Lantliv

Jag tror det hänt nu?!

Lämna en kommentar / Allmänt, Lantliv / 1 augusti, 2020

Hej på er från första augustidagen. Jag tror det har hänt nu, att växlarna är längre och tankarna klarare. Semesterlunket är här. Helt plötsligt tacksam över den där renoveringen som jag bara velat glömma i några dagar. Hur är läget med er? Gissar att ni alla njuter av sommaren, och inte har samma lust att läsa bloggar. Men kanske kommer det en resning dag snart? Eller så behövs lektyr till solstolen? I vart fall, så tar vi en titt på hur dagarna sett på på senaste:

Jag har haft en fånig tanke om att jag vill ha mer klänning på mig i sommar. Hittills har jag haft arbetsbrallan på mig vareviga dag. Men senaste veckan så hände det; tre olika klänningar har kommit till användning. Så fint så. Lurar in kroppen i ledighet, går inte arbeta allt för hårt i kjolstyg.

En afton när vi handlat virke och skrivit bil-papper hos mina föräldrar så passade vi på att handla med oss pizza och äta på badstranden i Burträsk. Jag känner mig så skör när jag kollar på Lo i sommar. Så himla stor men ändå så himla, himla liten. Jag vill inte att hon blir en dag äldre, hon är i en så ljuvlig ålder. Och samtidigt kan jag inte låta bli att längta och fundera på hur framtiden med henne kommer att se ut. Kan inte hantera den där lilla handen med pizzaskanten. Min stora, lilla, lilla tjej.

Hemma försökte vi komma ikapp efter regndagarna. Bilar tvättades, hörummet rensades och gräset klipptes. Har aldrig känt en sådan hemmakänsla på gården som nu. Vi har massor med planer för vår gård, men vi har absolut inte bråttom. Projekt kommer vi ha livet ut, i olika omfattning. Här, mellan huset och ladugården vill vi anlägga en stor grusplan. med en tydlig kant mellan gräsmatta och grus. Med rabatter på sidorna. Dörrarna på ladugården behöver bytas ut men återigen – brådska har vi inte. Glädjs åt synen med unge och höns i en salig röra, en drömvy.

Och någonstans mellan alla sidoprojekten så kände jag att. ÄSCH. Det lönnar sig inte att jäkta. Att sitta ner och filosofera med Lo, det är livet. Jag tömde hörummet på gammalt hö och svor åt mig själv. Varför blir jag så disträ ibland? Och låter hur mycket hö gå till spillo istället för att ta tillvara på det? Och varför håller jag inte undan så det aldrig behöver bli helt galet skräpigt. Jag försöker göra små projekt för att underlätta vardagen på gården. Krokar sätts upp här och var, sorterar, slänger och organiserar lite varstans. Det gör så gott för mitt sinne. Det går inte fort med en ettåring i hasorna, men fasen vad underbart det är att ha henne med. Tänk att hon är vår?

Julidagarna

Lämna en kommentar / Lantliv / 28 juli, 2020

Dagarna i juli kantas av regnmoln. Ibland undrar jag om vi inte susat rakt in i slutet av september, kanske till och med oktober. Det gnager till i magen över att mörkret kryper sig på redan innan midnatt nu. “Redan?”. Varje år har jag älskat när sommaren går mot höst. Hösten är min tid på året. Men i år gruvar jag mig för nästa kapitel i livet. Jag får berätta mer om det senare, för nu tar vi en titt på några av de senaste julidagarna, tycker jag.

Sidoprojekten avlöser varandra. Jag har lovat mig själv att göra en sak i taget. Men så fick vi låna en padda för några dagar, så det var bara att sätta igång och köra stenmjöl med skottkärra och mäta ut för vart Hönshilton ska stå, så småningom. Just nu känns detta projekt övermäktigt. Men det ska nog ordna sig, det med.

Vi ska ju nämligen flytta på hönshuset! Jag har kört stenmjöl med skottkärran så svetten runnit i svanken på mig. När jag väl skulle köra paddan, vilket jag verkligen peppat för, så var jag inte stark nog att kunna flytta på den, så jag grävde bara en stor grop utav alltihop när jag försökte. Fick ringa in förstärkning i form av Fredrik. Loppan arbetsledde oss som vanligt. Guld värt att ha någon som påminner en om att äta lunch och sånt! När paddningen var klar lämnade vi hönshusprojektet för ett slag.

Loppan har hjälpt mig med djuren om morgnarna. Hon springer och hämtar sina stövlar, sätter på dem åt fel håll och kommer drällandes över ekgolvet och ropar “pippi, pippi!”. Så går vi ut, hand i hand, och pysslar om våra djurvänner. Först ut är alltid hästarna, de är otåliga och hungriga. Det hivas hö och fylls vatten. Sedan stannar vi länge hos hönsen. Loppan får klappa flera av dem och de tyr sig till henne, det är fantastiskt att se.

Som det regnat. Tror knappt aldrig jag använt täcke på mina hästar i juli? Så har jag haft huvudbry gällande hästarna igen. Lille hyresvärden har flera gånger visat otrevliga sidor för oss senaste veckan, så tillslut lät vi hästarna stå i varsin hage i några dagar. Lille russet fick prova ändra om foderstaten lite, så provar vi oss fram. Årvar är lite för snäll för sitt eget bästa ibland.

