Ett lagat & lappat stall

Hej på er, här på Backen råder lugnet efter en kämpig kväll. Loppan har åkt på hög feber efter vaccinationssprutan imorse. Det är skönt att veta vad eländet beror på, såklart, men mammahjärtat är ändå oroligt förstås.

Idag vill jag prata om något jag funderat på ett tag. Idag när jag gjorde de dagliga stallsysslorna: mocka, fylla hö, byta vatten i hinkarna och sopa stallgången så tänkte jag på mitt lilla stall.

Jag hade tänkt skänka er ett inlägg om hur planerna ser ut på att rusta upp stallet. Kanske en första idéskiss om hur lösdriften – så småningom – ska utformas. Men jag hejdar mig där. Det är som att jag försöker mig på en brasklapp då och då, liksom att gardera mig med att prata om planer och drömmar för att slippa visa hur slitna, oorganiserade eller skrotiga vissa delar av gården faktiskt är. Kanske är det en försvarsmekanism jag anammar för att orka med alla tusen och åter tusen projekt vi kommer att ta oss an under vår tid på denna gård?

Stallet då. Min älskade tillflyktsort. 2014, innan vi ens ägde gården, så fick jag tillåtelse av våra hyresvärdar att bygga boxar och hysa in mina två hästar på gården. Sedan gick det fort till handling, jag hävdade fort att “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd”. Och de boxarna byggde min pappa i ett nafs. Men vi insåg första vintern att taket var i lägsta laget för stora Årvar, så redan sommaren därpå (när vi köpt gården) så lyfte vi taket över boxarna. Sedan har det där “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd” sakta förvandlats till att ko-inredningen bilades bort, nytt golv gjöts, ny el drogs, stallet kalkades och lagades med puts. Det är insatt en pappa-tillverkad dörr direkt ut till hästarnas vinterhage. En fin höhäck är ihopsnickrad. En sadelkammare som rymmer alla pryttlar och pinaler är byggd, den är dessutom varmbonad och prick hur härlig som helst att tina upp i. Det är fixat elslingor i vattnet, slang ut till värmebaljan så man slipper bära hinkvis med vatten varje dag.

Ja, varje år har bjudit på stallprojekt. Min pappa har varit en klippa genom allt och hakat på alla mina idéer. Hejat på och också velat att mina hästar ska bo riktigt bra. Trots vårt enorma husprojekt som slukat all vår tid och pengar.

Så i vinter när jag stött på problem i stallet har jag bara velat stänga dörren och aldrig mer gå in igen. Bara förneka att det ens står på gården. Men så fungerar det ju inte. Vi har alltså stött på två problem i vinter. 1. Ventilationen har varit kass. 2. De “provisoriska” boxarna vi gjorde 2014 har börjat se sina bästa dagar.

Första punkten ska åtgärdas under året. Självklart. God ventilation är allt i ett stall. Så länge kör vi på öppna stalldörrar så gott det går. Andra punkten får mig verkligen att vilja riva ut allihopa och bygga nya boxar. Träboxar med något snitsigt “X” eller “Z” på dörren. Men det är så mycket som talar emot mig själv. Vi är eniga om att hästarna ska få gå på lösdrift framöver (när är väldigt oklart), det känns onödigt att renovera i ett stall som knappt ska användas. Samtidigt om jag tänker på mitt egna inlägg om livet. “Jag måste gräva där jag står” snurrar i mitt huvud dagligen. Så när pappa hade en dag över att spendera hos oss så föreslog jag att boxarna skulle lagas.

Sådant är pappa verkligen en stjärna på. Att laga och lappa och hitta lösningar. Spillbitar av OSB-skivor blev uppfräschningen stallet behövde. Väggarna har sakta slagits sönder när hästarna rullat sig i spånet. Små, små hål har tillsammans blivit stora hål som gett mig en klump i magen. “De får inte hinna göra sig illa innan jag åtgärdar detta”. Och det är ju inte svårt, inte svårt alls, att gå loss med skruvdragare och OSB-skivor. Men ibland behövs en hjälpande hand.

Det är verkligen en utmaning för mig att tygla mig själv. Jag är otroligt motiverad när jag väl vill något. Men i min hjärna krockar tankarna. Hur motiverad och engagerad jag än är i stallet och dess utformning så krockar det med tanken om hur jag vill att livet ska levas. Hästarna mår prima, de sover gott i boxarna om nätterna, äter gott hösilage i hagen om dagarna och hittar på äventyr med mig då och då. För att må bra behöver de ingen stallrenovering. För att jag ska må bra behöver jag inte heller någon stallrenovering. Men nog var det gott för hjärtat, att se den där ihoplappade OSB-väggen. En vacker dag så tar vi med all säkerhet tag i stallet och renoverar ordentligt, men fram tills dess ska jag vila i att jag faktiskt har ett stallTänk om jag kunde anamma detta på mer i livet, att tygla mig själv och gräva där jag står. Och ta till en hjälpande hand, då och då.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *