Dags att ge upp igen
14 februari, 2026Jag började att skriva ett inlägg om vilket skitår 2026 varit hittills. Markerade och raderade. Det räcker så. Så tar vi en titt på vad som hänt hittills i februari: månaden som alltid känns som årets tisdag.
Februari började starkt med att farmor fyllde år och bjöd in till tårta. Vi tog vinterns favoritfärdmedel. Sparken. Det var isande kallt ute och trots att vi bara har en halv kilometer till svärfars så bet det i kinderna.
Vi har upplevt mycket sorg, oro och elände under denna månad. Gång på gång har det gjort ont i hjärtat. Skavt i själen. Känts hopplöst, orättvist. Dagen efter dödsbesked fladdrade norrskenet på morgonen. Kändes som att Hon var där för att säga hej, och hejdå.
Det har fortsatt varit kallgrader. Luften frisk, det känns ut i alveolerna. Inne eldas det i kakelugn och vedspis. Vattnet fryser i golvet då vi har rekordlite snö som isolerar. Eldar upp varenda reklamtidning och kartong jag kommer åt.
Kylan har gjort att hästarna fått gå i hagen. De är runda och stinna efter en vinter med lite rörelse och mycket mat för att hålla värmen. Jag går runt på gården och ser mig omkring, det känns som det är oreda, smutsigt och dant i varje hörn. Det brukar bli så efter en vinter och när ljuset återvänder ser allt så fult ut. “Det ser snyggt ut väldigt långt ifrån, men allt är fult på nära håll” sjunger Miriam Bryant och jag håller med.
På tal om Miriam så åkte vi till stan och kulturhuset för att se henne live. Gåshud. Men hemma var en liten loppa med feber som pockade på tankarna.
Många, långa feberdagar. I kombination med att Rut löpt för första gången. Vi gav henne utegångsförbud och jag skickade denna bild till några av mina vänner med texten “tur att någon i detta hushåll fortfarande gillar Rut”. Hon har skrikit sig genom nätterna och jag har inte begripit att det bara är ett par år sedan vi var uppe med barnen om nätterna/tidiga morgnar, numera fungerar jag inte med så lite sömn. Sterilisering är bokad. Tack och lov.
Jag har varit i Norrbotten på jobb i två dagar. “Tänk att vi är på jobbet nu” tjöt jag och min kollega flera gånger. Det är väldigt roligt att jobba just nu.
Vaknade till lördag. Det var ljust halv åtta om morgonen. Jag fick tid att läsa min bok. Pulsen lägre. Tankarna lugnare. Fredrik iväg på helgjobb och barnen utfläkta i soffan för morgon-TV.
Alla friska. Och “Allans hjärtans dag” till råga på allt.
Livet har känts lite så här på senaste. Kände mig så uppgiven här. Inte bara på grund av äggen, förstås. Det är så mycket som känns skakigt och skavigt just nu. Vill helst bara ligga i soffan med en filt. I några veckor. Men jag vet ju också att absolut ingenting blir bättre av det.
Så jag har samlat små solstunder i -28. Hämtat ved, klappat hästmularna. Strött ut extra hö. Pysslat om med vatten och så. Tänkt “just ja, utomhuset är ju bästa medicinen mot den där känslan av att bara vilja dra en filt över sig”.
Rut har slutat att löpa. Hästarna har börjat släppa vinterpälsen. Tiodagarsprognosen ser ut att bjuda på mildare väder. Jag tänker ruska upp mig. Den sjuttonde börjar eldhästens år enligt kinesiska horoskopet. “Året präglas av hög energi, passion, snabba förändringar och stora framsteg. Det är ett gynnsamt år för att bryta mönster, ta djärva beslut och följa sina drömmar” Det låter som ett år för mig.
Tränar min mod-muskel
Om det finns någon som enbart läser min blogg, utan att känna mig eller följa mig på instagram, så förstår jag att det är svårt att hänga med i svängarna. För 2025 var sannerligen ett helt otroligt händelserikt år för oss på backen. Jag ska summera hela alltet i ett inlägg (för livets bästa år hittills kan inte gå min blogg obemärkt förbi). Men det är på tok för sent för att påbörja det nu. Jag har i alla fall köpt en till häst. I oktober åkte jag till grannlänet och hämtade hem henne, underbara Palette.
Med Palette kom ett helt nytt hästliv. Nya dörrar öppnades, och plötsligt kan jag göra sådant som jag bara drömt om. Som att ta med Buse som handhäst.
Jag tänker att det måste vara det bästa sättet att se våra omgivningar. Få följa med en trygg, stabil, äldre kompis som visar stigarna och vägarna runt i byn.
