• Allmänt

    Sommarprojekt & eviga väntan

    Hej på er. Jag sitter ute i junikvällen vid våra utemöbler intill fårens och kvigornas beteshage och känner svalka för första gången idag. Det fläktar skönt. Jag är tio dagar över tiden nu och det är ingen lek längre. Jag är så stor, less, har ont, är trött. Jag vill inte gnälla, att få en bebis (och ha möjligheten att bära den) är livets största gåva. Men fasen vad less jag är.

    Dagen började inom vita landstingsväggar och “överburenhetskontroll”. Granskande läkarögon bakom munskydd och kontroller på bebisens mående. Flöden hit och dit, fostervatten, hjärtljud. En grötig hjärna som bara ville lägga mig ner och ge upp, säga “ta ut bebisen, nu, tack! Jag ger upp”. Men ut vaggade jag från kontrollerna med bebisen kvar i magen och det var en kontroll som vi swischade genom med barvur. Tacksam att allt ser bra ut, det är jag. Men nu är jag less på karantänen, ensamheten (trots omgiven av familjen) och tankarna. Vill bara lära känna vår nya familjemedlem. Med det ur systemet så tar vi en titt på vad livet bjudit på i övrigt senaste tiden. Dagarna har varit hyfsat fyllda med energi, trots att dagarna över beräknat datum tickat på. Vi tar en titt;

    Vår lilla trädgård bjuder äntligen på skördetider. Allt blev sent satt och ogräset är inte nådigt med oss (jag orkar inte rensa ordentligt med stora magen ivägen, det får bli vad det blir i år). Men som min kompis Astrid alltid sagt åt mig “det blir mat ändå”, det tar jag med mig på min lilla ordlingsresa. Grönkål, spenat, ruccola och rädisor äter vi med andakt just nu. Vare gång något litet hamnat i pottan så följs vi ut till trädgården och häller det, utspätt med vatten, i landet. Känns fint att lära lillan om kretslopp, redan nu.

    Sommarprojektet jag nämnde? Det vi skulle handla virke till? Jodå, det blev av. Samma kväll gjorde Fredrik en insats och rev gamla ladugårdsbryggan som ruttnat totalt. Helt livsfarlig för busiga barn som inte sätter fötterna på exakt rätt ställen. Så när bebisen inte behagade sig komma så jobbade han på en och två kvällar till och plötsligt står den klar. Vår nya ladugårdsbrygga. Tjusigt intjärad med roslagsmahogny. Vi klurar lite på hur staketet ska få se ut i framtiden. Ska visa er hur tjusig det blev sedan.

    Fredrik har verkligen haft tid att varva ner nu efter all renovering. Han är rastlös på ett härligt sätt och jag njuter av att se honom göra saker på ett lustfyllt sätt. I skuggan av lillhuset rensade hans farmors gamla rabatt, som jag tänkt göra heeeela våren men inte förmått mig. Gretas gamla kungsliljor är fantastiska även i år.

    Systrarna kanin lever världens bästa sommarliv just nu. Bor inne i svala stallet och får komma ut och skutta runt i gräset var och varannan dag. Vi alla är stormförtjusta i dem. Askas öron har trillat ner och de båda är så rackarns keliga.

    Loppan kryper helst in i en stor tshirt så kaninerna inte råkar riva henne när de skuttar runt. Så söt lite duo. Jag själv sitter också helst hos kaninerna så mycket det bara går. Gosar och gosar och stryker och stryker. Får inte nog.

    Vi har haft sådan makalös värme. Har vi inte badat har vi gått runt med så lite kläder som möjligt i skuggan.

    Vår lilla Hoppsan!

    Känner sådan tacksamhet över livet. Djuren, gården, allt som finns här. Allt vi drömmer om är möjligt här. Att se vår gammkatt svassa runt i Los hälar, de roar verkligen varandra de här två.

    Varje dag har vi badat i mörka insjöar. Vaniljbullar och fruktsallad är mitt bästa strandfika. På kvällarna kommer fåren ut från skuggiga lösdriften och gör oss sällskap uppe på Backen. Kan vagga runt på gården och titta på allt länge, länge, utan att egentligen göra något. Jag är så ledig och insyltad i ledigheten jag kan bli. Dagavill och tappar bort telefonen om dagarna. Så härlig känsla, mitt i allt det rastlösa.

    Glad över all extra tid vi fått. Spel och lek och stoj. Blandat med mys, bokläsning och kaningos.

    Jag känner hur dagarna flyter ihop och att jag längtar så efter vår lilla bebis. Det är det enda som finns i mitt huvud nu. Så, summan av alltihop; så tacksam över livet här, men så så så redo för att addera ännu en liten till vårt gäng, nu är kroppen så himla slut och huvudet mosigt. All kärlek till er, hoppas ni har det bra!

  • Att vänta på bebisen,  Lantliv,  Livet utanför backen,  Visit Skellefteå

    Välkommen juli & hur mår jag?

    En vecka har gått sedan jag tog ett foto med kameran sist. Midsommardagen var bebisen beräknad att komma men istället blev vår lilla Loppa sjuk. Hög, hög feber som inte gick ner med febernedsättande och allt annat vi försökte oss på. Jag vill gärna dela livet med er – men vill inte bli för privat, speciellt inte när det gäller mina familjemedlemmar. Hur som helst slutade virushärvan på sjukhus och jag oroade mig blå för min dotter. Jag tror jag oroade mig så mycket här hemma (bara en av föräldrarna fick följa med på sjukhuset pga covid-restriktionerna) att kroppen glömde av att den var gravid.

    Men så blev det mitt i veckan och Loppan och Fredrik fick komma hem. Vi pustade ut, firade livet ihop. Borrade in näsan i hennes lockiga nacke och kände sådan tacksamhet. Sedan har fladderhjärtat, pulsen och känslorna stabiliserat sig något och plötsligt kände jag mig redo att kånka runt på kameran igen imorse. Så vi tar en kik, vad vi gjort på julis andra dag.

    Morgonen började såsigt. Jag är en sådan som helst vill packa iordning och kliva ut ur dörren tidigare än tidigast. Mina familjemedlemmar gillar långsamma morgnar, så jag försöker anpassa mig. Efter frukost blev det memory i lekrummet. För det är ju så, att nu när vi flyttat upp har vårt gamla sovrum blivit ett enda stort lekrum med gästsäng vi köpt på köp & sälj. Vi har också kvar våra kläder i garderoberna här nere. Det känns sunt att ha kläderna närmast duschen och tvättstugan. Istället får vi plats med skötbord till bebisen i vårt sovrum. Jag måste visa er runt, någon dag!

    Tillslut så var armpuffar, SPF, solglasögon, fruktsallad, vaniljbullar och allt annat jox man tror sig behöva för några timmar på badstrand, packat i stora strandväskan. Vi åkte till grannbyn, Järvtjärn och den mysiga lilla stranden. Vår bys strand är omåttligt populär och vi försöker oss ju på någon sorts karantän i och med den stundande förlossningen, så vi söker oss till lugna, svala platser. Här var vi ensamma enda tills vi skulle åka hem vid lunch. Så härligt. Få saker svalkar så gott som ett dopp i en inlandssjö när värmeböljan kommit för att stanna.

