Djuren

Naturruvad kyckling & välkommen till backen!

God onsdagsmorgon från Backen! Igår var det bråda tider, i tisdags kväll fick vi tillökning på här på Backen och morgonen efter visste vi ingen hejd på peppen att stövla ut så fort vi bara kunde. Frukosten kunde intas stående på en stol, ja det var lika bra att bara kasta i sig osten tyckte Loppan.

Vi mumsade på macka, fil, flingor och jordgubbar. Sedan drog vi på stövlarna och gick hand i hand över gårdsplanen. Skyndade mig att dra fram kompostgaller, sågspån och kånkade in alltihopa i stallet. Inne i Årvars box, det kändes så långt från Hermelinknäveln man kunde komma. Sedan drog jag på stora vinterhandskar, öppnade hönshuset och lät hela gänget springa ut på gården för den sedvanliga given havre och värpfoder från Loppans orange skopa. Så var det bara jag, vinterhandskarna och en förbannad hönsmamma kvar i hönshuset. Hon var absolut inte nöjd när jag sprang med henne mellan hönshuset och BB inne i Årvars box. Stövlade tillbaka lika fort till hönshuset för att flytta ett stackars okläckt ägg och – världens sötaste kyckling!

Hönsmamman, eller Bettan som hon egentligen heter tog sig an både ägg och kyckling direkt. En stolt, men argsint moder. Matade henne med jordgubbar, värpfoder och havre. Vilken pärs, att ligga och ruva i tre hela veckor. Hon har varit så tålmodig, knappt lämnat redet för att äta och dricka.

Och i tisdags kväll, när jag skulle visa stora högen med ogräs jag rensat för Fredrik, så hörde vi ett himla liv från hönshuset. “Inte kan det väl vara kycklingar på gång?” frågade jag “Nämen visst låter det som en stor fågel?” Svarade F. Men när vi närmade oss hönshuset så såg vi ju, den yttepytteliten kyckling. Som olyckligt trillat ur redet och ner på golvet. Och jag pustade ut – tack Knut – tack hermelinen – tack allt alla andra hungriga djur – att ni höll er i schack just denna kväll.

Backens första naturruvade kyckling. Loppan är alldeles till sig. Jag kan inte slita mig. Den luktar så gott och är så vansinnigt söt. Konstigt nog känns det så mycket mer speciellt än när kläckmaskinen gör sitt jobb. Så äkta, så skört. Så vackert att se samspelet mellan Bettan och lilla kycklingen.

Jag vill linda in kycklingen i bubbelplast och aldrig låta den gå utanför trygga kompostgallerburen. Men tanken är ju att Bettan ska kunna skydda sin lilla. Men i någon vecka, så känns det lugnast att låta dem landa på BB innan stora vida Backen väntar. Åh, måtte hermelinen låta bli denna lilla sötnos!

Välkommen till Backen! Vad kan du tänkas vilja heta?

Ledighetslunket & senaste tiden på gården

Nu är den här, semestern! Så underbart med oceaner av tid att spendera med Lo. Att låta Fredrik jobba på i huset och få jobba på med mina egna småprojekt. Jag har ju knappt bloggat senaste tiden så vi kör en uppdateringsrunda så ni får hänga med på allt som händer här på gården.

Något jag vill göra varje dag i sommar är att fika. Det behöver inte vara just gofika. Men att sitta nere vid bagarstugan en stund och filosofera varje dag gör så gott för mig. Vi firade in semestern med kardemummabullar, rabarbersaft och mjölk för oss vuxna och köpesklämmis som Lo är himla förtjust i. Varje gång vi sitter där nere och fikar så pratar vi om hur vi ska renovera våra gjutjärnssoffor. Dena ena som vi köpte på Facebook köp & sälj förra sommaren, och den andra som vi fått av mina föräldrar. Bordet till handlade vi från Blocket. Jag är inne på mörkgröna soffor (som vår ytterdörr!) men Fredrik är inne på trärena. Vi får se, helt enkelt!

Jag älskar vår lilla oas vid bagarstugan. Den är verkligen inte mycket för världen, skruttig och dan. Men oftast så vinner hur platsen känns över hur den ser ut rent estetiskt för mig. Och den känns Pettsson och Findus i mig. Världens bästa känsla?

Jag började att göra en lång lista med sådant som jag skulle göra innan semestern. Torka fönstren här, städa där, rensa här och gno där. Men jag kom till slutsatsen att det blir semester ändå. Och prioriterade det viktigaste på listan – bullbaket. Kardemummabullar med marsansås i. De fick svalna på järnspisen innan servering. Tycker om att vara i vårt kök så mycket – speciellt när det luktar nygräddat.

Första gången en liten en fick slicka sleven. “Namnam” sa hon upprepade gånger. Det var bara smör på sleven, men det var helfräsigt att få hålla i den själv och gotta i sig. Sån stortjej hon hunnit bli, bara på någon vecka. Har drömt så mycket om att baka med mina barn, och helt plötsligt så händer det. En liten stjälpreda väl värd sitt smeknamn.

Ute i hönshuset har det varit. Lugnt och samtidigt inte alls någon härlig feeling? Jag ska förklara. Vi umgås med hönsen i massor nu, Loppan älskar ju att pyssla om dem. Men hela denna hermelin-härva har känts ganska tung. Och två av mina gammhönor har börjat få kalkben. Känns inte alls kul. De flesta ägg äter skatorna upp. Däremot så gör det mig bara mer motiverad att ta tag i mitt projekt – att göra klart hönshuset. Och jo, en hönsbur kommer det att bli så småningom. Jag är så less på att inte kunna skydda höns, kycklingar och ägg från ovälkomna gäster. Men tills vidare försöker jag tänka att allt har sin tid. Och hönsdamerna de lider inte nämnvärt av tillvaron.

Bettan bestämde sig för att lägga sig och ruva på ägg. Jag som inte skulle ha några mer kycklingar förrän hermelinen är ur världen. Men då mina höns inte varit så ruvsugna så hade jag inte hjärta att stoppa den lilla bebissugne blivande mamman. Ihärdigt ligger hon där i redet, ibland kommer hon ut och skriker utöver sig och vill ha mat NU. Jag bara lyder och skyndar mig fram med extra havre till henne.