Något jag gläntat på dörren till på min instagram är min “ridrädsla” och mina “katastroftankar” jag fick på köpet med mammarollen. Jag minns när jag satt mig upp på min kallblodstravare Årvar första gången efter graviditeten och kände “hjälp, hjälp, hjälp!!! tänk om XY och Z händer?! tänk om, tänk om!!”, helt nya tankebanor började manifesteras hos mig. I takt med att hans knän blev sämre kunde han också bli reaktiv och mina negativa tankar fick bara mer vatten på kvarnen. Det låter kanske futtigt men det var en sorg för mig som alltid varit så orädd: ridit alla sorts hästar, ridit in ett helt gäng med hästar och kunnat susa fram i alla gångarter.
Men det har faktiskt inte fått hindra mig. De där katastroftankarna. Jag köpte målmedvetet Palette och har påbörjat Buses inridning helt enligt plan: försiktigt som treåring och på riktigt som fyraåring. Så jag är också stolt över mig själv, inte för att jag inte längre har katastroftankar, utan för att jag gör det trots dem.
Jag tycker att det är svårt att prata om sånt här. Både för att det är svårt att formulera mig, för jag är varken rädd för mina hästar eller att rida egentligen. Men jag är rädd att det ska hända oförutsedda saker. Bli påkörd av bilister som inte håller ut, att handhästen ska trassla in sig i hästen jag riders utrustning, att jag ska trilla av och fastna i stigbygeln, att någon motionär skrämmer hästarna eller att en häst kommer lös och gör sig illa. Jag vill inte heller att min “ridrädsla” ska få definiera mig som person.
Så trots mina “tänk om Buse trasslar in sig i Palettes tyglar” så var jag otroligt peppad över att prova upplägget: rida med Buse som handhäst. Och så bra det gick. Buse var som ett popcorn första kilometern, han stegrade och sparkade bakut men höll sig snällt bakom Pallan, jag skrattade rakt ut, så mycket brall som skulle ut. Det kanske jag också måste understryka, att om det väl blir något under en ridtur, så blir jag inte rädd? Det är bara katastroftankarna inför som gör att tröskeln känns hög.
Så jag tänker att mod är en muskel. Den behöver tränas. För varje positiv ridupplevelse jag får blir jag lite modigare, lyckas mota tankarna lite snabbare och njuter lite mer av hästlivet. Så jag rider på och känner mig modig.
Så underbart det var! Och nu längtar efter att fortsätta ordentligt med Buses inridning efter smygstarten 2025.
Om digitala livet och så
“Din domän och ditt webbhotell håller på att gå ut”, det nästan dånar om mejlet. Pillar bort en liten skinnflisa från nagelbandet och funderar. Hur fasen ska jag göra?
Tänker på alla år av bloggande. Hur jag startade min första blogg som femtonåring. Den handlade om kläder och mode. Jag klippte ihop kollage på kläder och skrev “villll haaaa” under militärgröna jackor från Josefsons och Ellos. Kom på en dag hur pinsamt det var att blogga och raderade alltihop.
Började om som sjuttonåring. Bar hatt, hängde med min bästis Julia, hoppade studsmatta, skrev sockersöta texter om Fredrik och min första häst, Trollfrej. Kattissa hette bloggen, på inrådan av min klasskompis Björn som tyckte att jag pratade på tok för ofta om familjens två bondkatter, Lisa och Sussi.
Det blev många år med, och några sidospår från Kattissabloggen. Till slut bestämde jag mig för att förlänga min instagram med en blogg. “omlivetpabacken.blo.gg”. Livet innan barnen dokumenterades friskt. Våra resor blandat med renoveringen av huset jag förut kallade “Drömmen”.
Både stora och lilla världen började svaja efter 2016. Trump valdes in som president i stora landet i väst, min första häst fick somna in efter att akut ha blivit sjuk. Jag bloggade till och från några år till men började mer och mer fokusera på min Instagram och alla bloggar jag tidigare läst började dö ut.
År 2020 hade jag funderat klart. Jag var less på instagram, hade scenskräck och kände att fötterna inte nådde ner i myllan på instagram riktigt. Jag började läsa på och lärde mig att ända sättet att faktiskt verkligen äga sitt egna innehåll och styra över sin egen plattform var att äga den själv. Så jag köpte mig en liten skrubb på ett webbhotell och ett domännamn, började blogga först i smyg och lanserade sedan alltihopa till allmänheten.
Älskade det.
Mitt egna lilla lantlivsmagasin. Jag hade drömt om att få vara min egna lilla låtsas-chefsredaktör och få inspirera till livet på landet. Blandade guider på hur man tar hand om djur med små inredningsreportage från Drömmen vi precis flyttat in i, dokumenterade Loppans första tid i livet och fick möjlighet att synas både i tidningar och som ambassadör för Visit Skellefteå.
Sedan vet jag inte vad som hände riktigt. Någonstans mellan lillebrorens ankomst 2021 och nu så tappade jag helt bort min kreativa sida. Jag började ifrågasätta varför jag skulle blogga. La all tid på att slöscrolla. Jagade visningar på instagram.