    Dagen fortgick. Vi åt lunch hemma och Loppan sov lunch i stallet (så svalt och skönt där inne!) medan  slumrade Fredrik och jag i gästrummet. Lunchvila är ett måste för mig nu, då vaknar jag upp med energi igen. Idag hade farmor ett önskemål om att få träffa Loppan några timmar, så vi lämnade av henne där och i samma veva blev jag ivägbjuden på dejt! Flärdfullt och välbehövligt.

    Det bar av mot byns cafe, här var det lugnt och skönt i skuggan. Först åt vi smörgås med tomatröra och kikärter med rabarberdricka. Beundrade den nyanlagda trädgården som Gråbergs plant ordnat, helt i min smak!

    Han jag dejtade <3 Igår var det sex år sedan vi köpte vår gård, och vi som haft en tidplan på sex år att bli klara med renoveringen och bo i hela huset. En deadline vi klarade med några veckor. Såklart har vi projekt kvar, men här kan vi bo nu, utan att pussla och lägga alla våra slantar, all vår tid och all vår ork på huset. Ett nytt liv tar vid. Väldigt värdigt en fir-dejt tyckte vi.

    De där projekten då? Vi tog vår hus-bok och skrev ner alla småprojekt vi kunde komma på rum för rum. Till det behövdes chokladkaka och kaffe. På listan står allt från “olja bänkskiva i tvättstugan” till “bygga TV-bänk”. Högt och lågt, mest lågt dock, små detaljer vi gärna vill få till och bli klara med. Det blev en kort lista med ute-projekt också. Vi försöker tänka realistiskt om hela alltet, ett annat lunk och tempo. Jag kan berätta mer om det för så småningom, hur vi tänker oss leva framöver.

    Vi avslutade med att skriva en liten önskelista för sommaren med. Några fik vi vill besöka bland annat, men vi var överens om att vi mest vill spendera tid med nära och kära. Så svältfödda på familjemiddagar och kompisdejter. Vi bokar inte in någonting, bara skriver ner små förslag på saker att göra, om idétorkan skulle slå till.

    På vägen hem hade jag ett önskemål om att få besöka byns loppis om den var tom, och det var den! Vi fyndande två sänglampor för en tjuga styck. Sommarens bok för en femma, en vävd duk för en tia och uppblåsbara badleksaker för en tjuga. 75 kr för hela alltet. Vi swishar en slant extra, var gång,  då alla pengar går oavkortat till ett kvinnosjukhus i Afrika. Dagens goda gärning mao?

    Sänglampan var alldeles ljuvlig. Lo har konstaterat att hon inte har någon lampa i sitt sovrum ännu, så det låg på priolistan. Hoppar det blir många sagor lästa under denna när höstmörkret smyger sig på.

    Jag svassade runt med mitt ladugårdsfynd för sjätte sommaren i rad också. Kan det vara en äkta Palmgrenare, tro? Jag älskar den hur som helst. Den står förresten på våra nyfyndade utemöbler, har mycket att visa er framöver!

    Slutligen så kände jag mig så h i m l a less på att vara gravid. Det ÄR kämpigt i 30 + och jag känner mig stundtals som en så tråkig moder som inte orkar med Loppans tempo. Det känns som jag berövar henne på sommaren med denna karantän. När allt jag önskar henne är lek med småvänner, kusiner och familj. Jag ser sunt på denna “bonusvecka” med bebisen i magen, det är inga tårar, inga bryt. Men här kommer det: jag längtar ihjäl mig! Jag känner mig SÅ snuvad på min junibebis. Den skulle ju redan vara här och berika vårat liv på backen. Jag hade tänkt att juli skulle spenderas med våra familjer och vänner, snusandes på en alldeles nyfödd liten rackare. Efter två veckor med ett otroligt lugnt lunk och mycket vila så vill jag nu bara vräka min inneboende, så ikväll har det gnotts och skurats må ni tro. Imorgon åker vi och handlar virke till ett av våra sommarprojekt, nu orkar vi inte vänta längre!

  • Allmänt

    Vår midsommarafton

    Dagarna går i ledighetsbubblan här hemma. Just nu har vi full fokus på en sjuk liten Loppa. Medan hon tupplurar passar jag på att visa er små glimtar från vår midsommarafton. En väldigt lugn sådan, med fokus på god mat och mysigt familjehäng. Vi tar en titt:

    Efter frukost hade jag önskat en sak: årets första mjukglass! Vi tog bilen till Burträsk, där på lilla kiosken mitt i samhället finns godaste mjukglassen. Min bästa kombination är noisette och daimkulor.

    För någon var det inte bara årets första mjukglass utan också livets första!

    Jag kan lova att det var succé!

    Sedan gick vi några hundra meter till en av samhällets lekparker. Gunga och rutchkana medan jag satt i skuggan och hade det bra. Så härligt!

    Vi hade planer på att bada på stranden men tillslut bestämde vi oss för att åka hem och göra midsommarlunch. Västerbottensostpaj med skagen. Så otroligt gott.

    På gården var ett sällan skådat lugn. Hönsen pickade runt på gräsmattan. Kaninungarna åt klöver inne i stallet. Knut sov i skuggan. Vi gick runt och gäspade och njöt av tillvaron för ett slag.

    Jag vattnade i trädgården. På bron har några av sommarblommorna slagit ut. Så trivsamt med blomster.

    Utan att man riktigt vet hur dagen går så går den ändå. Strax var det dags för förrätt. Säkert kort – Kalix löjrom med toast och tillbehör. Bubbelvatten och lite blomster från gården. Lilla söta vasen har jag hittat i ladugården. Älskar den.

    Slutligen blev det middag. Färskpotatis och grillad högrev. Älskar god mat!

    Efter midsommartvagning blev det en stillsam myskväll för oss. Sån hjärtegod syn. Kvällen fortsatte i samma lugna lunk. Skräp-tv och ostkrokar. Vi alla längtar efter nära och kära och komma ur karantänen nu, bebis är så välkommen!

  • Allmänt

    Årets mörkaste- och ljusaste dag

    Så vaknade vi upp efter inflyttningspizzan, med lister satta överallt och solsken i våra sinnen. Så peppade på att få ta oss an vår övervåning vi kämpat så med. Ute var årets ruskigaste åskoväder. Sprang ut för att kolla till hästarna ute i hagen, men kröp ner igen lika fort. Det kändes kriminellt att dra oss i sängen allihopa efter denna hektiska vår. Morgonens lilla mål var att städa sovrummen en sväng till, ingen hejd på byggdammet i detta hus. 

    Så – vi satte igång. “Lo kan”, säger hon bestämt och hjälper till med allt vi tar oss för. Stora lilla älsklingen vår.

    Fredrik gnuggade bort lite klister från fönstren. Fönstren vi designat själva som jag beställde på mitt förra jobb, där mina dåvarande kollegor ställde upp och hyvlade, målade och så vidare. Ett fint minne från en svunnen tid. Det är svårt att säga “Nu är vi klara!!” tycker jag, för alltid finns lite klister som ska skrapas, spikhål som ska duttas och annat måleriarbete att göra. Framöver kommer jag dock sluta säga att vi renoverar, istället kommer vi ägna oss åt olika små projekt – okey?

    Sen kom svärfar på fyrhjulingen. Det här med att ta hjälp hörrni – ganska underskattat! Jag är jättepigg i kroppen ännu men lite förstånd har jag kvar, så vi lånade in starke svärfar till att få element på plats, sängar raljerades och soffan fick äntligen komma från vårt sovrum nere till vardagsrummet där den ska stå. Under tiden packade jag och Loppan in en kartong i bagagen och åkte tio minuter – en kvart till en av grannbyarna och ..