Hästarna har det gott på betet. Hovslagaren var här i förra veckan och äntligen har det gått en hel skoning utan tappsko! Hästarna har blivit så himla bra vänner sedan Fapri åkte på sommarlov. De klias och följs åt och pratar med varandra. Det märks att de trivs ihop. En kväll blev russet Brillan sur på min Årvar och skickade honom ur hagen. Jag förstod ingenting, varför de helt plötsligt blev så osams. Men de verkar ha rett ut osämjan och följs återigen åt som ler och långhalm. Skönt. 

Överallt där vi odlar och har rabatter fullkomligt sprutar det ogräs just nu. Kvickrot, tistel, maskroser. Ja allt möjligt man vill undvika. Jag är alldeles öm i handflatorna efter att ha ryckt envisa kvickrötter halva dagen idag. Men till min stora glädje så kommer det både bär och grönsaker för fullt. Potatisblasten har tittat upp och vi drömmer redan om att utöka. En vacker dag.

Min bästa kompis i trädgården är denna smides-ogräsrensare. Jag fick den av mina svärföräldrar i födelsedagspresent. Det är en man här i byn som smitt och tillverkat den. Aldrig haft något så effektivt verktyg i trädgården någonsin!

Ett av mina småprojekt, som egentligen kanske tillhör stallrenoveringen, är denna foderlår. Den ser inte mycket ut för världen här. Men den ska få ett varv med “byggsmörja” och fyllas med häst- och hönsfoder. Sedan ska den få utgöra grunden i vår foderhörna i stallet. Det ska bli ordning och reda och lätt att göra rätt i stallet framöver. Lean-förbättringar kanske det kallas, hehe? Detta är en före-bild, men jag kan skvallra om att efter-bilden kommer bli fantastisk. Vilket lyft det blev med lite smörja på!

Annars då? Loppan har blivit med studsmatta. Hon tycker den är så rolig. Vi fick den av min syster och hennes far. Så himla snällt, och pappan i familjen är lyckligast av allihopa. Jag måste erkänna att jag inte tycker att det är snyggt alls med studsmattor, men oooh så roliga. Jag bara gissar att den kommer att förgylla många sommarlov för Loppan framöver.

Och tillsist. Mitt älskade lilla skruttland. Vad det skänker mig glädje. Jag kan rensa hur mycket ogräs som helst, knäppar kållarver och vattna. Det är värt det, alltihop. Vad odlingen gör med mig och mitt mående är helt fantastiskt. Det är nästan så jag kan likställa det med hästarna och ridningen. Jag blir liksom alldeles till mig, planerar redan vad jag ska så, den dagen jag fortsätter att utöka trädgårdslandet. För en sak är säker – jag är inte ens i närheten av drömmarna som väckts efter dessa månader av odling, men ändock ett steg på väg!

När juni blir juli

Jag känner mig lite som en dum bloggerska ska ni veta. Ni ställer alltid upp i vått och torrt, peppar och hejar och är fantastiska bollplank och vänner här på min internetplats. Men bloggerskan själv, hon lyser med sin frånvaro då och då, domderar alla villkor. Inte en enda tillstymmelse på plan eller riktning eller kontinuitet här inte. Men kul är det, ja äntligen känns det kul igen med både bloggen och Instagrammen, det tog sin tid. Och det får det göra, förstås.

Vi har rullat in i årets sjunde månad. Det ser ut som höst på mina bilder, vi har haft regnrusk och toppluva-väder i några dagar nu. Inte mig emot, egentligen. Men nog känns det lite sådär att täcka kallblodskungen mitt i sommaren. Ikväll är det måndag och ynka tre morgnar till sommarledigt för lilla familjen på backen. Ikväll var det Fredriks tur att natta en liten Loppa, så jag tog mig en härlig ridtur.

Vi har så himla kul nu, Årvar och jag. Han känns fräsch, motiverad och harmonisk. En bra kombination. Vi red rakt in i skogen, genom blåbärsris och kruståtlar. Stockar och stenar. Hans bogar är stela och jag får honom inte riktigt lösgjord. Sedan provade vi volten igen, i skritt och trav. Har en vändplan här i närheten som jag gillar att rida på. Jag tror att jag log hela ridturen. När vi kom ner på byvägen igen hoppade jag av och gick bredvid honom en stund. Älskar att prata om allt och inget med Årvar, en sån god lyssnare.

Sedan pysslade jag på i stallet. Jag minns inte sist det var så kul att ha häst? Det känns äntligen som att jag mäktar med allt. När jag “bara har en” häst att fokusera på. Jag mys-ryser när jag kånkar höpåsar och häst mellan stall och hage. Trivs i stunden. Trots toppluva och täcke på kallblodskungen.

Vår granne är bonde, i år har vi lejt honom för att slå vallen och plasta in den. Det blev sexton balar. Rekordår och jag jublar. Vår andra granne är bara allmänt underbar och har fixat tio balar torrhö åt mig och hans dotter, som har sin ponny hos oss här på backen. Så otroligt skönt att ha det gjort, regnet gör inte ett endaste dugg, på så vis.

Jag går en vända och funderar på gården. Bort med tallarna. Ordna en tjusig häck istället, med en grind ut mot åkrarna & vidderna. Rabatter kring huset. Eller kanske buskar? Eller något annat tjusigt? Gårdsplan i grus och rabattkanter och… Det är så mycket jag drömmer om på denna lilla gård. Vi säger det så ofta nu “Tänk om vi nästa år kan pyssla på mer uuute”. Vi drömmer oss bort till ett färdigt hus, och blickar vidare mot nästa projekt. Men ändå; ingen brådska.

Hur mycket jag än drömmer så är jag så lycklig och tacksam över det vi har. Den där gamla rabatten som Fredriks farmor anlagt en gång i tiden. Den prunkar trots bristen på kärlek varje år. Så troget. Och så pirrar det till i magen. Där, i julikvällen, kantad av mörka regnmoln, så ser jag det så tydligt – liv! Det lyser i köket, tufsiga murgrönor i fönstret. Utemöblerna med rester från en av sommarens alla buketter. Här bor vi, här lever vi. Jag älskar att jag får leva lantliv här, varenda, vareviga dag.