Någonstans under hösten 2025 var det som att jag vaknade ur en dvala. Rannsakade mig själv och skämdes över min skärmtid som inte genererade i något förutom ångest. La två alternativ på bordet: Sluta helt och totalt med sociala medier och all sorts digital närvaro eller att faktiskt göra det här som en rolig, kreativ grej.
Så jag har börjat med min instagram. Skrivit från hjärtat, publicerat när jag velat istället för när algoritmen velat. Försökt använda plattformen för att prata med likasinnade istället för att hitta följare. Det har fungerat jättebra och jag känner numera att Instagram faktiskt ger mig något. Jag får vara kreativ.
Så när mitt webbhotell började hota med att stänga ner bloggen. Och jag bläddrade tillbaka i bloggarkivet och kände sånt rus av att se: Loppans ettårskalas, loppisrundorna, kallblodskungen Årvar (det var som att jag kände lukten av honom igen), recepten jag älskade att laga, tankarna som tänkts. Och samtidigt så ser jag att jag ifjol skrev sju ynka inlägg. Som varken kändes kreativa, som stunder som verkligen behöver sparas eller inspirerade, så tvekade jag verkligen. Är det värt det? Pengarna? Tiden?
En halvtimme innan webbhotellet skulle stänga ner bloggen så betalade jag in de 1800 kr det kostar att äga sin egna blogg och domännamn. Tänkte att 2026 får bli året jag bestämmer mig. Bloggar jag inte flitigt under 2026 så ger jag upp och suddar ut mina digitala fotspår.
Jag vill inte vara dramatisk, men realistisk. Min tid, mina pengar, mina tankar, känns så dyrbara och jag vill lägga det på vad som känns viktigt på riktigt. Så nu försöker jag hålla mig till minst ett blogginlägg i veckan året ut. Hålla ångan och kreativiteten uppe.
Så nu gör jag en repris på 2020. Smyger igång. Bloggar i hemlighet, strukturerar om, påtar på. I mars går vi live.
Början på allt
Jag går runt på gården i mina gamla stallskor. Jag plockar barnens leksaker som ligger strösslade över gräsmattan. Ställer till de slitna utemöblerna och flyttar på fotbollsmålen. Hästarna betar sin dagsranson av gröngräs, kaninerna likaså. Knut ligger och rullar runt i gruset, lycklig över att värmen äntligen hittat till byn. Det ska regna i tre dagar efter idag så jag passar på att städa bort allt som inte ska bli blött, kör barnens lilla elbil under tak och sätter den på laddning, totalt ovärdigt när en vuxen kvinna sitter nerknölad på den lilla bilen. Stänger åt hönsen, sopar undan lite gammhö i lösdriften och svassar förbi sadelkammaren jag håller på att göra om, helt på egen hand.
Jag känner mig så glad och förnöjsam. Lycklig. Över att få ha det så tryggt, att närmsta familjen är frisk. Allt är framför oss. Barnen och jag har varit och tagit sommarens första dopp i träsket. Två glassar har de ätit och jag är helt övertygad om att detta kommer att bli livets finaste sommar. Trots den oroliga världen vi lever i. Aldrig har väl jag varit lyckligare över att få gå och plocka hc påta på i min trygga värld på backen.
Långfredagen
Hej och välkomna till min första dag som vuxen! Jag blev väckt rackarns tidigt, igår, kvart över fem eller något sådant. Barnen brukar faktiskt sova betydligt längre än så, så det blev sannerligen en lång långfredag igår. Inte mig emot, som bara går runt och myser av ledigheten.
iDet kanske inte riktigt är sanningen, dock. Ibland när jag blir långledig så blir jag som en stövare om hösten. Jag väller på i ett rasande tempo och följer spår till höger och vänster tills jag inser att jag varken har mysigt, ledigt eller får särskilt mycket gjort. Jag började i alla fall dagen med att ta några kort på mitt ovuxna hem.
Det här är: Så typiskt mig! Jag köper (ej ännu utslagna, för att ha mer tid, dessutom!) blommor, glad i hågen. Tar med barnen till skogen och knipsar björkris att lägga som ett litet fågelbo runt påskliljorna. Men sen blir de stående på köksbänken, och riset ligger intill brotrappen. Blommorna slår ut, står kvar i sina fula plastkrukor och ropar försiktigt efter en klunk vatten. Så vips är det påsk och påskliljorna har torkat ut och löns inte sätta i någon blomkruka och pynta med längre.
I hallen står alla kläder jag hämtat hem för förskolan, tillsammans med paket jag hämtat ut och stressat finns tomma påsar som är på väg till olika platser.
På en av bänkarna står musfällorna jag åkte till stan i full fart för att köpa för att sedan aldrig ens ladda. Backen jag skulle organisera i? Den får vara förvaring för musfällor. Så länge.
När vi ändå står i hallen så kan vi kika ut och se att jag inte orkade dra in soptunnan riktigt hela vägen igår. Parkerad mitt på gården. Bilen verkar inte hellre ha hamnat där den ska.
