga veterinären som gör allt för att sista minutrarna i livet ska bli fina. Fredrik som febrilt försöker ordna gårdsplanen ohalkig och hålla om otröstlig sambo som håller på att gå i tusen bitar.

    Jag säger “Sov gott killen”, så somnar han in. Med en stilla suck. Hans vackra, vackra huvud mot den kritvita snön. Så stilla, så värdigt. Och allt som finns kvar är ett krossat hjärta och en sliten marinblå grimma på en krok i stallet. Så skiljs vi åt ändå. På årets mörkaste dag. Och några minuter senare vänder det och börjar det gå mot ljusare tider. Och jag ser symboliken i det och tillåter mig att vara prick hur ledsen som helst. Min älskade, fantastiska kallblodskung.

    Moe Årvak
    “Årvar”
    4 juni 2004
    e. Järvsöfaks u. Moe Embla

    För alltid saknad.