Jag ska aldrig glömma resan vi gjort, resan vi gör. Jag ryser när jag tänker på att det bara är månader bort, innan det också lyser på övervåningen och vi går i hamn efter många års arbete. Jag älskar denna plats så mycket. Med träställningar, lastpalls-trappen, kottarna som rullar runt överallt och påskriset som storknar i sin kruka. Men också drömdörrar, världens finaste syrén, den där kissen som ger mig kurr och kärlek. Min plats på jorden, den innehåller allt man kan önska, och lite till.

Det börjar bli sent, men jag har ännu några grejer jag vill göra innan läggdags. Sliter av duken från ena kål-landet och blir på riktigt häpen. Det växer ju! Jag trodde aldrig, aldrig (!!) att jag skulle kunna åstadkomma detta. Med lite hästskit, lite frön och en del hjärta. Men det växer så det knakar. Grönkål, vitkål och spetskål.

Jag klämmer kålmalslaver. sliter lite tistlar och kvickrot. Lyssnar på tranorna och tänker på livet. Tycker det är hemskt fint att få uppleva detta; ridtur, kattgos, kvällsrunda, squash, grönkål, toppeluva och jordiga fingrar. En helt vanlig måndag, i livet jag kan kalla mitt.

Majdagarna

Dagarna tickar på i maj. Den månaden som brukar vara så härlig – och så äckligt fullspäckad! Plötsligt kommer jag på mig själv att hämta andan på ett sätt som jag tidigare inte gjort i maj. Det är härligt att känna att livet inte snurrar på i alldeles för snabb takt. Trots att dagarna går som i ett pärlband så hinner vi med livet på ett annat sätt än i maj de senaste åren. Det är fokus på renovering och familjeliv. Vi plöjer inga åkrar, sätter inga skogsplantor och kväver oss inte med att hinna med mer än vi borde. Känner sådan kärlek till maj, för första gången på många år. Jag vet inte om det är hemska coronan som faktiskt dragit ner tempot på allt, eller om vi faktiskt blivit klokare av våra erfarenheter med att försöka trå in allt på en och samma månad. Hur som helst, så gillar jag den lugna känslan som hittills spridit sig över gården under maj månad.

Förra lördagen eldade jag upp i bagarstugan på morgonen. Petade in några vedträn under dagen och höll hällen varm. Mot kvällen gräddade vi hemgjord pizza med parmesan, gréveost, skinka, olivolja och tomatsås. Inne i bagarstugan står tiden stilla. Jag njuter av tidsresan när jag gräddar pizzorna. Älskar att spendera tid här, med hucklet på huvudet, radion skvalar P4 och utanför fönstret river isen på sjön. Jag önskar mig så många fler tillfällen här framöver, ensam, och i goda vänners lag.

Bagarstugan är en sådan plats som gör att jag älskar vår gård ännu lite mer. Något jag aldrig tror att vi skulle unna oss att bygga, men som vi njuter av att ha. Förra sommaren ordnade jag en liten rabatt längst ena kortsidan. Och i år har vi ställt dit gjutjärnssoffan och gjutjärnsbordet för många mysiga utefikor. Denna gång var jag själv i bagarstugan. För mig har det varit så himla viktigt att kunna manövrera den själv. Kunna elda och sköta hällen, grädda och fixa och dona. Det kändes omöjligt när vi flyttade hit, men nu har jag hyfsad koll på hur allt fungerar.

Vi har haft lite blåsigare dagar. Då flyger dörrar av gångjärnen och jag vill helst gömma mig inne i Drömmen. Efter åren i lilltorpet när man kunde ligga sömnlös om nätterna när stormbyarna grep tag i huset så känns det tryggt att Drömmen står så stabilt. Vår gamla, skruttiga gård blir fort påverkad av rejäl vind. Främst alla dörrar på ekonomibyggnader som tar stryk. Drömmer om nya dörrar överallt. Som inte är ruttna och faller av väggen för minsta vindpust. Men allt har sin tid. Just nu finns ingen tid för dörrar.

Desto mer tid finns för djuren. Jag och Lo spenderar varje kväll ute hos hönsen och hästarna efter middagen. Fredrik går tålmodigt upp på övervåningen och renoverar. Jag njuter så av kvalitetstiden med Lo. Efter långa arbetsdagar så finns det inget mer befriande än att hoppa in i lantlivsbubblan med Lo. Försöka vara här och nu, även om jag måste erkänna att det är svårt att släppa tanken på jobbet när gränserna mellan privatliv och jobb suddas ut i och med hemmakontoret i coronatider. Jag försöker göra så gott jag kan med att koppla bort tankarna på jobb och vara ~här och nu~. Göra en sak i taget hjälper. Lo hjälper, tackar högre makter för att Lo kom till mig när jag behövde det som mest. Oj vad mitt liv ändrat perspektiv senaste fjorton månaderna. Njuter till fullo av att tulta runt efter dunrumpor och plocka sten i hinkar om kvällarna. Barns förmåga att leva i nuet är fantastisk.

Gårdens kallblodskung mår riktigt gott. Han sköter sig snyggt med nya lille russ-kompisen. Sköter sig mer än snyggt i ridningen och i veckan dammade vi av vagnen och tog oss en skritt-tur runt åkrarna. Har kört två gånger på 1,5 år och fick blodad tand. Varierad träning är vår melodi just nu, för att skona artros-knäna och hålla igång kroppen och knoppen på herrn. Längtar alltid till nästa tillfälle jag hitta på något med honom. Vi har det himla gott just nu. Och det är så vansinnigt skönt att bara ha en häst att fokusera på just nu.

I stallet har vi börjat riva Fapriolas box. En liten stallrenovering stundar. Vi skulle skippa sidoprojekten men tillslut bestämde vi oss för att byta ut boxarna i stallet och flytta hönshuset i år. Det känns som otroligt bra sidoprojekt. För djurens bästa och gårdens helhet. Jag får uppdatera er om hur det går eftersom.