Kika ut, förresten, kan vi ens göra det?
Drickor, hushållspapper, pärlplattor, paket, kasse med matlådor och badrumssillikon. Och min stalljacka, som ska hänga i sadelkammaren.
Inne på toaletten var det svårt att hitta tvålen bland all bråte.
Det här är verkligen livet. Älskar varenda hörn av vårt hus. Men har man spenderat majoriteten av sitt vuxna liv med att renovera ett hus så får man sådan respekt för varenda vrå. Jag störs inte av stök egentligen, speciellt när det är tillfälligt. Det är mina beteenden jag störs av, hur jag “dör ifrån”, gör “nästan klart” som i att dra upp soptunnan 350 m från byvägen med bilen för att sedan inte orka dra den femton meter från bilen till sophörnan. Hur jag köpt tjusiga innerlådor för pryttlar och krämer och sprayer till kommoden men i slutändan står allt uppepå ändå. Hur jag ränner till stan för att köpa musfällor som inte installeras. Hur blommorna hinner blomma ut innan jag ens kommer på att njuta av dem. Stök och ostädat kommer det bli oavsett vuxna vanor eller inte, men det är respektlösheten mot vårt hus och alla år vi renoverat jag vill ifrån.
Men först: frukost! Loppan delade en kallkorv med Knut.
Jag rostade bröd med avokado på, drak proviva med isbit och melon. Kanske den mest exotiska och internationella frukosten som någonsin serverats i vårt hus?
Sen så: vaknade Fredrik efter eftermiddagsjobb till mitt i natten och tog med sig barnen ut. Medan jag satte igång med toaletten. Jag putsade duschväggar, torkade kakel och klinker, dammtorkade, rengjorde spottarna från flugskit, sorterade flaskor och pryttlar till rätt ställe, diskade upp toalettstolen och gnodde på i ett par timmar.
Det blev så himla bra. Lite skavanker finns förstås efter fem och ett halvt års användande. Framför allt har vi haft helt sjukt mycket kalkavlagringar då går duschblandare och takdusch droppat vatten i tre år, minst. Det tog vi tillslut tag i i vintras och anlitade rörmokare som fick byta ut blandaren och takduschen. Varför har vi inte gjort det tidigare, kan jag nu undra. Så nu kan vi äntligen börja få bort avlagringarna utan att det direkt byggs på nya. Jag måste tipsa om medlet jag använde också, kalkborttagning från Västerbottenssåpa. Man smetar på det med en fuktig svamp, låter sitta en halvtimme, gnuggar genom väggarna med den uppblötta svampen och sköljer av. Inte ens jobbigt i jämförelse med hur vi gnott på med ättika och olika andra sprayer tills vi blivit helt yra.
Toapapper påfyllt på knopplisten. Nästa vuxenpoäng kanske blir att köpa nytt toapapper innan dessa fem är slut?
Tvålen går att hitta igen och allt känns rent och fint.
Tänk, sedan fick jag användning av de två fräscha påskliljorna med. Var så omåttligt nöjd med mig själv efter den storstädningen.
Mitt på dagen blev det fikapaus. Barnen och barnens kompis hade noga valt ut munkar dagen före. Mor och far åt kladdkaka istället. Saft och kaffe till. Ute bland hönsen och gräset som börjar grönska.
Jag älskar att pyssla och pynta inför högtider men på grund av magsjukan som bara snurrade runt har vi inte pyntat något alls i år. Påskstämningen infinner sig nog under helgen ändå, och ett påskris går ju ordna när andan faller in. Munkar med påskharar hjälpte barnens påskstämning i alla fall!
Lagom till fikat var stövaren i mig borta. Nöjd att få ha börja jaga. Lugn över hur lång ledighet vi har kvar. Taggad på prick varenda projekt i sikte.
Efter lunch selade vi på Fapri och skjutsade hem Loppans kompis som bor en bit bort på byvägen. Stannade för att plocka tussilago och kika på bäcken. När vi kom hem rusade jag genom duschen så åkte vi över till farmor och farfar. Åt gott och pratade länge. Alltid lika mysigt. Barnen fick påskägg och Fredrik och jag fick ligga skavfötters och vila på inglasningen.
Innan hemgång tog vi en sväng till ladugården.
Hälsade på gravida gänget i lösdriften. Här väntas ungefär fyrtio lamm husera snart!
Inne i BB låg sex lamm i olika boxar och mös.
Svante, Lo och jag döpte de nyfödda killarna till Blixten och Sixten. Oj vad svansarna gick när de diade.
Lyx att ha fårbönder till farmor och farfar. Jag minns själv somrarna hos mormor och morfar med deras tjurar, höns, katt och hund med sådan värme. Vilket äventyr det var att få hjälpa till med sysslor och gå på upptäcksfärd på gården.
Lo ville natta Stjärna och Pluto också.
