Ord om livet
Om digitala livet och så
“Din domän och ditt webbhotell håller på att gå ut”, det nästan dånar om mejlet. Pillar bort en liten skinnflisa från nagelbandet och funderar. Hur fasen ska jag göra?
Tänker på alla år av bloggande. Hur jag startade min första blogg som femtonåring. Den handlade om kläder och mode. Jag klippte ihop kollage på kläder och skrev “villll haaaa” under militärgröna jackor från Josefsons och Ellos. Kom på en dag hur pinsamt det var att blogga och raderade alltihop.
Började om som sjuttonåring. Bar hatt, hängde med min bästis Julia, hoppade studsmatta, skrev sockersöta texter om Fredrik och min första häst, Trollfrej. Kattissa hette bloggen, på inrådan av min klasskompis Björn som tyckte att jag pratade på tok för ofta om familjens två bondkatter, Lisa och Sussi.
Det blev många år med, och några sidospår från Kattissabloggen. Till slut bestämde jag mig för att förlänga min instagram med en blogg. “omlivetpabacken.blo.gg”. Livet innan barnen dokumenterades friskt. Våra resor blandat med renoveringen av huset jag förut kallade “Drömmen”.
Både stora och lilla världen började svaja efter 2016. Trump valdes in som president i stora landet i väst, min första häst fick somna in efter att akut ha blivit sjuk. Jag bloggade till och från några år till men började mer och mer fokusera på min Instagram och alla bloggar jag tidigare läst började dö ut.
År 2020 hade jag funderat klart. Jag var less på instagram, hade scenskräck och kände att fötterna inte nådde ner i myllan på instagram riktigt. Jag började läsa på och lärde mig att ända sättet att faktiskt verkligen äga sitt egna innehåll och styra över sin egen plattform var att äga den själv. Så jag köpte mig en liten skrubb på ett webbhotell och ett domännamn, började blogga först i smyg och lanserade sedan alltihopa till allmänheten.
Älskade det.
Mitt egna lilla lantlivsmagasin. Jag hade drömt om att få vara min egna lilla låtsas-chefsredaktör och få inspirera till livet på landet. Blandade guider på hur man tar hand om djur med små inredningsreportage från Drömmen vi precis flyttat in i, dokumenterade Loppans första tid i livet och fick möjlighet att synas både i tidningar och som ambassadör för Visit Skellefteå.
Sedan vet jag inte vad som hände riktigt. Någonstans mellan lillebrorens ankomst 2021 och nu så tappade jag helt bort min kreativa sida. Jag började ifrågasätta varför jag skulle blogga. La all tid på att slöscrolla. Jagade visningar på instagram.
Någonstans under hösten 2025 var det som att jag vaknade ur en dvala. Rannsakade mig själv och skämdes över min skärmtid som inte genererade i något förutom ångest. La två alternativ på bordet: Sluta helt och totalt med sociala medier och all sorts digital närvaro eller att faktiskt göra det här som en rolig, kreativ grej.
Så jag har börjat med min instagram. Skrivit från hjärtat, publicerat när jag velat istället för när algoritmen velat. Försökt använda plattformen för att prata med likasinnade istället för att hitta följare. Det har fungerat jättebra och jag känner numera att Instagram faktiskt ger mig något. Jag får vara kreativ.
Så när mitt webbhotell började hota med att stänga ner bloggen. Och jag bläddrade tillbaka i bloggarkivet och kände sånt rus av att se: Loppans ettårskalas, loppisrundorna, kallblodskungen Årvar (det var som att jag kände lukten av honom igen), recepten jag älskade att laga, tankarna som tänkts. Och samtidigt så ser jag att jag ifjol skrev sju ynka inlägg. Som varken kändes kreativa, som stunder som verkligen behöver sparas eller inspirerade, så tvekade jag verkligen. Är det värt det? Pengarna? Tiden?
En halvtimme innan webbhotellet skulle stänga ner bloggen så betalade jag in de 1800 kr det kostar att äga sin egna blogg och domännamn. Tänkte att 2026 får bli året jag bestämmer mig. Bloggar jag inte flitigt under 2026 så ger jag upp och suddar ut mina digitala fotspår.