En dag eldade jag upp bagarstugan. Handlade rågmjöl och jäst på lanthandeln och bakade mjukkaka tillsammans med mor min. Så himla mysigt. Drömmer redan om att sälja hemgjord mjukkaka i gårdsbutik, fick mersmak av att sälja på loppisen vi hade i lördags. Direkt jag blir lite intresserad av något vill jag passionerat anamma det som min livsstil och liksom andas vetemjöl i lungorna. Får inte nog. Samma sak med min odling. Vill odla upp all vår mark. Vill så varenda dag för att kunna skörda varenda dag. Kan knappt tygla mig själv.

Nästa år ska jag täckodla från start. Nu blev jag så less på all kvickrot att jag gör ett desperat försök med det vi hade hemma och i överflöd – hösilage. Hoppas det funkar och hoppas kunna smaka våra egna rödbetor alldeles snart.

Imorse vaknade vi (läs: hon) tidigt. Min energi börjar äntligen vara tillbaka efter många slitna och trötta dagar. Jag tyckte vi behövde städa gården. Backen såg ut som ett slagfält efter byaloppisen i lördags. Ställde undan skyltar, leksaker och spännband där de hör hemma.

De var väldigt skönt att bli av med grejer vi sorterat ut till loppisborden. Men till min stora fasa såg delar av gräsmattan inte så rolig ut efter loppisen. Sådant kan göra mig så matt; att en så rolig sak som att hålla loppis kan leda till en massa extraarbete. Men mest var det kul, herregud jag ska inte klaga!! Var loppis-bakis dagen efter och kunde knappt förmå mig att prata på kvällen. Jag funkar bara inte i sociala sammanhang, blir alldeles trött och urvriden tydligen. Det var dock genuint jättekul att träffa flera av er och jag hoppas min svägerska ordnar loppis även nästa år, då ska vi beställa bättre väder!

Har hört att en del av er gillar att se stök. Så varsågoda. Ett stycke Backe-gård post loppis. Och vårt skruttiga lilltorp. Det gör sig så himla bra på bild jämfört med i verkligheten. Till och med skorstenen ser hel ut på bild.

Jamen ni ser ju. bråte och leksaker och grejer överallt. Jag och Loppan gjorde så gott vi kunde med att packa ihop partytält, köra cyklar under tak och så. Tillslut var vi så gott som klara i alla fall.

Medan vi röjde på gården fick kallblodskungen stå inne i stallet och torka upp med fleecen på. I häst-bryderierna som varit på senaste så har Årvar tappat en sko. En djuuuup suck från mig. Men till syven och sist så finns det ju inget ont som inte för något gott med sig. Årvar får lite välförtjänt sommarledigt och jag får tid att komma ikapp lite efter förra veckans sommarskav. Är så himla ridsugen, känns kul att längta.

Han är så harmonisk och nöjd nu, min Å. Glad över det. Och tittar vi snett åt sidan så ser vi ju. Nya boxarna. Lilla skruttstallet har blivit ett drömstall. Jag är så lycklig över stallet nu, det är så fint. Och så himla lättarbetat. Tänk att vi rodde det i hamn ändå: stallrenoveringen. Jag får ta och berätta mer om detta sedan. Först ska jag bara njuta lite, av att vara klar med något. En mycket god känsla.

Vi får inga ägg nu. Skatorna äter dem allihop. Jag sörjer lite att det inte blir så mycket sockerkakor och omeletter som jag önskat. Vi ska försöka släppa ut hönsen lite senare på dagarna för att se om de hinner lägga äggen innan det är dags att gå ut på äventyr. Hoppas det hjälper. Så länge glädjs jag över vår lilla sagohöna Elsa. Hon är född i maj och alldeles ljuvligt fin. Tuppen är också så vacker. Är så glad att han ska få leva vidare i grannbyn. 

Så efter många skakiga och skaviga julidagar så kan vi konstatera att: handbromsen är dragen. Det känns bättre nu. Jag har tänkt jobba med mig själv tills jag lär mig vila, vara ledig och koppla bort stressade tankar. Det är min viktigaste uppgift just nu. Och när jag precis skulle göra kväll och gå in efter nattning av djuren så ser jag att hästkillarna står och klias nere i hagen. Så tänker jag att; jodå, allt löser sig alltid, tillslut.

Ledighetslunket & senaste tiden på gården

Lämna en kommentar / Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Hönsen & hönshilton, Lantliv / 13 juli, 2020

Nu är den här, semestern! Så underbart med oceaner av tid att spendera med Lo. Att låta Fredrik jobba på i huset och få jobba på med mina egna småprojekt. Jag har ju knappt bloggat senaste tiden så vi kör en uppdateringsrunda så ni får hänga med på allt som händer här på gården.

Något jag vill göra varje dag i sommar är att fika. Det behöver inte vara just gofika. Men att sitta nere vid bagarstugan en stund och filosofera varje dag gör så gott för mig. Vi firade in semestern med kardemummabullar, rabarbersaft och mjölk för oss vuxna och köpesklämmis som Lo är himla förtjust i. Varje gång vi sitter där nere och fikar så pratar vi om hur vi ska renovera våra gjutjärnssoffor. Dena ena som vi köpte på Facebook köp & sälj förra sommaren, och den andra som vi fått av mina föräldrar. Bordet till handlade vi från Blocket. Jag är inne på mörkgröna soffor (som vår ytterdörr!) men Fredrik är inne på trärena. Vi får se, helt enkelt!

Jag älskar vår lilla oas vid bagarstugan. Den är verkligen inte mycket för världen, skruttig och dan. Men oftast så vinner hur platsen känns över hur den ser ut rent estetiskt för mig. Och den känns Pettsson och Findus i mig. Världens bästa känsla?