Pluto som föddes ifjol, natten när Lo och Svante sov över. Loppan kom med namnförslag.
Så vinkade vi hejdå till farmor och farfar och djuren och åkte hem.
Fredrik la barnen medan jag gick ut i aprilvärmen och hämtade en ponny som stuckit ut i stora hagen på egen hand, men kom travande tillbaka och kröp under tråden tillbaka in i hagen. Krattade ihop skit i högar och kliade Buse i skymningen. Omringad av vårens första mygg!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Dags att bli vuxen?
Då var det dags igen. Mitten av april och allt, allt, allt hopar sig i mitt huvud. Ni vet, när det kommer ett litet berg med arbetsuppgifter på jobbet, som ska synkas med momsdeklarationen och barnens dans och fotboll. Hästhagen är stinn av vinterns hästbajs och i hönshuset har ena sittpinnen lossnat och även här finns det skit att ta hand om. Hos kaninerna? samma sak! Inne i huset har vi alla fönster som borde putsas, de där mörkläggningsgardinerna ska sättas upp. Vinterkläderna? De ska förstås tvättas och läggas bort. Vägen till huset ska fixas, garaget vi påbörjade ifjol ska färdigställas, soporna vi samlat sedan jul ska köras bort, sovrum ska tapetseras och mitt i allt åker hela familjen på magsjuka i omgångar under 14 dagar. Det känns som jag står oduschad i mitten av röran och funderar på vart jag ska börja med håglös blick. Var det nu man skulle börja så frön också?
Problemet för mig är sällan alla “måsten”. Jag vet att 90% av alltihop i stycket ovan är självvalt och ingenting som brinner i knutarna. Hur mycket jag än vill putsa fönster och tapetsera sovrummet så är det inga måsten. Momsdeklarationen däremot (ryser av bara tanken).
Jag önskar att jag var lite bättre på att prioritera och göra saker i rätt ordning. Jag önskar att jag kunde vara lite mer konsekvent och kunde bita ihop några dagar i veckan för att ge helgerna mer lustfyllda äventyr. Jag önskar att jag kunde ge mig själv bättre förutsättningar för vardagen. Jag önskar att jag var lite bättre på att blanda måsten med lustfyllda/självvalda uppgifter.
Så, jag funderar om det är dags att bli vuxen nu?
Planera upp den här sörjan som alltid uppstår om våren efter en vilsam vinter. Planera mat för veckan och synka aktiviteter. Ordna bättre system hemma för att kunna hålla ordning. Hugga i och ta tag.
Jag tänker att vi börjar med påsken. Komma ikapp-påsken. Komma igång-påsken. Ni får hänga med!
Knuts födelsedag och årets första tussilagos
Jag satt i soffan med barnen och tänkte “april? då är ju Knut född, vilket datum var det nu igen?”, scrollade tillbaka på min mammas Instagram och såg att, jäklar, vi har missat den stora dagen med två dagar! Jag berättade för Loppan att Knut fyllt år i veckan och hon blev helt förfärad över att vi missat en så viktig dag. “Imorgon ordnar vi kalas”, sa jag. Så fick det bli!
Loppan satte igång och byggde “vänskapsarmband” till alla i familjen (inklusive Knut, förstås!), lillebror? han tog en tupplur med sina nya, supersnabba, blinkande skor.
Intill låg jubilaren och hade det gott.
Tre..två…ett.. så sjöngs det “Happy birthday” fast “maju mjau mjau mjau, mjaau, mjaau” och Knut ville knappt öppna ögonen.
Vi bjöd på kladdkaka, popcorn, pyntat med tussilagos och vänskapsarmband.
Och kattgodis på fiskfat. Pyntat med Svantes första lilla bukett med tussilagos.
Det åts med med aptit!
Så gick det till, när Knut blev 12 år och Loppan styrde ihop sin första egenkomponerade fest.
Var tredje fredag-ledig!
Var tredje fredag är jag ledig! Vi tajmar det med Fredriks ledigveckor, syftet var att kunna åka iväg på äventyr oftare men jag kan nog räkna på två fingrar hur ofta vi varit iväg, istället har det blivit mysiga, lugna hemmadagar.
Just den här fredagen kantades av att Fredrik var sjuk, vilket förstås inte var särskilt mysigt. Men jag kände mig tacksam över att få vara frisk och barnen var glada att snön tillfälligt lagt sig över gården igen.
Efter en hel vecka med sjukdom i huset så kände jag mig rätt så hålögd och otroligt efter med allt här hemma. Direkt jag går ut så ser jag saker som behöver göras i varje vrå. Försöker trösta mig med att vi brukar ha snö en månad till, så det brukar aldrig ens vara aktuellt med att mocka hage, storstäda hönshus, röja i uthus och vårstäda bilar. Och annat sånt som annars brukar hopa sig i maj.
