Allmänt,  Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet

Snipp, snapp, snut, så var sagan om Kallblodskungen slut

Det är med rödkantade ögon och trött själ jag skriver till er idag. Idag, på årets mörkaste dag, somnade min kallblodskung in. Årvar finns inte mer och saknaden är redan så öronbedövande enorm.

Jag har levt med vetskapen att vår tid bara är till låns i ett år ungefär. Sedan hans knäproblem uppdagades har varenda dag varit en bonus. Därför är jag lika mycket tacksam som ledsen över vilket långsamt förväl det faktiskt blev.

…Om vi spolar tillbaka tiden…

… till 2014. Jag och Fredrik hade precis varit på lyxresa i USA och kryssat i Karibien. Vi tog med oss en enormt viktig lärdom från resan: hur vi ville leva vårt liv. Mitt i allt konsumerande och resande kom vi på det. Ett enkelt liv på landet, tillsammans. Han och jag och en drös med djur. Vi hade visserligen både häst och katt sedan tidigare och fötterna var inte allt för långt från myllan ändå. Men jag minns det så tydligt: vägskälet. Vi kom hem i april och tre veckor senare anlände min nya häst. Första steget mot vårt drömliv.

Ingenting var självklart. Jag hade precis sökt tjänstledigt och skulle börja pendla till Umeå, 11 mil hemifrån, för att plugga på universitetet. Vi började snegla på att köpa gård och hade väl egentligen inte en susning om vad som skulle bli av oss. Men hästen, han skulle jag ha. Och hästen då? Han var nog klassad som mer vild än tam och stod och väntade på slakteribilen. Men han skulle jag, som sagt, ha.

Så hem kom han. Jag gick och hämtade honom själv. Tog på nya blåsvarta grimman och fickorna fulla med godis och vandrade 3-4 km hem med honom. Var sjöblöt i svett när jag kom fram till Fredriks föräldrars gård där han skulle få bo. Vi hade haft lite menskiljaktivheter om vilket håll vi skulle gå åt, jag och den 550 kg stora besten jag promt tagit med hem. Så började vår saga där.

Och vilken saga det blev sedan. Jag var ivrig att påbörja vårt nya liv ihop. Jag red in honom med det stoltaste leendet någonsin. Här var andra ridturen vi tog tillsammans.

Så enormt många glada minnen. En sån positiv själ. Som älskade att umgås med mig. Jag har alltid förundrats över hans förmåga att visa att han ville vara min. Om Trollfrej (min allra första häst) var allas vår charmiga familjehäst så var Årvar verkligen min häst. Han berörde mig in på djupet.

Jag räddade honom från slakt 2014 men jag vill påstå att han räddade mig lika mycket. Både från att vara påväg mot helt fel plats i livet. Och den dagen Trollfrej fick somna in, i juli 2016. Aldrig hade jag klarat den påfrestningen om det inte stått en stabil, mjuk och underbar kallblodskung bakom stallet och väntat på mig. Jag minns så väl hur jag satt på stenen ute i vinterhagen och tårarna bara sprutade, med din mule i mitt hår, som alltid. Då vi bestämde att “Nu är det du och jag. Du och jag mot världen, och ingenting ska få skilja oss åt“. Så blev det också. Strax var jag ute och galopperade runt barbacka med repgrimma, åkte på dressyrträningar och lärde oss rida ihop. Vi växte ihop. När jag väntade Lo bar han mig som en ömtålig porslinsfigur, tills jag själv valde att lägga ridbyxorna på hyllan ett tag. När jag var uppe på hästryggen igen efter förlossningen var jag livrädd. Tusen nya katastrof-tankar fick jag med i mamma-paketet. Men Årvar hjälpte mig genom det också. Det var ju han och jag mot världen och ingenting skulle få skilja oss åt

Men så kom den dagen när magen knöt sig. När det visade sig att min kallblodskung hade problem med knäna hösten 2019. Oj vad det ställde till problem för honom. Stundtals gjorde det väldigt ont för honom och han visade det med ett väldigt tydligt flyktbeteende. Jag var utom mig av sorg och hade bestämt mig för att ta bort honom, när två fantastiskt duktiga vaterinärer fått kika på honom och ingen bättring skett. Så fick jag kontakt med en tredje veterinär som vi fick hjälp av. Och långa vägen tillbaka väntade. “Skynda långsamt och ett steg i taget” heter vårt nya kapitel i livet hävade jag då, i februari 2020. Så har det också varit. Vi gav varandra månader att bygga upp små muskler och trasiga knän igen. Han kändes så kanonfin. Hela sommaren red jag med ett enda stort leende. Han var så genomlycklig och fin.

Mitt mående har helt klart varit svajigt under detta år, det har till stor del berott på hans mående. Vi sitter liksom ihop, han och jag. Eller vad säger jag … vi satt ihop …

Så när knäna återigen fylldes med ödem med ledvätska, när tänderna inte riktigt ville tugga maten och hålla hullet uppe, när hovarna ville trasa sönder och när nacken verkade göra otroligt ont. När världens mest arbetsvilliga kille inte ville ut på tur längre och berättade för mig att han fått nog. Så tog jag beslutet. Att låta honom somna in.

Jag har gått i veckor med vetskapen om att han ska somna in. Inte vetat hur jag ska suga musten ur denna tiden mer än att bara klia, borsta, mata med morötter, prata och pyssla om. Och leka förstås, det var alltid vår bästa gren. Oket på mina axlar har varit så tungt, så tungt. Jag har inte kunnat nämna hans namn eller vad som ska ske utan att tårarna bara sprutat.

Det skulle ju inte sluta nu. Ingenting skulle ju få skilja oss åt.

Men så blev det tillslut den tjugoförsta december. Årets mörkaste dag. Med ångesten och beslutsamheten som en hård blåknut runt hjärtat. Ögonen svullna av att ha gråtit mig till sömns. Så släppte jag ut honom i hagen en sista gång. Lille ponnykompisen hade flyttat till nytt stall kvällen innan och Årvar åt sitt hö i lugn och ro där han alltid äter sitt morgonhö.

Han fick borst och kli. Pälsglans i manen och svansen men inte i luggen, för det vet jag att han inte gillar. Fin ska man vara när man ska till hästhimlen. Tusen pussar och ett och ett halft kilo morötter. Och hö i högar tillsammans med alla kärleksförklaringar. Han förstod vad som var på gång. Röda veterinärbilen som rullar upp för backen. Gulliga veterinären som gör allt för att sista minutrarna i livet ska bli fina. Fredrik som febrilt försöker ordna gårdsplanen ohalkig och hålla om otröstlig sambo som håller på att gå i tusen bitar.

Jag säger “Sov gott killen”, så somnar han in. Med en stilla suck. Hans vackra, vackra huvud mot den kritvita snön. Så stilla, så värdigt. Och allt som finns kvar är ett krossat hjärta och en sliten marinblå grimma på en krok i stallet. Så skiljs vi åt ändå. På årets mörkaste dag. Och några minuter senare vänder det och börjar det gå mot ljusare tider. Och jag ser symboliken i det och tillåter mig att vara prick hur ledsen som helst. Min älskade, fantastiska kallblodskung.

Moe Årvak
“Årvar”
4 juni 2004
e. Järvsöfaks u. Moe Embla

För alltid saknad.

17 kommentarer

Lämna ett svar till Livetpabacken Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *