Guide: Stora inlägget om mitt lilla trädsgårdsland

April

Jag har länge varit intresserad av odling utan att ta slag i saken. Jag har en vän som heter Astrid, hon har imponerat på mig gång på gång med sitt trädgårdsland fyllt av squash, morötter, betor och rovor. Under vintern 19/20 kändes det som att tredje världskriget var påväg att bryta ut och jag bestämde mig för att jag måste börja någonstans. Börja någonstans för att 1. uppfylla drömmar, 2. leva mer hållbart och 3. gräva där jag står. I de oroade (men likväl peppiga!) tankarna föddes idén om ett alldeles eget litet trädgårdsland. Så fort snön försvunnit från husets baksida i slutet av april så började jag mäta ut vart bäddarna skulle ligga och vilka mått som skulle bli lämpliga. Jag tog små stumpar av osb-skivor och bankade ner i marken med en hammare för att få allt rakt och visuellt.

Inne i lilltorpet höll vi några plusgrader för att vattnet inte skulle frysa, där höll jag till och satte frön i jord. De flesta fröna hade jag fått i födelsedagspresent av nära och kära.

Frön jag försådde

  • Solrosor
  • Vitkål
  • Grönkål
  • Spetskål
  • Smultron (möglade & kasserades)
Fröna fick stå i vårt soligaste fönster och vattnades var eller varannan dag.

Maj

Nä maj kom började jag själva anläggandet av odlingsbäddarna. Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle göra upphöjda bäddar då man inte behöver gräva något. 

Konstruktionen är enkel. I botten läggs kartong som hindrar underliggande gräs att växa upp i bädden, på den läggs hästskit och gammalt hösilage/ensilage, sedan läggs mer hästskit och mer hösilage/ensilage. Som en bajslasagne! Varför jag valde just hästskit och hösilage var för att hästarnas hage behövdes skottas ut efter vintern och hörummet behövde städas på gammalt spill. Jag tyckte det kändes så trist att köra allt på hög och tänkte att det säker kommer växa något i bajslasagnen ändå!

Jo, jag blev varnad innan jag började att färsk hästskit skulle stjälpa mer än den hjälper. Men ärligt talat tycker jag det verkar finnas för mycket pekpinnar inom odlingen. Jag körde på magkänsla. Funkade fint!

Efter att jag anlagt två bäddar och två gångar så tog kartongen slut fast jag sparat all kartong jag bara kommit över under hela vintern. Jag åkte därför till vår lilla lanthandel och fick plocka på mig så mycket jag ville. Så tacksamt! Ett toppentips om du saknar material, fråga din närmsta butik!

Mina bäddar blev 1,2 m breda och gångarna blev 1 m breda. Längden på dem blev 3,5 m och jag anlade totalt sex bäddar. Notera att jag också la kartong i gångarna!

När bäddarna var klara så la vi markduk vi köpt på vår lokala byggvaruhandel (Bolist Burträsk). Vi tog den de tipsade om men såhär i efterhand hade jag velat prova den svarta tjocka markduken som vi valde mellan. Vi skottade flis! Den köpte vi på vår lokala såg (Martinssons i Bygdsiljum) och körde hem på släpet.

Jag tror jag drog närmare fyrtio fulla lass med hästskit. Bäddarna kunde byggas på hur mycket som helst nästan!

Inne i lilltorpet tillkom tomatplantor. Min kompis Astrid hade ett gäng över. Landet blev klart och nu skulle vi bara invänta varmgraderna (våren var väldigt sen hos oss i norra Västerbotten).

Ni kanske förstår min frustration när hönsen hittat våra bajslasagner och lyckligt sprättade loss på bäddarna. Jag fick purket krypa till korset och inse att jag behövde ett staket…

Jag ville ha något som smälte in fint i omgivningen och inte krävde så mycket jobb att tillverka. Jag sågade därför av lite strängselstolp och hässjevirke jag hittade i logen, doppade ändarna i tjära och bankade ner dem i backen runt landet. Häftade enkelt fast hönsnät på insidan.

Så stod staketet klart och hör och köpa – det höll undan hönsen hela sommaren!

Juni

Juni kom med varmgraderna och jag kände en enorm iver att börja stoppa ner saker i bäddarna och se om det ville växa!

Jag började med sättlök. Silverlök, rödlök och gullök i en enda salig röra. Kålen ställde jag ofta ut över dagarna och slutligen också på nätterna med fiberduk på – för att härda dem lite inför livet ute. Första juni satte jag löken i jorden och dagarna därefter började kålen åka ner.

Multitasking när det är som bäst. Hästen får betas in inför sommarbetet och jag fick tid i landet.

8 juni hade redan första löken tittat upp ur jorden! Fantastiskt! Kålen var lite chockad över det nya livet utomhus men tog sig fantastiskt bra därefter. Jag grävde ett litet hål med händerna som jag fyllde med jord vi köpt från Berglidens trädgård. Jag föreställde mig att det skulle bli billigt att ta en ditt jord just vid lilla plantan och inte behöva täcka hela bädden med dyr jord.

Följande dagar var det varmt ute. Vi vattnade och vattnade och fick ner fler frön i jorden. Har ibland vattnat med vatten blandat med häst- och hönsskit för näringens skull. Annars inga hemligheter!

Bakom trädgårdslandet plöjde vi upp ett potatisland med vår nya plog! Spännande för kusinduon! Fredrik snickrade ihop en liten grind till landet.