    … Hämtade hem våra nya familjemedlemmar. Två små dvärgvädurar som numera huserar i en av hästboxarna. Lyckan hos Loppan var total. Meningen var att vi skulle ha skaffat kaniner långt tidigare i våras, men kaninmamman dog i förlossningen (så hjärtskärande!!) så jag vågade inte hoppas på för mycket efter det. Men tillslut så dök de upp, de perfekta små familjemedlemmarna. Bara ett stenkast bort också.

    Vi kallar dem Aska och Hoppsan. Loppan ville döpa dem till “Torsdag och Fredag”, inga dåliga förslag alls, hihi! De är så bedårande söta.

    Vi är störtkära hela högen. Hoppas de ska trivas hos oss!

    Sedan var det dags för Loppan att lunchsova. Våra möbler var på plats och Fredrik och jag satte istället igång och monterade vår soffa. Den var transportskadad när den kom, men vi fick superfin service (den kommer från Furniturebox) och nu är den komplett.

    Redo för livets alla myskvällar. Gillar speciellt underredet och benen i ek.

    Efter vila och mellanmål så tog vi cykeln till grannarna. Genom vattenpölarna, alltid på jakt efter stenar och mask.

    En snabb påhälsning hos kvigorna. Hej hej Lilja och Docka.

    Så tog vi äntligen en tur med Fapri. Lo fick rida och visa pappa allt hon lärt sig senaste halvåret. Fredrik, lyckligast av oss alla, att äntligen få komma ikapp med familjelivet.

    Och det slog mig. Att det gått ett halvår sedan min Årvar somnade in här hemma på gården. Åh, vad jag saknar honom. Vilka kontraster livet ger. Då – årets mörkaste dag. Då veterinären rullade upp med sin klarröda bil för Backen och gav honom en spruta som gjorde att han somnade in. Den gnagande sorgen, hur ont hjärtat och själen kan göra. Saknaden. Tårarna som bara sprutade hela dagen. Jag som aldrig trodde att det skulle gå att bli glad igen, speciellt inte glad i hästar igen. Jag sa att jag ville fokusera på att vara mamma nu. Landa i allt. Sorg tar tid. Jag ville absolut inte fylla boxarna med hästar på gården igen, jag var inte redo. Det är jag nog inte än idag heller. Jag känner fortfarande att jag först och främst vill vara mamma just nu. Och i all evighet, förstås. Men det kommer att komma en tid när jag vill ha mer häst i vardagen igen, det är jag övertygad om. Men just nu är jag så glad och tacksam för denna deal. Att blanda småbarnstiden med ponnytiden. Att få sån fin hjälp av grannarna. Att stallet få stå tomt och min stora sorg efter Årvar får läka, dag för dag.

    Men jag måste erkänna, ett halvår senare, på årets ljusaste dag. Att det var längesedan jag var så lycklig som nu. Så genomglad över just vår situation. Som vi jobbat så för. Såklart finns det huvudbry i livet även när det är som vackrast. Jag önskar att jag kunde låta alla vara friska och glada, jämt. Men idag är jag så så så så tacksam att jag ett halvår senare kan vara genuint lycklig. Vårt fokus har legat helt rätt och vi är i mål med så mycket. Mycket tack vare hästhjälpen jag fått senaste halvåret. Det har frigjort så mycket tid till vårt hus. Samtidigt har jag fått rå om den där lilla fuxdamen precis när jag vill. Livets kontraster alltså.

    Lämnade Fapri i hagen hos sin kompis Brillan och tog med mig familjen hem igen. Kände livet i mig.

    Vi fikade nybakt sockerkaka och grädde ute på gamla altanen, alldeles för sent egentligen. Men nu är det sommar och inga tider att passa längre. Satt och dinglade med benen, pratade om livet och spanade på Fapri och Brillan som busade i hagen nere hos grannarna.

    Vi passade på att natta hönsen och plocka in ägg också. Även nu var Fredrik med. Gudars så vi saknat att spendera tid med honom.

    Och alldeles för sent tog vi Knut under armen och gick in och la isäng den där fantastiska lilla Loppan. Så glad över all extratid detta halvår gett mig med henne. Så lycklig över hur allt blev tillslut. Åh, årets ljusaste dag, hoppfullt, ändå!

  • Övervåningen,  Renovering,  Vår lilla Lo

    En hjälp på traven & inflyttningspizza

    Det var söndag, strax efter fyra. Först kom mina kära föräldrar upprullande för Backen med släpen kopplad på bilen och fyra extra armar att hjälpa till med. Strax därefter kom Fredrik hem – med sju veckors ledighet framför sig. Han hade redan arbetat sju dagar i rad, men vi kände vittringen av färdig övervåning och var ivriga, frågade därför mamma och pappa snällt om de kunde tänka sig ge oss en sista hjälpande hand. Såklart de kunde, de ställer alltid upp <3

    Men först: inflyttningspizza! Så nära vi kunde komma “inflyttnings” i alla fall!

    Loppan som fått karantäna med oss var prick hur nöjd som helst med besöket. Och pizzan.

    Sedan satte vi igång. Mamma lastade släpet med skrot och lovade gulligt nog att köra bort hela balunsen på bränngropen med (är det dialektalt att säga “bränngropen” till återvinningscentralen förresten? Känns lite brutalt 2021 att “åka till bränngropen”). Jag städade på nedervåningen. Vi har bott trångt nu sista tiden med extramöbler i varje rum. Det har inte gått någon nöd på oss, alls, men det behövdes en rejäl uppfräschning av exakt alla skrymslen. Loppan donade på och matade både höns och fiskmåsar, och vips var hon och hjälpte mormor lika fort att slänga skrot på släpet.

    Vilken syn, där bakom husknuten. Lilla Lo och världens bästa mormor. Pratade säkert om fåglar och cyklar. Hjärtat varmt av tillfället.

    Fredrik och min pappa hade satt igång med sista listerna på övervåningen. Vardagsrummet (1/4 av husets yta) skulle listas och då är det gott att vara två, en som trycker och håller mot när vansinnigt långa lister ska spikas. Teamwork. Loppan slet på sig sina små peltorkåpor och hjälpte till med sista kapen.

    Det var sjukt spännande. Fredrik höll andan som under fotbolls-EM. Men – alla kap gick vägen!

    Applåder efter varje kap. Jag hade stationerat mig i skuggan, indränkt i myggmedel och bara njöt av att ha händer och tankar fria en stund.

    Ja, för mormorn roade lilla Lo bäst det gick. Och resten av arbetsligan jobbade på, kapa, spika och stöka.

    Jag smög upp en kort sväng och förevigade. Overkligt. När vi tackade mormor och morfar för insatsen och gjorde kväll så gjorde vi det med stora leenden. Är det ens på riktigt – ska vi få bo här?

  • Allmänt

    Ponnykänslor, glassutflykt och färdigt trädgårdsland!

    Så tog tisdagen vid. Det var svalare ute och listan med vad jag ville hinna göra under veckan var ganska lång.

    Startade dagen med en favoritfrukost. Fil med svenska jordgubbar, halveringar och hemägg.

    Knut fick slicka filskålen, starkt påhejad av en Loppa som för ovanlighetens skull sovit ganska länge. Hela jag hurrade över den välbehövda extrasömnen. När klockan blev förmiddagsfika dukade vi fram frukt, bär och hemgjord glass. Fortfarande i pyjamasen, verkar det som.

    Men ut kom vi tillslut. Jag stökade fram roslagsmahognyn jag blandade ihop till förra sommarens stallrenovering. Satte igång att olja trappen till bagarstugan. I våras gjorde jag en “Vad-jag-vill”-lista med massor med små struntsaker jag vill ta itu med framöver. Det är allt jag kan komma på, huvudet blir så mycket mer städat när jag fått plottra ner mina tankar. “Olja bron till bagarstugan” var en av punkterna, fort gjort, ju!

    Lo är så arbetsam och stod och rörde om i hinken, “Lo okkå ambäit” = Lo också arbeta, upprepade hon om och om igen. 

    Så fort var det gjort. Och tjusigt blev det. Skulle bara ha fått ner någon tjusig blomma i Pettsson-rabatten vi har där intill.

    På eftermiddagen, efter lunchsovning, var det dags att mata hönsen. Brukar fortfarande mata hönsen i hönshuset pga smittorisken från vilda fåglar, men Loppan hade bråttom och började sleva ut kornkross, ärtor och snäckskal direkt jag fyllt på bingen. Ivrig hönsskötare.

    Medan Lo lekte loss med Lillebrun och Elsa (favoriterna) så passade jag på att balansera på stege och få upp en gammal ampel här. Hoppas lilla blomman ska trivas som smycke på Höns Hilton.

    Dagen bara rusade iväg och plötsligt var det nästan läggdags. Jag smög ner till hästarna när Loppan somnat och Fredrik gjort kväll i bygget och smet åt dem en morot var. Ser ni hur nära oss de bor? Man ser vår lilla gård uppe till höger. Den skruttiga ladan är också våran, förstås, känns som 90 % av allt vi äger är skruttigt och utom räddning, puh. Mattehjärtat är lugnt nu. Fapri och Brillan är riktigt goda vänner. De håller på att få ett så otroligt fint stall och allt känns så bra med flytten. Får suverän hjälp av grannflickan med utfodring, påstättning av betesreducerare och vattenkånkande. Blir bortskämd. Det är så skönt att ha det så, ta lite sats för att kunna hjälpa till mer så småningom. En sak i taget.

    Det blev onsdag morgon och vi skyndade oss iväg till stallet för en långtur med vagnen. Det var sådan fart på lilla Fapri mellan skaklarna. En fröjd att uppleva.

    På eftermiddagen umgicks vi med djuren. Jag tar det lugnare nu, följer med i Loppans (inte allt för lugna) tempo och försöker hitta på saker hon uppskattar trots karantänen vi försöker oss på. Djuren är det roligaste hon vet, med Knut kan man leka hur länge som helst.

    I hästhagen bakom stallet växer den finaste blomman jag vet. Förgätmigej, “Glöm mig inte”. Nej, Årvar, jag glömmer dig aldrig. Så saknad han är, speciellt nu när bästa hästtiden är. Jag drömmer mig bort till barbackagalopper, borra in ansiktet i solblekt man och pussa en enorm mule. Kommer jag någonsin få uppleva allt det där fina igen?

    Leken fortsatte. Loppan hade prost tagit på sig “kalsonger” (trosor) utanpå byxorna. Mycket egen vilja just nu. Det är så jag skattar mig dubbelvikt minst tre gånger om dagen. Kalsonger på byxorna, för gulligt!

    Vi stannade ute länge, ända till läggdags och säkert lite till. Njöt av junikvällen med djur och natur runt om oss.

    Och innan vi gjorde kväll kollade vi läget på övervåningen där Fredrik behandlade golvet en första sväng av två. Loppans rum är klart. Min mamma och pappa kom och städade åt oss (tack tack tack <3) och nu ska här bara inredas. Men först tänkte vi checka av lite grejer i trappan upp och i vardagsrummet. Men ändå. Ordet klart, magiskt.

    Så blev det torsdag. Jag vaknade fast besluten om att idag måste jag bli klar i trädgården, annars kommer det aldrig bli gjort. Så jag drog på en av de få plaggen som passar kanonkulan och satte igång att kånka skottkärra på skottkärra med bös (gammalt hö/halm och liknande) och brunnen hästskit. Fem pallkragar hade jag att fylla. Två blev gjorda innan jag behövde paus.

    “Kom, sitt här mamma!”, att ha en tvååring är verkligen att bli påmind om att pausa ibland. Bara sitta och njuta i långgräset en stund. Titta efter insekter, prata om hur det killar på benen och hur livet som storasyster ska bli. “Den komma grå bilen sen”, säger hon, hon har koll på läget, klart bebisen ska få åka grå volvon hem från bb.

    Förevigade. Min bästa Mandelmannsklänning, solhatten och gummistövlarna på. Känner mig tacksam att kroppen orkar med allt jag pysslat på med på senaste.

    Men sen så tyckte jag vi behövde lämna gården och stökiga huset (så stökigt det hinner bli när man bara är hemma och såsar på!) och bege oss ut på äventyr. Så vi svirade om, tog panten under armen och åkte iväg i grå bilen..

    … till lanthandeln, pantade flaskor och köpte glass för pengarna. Körde vidare till Gröna Lund. Rastplatsen på andra sidan sjön. Här roade vi oss med att kasta sten i träsket, kolla på fjärilar och spana på fiskmåsar och bilar. Ett sådant äventyr för en tvååring.

    Eftersom jag slumrar när Loppan slumrar om dagarna så blir det fort middagsbestyr i vårt hem. Först hann vi sköta hönsen och köra mer bös till trädgården. Men sen så började vi vispa ihop middagen. Vi kör enklast möjliga nu i några veckor, därför tipsar jag vidare om det HÄR receptet – raggmunkar i långpanna. Jag tog fyra vanliga potatisar istället för bakpotatis. Så gott.

    Fredrik behandlade golv, andra svängen av två. Kom ner hålögd och hade bara ett önskemål: Få lägga isäng Lo. Så jag lämnade snällt över det sömniga lilla pyjamaspyret och begav mig ut i kvällen. Klippte gräs, fönstertittade in hos mig själv (pellisar i fönstret <3) och tog sedan itu med dagens mål: göra klart detta arma land.

    Krattade ut flisen och bar fram broccolin. Och rosenskäran, ännu en misslyckad vintersådd. Men i påsen ligger ett gäng fröer jag hoppas ska bli något också. Tvivlar  att jag hinner få blommor på något jag sått. Men äsch. Kul att prova.

    Så blev jag tillslut: KLAR. Det får duga. Flisen är utkrattad, alla pallkragar fyllda och alla frön sådda. 17 juni. Höggravid och inte ett dugg sugen på att utöka något mer framöver. Nu ska jag bara förbättra, förvalta och förfina framöver. Men först ska jag njuta av vad som faktiskt är gjort. Och ställa bort skottkärran i några veckor. Tack kroppen för att du orkade med detta tokiga projekt <3.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv,  Övervåningen,  Renovering,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo

    Junihelgen

    Vi vaknar upp till fredagsmorgon och min morsdagspresent stod parkerad ute på gården. Fredrik har köpt hem en herrans massa flis till nya delen i trädgården. Vi hade helt andra morsdagsplaner men de ställde jag in tillsist, timmarna i huset känns för värdefulla nu. Istället fick jag flis i massor! Tjoho! Flera har hört av sig och frågat vart vi köper flisen, det är från Fredriks jobb, Martinsons i Bygdsiljum.

    Morgonbestyren gjordes. Först frukost och mata Knut, sedan ut i solen och mata ponnyerna. Loppan tog uppdraget på största allvar.

    Det var varmt och härligt. Solen klappade våra kinder och vi spenderade förmiddagen med hönsen. Loppan springer och pratar med hönsen och har de mest roliga konversationer “Hönsen, kom, leka körragömma!”, “LILLEBRUUUN, ESSAA, ÄÄR NI??”. 

    Det kändes som att det skulle bli en lyckosam dag. Jag var pepp och skulle susa iväg för att luncha och äta glass med några kollegor. Vi väntade på spännande häst-besked och en lång ledig helg låg framför oss. Så hände livet. Vi fick ett besked om sjukdom inom familjen. Ingenting spelar ju någon roll, om inte hälsan är med oss. Så jag valde att lägga undan kameran och bara finnas till. 

    På lördagen fick jag sovmorgon. Så välbehövligt. När jag väl kommit ur sängen vid 08.30 hällregnade det ute. Så vilsamt med sommarregn ändå. Jag skyndade ut för att ge sista frukosten till ponnyerna. Idag var stora flyttdagen, efter en veckas sommarlov uppe hos oss.

    Fy, vad mysigt det varit att ha hästar på gården igen. Men flytten känns rätt och vettig. Vår tid kommer. Det där häst-beskedet i fredags var positivt och gav mig gåshud. Så fint så.

    Hela mitt väsen längtade ut i trädgårdslandet, men hela huset längtade efter en uppfräschning. Så jag och Loppan satte igång med storstädning av köket. Först ut var att skura upp våra skruttiga stolar med såpavatten, byta möbeltassar och torka köksluckor som var så jäkelens dammiga och grisiga. Luckor med profiler är så vackert, men riktiga lortsamlare.

    Så blev klockan tolv. Vi tog ponnyerna i varsitt grimskaft och gick korta vägen ner till grannarna. Släppte de i stora hagen och väntade på reaktioner. Men de bara åt. Såg ut som två gammhästar som alltid delat livet ihop. Men efter en halvtimme eller så gjordes det upp. Ordentligt. Jag höll för ögonen och kände hur ångesten ströp mig när Fapri blev omkullsparkad och Brillan halkade omkull i full galopp. Fy ändå. Men sedan blev det lugnt och de återgick till att vara vänner. Pjuh, hoppas så att de gjort bort uppgörelsen nu.

    Hela familjen var med. Loppan skulle sova men var alldeles för nyfiken på vad som väntade hos grannarna.

    Lördagen fortgick med flera besök av grannarna. Fapri fick en betesreducerare runt mulen för att inte äta ihjäl sig. Fredrik jobbade på där uppe.

    … och det gör han med besked. Min pappa har erbjudit sig att hjälpa oss med lister och sanning, så han jobbar på med foder och dekorlister. Just denna lördagen jobbade Fredrik på själv med golvlister. Jag tycker det blir overkligt fint, kan inte förstå att vi ska få bo här.

    Söndagsmorgon hann det bli också. Fredrik gick upp på övervåningen efter frukost och jag stoppade Loppan i vagnen och rullade ner till grannarna. På vägen vinkade vi åt svärfars får.

    De har fått låna en bit av vår mark så vi har får ända upp till gården. Så otroligt mysigt!

    Vi drog iväg på långtur. Fångesten är total, att släppa gammal ponny på gröngräs innan midsommar kan ju få vem som helst att få hjärtsnörpen. Så vi maxar med motion tills vidare. Kombinerat med munkorg. Ber att det kommer räcka. Det var en ljuvlig tur över gamla västravägen. Omgiven av hundkex, smörblommor och midsommarblomster.

    Efter lunchsovningen gick vi över till svärfars för att få se på “kosläpp”. Jag har hjälpt dem igång med en facebooksida och fotar lite bilder för att lägga upp. Men mest ville vi ju se på glada gänget som skulle entra betet för allra första gången.

    Först blev det kli på kelgrisen Stjärna. Hon är så fin så.

    Det var ett tämligen koooo-lt gäng som fick tillgång till betet. Gräskanten kände lagom för denna härliga trio.

    Farfar/svärfar/bonden fick visa vägen lite…

    Tillslut så. Full fart! Det var så roligt att se, lyckliga kvigor!

    På samma bete går ju tackorna och lammen med. Några kommer för kli och mys. Loppan älskar att sköta alla “bäbä”.

    På kvällen kom kusinerna cyklandes förbi. Kvigorna hade hittat hela vägen upp till oss och Loppan var lyrisk att få träffa någon i hennes storlek efter så många dagar i karantän. Isglass och bus. Hjärtat log över synen.

    När kvällen gick mot natt planterade jag klart i bäddarna. Fyra pallkragar kvar att fylla och planera i, sedan är det klart för nu. Pust. Det här blev större och jobbigare än jag trodde (på grund av allt elakt ogräs). Fredrik var snäll och kärrade ut all flis åt mig också. Påminn mig nästa år: utöka inte, bara njut av att ha det gjort!

    Tänk att för två år sedan fanns inte detta land alls. Nu gror spenaten och kryddorna tar sig för var dag. Jag väntar på rotsaker och blomster. Så spännande att se om det blir något av allt jag sått.

    Idag är det måndag och jag fick åka till barnmorskan och sedan hämta veckans online-handling. Tillslut så kom jag hem och fick landa i lantlivsbubblan igen. Vi susade ner till grannarna med Fapris grejer och firade inflytten med en ridtur.

    Längtar så efter en lugn hemmadag imorgon. Inga storslagna planer, bara fortsatt sommarlovslunk.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Hönsen & hönshilton,  Övervåningen,  Renovering,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo

    Badstranden och Kvickroten

    Godmorgon torsdag! Jag vaknade yr i mössan innan sex imorse, tvååringen i huset är snäppet mer morgonpigg än jag måste jag erkänna.

    Tillslut kom vi igång. Fil och flingor med blåbär och macka med hemägg. Ute gassade solen på.

    Jag fick strålande hjälp vid morgonfodringen. Loppan tyckte vi skulle ge ponnyerna morötter men en ikea-påse med hö fick det bli istället.

    Båda ponnyerna var nöjda med frukostserveringen i skuggan.

    Sedan gick jag och Loppan och shoppade. I lilltorpet har jag sorterat och organiserat (hjälpligt i alla fall) alla kusinärvda och loppade kläder vi samlat på oss. Vi var i behov av mer svala sommarkläder, främst shorts, men kom ner med en stor påse med luftiga klänningar, t-shirts och lite tunna byxor. Resten får vänta på förskolestart i höst. En kulram fick följa med också, lilla Loppan som älskar att räkna!

    Utöver den t-shirt hon hade på sig när vi gick in i lilltorpet adderade hon shorts, klänning och ännu en t-shirt ovanpå. “Lo kan själv”, lät det.

    Vi hade slut lite småsaker vi behövde till lunchen och frukt, så Loppan och jag susade iväg till byns lanthandel. På hemvägen svängde vi förbi byns badplats med. Där var vi alldeles ensamma, inga andra sommarlovsfirare ännu.

    Vi har en så fin badplats. Hyfsat långgrunt och grässtrand (avskyr sand mellan tårna och sand på picknickfilten, det kan inte bara vara jag?). Vattnet, fortfarande högt efter vårfloden.