Jag har arbetat vidare med odlingsbäddarna. Skottat närmare fyrtio lass med hästskit och ensilage till det som ska bli en liten grönsaksodling. Aldrig trodde jag att dessa futtiga bäddar skulle kräva så mycket engagemang (och skit!!), men som Fredrik säger: Lika bra att göra det ordentligt från början. Något vi är väldigt less på är “tillfälliga lösningar”. Så som stallet och hönshuset. Missförstå mig rätt, jag har älskat mitt stall och mitt hönshus till döds, det har varit helt rätt i stunden. Men stallet som är byggt av OSB-skivor är inte särskilt hållbart för en 550 kg häst. Börjar se riktigt ledsamt ut (såhär 6 år senare) och hönshuset är väldigt malplacerat och inträngt i ett utrymme vi behöver använda som garage. Så tiden är inne att göra de provisoriska lösningarna permanenta.

Tillbaka till odlingsbäddarna. Jag har satt massor med kål och vattnat idogt solrosor och tomatplantor. Resten sår jag på friland i juni, efter järnnätterna har gett med sig. Tror jag. Njuter i alla fall av att fyra av sex bäddar är helt klara, och snart väntar ett lass med flis på att läggas i gångarna. Det är så kul att arbeta med kroppen!

Slutligen så har fem små dunbollar kläckts och bor nu ute i sadelkammaren. Tänker att jag ska skriva en kyckling-guide så småningom. Det är i alla fall en sådan stämningshöjare att ha de små där ute. Lo fullkomligt löper dit ut så fort hon har chansen och utbrister “Pippi, Piiippi!!” när hon ser på dem. Det är så mysigt att blanda barn och djur.

Hoppas allt är fint med er och att er maj är lika fröjdefull som min är i år. Stor kram till er och ta hand om er i dessa märkliga tider, kram!!

Dagarna som kom & gick

Dagarna som kommer och går, de är de vi kallar livet. Gråa, bruna och beigea april svepte förbi. Fredrik roddar föräldraledighet, mat, städ och renovering med bravur. Jag arbetar heltid med varannan vecka på kontoret och varannan vecka på hemmakontoret i lilltorpet. Direkt jag stängt ihop jobbdatorn så kastar jag mig in i lantlivsbubblan. Jag älskar kvällarna ute på gården tillsammans med Lo. Jag försöker påminna mig hela tiden att livet hemma är livet, det är fort att man dras med i jobbet och glömmer av det viktiga i livet. Så varje jag får jag stryka mig själv på kinden lite. Det går bra, du gör det bra. 

Vi tar en titt på några av sakerna vi pysslat på med under de fyrtiofem dagarna med tystnad, tycker jag.

De senaste fem åren har vi spenderat flera aprilkvällar med att göra SAM-ansökan och momsdeklarationen. Tvi och uusch vad hemskt det är. Det finns inget som river i mig så som pappersluntor, ekonomitermer och excel-ark. Det är som att livet kommer tillbaka varenda gång svärfar hjälpt oss in med den där deklarationen och alla papper är i sin ordning i sin pärm. Det går bättre för varje år, men ändå gör sig klumpen i magen påmind i april varje år.

Dessutom har jag tänkt mycket på mina sociala medier, som jag hintat om förut. Jag gillar inte tiden som skärmarna tar från mig. Jag vet inte om Lo kommer att gilla att glimtar från hennes uppväxt finns dokumenterade för över sjutusen (!) personer på Instagram. Jag får scenskräck ibland, prestationsångest och tycker att allt jag skapar är pinsamt, pinsamt, pinsamt. Tillslut bestämde jag mig för att ta bort alltihop. Men å andra sidan så är det ju fantastiskt med. Kul och kreativt. Så jag kompromissade med mig själv, och bestämde att bloggen hädanefter får vara mitt huvudfokus här på internet. Och jag behöver inte svara på alla kommentarer och engagera mina följare i något, om jag inte känner för det det vill säga, jag får göra det precis som jag vill själv. Och jag behövde faktiskt bara bestämma mig för att inte ta så allvarligt på hela alltet, så kändes det kul igen. Det får vara lite lagom och min Instagram har fått bli privat, så scenskräcken håller sig lite i schack. Jag har inga ambitioner alls att mina kanaler ska växa mer, jag vill bara få vara kreativ utan press, just nu.

I princip varje dag får vi över lite matrester. Det är en mackkant, snutten på gurkan och skrutten på paprikan. Det halvtråkiga salladsbladet. Sedan går Lo och jag ut efter middagen och matar hönsen med det. Jag har aldrig spenderat så mycket tid med hönsen som nu.

I år måste hönshuset flyttas. Men annars så funkar det himla fint, både Fredrik och jag är väldigt förtjusta i att ha dem frigående på gården. Hemtrevliga små trädgårdsmästare.

Små händer som klappar ivrigt när saker är kul, nävar som gräver runt i kornet och välter Kockum-skålen hönsen får mat i. Nävar som senare på kvällen är lortiga, det ger mig en sån go känsla. Älskar lortiga små barn, kan tvätta i all oändighet, om de där nävarna fortsätter att upptäcka.

Lo är snabb nu. Hon hinner överallt och varstans. Skrattar åt de allra märkligaste ting: som när jag gräver med spade eller räfsar med krattan. Förstår inte hur det kan bli roligare, och roligare med en liten för varje månad som går. Vill pausa tiden här och nu, hon är ljuvlig och tycker det mesta är kul.

Vackert och mindre vackert möts på vår gård. Vårens första blomster, några panséer i loppad korg. Trängs med lortiga powerstövlar som ska tvättas upp och packas bort. Men i april, så behövs de fortfarande. Vår vackra drömdrörr möter fasad utan foder. Byggtrappen är inte snygg, men praktisk. Försöker leva med acceptans över vår renoveringsresa istället för att jäkla iväg och se allt som är kvar att göra. Penséerna på byggtrappen kan tyckas vara som att “sminka en gris”. Men hemtrevligt, det kan man eftersträva mitt i byggnationer också.

Fredrik försöker göra något i bygget varje dag. Men vi snor också åt oss tid tillsammans. Helst hänger vi hos djuren. Bästa stället för att få pulsen att sakta av lite. Jag försöker lära mig storheten i att inte alltid vara påväg någonstans, att inte alltid göra saker. Utan också bara vara. Lo älskar djuren och djuren verkar älska Lo.