Jag började att göra en lång lista med sådant som jag skulle göra innan semestern. Torka fönstren här, städa där, rensa här och gno där. Men jag kom till slutsatsen att det blir semester ändå. Och prioriterade det viktigaste på listan – bullbaket. Kardemummabullar med marsansås i. De fick svalna på järnspisen innan servering. Tycker om att vara i vårt kök så mycket – speciellt när det luktar nygräddat.

Första gången en liten en fick slicka sleven. “Namnam” sa hon upprepade gånger. Det var bara smör på sleven, men det var helfräsigt att få hålla i den själv och gotta i sig. Sån stortjej hon hunnit bli, bara på någon vecka. Har drömt så mycket om att baka med mina barn, och helt plötsligt så händer det. En liten stjälpreda väl värd sitt smeknamn.

Ute i hönshuset har det varit. Lugnt och samtidigt inte alls någon härlig feeling? Jag ska förklara. Vi umgås med hönsen i massor nu, Loppan älskar ju att pyssla om dem. Men hela denna hermelin-härva har känts ganska tung. Och två av mina gammhönor har börjat få kalkben. Känns inte alls kul. De flesta ägg äter skatorna upp. Däremot så gör det mig bara mer motiverad att ta tag i mitt projekt – att göra klart hönshuset. Och jo, en hönsbur kommer det att bli så småningom. Jag är så less på att inte kunna skydda höns, kycklingar och ägg från ovälkomna gäster. Men tills vidare försöker jag tänka att allt har sin tid. Och hönsdamerna de lider inte nämnvärt av tillvaron.

Bettan bestämde sig för att lägga sig och ruva på ägg. Jag som inte skulle ha några mer kycklingar förrän hermelinen är ur världen. Men då mina höns inte varit så ruvsugna så hade jag inte hjärta att stoppa den lilla bebissugne blivande mamman. Ihärdigt ligger hon där i redet, ibland kommer hon ut och skriker utöver sig och vill ha mat NU. Jag bara lyder och skyndar mig fram med extra havre till henne.

Hästarna har det gott på betet. Hovslagaren var här i förra veckan och äntligen har det gått en hel skoning utan tappsko! Hästarna har blivit så himla bra vänner sedan Fapri åkte på sommarlov. De klias och följs åt och pratar med varandra. Det märks att de trivs ihop. En kväll blev russet Brillan sur på min Årvar och skickade honom ur hagen. Jag förstod ingenting, varför de helt plötsligt blev så osams. Men de verkar ha rett ut osämjan och följs återigen åt som ler och långhalm. Skönt. 

Överallt där vi odlar och har rabatter fullkomligt sprutar det ogräs just nu. Kvickrot, tistel, maskroser. Ja allt möjligt man vill undvika. Jag är alldeles öm i handflatorna efter att ha ryckt envisa kvickrötter halva dagen idag. Men till min stora glädje så kommer det både bär och grönsaker för fullt. Potatisblasten har tittat upp och vi drömmer redan om att utöka. En vacker dag.

Min bästa kompis i trädgården är denna smides-ogräsrensare. Jag fick den av mina svärföräldrar i födelsedagspresent. Det är en man här i byn som smitt och tillverkat den. Aldrig haft något så effektivt verktyg i trädgården någonsin!

Ett av mina småprojekt, som egentligen kanske tillhör stallrenoveringen, är denna foderlår. Den ser inte mycket ut för världen här. Men den ska få ett varv med “byggsmörja” och fyllas med häst- och hönsfoder. Sedan ska den få utgöra grunden i vår foderhörna i stallet. Det ska bli ordning och reda och lätt att göra rätt i stallet framöver. Lean-förbättringar kanske det kallas, hehe? Detta är en före-bild, men jag kan skvallra om att efter-bilden kommer bli fantastisk. Vilket lyft det blev med lite smörja på!

Annars då? Loppan har blivit med studsmatta. Hon tycker den är så rolig. Vi fick den av min syster och hennes far. Så himla snällt, och pappan i familjen är lyckligast av allihopa. Jag måste erkänna att jag inte tycker att det är snyggt alls med studsmattor, men oooh så roliga. Jag bara gissar att den kommer att förgylla många sommarlov för Loppan framöver.

Och tillsist. Mitt älskade lilla skruttland. Vad det skänker mig glädje. Jag kan rensa hur mycket ogräs som helst, knäppar kållarver och vattna. Det är värt det, alltihop. Vad odlingen gör med mig och mitt mående är helt fantastiskt. Det är nästan så jag kan likställa det med hästarna och ridningen. Jag blir liksom alldeles till mig, planerar redan vad jag ska så, den dagen jag fortsätter att utöka trädgårdslandet. För en sak är säker – jag är inte ens i närheten av drömmarna som väckts efter dessa månader av odling, men ändock ett steg på väg!

När juni blir juli

Lämna en kommentar / Allmänt, Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Lantliv, Trädgård, odling & blommor / 6 juli, 2020

Jag känner mig lite som en dum bloggerska ska ni veta. Ni ställer alltid upp i vått och torrt, peppar och hejar och är fantastiska bollplank och vänner här på min internetplats. Men bloggerskan själv, hon lyser med sin frånvaro då och då, domderar alla villkor. Inte en enda tillstymmelse på plan eller riktning eller kontinuitet här inte. Men kul är det, ja äntligen känns det kul igen med både bloggen och Instagrammen, det tog sin tid. Och det får det göra, förstås.

Vi har rullat in i årets sjunde månad. Det ser ut som höst på mina bilder, vi har haft regnrusk och toppluva-väder i några dagar nu. Inte mig emot, egentligen. Men nog känns det lite sådär att täcka kallblodskungen mitt i sommaren. Ikväll är det måndag och ynka tre morgnar till sommarledigt för lilla familjen på backen. Ikväll var det Fredriks tur att natta en liten Loppa, så jag tog mig en härlig ridtur.

Vi har så himla kul nu, Årvar och jag. Han känns fräsch, motiverad och harmonisk. En bra kombination. Vi red rakt in i skogen, genom blåbärsris och kruståtlar. Stockar och stenar. Hans bogar är stela och jag får honom inte riktigt lösgjord. Sedan provade vi volten igen, i skritt och trav. Har en vändplan här i närheten som jag gillar att rida på. Jag tror att jag log hela ridturen. När vi kom ner på byvägen igen hoppade jag av och gick bredvid honom en stund. Älskar att prata om allt och inget med Årvar, en sån god lyssnare.

Sedan pysslade jag på i stallet. Jag minns inte sist det var så kul att ha häst? Det känns äntligen som att jag mäktar med allt. När jag “bara har en” häst att fokusera på. Jag mys-ryser när jag kånkar höpåsar och häst mellan stall och hage. Trivs i stunden. Trots toppluva och täcke på kallblodskungen.

Vår granne är bonde, i år har vi lejt honom för att slå vallen och plasta in den. Det blev sexton balar. Rekordår och jag jublar. Vår andra granne är bara allmänt underbar och har fixat tio balar torrhö åt mig och hans dotter, som har sin ponny hos oss här på backen. Så otroligt skönt att ha det gjort, regnet gör inte ett endaste dugg, på så vis.

Jag går en vända och funderar på gården. Bort med tallarna. Ordna en tjusig häck istället, med en grind ut mot åkrarna & vidderna. Rabatter kring huset. Eller kanske buskar? Eller något annat tjusigt? Gårdsplan i grus och rabattkanter och… Det är så mycket jag drömmer om på denna lilla gård. Vi säger det så ofta nu “Tänk om vi nästa år kan pyssla på mer uuute”. Vi drömmer oss bort till ett färdigt hus, och blickar vidare mot nästa projekt. Men ändå; ingen brådska.

Hur mycket jag än drömmer så är jag så lycklig och tacksam över det vi har. Den där gamla rabatten som Fredriks farmor anlagt en gång i tiden. Den prunkar trots bristen på kärlek varje år. Så troget. Och så pirrar det till i magen. Där, i julikvällen, kantad av mörka regnmoln, så ser jag det så tydligt – liv! Det lyser i köket, tufsiga murgrönor i fönstret. Utemöblerna med rester från en av sommarens alla buketter. Här bor vi, här lever vi. Jag älskar att jag får leva lantliv här, varenda, vareviga dag.

Jag ska aldrig glömma resan vi gjort, resan vi gör. Jag ryser när jag tänker på att det bara är månader bort, innan det också lyser på övervåningen och vi går i hamn efter många års arbete. Jag älskar denna plats så mycket. Med träställningar, lastpalls-trappen, kottarna som rullar runt överallt och påskriset som storknar i sin kruka. Men också drömdörrar, världens finaste syrén, den där kissen som ger mig kurr och kärlek. Min plats på jorden, den innehåller allt man kan önska, och lite till.

Det börjar bli sent, men jag har ännu några grejer jag vill göra innan läggdags. Sliter av duken från ena kål-landet och blir på riktigt häpen. Det växer ju! Jag trodde aldrig, aldrig (!!) att jag skulle kunna åstadkomma detta. Med lite hästskit, lite frön och en del hjärta. Men det växer så det knakar. Grönkål, vitkål och spetskål.

Jag klämmer kålmalslaver. sliter lite tistlar och kvickrot. Lyssnar på tranorna och tänker på livet. Tycker det är hemskt fint att få uppleva detta; ridtur, kattgos, kvällsrunda, squash, grönkål, toppeluva och jordiga fingrar. En helt vanlig måndag, i livet jag kan kalla mitt.

Livet på gården på sistone

Lämna en kommentar / Allmänt, Lantliv / 30 juni, 2020

Livet på landet i maj och juni är: hektiskt, full fart, mycket arbete och alldeles, alldeles underbart.

Min trogna springare har hunnit fylla sexton år. Det trodde jag aldrig i januari när hans knän spökade som mest. Men där står han ute på vallen och är hur självklar som helst. Livet med en häst har varit så ljuvligt, trots att jag saknar lilla shettis-skrutten vår som är på sommarlov så känns det gott att ha fått ge Årvar extra fokus och tid. Min syster var förbi här i dagarna och sa “jag har aldrig sett honom så harmonisk som nu, det liksom kommer ur ögonen på honom! Hela han utstrålar lugn”. Precis så känns det.

Jag var så himla nöjd med vårens kläck av kycklingar. Fyra hönor och en tupp blev det. Helt otroligt. Sedan försvann en av de lavendelfärgade små hönorna, hittade åt henne utan huvud nere på korntegen. Dagen efter försvann min nya lilla favorithöna med helt makalöst gulliga pepparkornsögon. Tredje dagen var lugn. Men fjärde dagen hittade jag den tredje lilla unghönan dödad inne i stallet. Besök av hermelinen. Blir så uppgiven.