    Jag tänker mig att jag ska bli picknick-packar-proffs kommande åren. Kunde konstatera att det var nybörjarmisstag att packa filten underst så allt fick hällas ut för att komma åt det vi först behövde, haha. Lo utbrast “Dags att bada, mamma!” så det siktade vi på.

    Men först behövde jag stödfika. Tog med en bulle vi delade på, färdigblandad saft, vatten och kompletterade med vaniljkex på lanthandeln. Är alltid team choklad men nu fanns bara vanilj. Sådana barndomsminnen till dessa kex, visst?

    Men sen, dags att bada! Hon fick hoppa i kusinärvda UV-dräkten vi fyndat i lilltorpet tidigare på morgonen. Jag tryckte in mig i en bikini, hopplockad från min syster och mig själv. Fick en chock när jag såg mig själv i skuggan, så stor magen är! Den känns inte alls så stor!

    Vi kunde konstatera att det var ganska kallt i vattnet och någon var inte så förtjust i småfisken som sökte sig runt våra ben. Men gräva i sanden och gå på bryggan, om och om igen, gick hem!

    Klädbyte nummer tre och hemma på Backen igen. En av idolerna, morfar mötte upp oss. Han satte dekorlister på övervåningen.

    Och jag snodde ihop ett korvkalas på en tio minuter. Enkelt ska det vara, som sagt! Blev en rensning av sånt vi hade liggandes, tre former av korv och melon till efterrätt.

    Lo och Knut lekte och stojade. Overkligt att se på, så glad att de har sån lycka av varandra.

    Barfotafötter mot vår skruttiga uppfart. En bästa, hårig vän och sol i sinne. Vad mer kan man önska?

    Men tiden rusade iväg och det blev dags för lunchvila för liten och lunchvila för mamman. I vanlig ordning; isglass i sängen och slumra. När jag vaknade av värmen fortsatte jag vilandet i hängmattan i rönnbärsbersån.

    När jag väl kom upp ur hängmattan så blev det en kort runda hos djuren. Utfodring av ponnys igen och hönssläpp. Detta är för mig en sådan drömvy. Häst, höns och sommar.

    Lillebrun börjar vara så tjusig. Fullständigt respektlös och superknäpp på ett härligt vis. Hönsen var nog snäppet överhettade för de hade bara lagt ett endaste ägg.

    Jag väckte upp Loppan som sovit längre än lovligt och letade åt lite frön. Palsternacka och morot.

    Kom på att jag ju tänkt plantera tagetes mellan morotsraderna. Oerhört mallig att ha drivit upp mina första små blommor från frön. Så stolt! Loppan var imponerad och ville absolut hjälpa till att gräva hål, sätta i plant och täcka med jord. Och bästa förstås: vattna!

    Ja det grejades på en bra stund. Vattnades kål, lök och donades i landen. När jag ser denna vy undrar jag om vi någonsin kommer få ordning och fint i landet i år. Mitt enda mål är faktiskt att få ordentligt med mat av det vi odlar, men sinnet gillar ju ordning och reda, så jag hoppas det går att snygga till här lite framöver.

    Från hönshuset hördes tre höga vrål följt av kackel i mängder. Jag gick dit för att titta till damerna och de hade bara annonserat att de lagt fler ägg. Frisk luft och matrester var allt de behövde för att visa sådan tacksamhet. Fyra ägg totalt idag.

    När händerna var tvättade och äggen lagda i äggsnurran så smög vi upp på övervåningen för att kika vad pappan och morfar sysslat med idag. I Los rum bygger Fredrik ett platsbyggd skåp med hyllor ovanför, för att dölja vattenfördelaren. Lister, hörnklossar och dekorlister kommer på plats. Så overkligt och så fint.

    Även i hallen satt dekorlister. Så fint med elementen från Lenhovda också. Loppan hade susat iväg till vardagsrummet.

    Hon är så fascinerad av denna trappstol. Hon hjälpte Fredrik att byta golvtassar på den för någon månad sedan och sedan dess utbrister hon stolt “Lo laga den!!!” och grejar på med skruvar och spikar runt den. Lilla renovexringsbebin som börjar bli stora renoveringstjejen.

    I sovrummet var listningen nästan klar. Drömmiga golvet till. Är så nöjd med allt. Dörren in till sovrummet går inte av för hackor heller. En av originaldörrarna, puh, så vacker.

    Sedan följdes kvällen av middag, bokläsning, bus ute på gården och läggning av sommarbarn. Myggbett, skrapsår på knän och mycket att hinna berätta om. Jag slumrade en stund jag med, innan jag bestämde mig för att fortsätta i trädgårdslandet. Ni måste vara less på mitt tjat, men fort går det ju inte direkt vad än jag tar mig för just nu, haha!

    Så en bra stund senare var all kvickrot och tistel borta. Jag vände allihopa med grep. Bra med några extrakilon att använda som tyngd. Jorden såg fin ut, full av mask. Sedan krattade jag ut alltsammans till en jämnare bädd och sådde polka- och rödbetor. Vattnade länge överallt där jag hittills hunnit så och njöt av kvällen. Nästan inga mygg, ljummen luft och storspovshanarna som sjunger och sjunger. Den där ridån av gräs till vänster, förresten? Den ska grävas bort och hallonbuskar ska sättas. Det ska jag be Fredrik göra framöver.

    Ponnyerna fick kvällshö och Fapri lite insektsmedel på sig. Stängde hos hönsen, vattnade lite sommarplantor som inte fått någon plats ännu och tog en paus vid syrenen. Livets blomma. Får inte nog. Drog in junikvällen som gick mot natt långt in i cellerna.

    Sen gick jag in. Fikade orimliga mängder skorpor med marmelad. Älskade, härliga lantliv.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo

    Fapris födelsedag & Sommarlovsbloggning

    Jag har klurat rätt länge på hur jag ska ha det. Med bloggen och instan och sommaren som ligger framför mig. Så kläckte jag idén igår vid lunch. Jag ska sommarlovsblogga. Bara dagboksinlägg från livet, inga guider, inga recept, inga teman. Bara rätt och slätt Livet på backen. Sommaredition. Vi får se hur mycket det blir när bebisen anländer, men jag har som ambition att spara så mycket som möjligt av denna speciella sommar här på min internetplats. Så då kör vi, sommarens första sommarlovsbloggning.

    Onsdag och hela Backen osade av tryckande hetta. Morgonbestyren var avklarade: mata hästar, äta frukost, vattna i trädgårdslandet och bada badbalja ute på gården. Så det hann bli lunch innan jag kläckte idén om sommarlovsbloggningen och började dokumentera dagen. Jag gör det lätt för mig gällande maten just nu, enklast möjligast. Köttsoppa med färdigbredda mackor. Kanske låter motsägelsefullt med soppa mitt i varmaste juni men soppa är helt klart underskattat, så salt och gott. Alltihop inmundigades med morfar och pappan i familjen som tillsammans sätter lister på övervåningen. 

    I fjärran mullrade åskan och solen gick i moln. Vi trodde vi skulle få en ordentlig regnskur, men vi gick bet. Fredrik fick bära in nya fikabänken han snickrat till Loppan under tak (under partytältet vi ställt upp framför huset för listkapning och annat). Loppan, alltid lika arbetsam.

    Jag sövde Lo i vagnen. Hon får sova inne i stallet, där är det svalast på hela gården. Då börjar min tid för vila och återhämtning, men jag kunde bara inte låta bli att fylla en pallkrage först. Solen och den tryckande hettan var tillbaka, ändå mer arbetsvänligt än på kvällen då hela byn är invaderad av mygg.