Hela familjen samlad. Där vi är är också oftast Knut. På ladugårdens baksida råder oftast en härligt lugn. Solvarma hästar som latar sig, vidderna ner mot sjön. Jag tänker bygga om hagen lite i sommar, för att kunna dra skottkärran till gödselstacken här på baksidan, istället för att dra den runt byggnaden. Försöker återigen känna lugnet. Vi haaaar inte bråttom, Isabell. Puh, pust, vad svårt det är att inte vara överallt när våren kommer med så mycket energi.

Varje kväll kryper Knut ihop i fotändan på sängen. Årvar är frisk och kry och hur fin som helst att rida, även om underlaget ute i skogen sviker oss nu, tjällossning här i norr. Jag är tillfreds med djuren på gården. Hästar, höns och katt. Allt som behövs för att hålla gården levande. Och en liten unge förstås, som vill mjuka allt som ser någorlunda lurvigt ut.

Under april har vi försökt göra fint på gården med. Krattat och eldat bort bråte. Fått saker under tak och stökat på.

Bästa sättet att hålla Lo nöjd är att låta henne vara delaktig. Att åka en sväng i skottkärran är det roligaste just nu. 

April bjöd på massor av hemmatid. Tillsammanstid. En liten familj med leriga skor, spåniga pälsar och lortiga små nävar. Har blickat mot himlen och undrat hur världen kan vara så orättvis. Försökt förstå vad som händer ute i världen, om än det varit svårt. Så tacksam för vår bubbla på Backen. Där man mest funderar på flytt av hönshus, momsdeklaration och om hästarnas hage kan flyttas en snutt. Världsliga saker som sociala medier och scenskräck ena dagen, och oro för virus och världen en annan dag. Ja, dagarna som går, de är livet.

Vi ses, min vän

2016 såg mitt liv väldigt annorlunda ut mot för nu. Min första hästkärlek fick somna in och jag började lite smått fundera på att köpa en till häst. Eller en ponny, rättare sagt. Jag extraknäckte på Travskolan i Skellefteå och fick erbjudandet därifrån att köpa en av travskolans ponnys, som var less på att vara i verksamhet och längtade efter ett lugnt pensionärsliv. Jag tackade nej två gånger men blev tillslut övertalad, vilket jag aldrig behövt ångra. I augusti 2016 hämtade vi hem en sockersöt liten pensionär som jag lovade evigt liv på Backen, Näsvallens Fapriola.

I början körde jag Fapri mycket med vagnen och släden. Sprang med henne i släptåg och försökte hålla igång henne så mycket det bara gick. Under vintern 2016/2017 började jag få hjälp av en gullig familj här i byn med ridning. Deras dotter Alva var hästintresserad och jag kände att det kunde vara en bra match för Fapri. Hur less än Fapri var små barn efter åren som läromästare så tog hon sig an Alva direkt. Eller nåväl, hon kunde ha en tämligen sur uppsyn när Alva mötte henne i hagen. Men innerst inne visste nog både Fapri och jag, att Fapri äntligen hittat Sin tjej.

Åren har gått. Alva har skött Fapri varje vecka i tre år. Numera kommer Fapri tjoandes genom hagen och gnäggar/hummar glatt bara hon får syn på Sin tjej. De har blivit oskiljaktiga. Ju mer deras kärlek vuxit, desto mer avstånd har jag tagit från Fapri, våra turer tillsammans har blivit lätträknade och min tid går åt till allt annat som livet har att erbjuda, mitt dåliga samvete över att inte riktigt hinna med Fapri har varit stort senaste året. Så när Alvas mamma frågade om de möjligen kunde få låna Fapri några månader i år, så kunde jag inte säga något annat än Ja! De hör ju ihop de där två.

Det är klart att jag kommer att sakna min fuxfia galet mycket tills hösten är här och hon flyttar hem igen. Men då jag själv fick min första häst just för att vi “hörde ihop”, så är det så självklart för mig. Klart de ska få spendera sommaren ihop. Och i smyg så tänker jag också att det ska bli riktigt skönt med bara en häst att sköta och fundera på i sommar.

Ikväll har jag pussat på den där lilla mulen i massor. Berättat för Fapri att livets bästa sommarlov väntar. Bara någon kilometer bort, tillsammans med en fin islandshäst som också är sommarlovsgäst. Det känns tryggt att ha henne kvar i byn.

När Fapri flyttar hem igen ska jag spana på en ny rockard till henne. Så Lo och jag kan ta skogsturer bakom en go shettisrumpa. Jag tänker att i höst ska jag lägga mer tid på Fapri, och mitt dåliga samvete över att hon inte fått den tid hon förtjänat av min ska stillas. Tills dess, kommer hon ha sin livs bästa sommar, med Sin Alva. Det känns fint att ge henne det, som en tidig tjugofemårspresent, liksom.

(Årvar kommer få sällskap av grannens ponny, no worries!)

(Årvar kommer få sällskap av grannens ponny, no worries!)

Ett lagat & lappat stall

Hej på er, här på Backen råder lugnet efter en kämpig kväll. Loppan har åkt på hög feber efter vaccinationssprutan imorse. Det är skönt att veta vad eländet beror på, såklart, men mammahjärtat är ändå oroligt förstås.

Idag vill jag prata om något jag funderat på ett tag. Idag när jag gjorde de dagliga stallsysslorna: mocka, fylla hö, byta vatten i hinkarna och sopa stallgången så tänkte jag på mitt lilla stall.

Jag hade tänkt skänka er ett inlägg om hur planerna ser ut på att rusta upp stallet. Kanske en första idéskiss om hur lösdriften – så småningom – ska utformas. Men jag hejdar mig där. Det är som att jag försöker mig på en brasklapp då och då, liksom att gardera mig med att prata om planer och drömmar för att slippa visa hur slitna, oorganiserade eller skrotiga vissa delar av gården faktiskt är. Kanske är det en försvarsmekanism jag anammar för att orka med alla tusen och åter tusen projekt vi kommer att ta oss an under vår tid på denna gård?