Jag vill säga att jag gör allt för mina djur. Så de ska få leva så gott och naturligt som möjligt. Men nu börjar “så gott som möjligt” innebära att spendera vissa delar av dygnet i bur. En rejäl hönsgård kommer att bli verklighet förr eller senare.  Tills vidare tänker jag pausa kycklingar och utökande av hönsbeståndet något och fokusera på att få ordning på hönshuset.

På morsdag packade vi in oss i bilen och åkte till Gråbergs plant. Strosade runt bland fruktträd, perenner och bärbuskar och drömde oss bort till en lummig trädgård. Tillslut packade vi två äppelträd och tre svartvinbärsbuskar i släpet och åkte därifrån. Det blev ett “sockermiron” som Lo fått i doppresent av sin farmor och farfar. Samt ett “Gustavs bästa” som skulle funka fint att göra must på så småningom. Hoppas bina och humlorna ska gilla tillskotten på gården med! I ettårspresent fick Loppan svartvinbärsbuskar av farmor och farfar, de har redan några klasar bär som ska få bli god saft i höst.

Annars så njuter vi av allt som juni erbjuder. Barbackagalopp, kattgos och stå på knä i odlingen och rensa tistlar. 

Stallet har rensats, skrubbats ordentligt, kalkats och målats. Det blir så fint! Återkommer med utförligare redogörelser framöver!

Vi har vattnat och vattnat våra små skötebarn i trädgården. I år fick vi se Los körsbärsträd blomma för första gången. Det var så vackert, så vackert. Jag har absolut inte bråttom med att skapa en trädgård, det får växa fram i takt med att vi har tid att pyssla om den. Men hujedamig vad jag njuter av de små blommor och strån som tittar upp här och var. Skulle vilja skapa en trädgård med gamla robusta växter som gynnar biologisk mångfald. Tänk att ha ett gäng bin också. Så småningom, kanske.

En helg kom storkusin och sov över. Loppan var stormförtjust av att ha en stortjej i huset. Tjejerna var med på invigning av vår nya plog! Vi har köpt en plog tillsammans med svärfar för att kunna bruka vår mark. Fredrik är sådär löjligt glad som man kan bli när man får skaffa en grej man drömt om, som dessutom underlättar livet en del. Nästa år är det dags att så in lite nya vallar, men tills vidare fick vi inviga den genom att skapa ett potatisland. Spänningen var olidlig för de två små kusinerna. Lyckan när de fick åka med en vända runt gården var obetalbar.

Juni har bjudit på varmgrader och mycket tid hemma på gården. Jag har så mycket drömmar och tankar om gården, men kan verkligen vila i att göra en sak i taget i år. Så gott!

Hoppas ni har det hur fint som helst, kram på er!

En morgon i fårstallet

Lämna en kommentar / Allmänt, Lantliv / 29 juni, 2020

Det var helg på Backen och förutom bygget, djuren och Loppan här hemma så var vi får-vakt! Det händer då och då att vi får sköta svärmor och svärfars får. Det är så mysigt att få klia ullrumpor och lammgosa lite, stillar begäret efter egna får. Loppan är så förtjust i farmors “bäbä”, hon har älskat att spendera helgmornarna i fårstallet.

När vi kommer in i lösdriften så är det ett herrans liv på tackorna, de vill bestämt ha frukost nuu. Lo avvaktar lite i dörröppningen tills de fått sitt kraftfoder och tystnaden lagt sig över ladugården, då stövlar hon in och vill hjälpa till.

Alla hjälper till med små och stora bestyr. Bär vatten, hivar ensilage och sopar på golvet.

De snälla texel-tackorna tuggar tacksamt i sig maten. Det råder stillhet i fållorna och hagarna. Även här råder betestider och det är härligt för oss alla. Lo står utanför fållan och säger gång på gång “där bäbä, där bäbä”, helt uppslukad av de ulliga djuren.

Fredrik är ju uppfödd på bondgård. Med kossor, höns, häst och katter. Fåren kom in i svärmor och svärfars liv långt senare, sedan barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Fredrik är så duktig med djur, och inte heller han kan låta bli en vänlig mule som vill ha lite kli.

De säljer kött från gården på Burträsks saluhall  Där lokala producenter gått ihop och driver tillsammans med mysig butik i hjärtat av Burträsk. Smyger in lite reklam här, om någon i närheten skulle vara intresserad. Köttet är märkt med “Burlins lantbruk”, så makalöst gott med b.la lammsouvas. Dessa får har det så oerhört bra, bättre kött finns inte!

När innebestyren är avklarade, och baggen fått lite kel så lastar vi upp vattenhinkar och Loppan på kärran och kör ner på betet. Fåren håller sig i skuggan, men utanför ligghallarna breder flera hektars bete ut sig. Underbara sommartid.

Fredrik är alltid så snäll. Ställer upp på alla påhitt med hästarna här hemma och fåren hos svärföräldrarna. Kör balar, bär vatten och hjälper till med både det ena och det andra. Han påstår att han skulle kunna vara utan både hästar och får, men jag synar det, jag. En gång bondpojk, alltid bondpojk! Däremot vill han gärna ha egna stutar en vacker dag, en fullt rimlig dröm tycker jag. Så småningom.