    Jag drog på gummistövlarna och krattade ihop gammalt hö och halm från hörummet och grundade pallkragen med.

    Sedan klafsade jag iväg bakom lon där vi har vår jordfabrik. Massor med brunnen hästskit. Eller halvbrunnen i alla fall, vi får se hur det går att odla i! En kärra med hö- och halm-bös och en med brunnen skit räcker för att fylla en pallkrage. Det räcker också för att köra helt slut på min stackars kropp.

    Jag letade åt en av vintersådderna: vit rosenskära. Mina vintersådder blev ingen hit alls. Men de små skrala skårorna kom ner i jorden i alla fall.

    Som tur var hade jag sparat halva fröpåsen för att kunna direktså och jämföra resultatet, om vintersådd är värt att fortsätta med.

    Åh ja, nu är jag höggravid. Känner mig vid så gott mod. Så glad att kroppen orkar med den här påfrestningen. Jag ryms knappt i några kläder och varierar mellan typ tre plagg. Jag har fortfarande mycket odling i huvudet. Tänker att jag vill hinna fylla pallkragar så de blir klara under veckan. Men inser att jag också har massor av tomater, chili och gurka som behöver större krukor. Allt hinner jag inte, allt orkar jag inte heller. Men ett litet ryck borde jag ju få till i veckan, ändå.

    Sedan tvättade jag av händerna, la mig i sängen med en isglass och en kudde mellan knäna och slumrade. Min bästa stund för återhämtning just nu. När jag vaknade var det dags för Fredrik att åka på jobbet och Loppan vaknade strax därefter för ytterligare isglass och vätskekontroll tillsammans med morfar som kämpade på med fönstrens salningar.

    Jag packade höpåsar till hästarnas eftermiddagsmål. Att dra skottkärra och hänga i trägårdslandet går bar, men kliva upp och ner för detta lilla släp, hujedamig, då känner jag mig enormt otymplig.

    Jag packade lilla korgen med morötter till Fapri, grönkål och broccoli till Los farmor och faster som båda två bor grannar med oss. Precis som i Bullerbyn. Sedan lockade vi på nyfyllda tjugosexåringen, hon var absolut sugen på en ridtur, ålder och värmen till trots.

    Mitt i allt grejade i stallet kom jag på; hönsen! De har inte fått komma ut ännu! Lite ovant att gå och öppna upp åt dem efter alla månader med fågelinfluensan. Dessutom har vi besök av skator som äter våra ägg om vi släpper ut dem allt för tidigt, så i ren ägg-snålhet får de gå ut på eftermiddagen istället. Loppan hittade “många äggar”.

    Sex stycken för att vara exakt. Inte alls illa för sju hönor. Högsta lantlivsvinsten. Lo höll på och mata hönsen med krossat korn, ärter och majs, och hade knappt tid att gå tillbaka till stallet och Fapri.

    Men tillslut så, med blommor i nävarna och löfte om att hinna rida förbi kusinerna en sväng, så kom hon tjatandes från Höns Hilton.

    Vi “kammade håret”, sprayade insektsmedel och tog på nya, marinblå grimman. Sedan bar det av. Alltid med blommor i nävarna.

    Vi gick ner för Backen, tog vänster där fårhagen tog slut och gick åkervägen till farmor och farfar. Lämnade grönkål och broccoli och blev lovade humle och björnbär i gengäld. Så bra byteshandel. Lo fick med sig mer maskrosor och syrén hon sedan gav till kusinerna, som bor på andra sidan byavägen från farfars gård. Lo slängde sig av hästryggen och sprang iväg och hoppade stundsmatta med kusinerna och hade inga som helst planer på att rida hem igen. Men tillslut så, kom vi oss iväg, hämtade post, sadlade av och serverade eftermiddagshöet till ponnyerna.

    Jag var döhungrig. Gjorde det återigen lätt för mig. Stekte på parisare och dukade ute, knappt utan att duka. Med påskservetter som tallrik och lunchens ursköljda glas. Enkelt, ska det vara.

    Parisare! Är det en norrländsk grej? Eller finns det över hela landet? Så himla gott i alla fall!

    Lo satte i sig en hel. Innan middagen var uppäten hade hon hunnit hoppa ner i badbaljan igen också. Och bjudit bästa vännen, Knut, på en smakbit också. Sällan en stilla minut.

    Så närmade sig klockan läggdags men ingen av oss ville gå in. Så jag satte igång vattenslangen så fick Loppan vattna det lilla jag hunnit så medan jag laddade ännu en pallkrage med bös och skit. Hon var alldeles dyngsur innan vi var klara och jag var alldeles dyngig. Båda lika glada i den där stunden där ute.

    Där slutade dagens dokumentation. Loppan fick varva ner framför barnprogram på datorn medan jag hivade i diskmaskin och tvättmaskinen, gjorde välling, stökade bort i hallen och röjde bort efter en heldag ute. När man bara slänger in saker i hallen utan plan på att ta reda på det. “jag gör det sen”. Vi båda somnade som två små kultingar vid läggningen sedan, jag vaknade halv tio, yr i mössan och stapplade mig runt på gården för att stänga hos hönsen, vattna plant och sätta lite lök i landet. Oh, vilken härlig dag!

  • Allmänt

    Hästlivet

    Idag är det vår ponny, Fapris, tjugosexårsdag! Vi firar med ny grimma och ridtur. Och skriver ett inlägg om hur hästlivet kommer se ut framöver.

    Alldeles snart har det gått ett halvår sedan min trogna springare fick galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Minns det än idag så klart: ångesten, sorgen, saknaden. Ja, saknaden blir inte mindre förstås. Överallt påminns jag om det som var. Hans grimma på en krok i stallet. Hans tappade skor som tittar fram i hagen. Platser och ögonblick som var våra.

    Allt gick fort då. Även om jag länge vetat att vår tid var lånad, på grund av hans knäproblem. Så var det fruktansvärt att ringa våra grannar, gråtandes och berätta att han måste somna in. Så måste det bli. Det kändes som att jag ställde till det vad än jag gjorde denna tidpunkt, det sista jag ville var att göra grannarna stall-lösa då de ju hyrde in sin ponny Brillan här hos oss. Men min lilla shettisdam, Fapri, hade jag ju lånat ut på obestämd tid. En del av mig försvann med Årvar den där mörka decemberdagen, jag hade absolut noll vilja, ork eller lust att skaffa ny häst då eller ta hem Fapri.

    Men så återvände ljuset. Vi fick börja pyssla om Fapri hos fodervärdarna. Veckans höjdpunkt blev Los små ridturer och våra besök i stallet. En gång i veckan blev till två-tre gånger. När jag började bli för flåsig för att hänga med på ridturerna på ett bra sätt köpte vi en liten vagn att kunna rejsa runt i. Det blev bara roligare och roligare att pyssla om Fapri, och snart var det vår tjugofemåriga lilla shettisdam som ägde våra hjärtan.

    Så när våren kom ordentligt och fodervärdarna började på allvar prata om att köpa en till, egen häst så började jag klura på olika alternativ på att lösa hästeriet på. Någon ny ridhäst har jag inte lust med precis just nu. Jag vill vara småttingmamma främst, men fortfarande ha hästar i livet. Har bara inte klurat klart på den kombinationen. Så när grannarna erbjöd sig att stalla in Fapri hos dem, i deras nyrenoverade stall, tillsammans med Brillan som bott här hos oss, så var jag inte sen att haka på tåget.