I slutet av juni hade det verkligen börjat hända grejer i landet. En kväll skickade jag en fråga till mina fina följare på Instagram och frågade vad tusan som äter på min kål. – Kålmalslarver svarade de! Så började fighten mot de små, illgröna larverna som bor på bladens baksida och snabbt gör stor skada! Dessa kan man förebygga med LARVskydd/Turex (tillåtet för ekologisk odling) eller vara noga med fiberduken. Jag tätade fiberduken och gick ett varv varje kväll för att knäppa larver. Jag bara knäppte dem mot bladet med tummen. Brutalt men effektivt.

Spetskålen klarade sig bäst från de envisa larverna och hade så vacker färg. Squashen kom med härlig prakt, jag har för mig att jag satte den lite väl sent.

Sallat och morötter tittade upp ur jorden

Grönkål och mangold.

Frön jag direktsådde

  • Sommarmorot
  • Höstmorot
  • Sallat
  • Bönor (tror det var brytbönor)
  • Rödbetor
  • Squash
  • Mangold
  • Rädisor
  • Ruccola

Färdiga plantor jag satte

  • Citronmeliss
  • Oregano
  •  Gräslök

Jag hade en liten vision om att hinna bygga någon sorts glasskåp åt tomatplantorna men tiden sprang ifrån mig. Provade därför sätta tomaterna på friland. SÅ MÅNGA som sagt till mig att jag inte kommer få några tomater, men vi äter faktiskt fortfarande färska tomater nu i oktober som legat och eftermognat i köket. Som sagt, så mycket pekpinnar man inte behöver lyssna på! Skörden hade definitivt blivit större och snabbare om jag hade tomaterna i ett växthus, men om man relaterar skörden med renovering, heltidsjobb, hästar, höns och ettåring så är jag supernöjd. Färska tomater i oktober, va!

Juni handlade mycket om att vattna. Plocka små näpna ogräs som ploppar upp. Knäppa laver på kålen och i övrigt bara vårda det lilla gröna som började titta upp här och var.

Fiberduken jag använt mig av var en sån billig “två för 99” från Blomsterlandet. Jag slängde den bara över kålen och slängde ut lite stenar som vikt.

Juli

Om juni var månaden jag fick pyssla om växterna mycket så var juli månaden jag äntligen började få lön för mödan!

Jag rensade också enooooorma mängder ogräs. Tistel och kvickrot hade vi mest problem med. Använde denna mojäng jag fått av svärmor och svärfar. Det är en man här i byn som smitt den! Den är makalöst bra att rensa ogräs med!

Min kål började verkligen bli något utöver det vanliga. Aldrig har jag sett en kål med sån vacker färg som min spetskål!

Första gången jag gick ut med lilla korgen och skördade grönkål, silverlök och gräslök till kvällens middag grät jag nästan av lycka. Sån fantastisk känsla. Vi började också få lite gallringsdarlingar från morotsbädden att knapra på som mellis.

Första tomaterna tittade fram och rädisorna växte som hejsan. De blev också sent satta, vill jag minnas!

Squashen och bönorna starkt på gång.

I rödbetsbädden trängdes tistlarna med rödbetorna.

Jag gjorde ett tappert försök att rensa bort allt ogräs och täcka hela bädden. Det fungerade hyfsat ändå, om än jag alltid fick vara flitig med att rycka tistlar och kvickrot. Vid denna tidpunkt (slutet av juli) började mycket kvickrot komma genom flisgångarna också!

Landet gav mig så mycket mer än bara mat. Jag märkte hur bra jag mådde därmed fingrarna i jorden. Hela juli regnade bort men det var lika fantastiskt ändå att spendera en halvtimme-timme ute i landet omgiven av mygg och känna hur svetten lackade i ryggslutet. Oj vad mycket jag lärt mig om mig själv där ute i trädgårdslandet i sommar.

Augusti

Så som ljuvliga augusti. Jag hade mycket hjärtevärk över att Lo skulle börja förskolan och det botades bäst genom att ägna så mycket tid vi bara orkade med ute i landet. Det fanns massor att skörda, rensa, fixa, tjuva och vattna.

Bästa sommargrödan blev morötterna. Jag hade räknat med att få prova lagra morötter över vintern men hela bädden strök med under sommaren. En liten Loppa som tokälskade att förse sig själv med morot och sedan gå till hästarna för att lämna blasten.

Sommarmorötterna i orange, gul och lila. Och sommarloppan i sitt esse.

En sån gemenskap som uppstod innanför hönsnätet. Vi ville aldrig gå in från trädgårdslandet och möta verkligheten. Lo har hunnit förstöra såååå mycket i landen. Det ska ni veta. Men jag hade som mindset redan när vi anlade bäddarna att detta ska vara en familjegrej, det ska vara roligt och tillåtande. Det gör ju absolut ingenting att gröna tomater plockas ner, morötter hivas upp i parti och minut, kålen tappar lite blad och lök åker upp ur jorden månader innan det är tänkt. Vi har haft så kul ihop!

En av årets överraskningar blev rädisorna. Jag trodde inte ens jag gillade rädisor men både tunt skivade i sallad och i wok blev succé.

Jag som haft som mål att kunna äta en endaste liten rödbeta från landet drunknade snart i allt ätbart. När squashen väl kom igång så tokproducerade den.

