Dags att ge upp igen
Jag började att skriva ett inlägg om vilket skitår 2026 varit hittills. Markerade och raderade. Det räcker så. Så tar vi en titt på vad som hänt hittills i februari: månaden som alltid känns som årets tisdag.
Februari började starkt med att farmor fyllde år och bjöd in till tårta. Vi tog vinterns favoritfärdmedel. Sparken. Det var isande kallt ute och trots att vi bara har en halv kilometer till svärfars så bet det i kinderna.
Vi har upplevt mycket sorg, oro och elände under denna månad. Gång på gång har det gjort ont i hjärtat. Skavt i själen. Känts hopplöst, orättvist. Dagen efter dödsbesked fladdrade norrskenet på morgonen. Kändes som att Hon var där för att säga hej, och hejdå.
Det har fortsatt varit kallgrader. Luften frisk, det känns ut i alveolerna. Inne eldas det i kakelugn och vedspis. Vattnet fryser i golvet då vi har rekordlite snö som isolerar. Eldar upp varenda reklamtidning och kartong jag kommer åt.
Kylan har gjort att hästarna fått gå i hagen. De är runda och stinna efter en vinter med lite rörelse och mycket mat för att hålla värmen. Jag går runt på gården och ser mig omkring, det känns som det är oreda, smutsigt och dant i varje hörn. Det brukar bli så efter en vinter och när ljuset återvänder ser allt så fult ut. “Det ser snyggt ut väldigt långt ifrån, men allt är fult på nära håll” sjunger Miriam Bryant och jag håller med.
På tal om Miriam så åkte vi till stan och kulturhuset för att se henne live. Gåshud. Men hemma var en liten loppa med feber som pockade på tankarna.
Många, långa feberdagar. I kombination med att Rut löpt för första gången. Vi gav henne utegångsförbud och jag skickade denna bild till några av mina vänner med texten “tur att någon i detta hushåll fortfarande gillar Rut”. Hon har skrikit sig genom nätterna och jag har inte begripit att det bara är ett par år sedan vi var uppe med barnen om nätterna/tidiga morgnar, numera fungerar jag inte med så lite sömn. Sterilisering är bokad. Tack och lov.
Jag har varit i Norrbotten på jobb i två dagar. “Tänk att vi är på jobbet nu” tjöt jag och min kollega flera gånger. Det är väldigt roligt att jobba just nu.
Vaknade till lördag. Det var ljust halv åtta om morgonen. Jag fick tid att läsa min bok. Pulsen lägre. Tankarna lugnare. Fredrik iväg på helgjobb och barnen utfläkta i soffan för morgon-TV.
Alla friska. Och “Allans hjärtans dag” till råga på allt.
Livet har känts lite så här på senaste. Kände mig så uppgiven här. Inte bara på grund av äggen, förstås. Det är så mycket som känns skakigt och skavigt just nu. Vill helst bara ligga i soffan med en filt. I några veckor. Men jag vet ju också att absolut ingenting blir bättre av det.
Så jag har samlat små solstunder i -28. Hämtat ved, klappat hästmularna. Strött ut extra hö. Pysslat om med vatten och så. Tänkt “just ja, utomhuset är ju bästa medicinen mot den där känslan av att bara vilja dra en filt över sig”.
Rut har slutat att löpa. Hästarna har börjat släppa vinterpälsen. Tiodagarsprognosen ser ut att bjuda på mildare väder. Jag tänker ruska upp mig. Den sjuttonde börjar eldhästens år enligt kinesiska horoskopet. “Året präglas av hög energi, passion, snabba förändringar och stora framsteg. Det är ett gynnsamt år för att bryta mönster, ta djärva beslut och följa sina drömmar” Det låter som ett år för mig.