    Det kändes som att det var mycket som skulle klaffa samtidigt. Fodervärdarnas drömponny skulle besiktigas, grannarnas stall skulle bli klart och hela flytt-rotationen skulle klaffa. Till råga på allt fick Fapri stora blodmasken, ju. Så vi bestämde oss för att: Enklast blir om Fapri och Brillan flyttar samtidigt som fodervärdarnas nya häst anländer (alltså i lördags). Mellanlandar hemma hos oss, får en dos avmaskningsmedel (vilket de fick igår) och flyttar vidare, parasitfria med några dagar i skilda hagar innan ihopsläpp sker.

    Så nu har vi några dagar till med hästar på gården. Med morgonfodringar och höpåsar och spontana rid- och körturer. Innan de helt enkelt flyttar in i grannarnas nya, fina stall. De kommer hjälpa till att pyssla om Fapri i början, medan vi befinner oss i bebisbubblan. Sedan ska vi pö om pö dra vårt strå till stacken. Det känns så bra. Är så tacksam över att Fapri fick bo ett helt år hos fodervärdarna, vilket gett mig enormt med andningsrum och möjlighet att lägga tiden på annat (det har varit så välbehövligt). Lika tacksam över grannarna, som ställer upp så som de gör. Tacksam, är ordet ja. “It takes a village to raise a child”, i detta fall krävs det en hel by som pysslar om en tjugosexårig shettis för att familjen på Backen ska kunna fokusera på renovering, bebisbestyr och annat som livet bjuder på. Så bra det blev, tillslut.

    Så nu laddar vi med massor med hästgos och planerar för flytt till helgen. Lite pirrig inför ihopsläppet men mellan hagarna verkar ändå någon sorts ponnykärlek ha uppstått. Vi har skrivit ett tidsbestämt kontrakt och jag har lyckats bena ut hur mitt hästliv kommer att se ut framöver. Om ganska lång tid framöver. Fram tills dess har vi fantastiskt roliga hästgårdsplaner, som ni ju såklart får följa pö om pö, allt eftersom de händer. Men fram tills dess, lämnar jag er med den cliffhangern och hoppas att ni, liksom jag, glädjs över hästlösningen vi fick till. Allt bara klaffade, så himla skönt.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv

    Junidagarna & ledighetslunket

    Jag har gått på ledighet nu. Semester som sedan ska kopplas samman med föräldraledighet. I fredags vek jag igen datorn och sedan dess har jag haft en handfull härliga hemmadagar. Just ikväll landar jag i fåtöljen efter att ha slitigt i trädgårdslandet. Jag håller på att vända landen för att bli av med kvickrot (herregud vad kvickrot vi har!), luktar myggmedel och svett. Håret står på ända och jag är smutsig prick överallt. På rumpan har jag minst femton nya myggbett och inom mig slits jag mellan att vilja gå och sova och vilja dela med mig om livet just nu hr på bloggen. Allt händer samtidigt, det är härligt och intensivt och underbart i ett stort virrvarr. 

    Jag har känt mig salig av ledigheten. Jag har varvat mellan att swisha runt på gården och stöka, städa, förbereda, planera och organisera och att jag hunnit ha riktigt ont i ryggen, känt behov av ordentlig vila och accepterat att vi inte hinner allt vi vill just nu. Nu börjar vi tighta till vår bubbla i alla fall, efter härliga stunder med familj och vänner så ska vi nu stanna hemma, vara bara vi så långt det går. Känns skönt.

    Största förändringen i livet? Det står hästar bakom stallet igen! Min lilla Fapri och grannarnas Brillan. Det innebär fodring, vattning och daglig skötsel igen. Ingenting jag ens kunde i min vildaste fantasi unde drömma om för två månader sedan. Livet blir sällan som man tänkt men det blir alltid bra ändå.

    Ikväll fick de i sig varsin dos maskmedel (apropå förra inlägget om päckel-parasiterna). Vad som sker härnäst måste jag berätta om i ett eget inlägg tror jag bestämt. Vi gör det enklast möjligast. Skilda hagar så de får bekanta sig med varandra några dagar. De får bo ute dygnet runt och grannflickan hjälper mig att packa hö så gott det går. Imorse var jag och Loppan ute och körde Fapri med vagnen. Overkligt härligt att bara gå över gårdsplanen och ta med ponnyn ut på tur.

    Åh ja, jag tog mig absolut vatten över huvudet när jag bestämde mig för att utöka landet med 100% i år. Fasen vad mycket jobb det krävts för att få fjolårets bäddar ok att plantera i. Jag använder en grep och gräver upp kvickrot och tistel jag sedan får dra för hand för att få upp ur jorden. Är alldeles öm i händer och kropp efter kvällens pass. Men nu är all kål utplanterad i alla fall. Det ska nog reda ut sig med resterande odlingsyta också. Målet i år är inte att ha en snygg odling, bara att få en herrans massa mat att äta. Försöker acceptera det och inte överarbeta. Bara få fröna i jorden. Är absolut inte stressad över landet, vill bara ha det gjort så jag får gå in i “påtandet”. Vattna och plocka ogräs. Det känns görbart i sommar mot för nuläget med tunga lyft, många skottkärror med skit och skrufs och jord. Tungt är det. Och ytterst självförvållat. 

    Vi har haft galet varma junidagar så jag jublade när regnet äntligen kom igår. Riktigt sommarregn. Jag la mig och sov i sängen med en kudde mellan knäna. Vaknade yrvaken någon timme senare av att Loppan ropade på mig i babyvakten. Tacksam att hon lunchvilar så bra än så länge. Då spelar de tidiga morgnarna mindre roll. Vi båda behöver slumra mitt på dagen just nu. Men kvällarna, de är mina. Då temperaturen är kompatibel med en höggravid kropp och tankarna känns rensade och klara. Jag går runt och njuter av allt juni bjuder på: lufttorkad tvätt i contortatallen och hundkex intill hästarnas hage när jag ger dem kvällshö. Mmmmh.

    Syrenen håller på att slå ut. Den luktar så gott. Påminner mig om svunna tider och midsommarminnen. I år blir midsommar annorlunda. Det blir bra ändå. 

    Jag slits mellan att vilja hinna allt: Städa och organisera på nedervåningen (hej byggdamm som sprider sig över hela huset, hej bebiskläder som tagits in från lillhuset, hej leksaker och överblivna möbler och överfull tvättstuga). Trädgårdslandet; fylla pallkragar, vända bäddar och plantera. Hästarna; passa på när de är nära och kroppen är fräsch. Vila. Städa övervåningen (här snackar vi byggdamm). Men viktigaste av allt; hälsan. Så det prioriterar jag. Gör de bestyr jag orkar med. Vilar mitt på dagen, och lever ut om kvällarna när Loppan sover och påhejad av myggen kan jag ägna mig åt vad rackarn jag vill.

    Det är en så galet fin tid nu. Även om jag upprepar det om och om igen; hur mycket vi kan hitta på att göra. Så lovar jag er att här bor ingen stress i år. Vi är lugna som filbunkar och ser först och främst till att våra två småskruttar har det bra. Allt annat är sekundärt och hinns med, förr eller senare.

    Nu ska jag sova, längtar redan efter att få vakna upp till ännu en härlig junidag. Det är så himla himla fin tid nu!