Jag vill inte vara dramatisk, men realistisk. Min tid, mina pengar, mina tankar, känns så dyrbara och jag vill lägga det på vad som känns viktigt på riktigt. Så nu försöker jag hålla mig till minst ett blogginlägg i veckan året ut. Hålla ångan och kreativiteten uppe.
Så nu gör jag en repris på 2020. Smyger igång. Bloggar i hemlighet, strukturerar om, påtar på. I mars går vi live.
Dags att bli vuxen?
Då var det dags igen. Mitten av april och allt, allt, allt hopar sig i mitt huvud. Ni vet, när det kommer ett litet berg med arbetsuppgifter på jobbet, som ska synkas med momsdeklarationen och barnens dans och fotboll. Hästhagen är stinn av vinterns hästbajs och i hönshuset har ena sittpinnen lossnat och även här finns det skit att ta hand om. Hos kaninerna? samma sak! Inne i huset har vi alla fönster som borde putsas, de där mörkläggningsgardinerna ska sättas upp. Vinterkläderna? De ska förstås tvättas och läggas bort. Vägen till huset ska fixas, garaget vi påbörjade ifjol ska färdigställas, soporna vi samlat sedan jul ska köras bort, sovrum ska tapetseras och mitt i allt åker hela familjen på magsjuka i omgångar under 14 dagar. Det känns som jag står oduschad i mitten av röran och funderar på vart jag ska börja med håglös blick. Var det nu man skulle börja så frön också?
Problemet för mig är sällan alla “måsten”. Jag vet att 90% av alltihop i stycket ovan är självvalt och ingenting som brinner i knutarna. Hur mycket jag än vill putsa fönster och tapetsera sovrummet så är det inga måsten. Momsdeklarationen däremot (ryser av bara tanken).
Jag önskar att jag var lite bättre på att prioritera och göra saker i rätt ordning. Jag önskar att jag kunde vara lite mer konsekvent och kunde bita ihop några dagar i veckan för att ge helgerna mer lustfyllda äventyr. Jag önskar att jag kunde ge mig själv bättre förutsättningar för vardagen. Jag önskar att jag var lite bättre på att blanda måsten med lustfyllda/självvalda uppgifter.
Så, jag funderar om det är dags att bli vuxen nu?
Planera upp den här sörjan som alltid uppstår om våren efter en vilsam vinter. Planera mat för veckan och synka aktiviteter. Ordna bättre system hemma för att kunna hålla ordning. Hugga i och ta tag.
Jag tänker att vi börjar med påsken. Komma ikapp-påsken. Komma igång-påsken. Ni får hänga med!
Sommartiden
Klockan ställdes om inatt. En timme framåt, precis som att man plockar fram utemöbler och grill om sommaren. I år står våra utemöbler och vår Weber-grill översnöade intill husknuten. Framför ytterdörren och bron står barnens cyklar slängda åt varsin sida med ett decimeters snötäcke ovanpå. Kap och gersågen står också framför bron och vittnar om att något sorts snickeriprojekt pågår hos oss. Alla årstider samtidigt när vintertid går över till sommartid. Förutom just det, att ute råder ordentlig vinter. När vi kör Fapri med vagnen så går plogkanten över hennes manke på 104 cm.
Jag kikar i SMHI-appen och ser minusgrader och påfyllning av mer snö i tio dagar framför oss. Kanske en solglimt om en vecka eller så, annars bjuder moder natur oss mest på grå himmel och molntunga skyar framöver.
Jag får nästan svindel när jag tänker på all snö som ska smälta till vatten här ute och vart i all världens väg ska allt vatten ta vägen när tögraderna kommer till oss ordentligt?
Jag tar Svante i handen när vi går från stallet mot huset, för att få honom över helgens nya snödriva. Han säger “Det SKA bli sommar… det SKA bli min födelsedag” uppfordrande till sig själv, som i ett tappert försök att trösta sig själv. Så jag tar ett djupt andetag och säger högt “Det SKA bli vår… det SKA bli grönt gräs, lövsprickning och sol på näsan” och tröstar mig själv en snutt med.
Början av 2023 och mina omtag
Fjärde februari och jag har känt mig så kantstött. Jag hade sett så mycket fram emot januari och omtaget ett nytt år kommer med. Jag längtade efter att ta tillvara på de fina vinterdagarna, att organisera och städa hemma, att röra på mig ordentligt och börja planera årets projekt och händelser med Fredrik. Men hittills har det varit platt fall, vi har haft magsjuka i huset fem gånger sedan veckan innan jul. Febertoppar mellan varje magsjuka, allt går runt runt och i veckan har jag varit så slut att det bara surrat i huvudet av tinnitus och negativa tankar. Jag är i grunden väldigt positiv och ser saker från den ljusa sidan, så det ska mycket till innan jag hamnar i det där negativa träsket. Jag tror sjukdomarna ändå tog den där sista knäcken på mig. Oron, de upphuggna nätterna med dålig/lite sömn och alldeles för mycket stillasittande är ett recept på dåligt mående hos mig.
Så vet ni vad vi gjorde? När det vankades helg och sista dagarna av Fredriks ledigvecka närmade sig så avbokade vi alla de roliga helgplanerna. La oss supertidigt. Började stöka och städa ikapp lite hemma. Satte oss framför brasan och pratade. Tog oss tid för djuren och drog fram spel och myskväll för barnen. Börjar ikväll vara någorlunda i gängorna igen. Ett sådant tydligt tecken på att återhämtning är nyckeln till välmående.
Under denna röriga vecka med magsjukor och feber så har jag hunnit tänka mycket. Jag har funderat mycket på hur 2023 ska bli förlängningen på mitt hälsoår 2022. Förra året började jag att träna regelbundet, åt bättre och gjorde en rad self care-relaterade aktiviteter som förhöjde mitt välmående: massage, fotvård, hårvård och hudvård fick en större plats i mitt liv än tidigare. Allt det är liksom implementerat i livet redan och det är ingenting sådant jag behöver “ta tag i”. Däremot min sömn (är ofta uppe sent och ångrar mig bittert morgonen efter), min skärmtid (mycket slöscroll och lite tid till mina sociala kanaler som borde få mer kärlek!) och min tid ute i skog och natur (måste ökas!) år sådana omtag jag ska göra i år, kanske på bekostnad av något annat i livet som får mindre plats?. Jag ser i alla fall så fram emot alla tre omtag. Och friskare tider, Hujedamig, vad jag hoppas att februari är snälla med oss på Backen.
Januarimåndag
Jag tar fram kameran från lilla sidoskåpet i köket. Skåpet längst in mot väggen som köksplaneraren ritade till oss, i mitt huvud skulle vi inte alls ha ett sådant skåp just där men det blev faktiskt riktigt bra. Vi rymmer några flaskor vin och alla kokböcker upptill och all elektronik nertill. Bland diverse laddare låg den, kameran, och ropade på mig. Jag kollade igenom bilderna. Inte en enda bild i januari, jag undrar om jag någonsin fotograferat så lite? Bläddrar lite bland julens bilder, Svante som blir serverad fika på julafton, barnen som bakar pepparkakor och första dagarna med Buse. Fina minnen. Jag lägger kameran åt sidan och tar upp telefonen för att kanske hitta något att lägga upp på instagram. En bild på Svante från morgonen är han sömndrucket sitter och stirrar rakt fram minutrarna innan det bär iväg till förskolan, en kornig bild på morgonens himmel över kontoret i Boliden, några filmer på träningen med Buse.
Tänker att den här måndagen vill jag nog ändå inte minnas. Hade en dålig dag på jobbet, en riktig oxmåndag där jag bara hann diska undan middagen och sätta igång en tvättmaskin så skulle barnen sova. Vändningen kom när jag tillslut gick ut i stallet. Släppte ner axlarna, djupandades, var här och nu för ett slag. Vi gick vår lilla promenad, lyfte alla hovar och borstade kliig päls som håller på att trilla av. Lilla skåningen tycker att det räcker med vinter och vinterpäls nu. Det är märkligt där, hur en tur till stallet fullkomligt kan nollställa mig efter att ha känt mig skev och skavig en dag.
Jag kommer in med rosiga kinder och ett leende på läpparna. Tänker att jag nog ändå vill minnas även denna dag.