De första, små och näpna som man är ivrig att sätta tänderna i och de sista som är stora som pumpor och måste rivas och frysas in för att man ens ska ha en chans att hinna äta upp dem. Och då hade jag bara fyra plantor!

Varje dag åt vi något hemodlat. Bäst av allt var rödbetorna tycker jag.

Augusti var sannerligen en magisk odlingsmånad.

September

September kom på besök och landet började kännas lite eftersatt efter fjällenresa och mycket på jobbet i kombination med ny vardag med förskola och Fredrik som började om att jobba efter ett halvårs ledighet. Det bästa med alltsammans var att landet brydde sig inte om kvickroten och tistlarna, det producerade som aldrig förr!

Vi jobbade hårt med att äta upp alla rödbetor. Mycket la vi in också. Blasten åt vi i sallad och mixade till pesto.

Tomater plockades in och las i köksfönstret för eftermognad. Funkar fint!

Första vitkålen skördades och blev till pizzasallad.

Ett lass grönkål som gavs bort till mormor. Ett lass med uttjänta squashplantor som kördes till komposten. Det började bli höst på riktigt och nu ville jag göra vinterfint i landet. Jag har ingen lust att börja våren med att städa efter årets festligheter. Gissar att ivern kommer att vara stor att få fröna i jorden i vår!

Även om många milstolpar nåtts under året så blev nog detta målbilden ändå. Ett prunkande land som bara svämmar över med godsaker i slutet av september. Så vackert att man tappar andan.

I bädden längst bort till vänster hade jag tomater, kryddor, rädisor, ruccola, squash. I mittenbädden på samma sida var det spetskål på hälften och grönkål på hälften. Den hitresta bädden innehöll bara rödbetor och på stängslet klättrar lite bönor. I motsvarande bädd på höger sida växte löken och på stängslet bönor. Mittenbädden innehöll grönkål och vitkål. Bädden längst upp till höger innehöll morötter.

Oktober

Sista odlingsmånaden och inget vemod råder! Bara tacksamhet och stolthet över vad vi åstadkommit vårt första odlingsår!

Vi plockade upp all vitkål vi inte ännu hunnit äta. Lite larvätet fick vi skära bort men i överlag var det en fin skörd.

Spetskålen var maaagisk. Sjukt god och så vacker.

Så gjorde jag höst i landet. Tog allt överblivet material och slängde på bädden bredvid för att mata maskarna med lite nytt inför nästa års odlande.

Grönkålen lät jag stå kvar, den ska tydligen gå att skörda trots minusgrader och snö! Jag provar, vi får se! 

Karade ihop flisen och rullade upp ändarna på duken lite för att renda bort ogräset ordentligt under. Mojsade runt bäddarna lite och blev så glad över att se vilken fin jord hästskiten och hösilaget blivit – maskarna älskade den!

Så summerar jag mitt första odlingsår med ett enda ord: succé!! Börjar redan planera för utökning nästa år… Hoppas ni vill haka på då!

Veckan på Backen #6

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Det är söndag och veckan är alldeles strax slut. Loppan sover gott ute i vagnen och runt om oss strilar regnet envist ner. Det är otroligt vackert ute nu, alla löv skiftar i orange och hösten är verkligen här med all sin prakt. Ute i trädgårdslandet måste jag hämta in de sista grödorna: vitkål, spetskål, grönkål, sallat och rödbetor. Snart blir morgnarna kantade av frost och oktober tar vid. Men först, kikar vi på vad som hände på Backen under veckan som gick.

Början av veckan...

Vi var tämligen peppade på lantlivet efter sjukstugan vi får erfara veckan innan. Taggade till tänderna att gosa hästar, pyssla om höns och plocka in “gägg” från redena. Fredrik gjorde några timmar på husets övervåning och jag och Loppan rände mest runt ute på gården. Gick mellan djuren och odlingen med pauser för att åka Bobby-car och sådana viktigheter.

Något otippat ...

På tisdagskvällen pussade jag Loppan godnatt och susade iväg med flakbilen till byns gymnastiksal, där väntade åtta tjejer till. Vi spelade innebandy tillsammans och fy tusan vad kul det var. Både att träffa lite byssbor men också att spela, när höll jag sist i en bandyklubba, 10 år sedan? Hoppas på många härliga matcher på tisdagarna framöver. Och träningsvärken ja, den pratar vi inte om!

När olyckan var framme ...

Jag var rackarns ridsugen om torsdagen. Ute var det kolsvart och dimmigt, såg knappt handen framför mig. Så jag fick den briljanta idén att hänga upp en bygglampa på bagarstugan och på så vis kunna rida i mörkret. Det gick så fint så. Barbacka med repgrimman. Vi tränade halt, rygga, flytta i sidan och lite sånt. När vi var klara gled jag ner för Årvars rygg, drog ut bygglampan ut förlängningssladden och kastade in sladden i bagarstugan. Sladden landade på plåtgolvet och smällen som blev när sladden smällde i golvet gjorde att Å kastade sig åt sidan, jag som bara slött hängt tyglarna i armvecket på samma arm där jag höll i bygglampan hann inte vara med, plötsligt kutade han runt på gården med en bygglampa hängandes i tyglarna. Jag stod bara och tittade på, gapandes och tänkte “Nu går allt åt skogen, nu bryter han benen och dör”. Där någonstans lossnade lampan från tyglarna (som tack och lov inte satt fast i något bett) och Årvar kom travande tillbaka till mig, tämligen upprörd över skräckupplevelsen. Hu, fy, vad fort det kan hände en olycka. Men inte en skråma på varken mig eller Å, det tröstar jag mig med.