Vi drev runt och matade djuren. Först får hönsen komma ut. Loppan älskar sin hönsflock, de kommer springande så fort de ser henne och hon kan roa sig länge med dem. Hon sitter och pratar med dem och skrattar för sig själv, ibland vänder hon sig om och ropar “Mamma, jag förstår hönsspråket!”
I lösdriften stod Buse och väntade på uppmärksamhet. För ovanlighetens skull iklädd täcke, de går oftast hela vintern utan täcke, men har man tappat nästan all vinterpäls och ska genomlida en snöstorm så åker täcket absolut fram.
Svante hjälpte till att mata och packa höpåsar. När jag stod här tänkte jag: Händer det här på riktigt? Är det här mitt liv? Har på senaste varit så rysligt duktig på att se allt ogjort, allt som är kvar, att jag glömt njuta av det vi skapat oss här. Det har en tendens att bli så varje vår när “arbetet tinar fram” efter en lång vinter i långsammare tempo.
Utöver sjukstugan hemma under veckan så har det blåst storm ett par dagar. En dag blåste vår fula contortatall sönder.
Efter att huset fått sig en omgång med dammsugaren och en trasa så åkte vi till skogen och hämtade påskris. Sedan satte vi igång och snodde ihop pizzadeg efter barnens önskemål.
Det kändes som att det var en evighet sedan jag startade vår Ankarsrum och snodde ihop en deg. Vad har jag gjort en hel vinter undrar jag? Uppenbarligen inte alla mysiga saker jag mår bra av. Älskar att baka! Lo och Svante smulade ner jästen medan jag fyllde på med socker, olivolja och salt när Lo utbrast “Gästerna gillar socker!” haha, så rart!
Så spelade vi pizzabakarmusik i högtalaren medan vi kavlade ut, gräddade och slutligen åt. På Backens egna lilla pizzarestaurang.
Dagens lärdomar då?
1. Det finns tid att greja och stöka. En sjukvecka är ingenting i sammanhanget. Djupa andetag och sedan en sak i taget.
2. Stanna upp och: njut!
3. Du älskar att baka, gör det oftare!
4. Mitt i allt detta stök kände jag: jag måste blogga. Jag kan vill spara alla mina var tredje fredag-lediga dagar. Jag vill inte lägga alla mina bilder i Instagrams händer och hoppas att plattformen finns kvar om 10 år. Så hej på er, igen.
Stockholmsäventyret
Det var torsdag och hela dagen hade passerat i sirapsfart. I alla fall om du frågar barnen på backen. Två pirriga små, en bit efter läggdags, sittande bland “kyrkbänkarna” på tågstationen i Bastuträsk.
Tågstationen där man får köpa böcker för valfri summa. Det är så gulligt och rart där inne, min själ ler alltid lite extra över inlandet. Vi sörplade automatkaffe och åt medhavt fika. Tillslut blev det dags att gå ut på perrongen och spana efter tåget.
“Jag är så spänd!!” ropade Loppan om och om igen. Vi kladdade ihop oss på våra slafar två och två, “jag vill sova som vanligt” viskade Svante i mitt öra innan han somnade. Otroligt spännande att sova på tåg för en treåring.
Jag vaknade ett par gånger om natten men sov förvånansvärt gott.
Vi rullade in på centralstationen i Stockholm klockan sju och gick runt hörnet till närmsta fik. Handlade frukost åt oss alla. Grekisk yoghurt, mackor, kaffe och smoothie. Loppan gick från tåget i extas och pekade på allt hon såg “kolla, ett tåg!”, “kolla, ett snabbtåg!”, “kolla, duvor!!”, “kolla, en lilllastbil” och så vidare.
Sista mackbiten sparade hon för att kunna gå tillbaka och mata duvorna. Djurvännen vår.
Sedan gick vi till Hötorget och vårt hotell. Lämnade bagagen i bagagerummet, laddade telefonerna och planerade dagen. Jag och ChatGPT tog armkrok för att reda ut hur vi skulle ta oss fram under helgen.
Gröna linjen till T-centralen, byte mot Hässelby strand. Hoppa av på Universitetet. Sedan en promenad.
Loppan, nästan alltid måttfull och balanserad, men när det vankas drömmar som ska gå i uppfyllelse så är det svårt att behärska sig.
Vi korsade “Svantes väg” också!
Vi var tidiga så Fredrik och ungarna lekte i parken medan jag satt med en iskaffe i handen och njöt. Skulle aldrig byta våra vintrar mot en helt grå februari, men pausen bland barmark, lukt av fuktiga löv och plusgrader var välbehövlig.
Häpp, häpp, dags att samla flocken!
.. för en dag på Naturhistoriska riksmuseet! Loppan hade under en period otrolig otur med hemska, långdragna sjukdomar. En kväll på akuten vintern 2023 träffade vi en familj som började småprata med oss, för att muntra upp en ledsen Loppa som satt och höll sin *ankylosaurus* benhårt i handen började de prata om ett museum. I museet skulle det finnas dinosaurieskelett. Sedan den kvällen har Lo drömt om att åka dit.