Stallet då. Min älskade tillflyktsort. 2014, innan vi ens ägde gården, så fick jag tillåtelse av våra hyresvärdar att bygga boxar och hysa in mina två hästar på gården. Sedan gick det fort till handling, jag hävdade fort att “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd”. Och de boxarna byggde min pappa i ett nafs. Men vi insåg första vintern att taket var i lägsta laget för stora Årvar, så redan sommaren därpå (när vi köpt gården) så lyfte vi taket över boxarna. Sedan har det där “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd” sakta förvandlats till att ko-inredningen bilades bort, nytt golv gjöts, ny el drogs, stallet kalkades och lagades med puts. Det är insatt en pappa-tillverkad dörr direkt ut till hästarnas vinterhage. En fin höhäck är ihopsnickrad. En sadelkammare som rymmer alla pryttlar och pinaler är byggd, den är dessutom varmbonad och prick hur härlig som helst att tina upp i. Det är fixat elslingor i vattnet, slang ut till värmebaljan så man slipper bära hinkvis med vatten varje dag.

Ja, varje år har bjudit på stallprojekt. Min pappa har varit en klippa genom allt och hakat på alla mina idéer. Hejat på och också velat att mina hästar ska bo riktigt bra. Trots vårt enorma husprojekt som slukat all vår tid och pengar.

Så i vinter när jag stött på problem i stallet har jag bara velat stänga dörren och aldrig mer gå in igen. Bara förneka att det ens står på gården. Men så fungerar det ju inte. Vi har alltså stött på två problem i vinter. 1. Ventilationen har varit kass. 2. De “provisoriska” boxarna vi gjorde 2014 har börjat se sina bästa dagar.

Första punkten ska åtgärdas under året. Självklart. God ventilation är allt i ett stall. Så länge kör vi på öppna stalldörrar så gott det går. Andra punkten får mig verkligen att vilja riva ut allihopa och bygga nya boxar. Träboxar med något snitsigt “X” eller “Z” på dörren. Men det är så mycket som talar emot mig själv. Vi är eniga om att hästarna ska få gå på lösdrift framöver (när är väldigt oklart), det känns onödigt att renovera i ett stall som knappt ska användas. Samtidigt om jag tänker på mitt egna inlägg om livet. “Jag måste gräva där jag står” snurrar i mitt huvud dagligen. Så när pappa hade en dag över att spendera hos oss så föreslog jag att boxarna skulle lagas.

Sådant är pappa verkligen en stjärna på. Att laga och lappa och hitta lösningar. Spillbitar av OSB-skivor blev uppfräschningen stallet behövde. Väggarna har sakta slagits sönder när hästarna rullat sig i spånet. Små, små hål har tillsammans blivit stora hål som gett mig en klump i magen. “De får inte hinna göra sig illa innan jag åtgärdar detta”. Och det är ju inte svårt, inte svårt alls, att gå loss med skruvdragare och OSB-skivor. Men ibland behövs en hjälpande hand.

Det är verkligen en utmaning för mig att tygla mig själv. Jag är otroligt motiverad när jag väl vill något. Men i min hjärna krockar tankarna. Hur motiverad och engagerad jag än är i stallet och dess utformning så krockar det med tanken om hur jag vill att livet ska levas. Hästarna mår prima, de sover gott i boxarna om nätterna, äter gott hösilage i hagen om dagarna och hittar på äventyr med mig då och då. För att må bra behöver de ingen stallrenovering. För att jag ska må bra behöver jag inte heller någon stallrenovering. Men nog var det gott för hjärtat, att se den där ihoplappade OSB-väggen. En vacker dag så tar vi med all säkerhet tag i stallet och renoverar ordentligt, men fram tills dess ska jag vila i att jag faktiskt har ett stallTänk om jag kunde anamma detta på mer i livet, att tygla mig själv och gräva där jag står. Och ta till en hjälpande hand, då och då.

 

Tunnor & tuggtider

“Det finns inget ont som inte har något gott med sig” brukade mor min säga till mig när jag var yngre. När Årvar fick sina knäproblem i somras så tappade jag motivationen helt. Det är inget jag hymlat om alls, det var sorgligt att tänka sig ett liv utan hästar, men där och då kändes det som enda utvägen. Tack och lov kom jag på bättre tankar, och nu minns jag knappt sist det var så kul med hästar som det är nu. Framöver kommer Årvar behandlas och det känns så bra. Mer om det senare!

Jag har sett på mitt hästintresse som en lök. För varje erfarenhet jag fått och varje grej jag provat på inom hästvärlden så har löken fått ännu ett lager. Löken var väldigt stor och frodig i somras, men jag hade helt glömt bort vad som fanns längst in, under lagren.

I jakten på att göra allt fint och korrekt och “som alla andra” så tappade jag bort kärleken till hästarna. Jag glömde bort varför jag började med hästar när jag var liten och jagade form, skänkelvikningar och bling-bling-utrustning. Jag kan skriva prick hur mycket som helst om detta, och det kommer jag säkert att göra framöver också. Men så kom jag till en punkt att jag frågade mig, “Vad håller jag på med?” för en ynka månad sedan.

Sedan dess har mitt hästintresse blivit brinnande igen och jag försöker verkligen rannsaka mig själv. Hur vill jag spendera tiden med mina hästar och vad är syftet med alltihop? Jag faller alltid tillbaka till kärleken till mina två individer. Och jag vill att de ska ha ett så gott hästliv som det bara går.

Så jag läser på. Nästan allt jag läser om är inga nyheter för mig. Men det är nyttigt att påminna mig själv om vad som är viktigt. Utevistelse, tillgodose tuggbehov, vara sociala med andra hästar. Jag insåg snabbt att mina hästar tuggar för lite, letar mat för lite. De står vid en stor hög med mat och rör inte en fena i onödan. “Slurp” låter det så har fröken shettis och herr kallblodskung sänkt några kilo hö. Bara sådär.

Så jag skapade mig en mobil “tuggtidsförlängare” om jag får döpa den själv. Vi tar en titt! 

Den ser inte mycket ut för världen. Det är en vanlig blå tunna, en sådan man brukar använda för att samla regnvatten, “plastfat” tror jag de heter “på riktigt”. Sedan lånade jag Fredriks skruvdragare med dosborren på och satte igång. Efter en fem-sex hål brann skruvdragaren och jag fick skrattande gå till Fredrik och be honom hjälpa mig. Plasten var hård och borren gick runt, runt för mig. Jag behöver lite mer styrka! Tänk på att det bildas massor med små plastflisor av borrandet, samla upp det och släng i brännbart så det inte hamnar i våra sjöar och vattendrag!

När hålen är klara så är det bara att fylla med grovfoder och hiva ut i hagen!

Årvar älskade sin tunna från första sekund och tyckte den var helfestlig. Fapri däremot var ytterst tveksam och nästan lite rädd för tunnan till en början. Men Årvar fattade galoppen direkt och ut strösslades grovfoder som Fapri kunde dammsuga upp. Precis som jag vill ha det: En kallblodskung som får leka och tänka, och en ponny som får leta mat och dammsuga strå för strå.

Visste du att hästar i det fria spenderar ca 18 h/dygn att leta mat? De går och går och letar och letar. Dessutom har de små magsäckar, känsliga för magsår. För att underlätta ska de helst ha tillgång till mat jämt, men jag har upplevt att mina hästar blir två bollar så fort de lämnas ensamma med en stor bal med hö. Och smällfeta hästar är ju verkligen ingenting en vill ha.

Så jag tänker att detta är liksom lite “gräva där man står”. Det tog en halvtimme och grejerna hade vi hemma. Inte svårare än så!

Men rullar den inte ur hagen då? Jodå, ni har väl förstått att vi bor på en backe ?! Och hästhagen sluttar på sina ställen. Så tunnan har legat lite här och var. Men det har gått bra dagarna det inte är den glättigaste av isar i hagen. Sedan tänker jag att när de får sina “portioner” i hög på marken så står de ju en herrans massa timmar utan mat. Så att den glider ur hagen någon gång ibland känns inte värst. Nyttan den ger överväger helt klart!

Rekommenderar starkt – tuggtidsförlängaren!

Rörelseglädje för alla

Det är lite märkligt att skriva blogg utan läsare. På ett vis är det så rackarns skönt att ha bloggen för mig själv än så länge. Ibland känns det som jag borde förklara mig när jag lägger ut saker för de som läser. Som att jag ibland vill berätta att tankarna är på annat håll, eller att det ibland känns som att hjärtat är så skört att jag sitter och håller det i handen utanför kroppen. Läste en så klok sak, att jag befinner mig på så många olika platser när jag skriver på detta ställe (både kroppsligt och själsligt liksom), och lika många platser befinner ni er på när ni mottar min text och mina bilder. Jag älskar att skriva en personlig blogg, men vill inte bli privat och skriva om allt som händer och sker i livet. Det hoppas jag att ni är förnuftiga nog att förstå. Jag behöver inte förklara mig, jag vet, men ibland vill jag förtydliga att mitt liv består av så mycket mer än det jag visar upp i sociala medier. Det är ju bara små glimtar ni får se. Så idag, sent en lördagkväll, ska jag skänka er en liten glimt om rörelseglädje, trots att tankarna är på annat håll.

Ibland är livet svårt att få ihop. Kanske har du ett liknande liv som jag? Småbarn, hästar och en sambo som jobbar skift och obekväma tider? Som denna lördag när han är iväg från innan “tuppen gal”-tiden till efter Los läggdags. Då är det svårt att få till träning och ridning och sådana saker tycker jag. Men jag har bästa lösningen för alltihop.

Som denna dag. När jag mer än någonsin behövde en varm hästrygg att sitta på. Och Årvar behöver tappa några envisa kilon. Och jag behövde både endorfiner och solljus på näsan. Och orsakerna var många att ta sig ut. Då inväntar man att bebisen är trött, söver henne i vagnen med en babyvakt nerbäddad i åkpåsen och stövlar bestämt till stallet.

Vädret var perfekt. Som vårvinter fast i början av februari, det tackar jag för. Takdropp och solsken gjorde att jag bara behövde en fleece på mig ute. Sådant gör mig pirrig; det bästa har vi framför oss. Längst ner i hagen, där solen strålade som mest, stod Årvar och njöt. Boxarna blev mockade och höpåsarna packade under morgonbestyren så det var bara att kliva direkt ut i hagen på stallets baksida. Hade en tanke att OM jag så får ihop en minuts ridande, så är min dag gjord. 

En fråga ute i hagen “Vill du med på äventyr?”. En kille som sträcker fram huvet för att få på grimman. Han har blivit sitt positiva och arbetsvilliga jag igen efter att jag tränat honom på hans villkor på senaste. Borstade av några spånflagor som fastnat i pälsen, tog på tränset och var klar på mindre än tio minuter. Med målet inställt på ridningen. När jag kom upp på hästryggen så kände jag redan då att “Yes, nu är dagens lycka gjord”.

Vi plumsade upp ett spår i djupsnön som vi plumsade varv efter varv. Lite serpentiner här och var. Någon halt, igång igen. Fokus på lyhördhet mellan oss. Ge och ta. Allting utspelar sig förstås precis utanför gården, så babyvakten fångar upp eventuella ljud från susande bebis. Vi tog varv efter varv tillsammans och jag känner för varje gång jag släpper kontrollen om ridpassen, och bara fokuserar på rörelseglädjen och att “all träning räknas” att vi kommer närmare varandra. Mina katastroftankar om ridningen som kom i ett paket tillsammans med mammalivet börjar sakta försvinna. De dyker inte upp lika frekvent och stundtals är jag bara här och nu och rider. Och har kul, riktigt kul.

När jag kikar på klockan har vi plumsat runt tillsammans en halvtimme. Det får räcka för idag. Glädjen över att vi kom oss ut. Trots att det egentligen är en sådan dag då ingen ridning brukar bli gjord. Vad kul vi hade, och ribban var ju bara satt till “En minuts ridning”. Att sänka kraven och glädjas över det lilla, det är verkligen min melodi just nu. I månadsskiftet fortsätter utredningen av kroppsliga åkommor hos min kallblodskung, och jag har lovat mig själv att försöka få bort några kilon på honom och hålla honom så gott det bara går fram tills dess. Tänker att dessa relativt korta stunder anpassade efter livet i övrigt kommer att vara det vinnande konceptet för att lyckas!

Tisdagen & Kallgraderna

Granntjejen skickar ett sms om att hyresponnyn behöver extra täcke, det är tjugo minus ute! Jag låter blicken svepa över gården och ner mot sjön, det gnistrar i gryningen. Allt är vackert, men ser bra kallt ut. Jag packar på Lo ullhuvan, stalloverallen med tossor, sticketröja och vantar. Hon kan knappast röra sig många meter med den påpälsningen. Sätter henne på min höft, som så många gånger förr, sedan går vi över gårdsplanen till stallet.

Årvar gnäggar, det är så hemtamt att mötas av varannan morgon. Lo får sitta i sin ladugårdsvagn. Den Fredrik fick åka och hämta i snöyran medan vi fortfarande låg på BB i vårvintras, den vi hittade på ‘Facebook köp & sälj’ för tre hundralappar. Hon tittar alltid storögd när hästarna går ut, det bullrar och klapprar kring dem, festligt och spännande samtidigt för en snart elva månader gammal tjej.

Det biter i kinderna ute. Som alltid när jag skjuter ladugårdsvagnen med Lo i framför mig tillsammans med höpåse som balanseras i vänster hand och ett piggt russ i högerhanden så tänker jag; “Undrar hur det här ser ut?!” och blir full i skratt. Det är underbart att kombinera ett liv med barn och djur, men ibland också full cirkus förstås.

Idag kör vi den snabba versionen av att “göra stallet”. Hästar släpps ut och får mat. Hönsen kollas till och får en skopa mat. Alla djuren behöver en extra dutt foder för att hålla värmen i minus tjugo. Men mina hästar har sådan tjock päls att inget täcke behövs. De riktigt bara myser av kallgrader och riktig vinter.

Knut har skuggat oss hela morgonen. Sitter på någon av boxväggarna och spanar på allt som händer och sker. Springer över gårdsplanen med vind i fluffiga pälsen. När jag tar upp Lo ur vagnen och placerar henne på höften igen så kutar Knut över gårdsplanen och kurar ihop framför dubbeldörrarna. Han lyfter ena tassen och skakar den, som att han försöker säga “Hurru, skynda på nu, jag fryser trampdynorna av mig!”. Så jag skyndar, alltid finns det någon att behaga på vår gård.

Frukost äts. Det är gröt och banan och äggmackor och varm choklad i en salig röra på köksbordet. Någon sitter fortfarande i pyjamas. Mitt i allt kommer farmor. Packar in Loppan i varma kläder och säger “Hejdå, nu gör du precis vad du känner för!”. Så tacksamt att ha en sådan farmor nästgårds.

Jag behöver inte fundera många ögonblick. Ut i stallet igen.

Hästarna har hunnit äta upp morgonhöet. De brummar när jag öppnar stalldörren till baksidan. Frågar om Årvar vill följa med in. Det känns som jag precis kom från stallet, men tiden hinner alltid rusa när man har en liten. När mat ska ätas, blöjor bytas, kläder tvättas och väskor packas. Det är mysiga bestyr. Men nu är det lunchtid och hästtid. Borstar långa vinterpälsen och slitna manen. Stryker över ben och senor för den dagliga checken. Tar på sadeln, spänner tränset. Hoppar upp från stolen ute. “Ptroo, ptroo” säger jag medan han trampar runt. Väntar tills han kommit till ro och står stilla. “Duktig kille”. Sen går vi. Med fjädrande steg.

Jag kan ärligt säga att min hästmotivation legat på noll i många månader i höst och vinter. Tänkte att det är lika bra jag blir utan häst. Det har inte gått som jag önskat och jobbat för. Allt från stall till häst har krånglat. Värst har nästan varit stallkrånglet. Jag besparar er eländet. Bara berättar att så varit fallet, och berättar med ett snett leende att jo, jag tror jag hittat tillbaka till gängorna.

Fortfarande finns en oro att min Å inte har många månader kvar hos mig. Men samtidigt så har jag ingen ork att ta ut något i förskott. Vi får se. Och idag, tisdag, när kallgraderna var på besök, ja då njöt vi ihop. Min hästbästis och jag.

Vi skrittade kravlöst. På långa tyglar. Träffade a’Hjördis å n’Pelle som hälsade glatt. Kisade mot solen. “Ptroo” och han stannar av, lyhörd och frågande “Vad vill du nu, matte?”. Så skritt igen, framåt, framåt. Turen var inte lång och inte mer spännande än så. Men den var vår. Alla stunder som är våra spar jag på just nu.

Jag har sakta men säkert börjat hitta tillbaka till ett sätt att se på hästhållning som tidigare legat mig varmt om hjärtat. Jag kom av spåret lite i jakt på att hästen ska motioneras och aktiveras. Lusten och glädjen tappades bort i måsten och krav på hur en motionsrunda ska se ut. Så vi har dammat av gamla träningsredskap och haft så himla kul ihop. Om kvällarna ligger jag och funderar hur just jag kan bli en bättre hästägare framöver. Vad vi kan erbjuda för att ge hästarna rätta förutsättningarna för att må bra. Älskar ju som bekant att drömma, och drömmen om just vårt liv med hästarna är väldigt levande. Jag tror och hoppas att när huset är helt klart, så ska jag spara slantar till mina fyrbenta ett tag, och förverkliga lite av de där drömmarna.

Hemma på backen igen. Stannar vid stolen jag hoppade upp från. Kliver ner på densamma. Vi går in i stallet och plockar av tränset och sadeln. Årvar går ut i hagen till sin kompis. Vi är båda nöjda.

Sedan är det bara stallsysslorna kvar. Mocka boxarna, tömma skottkärra, tina frusna vattenhinkar och fylla ikea-påsar med hösilage. Årvar gnäggar när han hör hur eftermiddagshöet ställs på sin plats i stallet. Än är det några timmar kvar, men min stora kille kan alltid tänka sig ett mål extra med mat. Kånkar spånbal och fyller spån i boxarna. Sopar bort sista spåren av oss på stallgolvet. Är varm och rosig, glad och nöjd. Frisk luft och solsken är inte att underskatta.