Helgen som gick ...

Fredrik jobbade sju av veckans sju dagar, med långa pass om helgen. Jag flexade ut tidigt och hämtade en liten tjej på förskolan. Gulligaste synen; tjatandes runt med en reflexväst modell stor ute på gården med några småvänner och gullpedagoger. SÅ glad över att få ha byaförskolan kvar. Vi passerade lilla lanthandeln innan vi mötte upp kusinerna (och snart grannarna!) för mellis och lek. När Loppan somnat för kvällen kom Fredrik hem med hämtpizza och film. 

På lördagen var Loppan och jag ute hos djuren fram till lunchvilan. Mockade box, sopade stallgolv och matade höns. När Loppan somnat passade jag på att vädra ur jordkällaren och plocka in all potatis vi satt. Lite beskriven över skörden, nästa år måste vi sätta potatisen tidigare!

Mitt på dagen fick vi besök av vänner som höll oss sällskap och provsmakade helgkakan. Så himla tacksam över denna vän, vi hinner liksom aldrig prata klart. Sedan hann vi hälsa på mormor och morfar en sväng innan även lördagen tog slut. 

Höstlistan & hösten i stort ...

Oj, vad sociala vi varit på sistone. Ikväll väntar mer besök och kusinbus. Det är u n d e r b a r t men till veckan hoppas jag på många timmar på övervåningen för Fredrik som är ledig att jag hinner beta av i alla fall några av posterna på årets höstlista. Ni vet; putsa fönster, skura ur lådor och organisera. Älskar sådant pyssel, om man får ta det pö om pö när det passar i livet. 

I övrigt hoppas jag att vi ska få mer tid till spontana träffar och fikastunder mellan renoveringstimmarna nu. Jag avskyr att ha massor inplanerat och inte kunna styra tiden efter dagsformen. Visst är ni med mig på det? Eller älskar ni att boka upp helgerna fram till jul och veta preciiis vad som kommer att hända framöver? 

Helgkakan: Knäckig äppelpaj

Hela mitt flöde exploderar av äpplen just nu! Det mustas, bakas, saftas och syltas till höger och vänster. Mycket inspirerande! Jag och Lo fixade helgkakan som i helgen fick bli knäckig äppelpaj, detta recept måste ni prova om ni inte redan gjort, sån himla mumsig kaka!

Ingredienser

150 g smör

2 dl socker

1/2 dl ljus sirap

1/2 vispgrädde alt. mellanmjölk

3 dl havregryn

1 1/2 dl vetemjöl

1/2 tsk bakpulver

600 g trädgårdsäpplen

 

Så gör du!

Sätt ugnen på 200 grader, smält smöret i en kastrull tillsammans med sockret, grädden/mjölken och sirapen. När smeten smält ihop tar du av kastrullen från spisen och blandar ner havregryn, mjöl och bakpulver, rör om till en geggig smet.

Klyfta (eller använd en sån äppel-skalar-maskin, kanske?) äpplena och se till att kärnhuset inte följer med. Lägg äppelbitarna i en ugnssäker form. Klicka ut smeten på äpplena.

Grädda pajen i ugnen ca 25 min, den ska vara gyllenbrun och knäckig. Ät ohemula mängder grädde/glass/vaniljsås till, eller bara kaffe, som vi gjorde!

När vi pysslade om “bäbä”

Innan älgjakten, Fredriks comeback på jobbet och alla de gula löven i björkarna så var vi får-vakt för en helg. Som bekant så har Los farmor och farfar en fårgård. Där bor alla “bäbä” ute på lösdrift och lever livets liv. Loppan älskar att hälsa på fåren och pratar nästan dagligen om ullrumporna som faktiskt också bor granne med oss.

Fast vi är grannar så är det en bit att gå. En halv kilometer. Om man inte genar över åkern, och det gör man ju gärna. Speciellt om man får åka snålskjuts på pappas axlar.

Hos farmor och farfar är allting så vackert. Och vilsamt, trots allt arbete som fåren kräver så ligger gården inbäddad i ett lugn. Innan fåren fick mat så pallade vi oss varsitt äpple till mellis. Jag längtar tills våra äppelträd ger frukt.

Lo var blixtsnabb och han rycka upp en morot vid ett obevakat ögonblick. Och i nästa sekund dök Knut upp och ville absolut inte missa skördefesten. Knäppa lilla kisse.

Klappa försiktigt, tugga klart äpplet och sedan: full fart mot fårhagen.

Just denna gång var det inte mycket alls att göra. Vi såg till så alla grupper hade vatten ute på betena och matade nya gänget med ensilage. Det verkar ju vara precis som med höns, de har en tendens att snabbt bli fler – inte oss emot!

September på gården

Löven på träden färgas gula, vindarna är kyliga och september är här med all sin prakt. Jag älskar hösten och allt vad den innebär. Vi tar en titt på vad som händer på gården just nu;

Jag torkar nässlor i solen. Rödbetsblast torkas på annat håll. Det ska plockas fram senare i vinter och ges till hönsen som sysselsättning. Knut han patrullerar på gården för fullt, sätter vinterpäls i kragen. “Världens finaste katt” sa grannflickan här om kvällen. Jag kan bara hålla med. Vi funderar på att sätta en kattlucka in till varma sadelkammaren. Jag tror han skulle gilla den idén.