Ingen av oss har varit dit tidigare så vi alla fick en fantastisk upplevelse!
Loppan gick med kartan och pekade “jag vill se på dinosaurierna först, sedan valarna, sedan fiskarna, sedan diamanterna”. “Jag är SÅ TAGGAD” utbrast hon mellan utställningarna.
Lillebrorsan hakade på och tyckte allt var minst lika häftigt!
“Ta kort på den här!” ropades frekvent. Rymdsten från mars? järnmeteorit? Jag får dåndimpen så hisnande häftigt och läskigt på samma gång!
Mammuten och dinosaurierna var häftigast. Och den tvåhövdade kalven. Och filmen på Cosmonova. Ja, men vilken kanondag vi fick! Efter fem timmar började vi åka inåt stan igen. Samtliga i familjen i chock över hur en fredagsrusning i storstan kan se ut. Jag höll så hårt i den lilla lilla handen som var placerad i min. Tänkte flera gånger om “HUR håller folk sina barn vid liv här?” jag är väldigt glad att Svantes värsta huligan-tid är över, annars hade jag aldrig vågat åka!
Överstimulerade familjen tog room service istället för att äta på hotellets restaurang. “Vi vill äta på rummet, för att slippa folk!” sa Lo när vi erbjöd alternativet att beställa upp mat på rummet, haha!
Vi bodde på fina Haymarket by Scandic och var så nöjda med alltihop. Barnens nya dinosaurier låg spridda över rummet. På Naturhistoriskas shop klev Svante fram till ett gosedjur format som en t-rex och sa “Åh! Du har väntat länge på mig!”.
Äta, duscha och fortsätta på fredagsgodiset till barnprogram därefter. Nio timmar sov vi, så skönt!
Vi ägnade morgonen åt hotellfrukost och att göra oss iordning. Och prata med ChatGPT förstås. Vi styrde tunnelbanan och bussen mot Strawberry arena och Monster Jam. Nästa dröm som skulle uppfyllas!
Vi besökte först “Pit Party” ett par timmar. Kände och klämde på bilarna, tog Spidermans autograf och åt arenakorv.
Tillslut började själva showen och även om det var barnen (mest Svante) som önskat att få se riktiga monster trucks så var det en otrolig upplevelse! Älskade hela alltet! En så otippad och rolig upplevelse!
Fem timmar på monster truck-show innan vi åt middag och samlade ihop våra tillhörigheter. Myste ner oss på ett café i väntan på vårt tåg. 21:55 började vi rulla hemåt mot norr igen. Barnen så bubbligt trötta och glada över sina nya minnen. Föräldrarna så tacksamma över helgen och obeskrivligt taggade på att få vakna upp i norr. Vid åtta drog jag upp rullgardinen och möttes av snö och tallar så långt ögat kunde nå.
Hemma väntade djuren. Buse, som jag saknat dig! och hönsen var glada över att få frisk luft och ny mat i tråget. Borta bra, men hemma, absolut bäst!
Du kanske också gillar
En midsommar att minnas
Januari
Jag halvsitter i sängen och skriver inlägg, uppmuntrad med kuddar, då och då sträcker jag mig efter tekoppen på stolen intill sängen. Rösten har gett upp och lämnat någon hes, skrovlig liten avart åt mig att kommunicera med. Januari var inte min piggaste och friskaste månad, tvärt om har jag nog inte känt mig riktigt kry på hela månaden, men aldrig riktigt sjuk heller. Det är frustrerande och väcker samtidigt en nyfikenhet, vad kan jag ändra på för att slippa vara krasslig över lång tid? Idag är det i alla fall äntligen den första februari. Det är ljusare ute och jag känner hoppfullhet, en ny månad att fylla med liv. Men först tar vi en titt på hur januari sett ut!
Vi avslutade december med hemmakalas. Vi åt kött från svärföräldrarnas gård och daimpannacotta till efterrätt.
Förutom familjen hade vi besök av en av mina bästa vänner, Nathalie. Jag har turen att få kalla henne min kollega också, tänk vad vardagen blir roligare med en bästis att gå armkrok med?
När barnen firat in sitt tolvslag vid åtta och lagt sig därefter så drog vi fram Alfapetet och godiset.
Tolvslaget? Firades i sedvanlig ordning i stallet hos hästarna. Radion skvalar skönsång och vi dricker bubbel. I hörnet bakom Buse klurar vi på att bygga ett varmt “vattenrum” för att kunna förvara högtryckstvätt och sådana grejer, samtidigt som vattnet aldrig kan frysa. Vi har ju kallstall så varje vinter får jag stå med hårtorken och tina vattenledning när jag råkat rappla ut kontakten till elslingan ur eldosan. Men i så fall bygger vi in fönstret, tror ni jag skulle sakna fönster i stallet åt norr? Har två fönster i hästarnas boxar så helt utan ljus blir vi inte!