Sedan parkerar vi kärret. Fåren har fått mat och vatten och kli och gos. Vi vandrar hem längst grönskande åkrar. Tänk att vi får bo såhär. Bland får, böljande fält och hästar. På vår egna lilla Backe mitt i den västerbottniska sommaren. Drar djupa andetag, jädrar så fint det är nu.

Majdagarna

Lämna en kommentar / Allmänt, Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Hönsen & hönshilton, Lantliv, Trädgård, odling & blommor / 17 maj, 2020

Dagarna tickar på i maj. Den månaden som brukar vara så härlig – och så äckligt fullspäckad! Plötsligt kommer jag på mig själv att hämta andan på ett sätt som jag tidigare inte gjort i maj. Det är härligt att känna att livet inte snurrar på i alldeles för snabb takt. Trots att dagarna går som i ett pärlband så hinner vi med livet på ett annat sätt än i maj de senaste åren. Det är fokus på renovering och familjeliv. Vi plöjer inga åkrar, sätter inga skogsplantor och kväver oss inte med att hinna med mer än vi borde. Känner sådan kärlek till maj, för första gången på många år. Jag vet inte om det är hemska coronan som faktiskt dragit ner tempot på allt, eller om vi faktiskt blivit klokare av våra erfarenheter med att försöka trå in allt på en och samma månad. Hur som helst, så gillar jag den lugna känslan som hittills spridit sig över gården under maj månad.

Förra lördagen eldade jag upp i bagarstugan på morgonen. Petade in några vedträn under dagen och höll hällen varm. Mot kvällen gräddade vi hemgjord pizza med parmesan, gréveost, skinka, olivolja och tomatsås. Inne i bagarstugan står tiden stilla. Jag njuter av tidsresan när jag gräddar pizzorna. Älskar att spendera tid här, med hucklet på huvudet, radion skvalar P4 och utanför fönstret river isen på sjön. Jag önskar mig så många fler tillfällen här framöver, ensam, och i goda vänners lag.

Bagarstugan är en sådan plats som gör att jag älskar vår gård ännu lite mer. Något jag aldrig tror att vi skulle unna oss att bygga, men som vi njuter av att ha. Förra sommaren ordnade jag en liten rabatt längst ena kortsidan. Och i år har vi ställt dit gjutjärnssoffan och gjutjärnsbordet för många mysiga utefikor. Denna gång var jag själv i bagarstugan. För mig har det varit så himla viktigt att kunna manövrera den själv. Kunna elda och sköta hällen, grädda och fixa och dona. Det kändes omöjligt när vi flyttade hit, men nu har jag hyfsad koll på hur allt fungerar.

Vi har haft lite blåsigare dagar. Då flyger dörrar av gångjärnen och jag vill helst gömma mig inne i Drömmen. Efter åren i lilltorpet när man kunde ligga sömnlös om nätterna när stormbyarna grep tag i huset så känns det tryggt att Drömmen står så stabilt. Vår gamla, skruttiga gård blir fort påverkad av rejäl vind. Främst alla dörrar på ekonomibyggnader som tar stryk. Drömmer om nya dörrar överallt. Som inte är ruttna och faller av väggen för minsta vindpust. Men allt har sin tid. Just nu finns ingen tid för dörrar.

Desto mer tid finns för djuren. Jag och Lo spenderar varje kväll ute hos hönsen och hästarna efter middagen. Fredrik går tålmodigt upp på övervåningen och renoverar. Jag njuter så av kvalitetstiden med Lo. Efter långa arbetsdagar så finns det inget mer befriande än att hoppa in i lantlivsbubblan med Lo. Försöka vara här och nu, även om jag måste erkänna att det är svårt att släppa tanken på jobbet när gränserna mellan privatliv och jobb suddas ut i och med hemmakontoret i coronatider. Jag försöker göra så gott jag kan med att koppla bort tankarna på jobb och vara ~här och nu~. Göra en sak i taget hjälper. Lo hjälper, tackar högre makter för att Lo kom till mig när jag behövde det som mest. Oj vad mitt liv ändrat perspektiv senaste fjorton månaderna. Njuter till fullo av att tulta runt efter dunrumpor och plocka sten i hinkar om kvällarna. Barns förmåga att leva i nuet är fantastisk.

Gårdens kallblodskung mår riktigt gott. Han sköter sig snyggt med nya lille russ-kompisen. Sköter sig mer än snyggt i ridningen och i veckan dammade vi av vagnen och tog oss en skritt-tur runt åkrarna. Har kört två gånger på 1,5 år och fick blodad tand. Varierad träning är vår melodi just nu, för att skona artros-knäna och hålla igång kroppen och knoppen på herrn. Längtar alltid till nästa tillfälle jag hitta på något med honom. Vi har det himla gott just nu. Och det är så vansinnigt skönt att bara ha en häst att fokusera på just nu.

I stallet har vi börjat riva Fapriolas box. En liten stallrenovering stundar. Vi skulle skippa sidoprojekten men tillslut bestämde vi oss för att byta ut boxarna i stallet och flytta hönshuset i år. Det känns som otroligt bra sidoprojekt. För djurens bästa och gårdens helhet. Jag får uppdatera er om hur det går eftersom.

Jag har arbetat vidare med odlingsbäddarna. Skottat närmare fyrtio lass med hästskit och ensilage till det som ska bli en liten grönsaksodling. Aldrig trodde jag att dessa futtiga bäddar skulle kräva så mycket engagemang (och skit!!), men som Fredrik säger: Lika bra att göra det ordentligt från början. Något vi är väldigt less på är “tillfälliga lösningar”. Så som stallet och hönshuset. Missförstå mig rätt, jag har älskat mitt stall och mitt hönshus till döds, det har varit helt rätt i stunden. Men stallet som är byggt av OSB-skivor är inte särskilt hållbart för en 550 kg häst. Börjar se riktigt ledsamt ut (såhär 6 år senare) och hönshuset är väldigt malplacerat och inträngt i ett utrymme vi behöver använda som garage. Så tiden är inne att göra de provisoriska lösningarna permanenta.

Tillbaka till odlingsbäddarna. Jag har satt massor med kål och vattnat idogt solrosor och tomatplantor. Resten sår jag på friland i juni, efter järnnätterna har gett med sig. Tror jag. Njuter i alla fall av att fyra av sex bäddar är helt klara, och snart väntar ett lass med flis på att läggas i gångarna. Det är så kul att arbeta med kroppen!

Slutligen så har fem små dunbollar kläckts och bor nu ute i sadelkammaren. Tänker att jag ska skriva en kyckling-guide så småningom. Det är i alla fall en sådan stämningshöjare att ha de små där ute. Lo fullkomligt löper dit ut så fort hon har chansen och utbrister “Pippi, Piiippi!!” när hon ser på dem. Det är så mysigt att blanda barn och djur.

Hoppas allt är fint med er och att er maj är lika fröjdefull som min är i år. Stor kram till er och ta hand om er i dessa märkliga tider, kram!!

Dagarna som kom & gick

2 kommentarer / Allmänt, Djuren, Hästen, ponnyn & stallet, Hönsen & hönshilton, Lantliv / 3 maj, 2020

Dagarna som kommer och går, de är de vi kallar livet. Gråa, bruna och beigea april svepte förbi. Fredrik roddar föräldraledighet, mat, städ och renovering med bravur. Jag arbetar heltid med varannan vecka på kontoret och varannan vecka på hemmakontoret i lilltorpet. Direkt jag stängt ihop jobbdatorn så kastar jag mig in i lantlivsbubblan. Jag älskar kvällarna ute på gården tillsammans med Lo. Jag försöker påminna mig hela tiden att livet hemma är livet, det är fort att man dras med i jobbet och glömmer av det viktiga i livet. Så varje jag får jag stryka mig själv på kinden lite. Det går bra, du gör det bra. 

Vi tar en titt på några av sakerna vi pysslat på med under de fyrtiofem dagarna med tystnad, tycker jag.

De senaste fem åren har vi spenderat flera aprilkvällar med att göra SAM-ansökan och momsdeklarationen. Tvi och uusch vad hemskt det är. Det finns inget som river i mig så som pappersluntor, ekonomitermer och excel-ark. Det är som att livet kommer tillbaka varenda gång svärfar hjälpt oss in med den där deklarationen och alla papper är i sin ordning i sin pärm. Det går bättre för varje år, men ändå gör sig klumpen i magen påmind i april varje år.

Dessutom har jag tänkt mycket på mina sociala medier, som jag hintat om förut. Jag gillar inte tiden som skärmarna tar från mig. Jag vet inte om Lo kommer att gilla att glimtar från hennes uppväxt finns dokumenterade för över sjutusen (!) personer på Instagram. Jag får scenskräck ibland, prestationsångest och tycker att allt jag skapar är pinsamt, pinsamt, pinsamt. Tillslut bestämde jag mig för att ta bort alltihop. Men å andra sidan så är det ju fantastiskt med. Kul och kreativt. Så jag kompromissade med mig själv, och bestämde att bloggen hädanefter får vara mitt huvudfokus här på internet. Och jag behöver inte svara på alla kommentarer och engagera mina följare i något, om jag inte känner för det det vill säga, jag får göra det precis som jag vill själv. Och jag behövde faktiskt bara bestämma mig för att inte ta så allvarligt på hela alltet, så kändes det kul igen. Det får vara lite lagom och min Instagram har fått bli privat, så scenskräcken håller sig lite i schack. Jag har inga ambitioner alls att mina kanaler ska växa mer, jag vill bara få vara kreativ utan press, just nu.

I princip varje dag får vi över lite matrester. Det är en mackkant, snutten på gurkan och skrutten på paprikan. Det halvtråkiga salladsbladet. Sedan går Lo och jag ut efter middagen och matar hönsen med det. Jag har aldrig spenderat så mycket tid med hönsen som nu.

I år måste hönshuset flyttas. Men annars så funkar det himla fint, både Fredrik och jag är väldigt förtjusta i att ha dem frigående på gården. Hemtrevliga små trädgårdsmästare.

Små händer som klappar ivrigt när saker är kul, nävar som gräver runt i kornet och välter Kockum-skålen hönsen får mat i. Nävar som senare på kvällen är lortiga, det ger mig en sån go känsla. Älskar lortiga små barn, kan tvätta i all oändighet, om de där nävarna fortsätter att upptäcka.

Lo är snabb nu. Hon hinner överallt och varstans. Skrattar åt de allra märkligaste ting: som när jag gräver med spade eller räfsar med krattan. Förstår inte hur det kan bli roligare, och roligare med en liten för varje månad som går. Vill pausa tiden här och nu, hon är ljuvlig och tycker det mesta är kul.

Vackert och mindre vackert möts på vår gård. Vårens första blomster, några panséer i loppad korg. Trängs med lortiga powerstövlar som ska tvättas upp och packas bort. Men i april, så behövs de fortfarande. Vår vackra drömdrörr möter fasad utan foder. Byggtrappen är inte snygg, men praktisk. Försöker leva med acceptans över vår renoveringsresa istället för att jäkla iväg och se allt som är kvar att göra. Penséerna på byggtrappen kan tyckas vara som att “sminka en gris”. Men hemtrevligt, det kan man eftersträva mitt i byggnationer också.

Fredrik försöker göra något i bygget varje dag. Men vi snor också åt oss tid tillsammans. Helst hänger vi hos djuren. Bästa stället för att få pulsen att sakta av lite. Jag försöker lära mig storheten i att inte alltid vara påväg någonstans, att inte alltid göra saker. Utan också bara vara. Lo älskar djuren och djuren verkar älska Lo.

Hela familjen samlad. Där vi är är också oftast Knut. På ladugårdens baksida råder oftast en härligt lugn. Solvarma hästar som latar sig, vidderna ner mot sjön. Jag tänker bygga om hagen lite i sommar, för att kunna dra skottkärran till gödselstacken här på baksidan, istället för att dra den runt byggnaden. Försöker återigen känna lugnet. Vi haaaar inte bråttom, Isabell. Puh, pust, vad svårt det är att inte vara överallt när våren kommer med så mycket energi.

Varje kväll kryper Knut ihop i fotändan på sängen. Årvar är frisk och kry och hur fin som helst att rida, även om underlaget ute i skogen sviker oss nu, tjällossning här i norr. Jag är tillfreds med djuren på gården. Hästar, höns och katt. Allt som behövs för att hålla gården levande. Och en liten unge förstås, som vill mjuka allt som ser någorlunda lurvigt ut.

Under april har vi försökt göra fint på gården med. Krattat och eldat bort bråte. Fått saker under tak och stökat på.

Bästa sättet att hålla Lo nöjd är att låta henne vara delaktig. Att åka en sväng i skottkärran är det roligaste just nu. 

April bjöd på massor av hemmatid. Tillsammanstid. En liten familj med leriga skor, spåniga pälsar och lortiga små nävar. Har blickat mot himlen och undrat hur världen kan vara så orättvis. Försökt förstå vad som händer ute i världen, om än det varit svårt. Så tacksam för vår bubbla på Backen. Där man mest funderar på flytt av hönshus, momsdeklaration och om hästarnas hage kan flyttas en snutt. Världsliga saker som sociala medier och scenskräck ena dagen, och oro för virus och världen en annan dag. Ja, dagarna som går, de är livet.

Onsdagsbestyr

6 kommentarer / Allmänt, Lantliv / 4 mars, 2020

Det är mitt i ledigveckan för Fredrik. Hela lilla familjen njuter förstås av det påhittet. Jag har hästmorgon och går ut i snålblåsten för ett slag. När jag kommer in möts jag av morgonstund i fåtöljen. En liten Loppa som vill läsa bok mest hela tiden, kommer krypande med en pixie-bok i näven. När hon sedan sitter i knäet säger hon “Dä, dä” och pekar på alla figurer och djur om och om igen med knubbiga, små fingrar.

Den söndriga pyjamasen (vilken räääser-krypare vi har!) ersätts med dans-vänliga kläder, gröttallriken hamnar lite i håret och lite i magen, sedan åker mor och dotter iväg till kyrkan och babysång. Det dansas och sjungs med bebbekompisarna och fikas med finmammorna. Efteråt tar vi stora inför-kalas-handlingen på Konsum i Burträsk.

Hemma på Backen håller Fredrik på med renoveringen av övervåningen. Vi hinner bara ställa av kassarna med mat på köksbordet så rullar tant-Tildis upp för backen. Hon har med presenter till blivande ettåringen. Alla borde ha en tant-Tildis i sitt liv, det finns ingen så omtänksam och genomgod. Lo har sån tur som har en sådan engagerad “tant” i sitt liv. Det är fint att se dem tillsammans, och för varje timme de spenderar ihop så blir de självklara delar av varandras liv. Matilda kommer alltid att vara Los tant-Tildis och Lo kommer alltid att vara Matildas lilla Loppa. Så fint så.

Vi hinner äta halloumiburgare och dricka kaffe. Prata om påsken och sommaren och examensarbetet Matilda håller på med. Om jobbiga saker som retar gallfeber på en och roliga saker som blått loppisporslin och färgglada barnkalas. Hur kan två timmar gå så fort? Mitt i allt var det dags att kramas hejdå och säga “vi ses snart!”, trots att Matilda återvänder till storStockholm snabbare än vad som borde vara lovligt.

När det började skymma ute och hästarna fått sitt dagliga pyssel så var det dags för kalas-prepp! Tänk att vi snart har en ettåring i huset, så overkligt och underbart. Vilket år det varit, åh, mitt hjärta ömmar lite när jag kavlar ut degen och får visa Loppan hur det går till. “Tänk, om ett år eller två står hon här på en pall och kavlar hon med…” säger jag drömmande till han den där renoveringsstinna pappan som kommit ner från övervåningen lagom till att värma  middagen i micron.

Bullar gräddas, penslas med sockerlag och bänkskivan torkas i ett nafs. Bullar hit och bullar dit, medan jag stökar på i köket så får Loppan bada badbalja och röja runt i monstermorgonrocken. Mitt i virrvarret av vardag och ledigvecka, innebandyträning och hästar som ska matas så tar hon sina Tre Första Steg. Och aftonen går mot kväll, bullarna packas in i frysen och jag är lycklig över livet som jag kan kalla mitt.