Han berikar våra liv så mycket. Lo är stormförtjust i den där vackra varelsen. I övrigt, förvånande grönt fortfarande, både i gräsmatta och träd. Men skenet bedrar, det är toppluva, overall och fodrad jacka som gäller ute på gården.

Pellisarna kämpar på med sista blommorna innan vintervilan.

På delen av gården som vetter ner mot sjön har vi haft bete i sommar. Men nu är hagen hopplockad för i år. Tråden upprullad i stora sjok och stängselstolparna är instängda i lon. Nästa år gör vi ett bättre bete. Jag måste fundera lite på det optimala, men jag vill inte behöva bygga om hagen under sommaren. Vilsamt och lugnt ska det vara kring hästarna nästa sommar, tack.

Bakom stallet står Hönshilton. Där läggs det massor med ägg just nu. De verkar väldigt nöjda med nya hemmet. Årvar och hans kompis Brillan har flyttat in i vinterhagen nu. Den blir geggig när det regnar, men annars funkar den bara fint. Fredrik har kört till material runt rampen upp till stallet och rätat upp stängselstolpar som hamnade på sniskan när tjälen släppte i våras. Pappa och jag har flyttat vattenbaljan. Snart ska jag flytta ingången till hagen lite, sedan är vi redo för vinter även här.

Annars är det lugnt lunk på gården. Vi fokuserar på husrenoveringen njuter av tid med djuren på gården. I år har jag verkligen trivts så himla bra ute på gården. Välkommen september, du klär vår Backe!

Veckan på Backen #5

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Det är nästan skämmigt att skriva “återkommande inslag” här längst upp i inlägget när det var i mars jag uppdaterade denna kategori senast. Allt blev liksom upp och ned där i februari. Sedan började jag arbeta i mars, och vips är det september. Ja, jisses. Det hinner bli sen kväll innan jag får loss tiden att blogga, huset är alldeles tyst och stilla och jag är ensam kvar uppe. Är det något vi lärt oss under det senaste året så är det vikten av att sova ordentligt, “tidigkvällar” är grymt underskattade. Här kommer den, veckan som passerade här på Backen;

Början av veckan ...

Vi gjorde måndag och Livets Första vab väntade. Men vabben varade inte länge innan både mor och far på Backen insjuknade. Jag lindrade halsont med te och honung från min vän Astrid och hennes Storåkersgården i grannbyn. Sedan följde dagarna av; jobb på dagarna och kurering på kvällarna. Mot helgen började vi känna oss friska och inväntade två friska dagar innan vi började vistas utanför gården igen.

I trädgårdslandet ...

Jag skördar fortfarande rödbetor, grönkål, vitkål, sallat, squash, spetskål och gröna tomater från trädgårdslandet och det gör mig så lycklig. Oj vad vi ätit grönsaker i år! Under veckan började jag dock riva upp delar av landen. De skördade squash-plantorna. Rödbetor togs in och blast komposterades tillsammans men de stora kål-stammarna och ruccolan som blommat över. Vi kan fortfarande äta grönkål så det står oss ur öronen i många veckor till …

… Dessutom har ett gäng rödbetor lagts in i socker-ättika-lag. Squashen ligger i ett trätråg och uppriven i frysen. Tomaterna får eftermogna i fönstret. Varje dag försöker jag göra något litet för att göra höst i trädgårdslandet. Trivs där ute.

Helgen som gick ...

Fredagen kom och då vi fortfarande själv-karantänade levererade min mamma och pappa en stor matkasse vi beställt. Vi åt gott och tog helg i det lugnaste lunket du kan tänka dig. På lördagsförmiddagen susade vi till staden och handlade nödvändigheter, lämnade skrot på återvinningen och handlade hem mer byggmaterial. Sedan planterade vi blommor på all jord vi kunde hitta i våra gömmor. Loppan och jag har spenderat tid i köket med att laga mat och baka. Jag älskar att hon vill vara delaktig, kommer springande med en stol över köksgolvet och vill kika när elvispen går och äpplen skalas. Söndagen spenderade vi med djuren i vanlig ordning. Städade hos hönsen, fyllde nytt spån hos hästen, körde bort gammalt hö i skottkärran och sopade stallgolvet ordentligt. Älskar våra djur-söndagar. Dessutom fick vi besök av mina föräldrar, Fredrik och pappa hjälptes åt att glasa våra panoramafönster medan mamma stökade i vårt garage och tog med spillbitar hem till min pappas nya byggprojekt hemma hos sig. Fint med lite extra händer när det är mycket att stå i! När lugnet lagt sig på gården susade det till i träden och det blev riktig höststorm, vi tog helgfikat i bagarstugan med äppelpaj för de stora och äppelklyftor med festis för den lilla. Lagom spännande utflykt för en liten.

Jag längtar efter ...

Galopp på stubbåkern, denna vecka innehöll alldeles för lite häst. Att bygga om hästhagen en gnutta, inväntar ny öppning till hagen på posten. En utflykt i skogen, med fika och kaffe. En uppfräschning i form av frisörbesök. Göra höst på gården – plocka in studsmattan, trimma bort sista övervuxna gräset kring hustet och plocka in potatisen i jordkällaren.

Lördag hos oss & i min lilla värld av blommor

Vi vaknade till lördag och vi kunde äntligen friskförklara oss efter dagar av snörvlande och två dagars “jag-måste-vara-frisk-i-dagarna-två-innan-stadsresa”. Jag fick mycket välbehövlig sovmorgon innan vi packade in oss i Volvon och susade till stan. Eller susa och susa, vi hann bara någon kilometer innan jag upptäckte att återvinningen var stängd dagen till ära, så vi fick sno om skutan och åka en liten nätt omväg till Burträsk (4 mil extra…) innan vi kom till stan. Vilken succédag det blev sen, Loppan fick spana på akvariefiskar och äta livets första lilla drive-in burgare. Vi vuxna fick fylla bilen och släpen med byggmaterial, blommor och kattmat. Så många ärenden som vi samlat på hög!

Loppan ville visa sina nya kläder för er. Hon är ju inte bortskämd med massor av nya kläder direkt, hon får så mycket av kusiner och andra släktingar och vi brukar vara flinka på både loppis och tradera. Andrahand är ju bara bäst. Men vissa saker har jag svårt att hitta, mössor och pyjamas är sådana grejer. Är alldeles tagen över hur fort små kortärmade byxdressar, shorts och t-shirts byttes mot fodrad jacka och stövlar. Denna höst saknade vi fodrade mössor. Och långärmade pyjamas. Kommer man någonsin bli förberedd på årstidsskiftningar och klädstorleksbyten?

Sen så premiärade vi här hemma: kritor och måla teckningar. Min själ ler ikapp med ansiktet. Älskade att rita och måla som barn och tonåring.

Full fokus på att välja ut fräsigaste färgerna och måla med. Det provsmakades, kastades på golvet, målades på bordet och entusiasmen var det absolut ingen brist på. Älskade skrutt.

Sedan var det äntligen dags att dra på overallen och vara ute. Viktigast är alltid att sköta “pippi” så det började vi med. Släppte ut hela ligan som fått vara inne under vår stadstripp, plocka in “gägg” från redena och mata med matrester. Sedan drog jag fram alla våra krukor, påsar med jord, vattenslangen och annat ditt och datt som behövs när det äntligen ska bli ordning på blomeriet.

… För jo, jag råkade ju ha ihjäl alla våra blommor utom en, möjligen två (vi får se om den tar sig) under sommaren.

Vi handlade ljung, silverek och murgröna på Slottet i Skellefteå. Planterade murgrönan i våra fina Bergs Potter-krukor, tycker de är så fina. Sedan satte jag skott från min gulliga bloggläsare Sofia (tusen tack!!) i och ställde i sovrummet tillsammans med den där ljusgröna torra saken ovan i bild… oklart om den kommer klara sig. Lo hann slita sönder en passionsfruktsblomma jag fått av en i byn men Dr. Westerlund-pellisen jag köpte av samma bybo fick hamna i kontoret i finkruka. Lo slevade på med jorden och vattnade allt hon kom åt (inklusive min kamera som fick ligga på tork några timmar). Det blev så rackarns hemtrevligt med lite grönt i fönstren! Pellisarna som stått på bron fick ny jord och åka på vinterförvaring i lilltorpet. De såg minst sagt förfärliga ut. Vi kan summera det såhär: Det var inget blomår i år, vi säger att det var ett grönsaksår här på Backen istället!

Nu gör vi kväll. Hönshuset är stängt för kvällen, hästarna sover inne i stallet och äter hö till kvällsmat. Loppan har knoppat in och älgköttet för i år ligger äntligen i frysen. Hoppas ni gillar lite vardagliga uppdateringar också – jag tänker att det kan vara kul med lite fler sådana framöver!

Välkommen in i höstköket

Hej & välkommen in i mitt favoritrum, husets hjärta – köket!

Från att jag hade en så himla tydlig bild på vilken känsla jag vill ha i huset så har jag fått backa på några punkter. En av punkterna: vårt gamla ladugårdsfynd till bord, daterat 1922. Det gick bara inte tillslut. Det gick inte torka av, skivan slog sig och jag blev villrådig, vad tusan ska vi ha för bord? När min syster tipsade om ett bord på Blocket med exakt likadana mått som vårt ladugårdsfynd så slog vi till. När bordet sedan visade sig vara i massiv björk och prick hur fint som helst så var det ju inget att tveka om. 

Jag har fortfarande några saker jag vill pyssla med här i köket. Stolarna ska bytas ut. Letar febrilt på Blocket varje vecka men de där stolarna har helt enkelt inte dykt upp ännu. Efter att ha provat på att ha olika färger och former på stolarna senaste åren så har jag kommit fram till att en och samma sort vill jag nog ha, ändå. Fönsterlampor står på önskelistan också. Även där inväntar jag någon sorts hjärtklapp över lamporna, jag suger vidare på den karamellen.

Ett gammalt vägghängt skåp ska jag sätta upp på en tom vägg. Och i vinter vill jag måla hyllorna inne i skafferiet gråa. Åh just det ja – innan hela familjen blev sjuka så var planen att åka och handla krukväxter till köket. Vi har inte en endaste en att stoltsera med. Däremot har vi mycket annat att glädjas åt – som våra egna tomater som mognar i fönstersmygen. Och de där mörkgröna ljusen jag fick gratis på en loppis i sommar.

Överallt ser vi spår av skördetiden. På vedspisen ligger löken på tork och på bänken trängs några liter lingon. Köket är mitt bästa rum, utan tvekan. 

Det senaste året har jag insett att ett hem är något som är föränderligt. Det känns fint, att få växa och utvecklas tillsammans med sitt hem. Jag är ingen “slit och släng”-person, men ändå älskar jag att ägna mig åt vårt hem och hela tiden sträva efter att göra det lite mer ombonat.

När vi planerade köket var en köpmansdisk och ett vitrinskåp några av de viktigaste grejerna för oss. Det kändes klockrent när Eva-Marie ritade ihop de två. Jag skulle önska lite mer loppisfynd och keramik i vitrinen dock, det blir en mysigare känsla en bara glas ger. På bordet har jag lagt ut en finduk i rostfärgat linne. Det har varit min morot och målbild så många gånger under renoveringen, “… tänk när vi inte behöver köpa skruv och reglar, utan får piffa med dukar och kökshanddukar…”, än har vi både skruv och regel kvar att köpa. Men ändå. Sån himla myskänsla att få piffa lite och inte bara hets-renovera prick hela tiden.

En liten höstglimt av köket – fint så!

Min kära lilla ponny..

Hon är så söt, min kära lilla ponny. Minns ni att jag har en shetlandsponny? Klart ni gör! Min skäggiga lilla fuxfia, som går under smeknamnen “spåndrottningen”, “skäggiga damen” och det de allra flesta känner henne som: “Fapri”. 

Fapri och jag var ju kollegor när det begav sig. När jag fick jobba extra på travskolan under universitetsstudierna. Sedan fick jag oväntat lov att låta min första häst, Trollfrej, somna in sommaren 2016 och i samma veva skulle Fapri pensioneras från travskolan. Det hela var egentligen en slump och inte planerat alls, men när hon väl stod hemma på gården, hösten 2016, så kändes det ju självklart. Självklart att det skulle vara just hon som förgyllde livet på Backen. Det kan faktiskt hända att jag tackade nej till att köpa henne både en och två gånget “jag ska ju inte ha någon shettis!”, vilken tur att jag ändrade mig!

I början så körde jag henne mycket och sprang eller cyklade med henne i släptåg. Ofta fick hon gå som handhäst när jag och Årvar var ute på skogstur. Vi hade så kul. Men i takt med att skolan och framtida arbete (skrev exjobb samtidigt som jag praktiserade) tog allt större plats i livet för mig kombinerat med renoveringen som ökade i omfattning så dök en familj i byn upp. Det visade sig att dottern i familjen var hästfrälst och de hade så smått börjat se sig om efter en ponny att sköta om. Alla pusselbitar föll på plats och Fapri fick sin Alva. Alva kom varje vecka i flera år och skötte Fapri. Hon red och höll igång henne. Och det bästa av allt? Fapri ääääälskade henne. För när man är en gammal bestämd fux-dam så duger inte vem som helst ska ni ha klart för er.

Sommaren 2019 flyttade grannarnas ponny in hos oss. Så när familjen i byn frågade om de kunde få låna Fapri under sommaren så tvekade jag inte ens. Jag vet ju, att Fapri trivs bäst med Alva i hela världen. Och Årvar, han har ju sällskap ändå.

Så har sommaren passerat. Fapri har haft världens bästa sommar. Hon är i en sån rysligt fin form för att vara tjugofem år gammal och verkar trivas toppen med att bo på lösdrift. Så när jag fick frågan om Fapri kunde få stanna några månader till hos familjen så var det återigen inget att fundera på.

När livet hänt för mig så har Fapri alltid hamnat i andra hand. De stunderna jag har i stallet och i skogen har jag uteslutande ägnat åt Årvar. Mitt ständigt dåliga samvete har förföljt mig och jag har grämt mig så mycket över att jag inte kan ge henne det hon förtjänar just nu.

Till min stora lycka så bor Fapri på gångavstånd. Anstränger jag mig så ser jag henne ute i hagen med sin islandshästkompis ungefär en kilometer bort. Jag rider förbi någon gång i veckan och hälsar på. Ibland följs vi ut på tur allihopa. Det är så mysigt att få “ha kakan och äta den med” när det kommer till Fapri. Jag får fortfarande ha henne i livet, och samtidigt göra henne världens största tjänst när hon får bo hos sin Alva. Få aktiveras, älskas och pysslas om varenda dag. Och när dagen är kommen, så är hon varmt välkommen hem till Backen igen. Min lilla skäggiga dam.

Tänk att jag fick uppleva detta

Dagarna susade iväg och plötsligt har snart halva september passerat. Sommaren 2020 är över och vi är, som jag tidigare nämnt, mitt uppe i ett nytt kapitel. Blanka blad i boken om mitt liv fylls sakta med nya erfarenheter. Lo går numera på förskola och Fredrik är tillbaka på sitt arbete. Vi pusslar ihop våra liv så som det ska passa oss och dagarna bara går och går och går. Det är skrämmande hur fort det går. Men samtidigt så njutbart. Den “grå vardagen” är ju det vi kallar livet. Att få ha en vardag är en ynnest, det betyder att vi alla är något sånär friska och krya. Inga stora trauman och kriser. Älskade vardag ändå. Med det sagt så tar vi och kollar oss över axeln och glimtar tillbaka på sommaren. Den som kom och gick precis som ett djupt andetag.

Allt prunkade. Överallt fanns saker att göra på gården och det gjorde mig glad. Jag gillar att pyssla på och greja utomhus. Kvällarna tog slut alldeles för fort och jag passade därför på att låta Årvar beta löst på gården medan jag pysslade med trädgårdslandet. Han är så snäll.

Som vanligt har vi mycket att stå i här hemma. En del saker självförvållat som att sätta äppelträd, men en del saker var rediga “måsten”. Som att stallet börjat mögla och behövde saneras ordentligt. Jag vet inte hur många timmar det blev, i slutändan, puh vad skönt när det var gjort.

Jag hade hela tiden siktet inställt på semestern. Efter världens konstigaste vårvinter och vår. Med flera dödsfall kring oss, då jag började om att arbeta heltid och bebisbubblan sprack. Då jag varannan vecka satt hemma i lilltorpet på en pinnstol och försökte arbeta med dunkande hjärta. Jag tänkte nog hela våren att allt skulle lösa sig efter nästa långhelg. Efter nästa ledighet skulle allt kännas bra. Men vad var det som skavde ens? Vad var det som fick hjärtat att ticka och tankarna att mala? Jag kände mig stundtals som ett vrak. Stundtals så lycklig.

Självmedicinerade med trädgårdslandet och djuren och att jogga. En ridtur fick tankarna att bli klara och fick jag bara nog mycket frisk luft och mjölksyra i benen så kunde jag till och med sova rätt så gott. Men något gnagde i mig. Mitt i allt sommarvackert.

Aldrig har jag spenderat så mycket tid med hönsen som i sommar. Vi har tjavat efter dem dag ut och dag in under hela sommaren, Lo och jag.

Vi var noga med eftermiddagsfikat. Helst ville jag sitta utanför bagarstugan och glo medan vi fikade.

Lyckan blev gjord när vi fick en naturruvad kyckling. Vår allra första. Jag gick in med hjärta och själ för att försöka hålla hermelinen borta från den. Den fick bo i stallet med alla dörrar stängda. I en gallerbur i en hästbox. Fort Knox.

Vi spenderade massor med tid tillsammans. Fredrik, Lo och jag. Jag ville hålla lilla familjeflocken nära. Knappt släppa Lo ur min famn och ångestklumpen över att hon faktiskt skulle börja förskola växte sig enorm. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att jag och Fredrik inte skulle få vara med henne jämt jämt jämt. Rös bara av tanken av hämta och lämna. Jag som brukar kunna ta mig samman kunde knappt nämna förskolan i tal utan att gråta.

Jag vet inte hur många timmar vi spenderat i trädgårdslandet. Varenda en av dem har hur som helst varit välspenderad.

När nästan hela semestern passerat och jag nästan inte kände igen mig själv längre så valde jag att bromsa. På flera plan. Jag visste knappt vad som gnagde i mig och vad som fick hela mig att skava. Men jag visste att jag var tvungen att göra något åt det. Så det gjorde jag. Och då hände det: Jag somnade gott. Slutade gråta så fort jag tänkte på förskolestart och hela jag blev liksom jag igen. Jag tänker mig att jag har en bit kvar. Fortfarande. Men en god bit på väg. Plötsligt kändes en morgon i skogen motiverat – som för att fira livet.

Och sedan har jag mått rätt så bra. Vi har fyllt upp frysen med allt möjligt. Vilket bär-år!

I takt med att jag hittade tillbaka till mig själv så såg jag allt så mycket klarare. Energin kom tillbaka och jag for runt som en virvelvind på gården för att hinna med allt kul jag sett fram emot att göra. Som att städa ur hörummet ordentligt och fika ute i skogen.

Jag har adderat odling till min friskvårdsaktivitet. Ridning är där sedan gammalt. Tankarna blir klara och hjärnan glad när den får skogsbada lite från hästryggen.

Och plötsligt kom den. Inskolningen på förskolan. Och det kändes bara kul. Inte ett endaste dugg skav och gnag över det. I samma veva rullade arbetet igång och jag har fått ett fantastiskt stöd av mina kollegor i höst. Av med hatten och tack och bock. 

Och i takt med att sensommaren rullade in i hösten så summerar jag alltihopa. Jag är så tacksam att jag fått uppleva sommaren 2020. Den har lärt mig så himla mycket. Bland annat hur man lägger schema för förskolan i en app, hur man gör godaste iskaffet, att kvickrot är det jävligaste ogräset som finns och framför allt: om jag inte vårdar Isabell så kommer ingen annan göra det. Det är inte alltid lätt – livet – men det är väldigt vackert. Jag tänker på min kollega jag förlorade i vintras och hennes begravning, hur Lalehs låt “En stund på jorden” berörde mig in i benmärgen. 

” Ja, jag var där. Hur underbart var det, hur underbart var inte det. Jag var nära, jag var nära. Jag var nära, jag var där.”

Och från och med de orden. Och den stunden. Så lovade jag mig själv att aldrig sluta bry mig om mig själv och andra. Att aldrig sluta leva. Att aldrig ge upp min positiva syn på livet. Att aldrig sluta vara tacksam. Att aldrig överskatta vardag. För till syven och sist, så får vi ju bara just det – en stund på jorden – och jag tänker göra allt i min makt till att göra den här lilla stunden precis hur ljuv som helst. Tänk ändå, att jag fick uppleva allt detta i sommar.