Allmänt

Jag söker tröst i dimman

Godmorgon. Glåmig och trött skriver jag till er direkt från sängen. November började inte som önskat, men det kommer bli bra ändå. Jag försöker hitta någon sorts tröst och mening med att det blivit som det blivit. Vill så gärna kunna säga “det finns inget ont som inte för något gott med sig”, om några månader. Men nu är nu och jag tillåter mig att vara lite låg. Använda Svantes mjuka lår som snuttefilt och snusa linlockar som tröst. Jag hoppas det fungerar.

I tisdags packade vi alla fall Volvon med ungar, frysrens och lilla muurikkan. Åkte till en av våra favoritplatser i vår by, Gröna Lund.

Mitt bästa botemedel mot nästan allt. Vara utomhus, laga mat och bara finnas till. 

Jag känner mig knappt som något annat än mamma nu. Tidigare har jag kombinerat det mer med hästar, renovering, gårdsprojekt, odling och sådant. Numera är jag helt omsluten av mammarollen. Inget ont med det, så är livet nu. Jag tror att jag kommer sakna den här tiden resten av livet, när den är förbi. Så jag förevigar envis tvååring som absolut inte vill ha saft, för att i andra ögonblicket fråga vart hennes saft är. Och trött tremånaders. Och kan knappt tro att det finns tider efter denna tiden.

November är vackert om än mörkt. Jag tycker vädret är vilsamt och naturen vacker nu, bara man tar sig ut. Ute är bäst.

Vi kastar småsten i sjön och äter hamburgare med dressing, lök och sallad. Sådant som blivit över men gör sig himla bra ihop. Jag vet inte om jag känner mig annorlunda efter utflykten, men det tröstar mig så att detta finns. Att linlockarna och de goda låren finns i mitt liv. Att det finns eldar, muurikka, en stilla sjö och våta löv. Tacksam att få vara en liten liten del av vår märkliga värld, ändå.

2 kommentarer

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *