Tränar min mod-muskel

Om det finns någon som enbart läser min blogg, utan att känna mig eller följa mig på instagram, så förstår jag att det är svårt att hänga med i svängarna. För 2025 var sannerligen ett helt otroligt händelserikt år för oss på backen. Jag ska summera hela alltet i ett inlägg (för livets bästa år hittills kan inte gå min blogg obemärkt förbi). Men det är på tok för sent för att påbörja det nu. Jag har i alla fall köpt en till häst. I oktober åkte jag till grannlänet och hämtade hem henne, underbara Palette.

Med Palette kom ett helt nytt hästliv. Nya dörrar öppnades, och plötsligt kan jag göra sådant som jag bara drömt om. Som att ta med Buse som handhäst.

Jag tänker att det måste vara det bästa sättet att se våra omgivningar. Få följa med en trygg, stabil, äldre kompis som visar stigarna och vägarna runt i byn.

Något jag gläntat på dörren till på min instagram är min “ridrädsla” och mina “katastroftankar” jag fick på köpet med mammarollen. Jag minns när jag satt mig upp på min kallblodstravare Årvar första gången efter graviditeten och kände “hjälp, hjälp, hjälp!!! tänk om XY och Z händer?! tänk om, tänk om!!”, helt nya tankebanor började manifesteras hos mig. I takt med att hans knän blev sämre kunde han också bli reaktiv och mina negativa tankar fick bara mer vatten på kvarnen. Det låter kanske futtigt men det var en sorg för mig som alltid varit så orädd: ridit alla sorts hästar, ridit in ett helt gäng med hästar och kunnat susa fram i alla gångarter.

Men det har faktiskt inte fått hindra mig. De där katastroftankarna. Jag köpte målmedvetet Palette och har påbörjat Buses inridning helt enligt plan: försiktigt som treåring och på riktigt som fyraåring. Så jag är också stolt över mig själv, inte för att jag inte längre har katastroftankar, utan för att jag gör det trots dem.

Jag tycker att det är svårt att prata om sånt här. Både för att det är svårt att formulera mig, för jag är varken rädd för mina hästar eller att rida egentligen. Men jag är rädd att det ska hända oförutsedda saker. Bli påkörd av bilister som inte håller ut, att handhästen ska trassla in sig i hästen jag riders utrustning, att jag ska trilla av och fastna i stigbygeln, att någon motionär skrämmer hästarna eller att en häst kommer lös och gör sig illa. Jag vill inte heller att min “ridrädsla” ska få definiera mig som person.

Så trots mina “tänk om Buse trasslar in sig i Palettes tyglar” så var jag otroligt peppad över att prova upplägget: rida med Buse som handhäst. Och så bra det gick. Buse var som ett popcorn första kilometern, han stegrade och sparkade bakut men höll sig snällt bakom Pallan, jag skrattade rakt ut, så mycket brall som skulle ut. Det kanske jag också måste understryka, att om det väl blir något under en ridtur, så blir jag inte rädd? Det är bara katastroftankarna inför som gör att tröskeln känns hög.

Så jag tänker att mod är en muskel. Den behöver tränas. För varje positiv ridupplevelse jag får blir jag lite modigare, lyckas mota tankarna lite snabbare och njuter lite mer av hästlivet. Så jag rider på och känner mig modig.

Så underbart det var! Och nu längtar efter att fortsätta ordentligt med Buses inridning efter smygstarten 2025.