Tolvslaget gick jättebra trots rekordmycket fyrverkerier i vår lilla by.
Januari består ju mest av en massa vardag och det har jag faktiskt ingenting emot. Buse började rymma ur den enorma promenadhagen då strömmen blev så dålig, så de har fått bo i gamla “vinterhagen”. Jag ville ju så gärna låta dem gå i stora promenadhagen men måste säga att det går över förväntan, upplever inte alls någon frustration över att ytorna är mindre (vilket är anledningen till att jag byggde hagen från första början), jag jobbar mycket med berikning, födosök och andra överraskningar som stimulerar hästarna.
Vi har haft besök av kusiner och vänner. Det är så mysigt att ha småvänner på besök och lek.
Loppan älskar våra höns, speciellt hennes egna “Tofsan”. Hönsen är inte så tama att de hoppar upp i knäet på oss, men Tofsan går att plocka upp och gosa med en stund. Både Tofsan och Rödluvan har börjat lägga ägg och bidrar med mörkbruna och grönblå ägg till samlingen.
Några dagar i början av månaden var smällkalla. -27 hade vi en morgon. Hästarna har gott om päls så de oroar jag mig inte för det minsta.
Men mest har januari varit mild. Som mest kring sex-sju plusgrader. Jag känner inte igen mitt Västerbotten. Men hönsen har varit glada över extra utevistelse och barmark som är trevligare att gå runt på än snö.
På tal om höns så fick vi en dag ett tuppägg, så minimalt litet och anspråkslöst.
På kvällsfodringarna har jag haft dansande norrsken fladdrande över mig. På dagarna har vi fått se pärlemormoln då och då, eller “regnbågsmoln” som Loppan säger.
En ljummen januarisöndag tog vi gammskotern till “Los skog”, en av våra skogsdungar.
Vi tog oss knappt från gården i ishalkan som rådde.
Vi gjorde en eld och satte näsan mot solen.
Så fick barnen röja loss. Tyckte mycket om det här inlägget + kommentarer hos Underbaraclara. Så det vill jag tipsa vidare om. Fredrik och jag satt på varsin liten solstol, jag läste bok och laddade batterierna. Barnen hade så roligt!
Vi hade förstås packat matsäck. Klassisk denniskorv med bröd.
Aldrig är väl en halvbränd denniskorv så god som ute i skogen?
Buse har fått skor och kunnat lämna gården lite oftare. Han har fått vara ute och promenera både med och utan sällskap, vi har också hunnit tömköra. Hemma i stallet har vi provat Fapris sadel och diverse andra påhitt. Han är så trygg och modig hemma på gården. Ute efter vägarna har vi en bit kvar.
Fapris vagn har fått punktering så vi har fått strunta i körningen och tagit några ridturer istället. Otroligt mysigt. Loppan handlade en ny grimma och grimskaft i julklapp till Fapri.
Jag kämpar på med att ändra vanor i livet jag inte vill ha med mig i 2025, dumscrollande ersätts av lässtunder. Jag är ute mer och pysslar på. Jag har varit utloggad från Instagram om veckorna. Lusten att fixa hemma har börjat smyga sig på. Trots den eviga krassligheten så har det varit en fin månad.
Nu ska jag ut och fodra hästar och därefter äta frukost med barnen. Sen ska vi fira min fina svärmor som fyller 70 år idag. Hipp hipp hurra!
Mellandagarna
Jullovet fortskrider. Hela familjen tar sovmorgon och jag undrar stilla hur vi någonsin ska lyckas börja stiga upp i tid när vardagen kommer om tio dagar eller så. Vi tar med täcken till soffan och ser barnprogram medan det gryr ute. Fredrik och jag gör frukost, te, surdegsbröd från Skråmträsk Kvarn med västerbottensost och körsbärsmarmelad har blivit min standardfrukost denna ledighet. Fredrik löser korsord, barnen leker konstant.
Vi har tagit tag i något redigt varje oplanerad dag. En dag rensade vi ur ladugården på sopor och körde iväg med släpet. En annan dag rensade jag ur alla skåp i toan. Stallet har också fått sig en liten uppryckning. Vi tar dagarna som de kommer, är ute i friska, milda decemberluften och jagar dagsljuset varje dag.
Mellandagarna är några av mina favoritdagar på hela året. Allt är så vilsamt och långsamt. Vi är mest bara hemma och tar oss för det som faller oss in. Julgranen är fortfarande jättefin och allt pynt står fortfarande kvar. Jag måste ha svårt för avslut för jag vill dra ut på det så länge det går. Drar handen över barren, suckar och säger “det kommer att bli så mörkt utan julgranen och stjärnorna och ljusslingorna…”. Samtidigt är det så skönt när allt är undanplockat när vardagen drar igång igen. Tur, att det finns tio dagar kvar att fundera på saken.
