Loppislycka

Ett värmande loppisfynd

Jag minns första gången jag gick in i en secondhand-butik. Vi var påväg med bil till Norrtälje för att hälsa på släkten; mamma, pappa och jag. Jag var femton år och hade precis börjat läsa bloggar. Min favoritbloggerska bodde i Stockholm och klädde sig i så häftiga kläder. Nylonstrumpor med jeansshorts på, fötterna istoppade i Converse och nästan alltid en stor t-shirt med tryck och en knut i midjan, på axeln hängde en liten fräsig handväska. Som hon köpt “secondhand”. Mitt femtonåriga jag hade knappt sett på maken, kunde man vara så cool? Jag ville också. Så när vi stannade på en pizzeria i Ullånger – Höga kusten, så fick jag hjärtsnörpen. En secondhand-butik uppdagades framför mig. Jag blev alldeles till mig, äntligen skulle även lilla jag, från lilla Burträsk få besöka en sån där fräsig butik som bloggtjejerna i Stockholm gjorde. Jag gick in, tittade förundrat på sunkiga gamla manchesterkappor, drog händerna över LP-skivor och fingrade på smycken hängde på en liten träställning. Mellan skrotet och fynden hittade jag den, ett litet ofungerande armbandsur med brunt läderband. Den andades cool bloggtjej och den slog jag till på. Mitt första secondhand-fynd. Min ingifta farbror Martin fixade igång klockan åt mig och jag bar den varje dag den sommaren.

Jag slängde faktiskt klockan i höst. Med lite sentimentalt hjärta och kanske med lite ånger i efterhand, men efter den där sommaren för fjorton och ett halvt år sedan så använde jag aldrig mer den där slitna lilla klockan. Den har legat i samma lila plåtburk år ut och år in och bara påmint mig om hur jag blev förälskad i andrahandsmarknaden.

Sedan följde fina år av fyndande. Jag och en av livets bästa vänner, Matilda, spenderade stora delar av gymnasiet med att cykla (en cyklade, andra åkte pakethållare) på hennes gröna cykel till Skellefteås olika secondhand-butiker. Kupan inne i stan, Myrorna ute på Anderstorp. I ur och skur. Tillsammans provade vi glittriga festlinnen, klippte sönder märkesjeans, nitade jeansvästar och knöt upp tryckta, stora t-shirts. Som bloggtjejerna. Fotade ofta alltihopa som en dagens outfit, drog upp kontrasten rejält och la sedan ut på våra respektive bloggar. Den kreativiteten var oslagbar. Kläder är så kul.

Pandemin kom med en del loppis-svårigheter kan vi ju konstatera. Jag hade ju som nyårslöfte i år att skaffa “En ny klädstil. Jag vill handla de allra flesta av mina kläder i andrahand. En fin utmaning och målet är en tidlös, unik klädstil. Jag tänker mycket klänningar, stickade tröjor till slappa jeans och hängelbyxor, alltid hängselbyxor! Kanske blir 2021 året jag lär mig fynda ordentligt på Tradera (om loppisarna fortsätter vara otillgängliga alltså!)” och kan nu med några dagar kvar på året konstatera att jag kom en bit med löftet i alla fall. Men nog hade det varit enklare om de där secondhand-butikerna varit tillgängliga. Känslan av att vara på jakt är ju så himla trevlig.

Men. Så fick jag ju de där två sprutorna och en vanlig fredag när jag hade ärenden till stan så tyckte jag att det var dags för fyndjakt igen.

Där ~ i all sin enkelhet hängde den finaste lilla hemstickade tröjan till Loppan. Och precis där och då kastades jag tillbaka till gymnasiet. Jakten på fyndet, den där önskan om att hitta något unikt, något det liksom sprakar om. En våg av minnen och välbehag sköljde över mig, en känsla som känns som hemma. Satan i gatan vad jag saknat dessa jakter under pandemin. Nästa år vill jag ha loppis och tillhörande fika som ständigt återkommande utflykt i livet.

Loppislycka i sin renaste form, visst?

2 kommentarer

Lämna ett svar till Livetpabacken Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *