• Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv,  Övervåningen,  Renovering,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo

    Junihelgen

    Vi vaknar upp till fredagsmorgon och min morsdagspresent stod parkerad ute på gården. Fredrik har köpt hem en herrans massa flis till nya delen i trädgården. Vi hade helt andra morsdagsplaner men de ställde jag in tillsist, timmarna i huset känns för värdefulla nu. Istället fick jag flis i massor! Tjoho! Flera har hört av sig och frågat vart vi köper flisen, det är från Fredriks jobb, Martinsons i Bygdsiljum.

    Morgonbestyren gjordes. Först frukost och mata Knut, sedan ut i solen och mata ponnyerna. Loppan tog uppdraget på största allvar.

    Det var varmt och härligt. Solen klappade våra kinder och vi spenderade förmiddagen med hönsen. Loppan springer och pratar med hönsen och har de mest roliga konversationer “Hönsen, kom, leka körragömma!”, “LILLEBRUUUN, ESSAA, ÄÄR NI??”. 

    Det kändes som att det skulle bli en lyckosam dag. Jag var pepp och skulle susa iväg för att luncha och äta glass med några kollegor. Vi väntade på spännande häst-besked och en lång ledig helg låg framför oss. Så hände livet. Vi fick ett besked om sjukdom inom familjen. Ingenting spelar ju någon roll, om inte hälsan är med oss. Så jag valde att lägga undan kameran och bara finnas till. 

    På lördagen fick jag sovmorgon. Så välbehövligt. När jag väl kommit ur sängen vid 08.30 hällregnade det ute. Så vilsamt med sommarregn ändå. Jag skyndade ut för att ge sista frukosten till ponnyerna. Idag var stora flyttdagen, efter en veckas sommarlov uppe hos oss.

    Fy, vad mysigt det varit att ha hästar på gården igen. Men flytten känns rätt och vettig. Vår tid kommer. Det där häst-beskedet i fredags var positivt och gav mig gåshud. Så fint så.

    Hela mitt väsen längtade ut i trädgårdslandet, men hela huset längtade efter en uppfräschning. Så jag och Loppan satte igång med storstädning av köket. Först ut var att skura upp våra skruttiga stolar med såpavatten, byta möbeltassar och torka köksluckor som var så jäkelens dammiga och grisiga. Luckor med profiler är så vackert, men riktiga lortsamlare.

    Så blev klockan tolv. Vi tog ponnyerna i varsitt grimskaft och gick korta vägen ner till grannarna. Släppte de i stora hagen och väntade på reaktioner. Men de bara åt. Såg ut som två gammhästar som alltid delat livet ihop. Men efter en halvtimme eller så gjordes det upp. Ordentligt. Jag höll för ögonen och kände hur ångesten ströp mig när Fapri blev omkullsparkad och Brillan halkade omkull i full galopp. Fy ändå. Men sedan blev det lugnt och de återgick till att vara vänner. Pjuh, hoppas så att de gjort bort uppgörelsen nu.

    Hela familjen var med. Loppan skulle sova men var alldeles för nyfiken på vad som väntade hos grannarna.

    Lördagen fortgick med flera besök av grannarna. Fapri fick en betesreducerare runt mulen för att inte äta ihjäl sig. Fredrik jobbade på där uppe.

    … och det gör han med besked. Min pappa har erbjudit sig att hjälpa oss med lister och sanning, så han jobbar på med foder och dekorlister. Just denna lördagen jobbade Fredrik på själv med golvlister. Jag tycker det blir overkligt fint, kan inte förstå att vi ska få bo här.

    Söndagsmorgon hann det bli också. Fredrik gick upp på övervåningen efter frukost och jag stoppade Loppan i vagnen och rullade ner till grannarna. På vägen vinkade vi åt svärfars får.

    De har fått låna en bit av vår mark så vi har får ända upp till gården. Så otroligt mysigt!

    Vi drog iväg på långtur. Fångesten är total, att släppa gammal ponny på gröngräs innan midsommar kan ju få vem som helst att få hjärtsnörpen. Så vi maxar med motion tills vidare. Kombinerat med munkorg. Ber att det kommer räcka. Det var en ljuvlig tur över gamla västravägen. Omgiven av hundkex, smörblommor och midsommarblomster.

    Efter lunchsovningen gick vi över till svärfars för att få se på “kosläpp”. Jag har hjälpt dem igång med en facebooksida och fotar lite bilder för att lägga upp. Men mest ville vi ju se på glada gänget som skulle entra betet för allra första gången.

    Först blev det kli på kelgrisen Stjärna. Hon är så fin så.

    Det var ett tämligen koooo-lt gäng som fick tillgång till betet. Gräskanten kände lagom för denna härliga trio.

    Farfar/svärfar/bonden fick visa vägen lite…

    Tillslut så. Full fart! Det var så roligt att se, lyckliga kvigor!

    På samma bete går ju tackorna och lammen med. Några kommer för kli och mys. Loppan älskar att sköta alla “bäbä”.

    På kvällen kom kusinerna cyklandes förbi. Kvigorna hade hittat hela vägen upp till oss och Loppan var lyrisk att få träffa någon i hennes storlek efter så många dagar i karantän. Isglass och bus. Hjärtat log över synen.

    När kvällen gick mot natt planterade jag klart i bäddarna. Fyra pallkragar kvar att fylla och planera i, sedan är det klart för nu. Pust. Det här blev större och jobbigare än jag trodde (på grund av allt elakt ogräs). Fredrik var snäll och kärrade ut all flis åt mig också. Påminn mig nästa år: utöka inte, bara njut av att ha det gjort!

    Tänk att för två år sedan fanns inte detta land alls. Nu gror spenaten och kryddorna tar sig för var dag. Jag väntar på rotsaker och blomster. Så spännande att se om det blir något av allt jag sått.

    Idag är det måndag och jag fick åka till barnmorskan och sedan hämta veckans online-handling. Tillslut så kom jag hem och fick landa i lantlivsbubblan igen. Vi susade ner till grannarna med Fapris grejer och firade inflytten med en ridtur.

    Längtar så efter en lugn hemmadag imorgon. Inga storslagna planer, bara fortsatt sommarlovslunk.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Hönsen & hönshilton,  Övervåningen,  Renovering,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo

    Badstranden och Kvickroten

    Godmorgon torsdag! Jag vaknade yr i mössan innan sex imorse, tvååringen i huset är snäppet mer morgonpigg än jag måste jag erkänna.

    Tillslut kom vi igång. Fil och flingor med blåbär och macka med hemägg. Ute gassade solen på.

    Jag fick strålande hjälp vid morgonfodringen. Loppan tyckte vi skulle ge ponnyerna morötter men en ikea-påse med hö fick det bli istället.

    Båda ponnyerna var nöjda med frukostserveringen i skuggan.

    Sedan gick jag och Loppan och shoppade. I lilltorpet har jag sorterat och organiserat (hjälpligt i alla fall) alla kusinärvda och loppade kläder vi samlat på oss. Vi var i behov av mer svala sommarkläder, främst shorts, men kom ner med en stor påse med luftiga klänningar, t-shirts och lite tunna byxor. Resten får vänta på förskolestart i höst. En kulram fick följa med också, lilla Loppan som älskar att räkna!

    Utöver den t-shirt hon hade på sig när vi gick in i lilltorpet adderade hon shorts, klänning och ännu en t-shirt ovanpå. “Lo kan själv”, lät det.

    Vi hade slut lite småsaker vi behövde till lunchen och frukt, så Loppan och jag susade iväg till byns lanthandel. På hemvägen svängde vi förbi byns badplats med. Där var vi alldeles ensamma, inga andra sommarlovsfirare ännu.

    Vi har en så fin badplats. Hyfsat långgrunt och grässtrand (avskyr sand mellan tårna och sand på picknickfilten, det kan inte bara vara jag?). Vattnet, fortfarande högt efter vårfloden.

    Jag tänker mig att jag ska bli picknick-packar-proffs kommande åren. Kunde konstatera att det var nybörjarmisstag att packa filten underst så allt fick hällas ut för att komma åt det vi först behövde, haha. Lo utbrast “Dags att bada, mamma!” så det siktade vi på.

    Men först behövde jag stödfika. Tog med en bulle vi delade på, färdigblandad saft, vatten och kompletterade med vaniljkex på lanthandeln. Är alltid team choklad men nu fanns bara vanilj. Sådana barndomsminnen till dessa kex, visst?

    Men sen, dags att bada! Hon fick hoppa i kusinärvda UV-dräkten vi fyndat i lilltorpet tidigare på morgonen. Jag tryckte in mig i en bikini, hopplockad från min syster och mig själv. Fick en chock när jag såg mig själv i skuggan, så stor magen är! Den känns inte alls så stor!

    Vi kunde konstatera att det var ganska kallt i vattnet och någon var inte så förtjust i småfisken som sökte sig runt våra ben. Men gräva i sanden och gå på bryggan, om och om igen, gick hem!

    Klädbyte nummer tre och hemma på Backen igen. En av idolerna, morfar mötte upp oss. Han satte dekorlister på övervåningen.

    Och jag snodde ihop ett korvkalas på en tio minuter. Enkelt ska det vara, som sagt! Blev en rensning av sånt vi hade liggandes, tre former av korv och melon till efterrätt.

    Lo och Knut lekte och stojade. Overkligt att se på, så glad att de har sån lycka av varandra.

    Barfotafötter mot vår skruttiga uppfart. En bästa, hårig vän och sol i sinne. Vad mer kan man önska?

    Men tiden rusade iväg och det blev dags för lunchvila för liten och lunchvila för mamman. I vanlig ordning; isglass i sängen och slumra. När jag vaknade av värmen fortsatte jag vilandet i hängmattan i rönnbärsbersån.

    När jag väl kom upp ur hängmattan så blev det en kort runda hos djuren. Utfodring av ponnys igen och hönssläpp. Detta är för mig en sådan drömvy. Häst, höns och sommar.

    Lillebrun börjar vara så tjusig. Fullständigt respektlös och superknäpp på ett härligt vis. Hönsen var nog snäppet överhettade för de hade bara lagt ett endaste ägg.

    Jag väckte upp Loppan som sovit längre än lovligt och letade åt lite frön. Palsternacka och morot.

    Kom på att jag ju tänkt plantera tagetes mellan morotsraderna. Oerhört mallig att ha drivit upp mina första små blommor från frön. Så stolt! Loppan var imponerad och ville absolut hjälpa till att gräva hål, sätta i plant och täcka med jord. Och bästa förstås: vattna!

    Ja det grejades på en bra stund. Vattnades kål, lök och donades i landen. När jag ser denna vy undrar jag om vi någonsin kommer få ordning och fint i landet i år. Mitt enda mål är faktiskt att få ordentligt med mat av det vi odlar, men sinnet gillar ju ordning och reda, så jag hoppas det går att snygga till här lite framöver.

    Från hönshuset hördes tre höga vrål följt av kackel i mängder. Jag gick dit för att titta till damerna och de hade bara annonserat att de lagt fler ägg. Frisk luft och matrester var allt de behövde för att visa sådan tacksamhet. Fyra ägg totalt idag.

    När händerna var tvättade och äggen lagda i äggsnurran så smög vi upp på övervåningen för att kika vad pappan och morfar sysslat med idag. I Los rum bygger Fredrik ett platsbyggd skåp med hyllor ovanför, för att dölja vattenfördelaren. Lister, hörnklossar och dekorlister kommer på plats. Så overkligt och så fint.

    Även i hallen satt dekorlister. Så fint med elementen från Lenhovda också. Loppan hade susat iväg till vardagsrummet.

    Hon är så fascinerad av denna trappstol. Hon hjälpte Fredrik att byta golvtassar på den för någon månad sedan och sedan dess utbrister hon stolt “Lo laga den!!!” och grejar på med skruvar och spikar runt den. Lilla renovexringsbebin som börjar bli stora renoveringstjejen.

    I sovrummet var listningen nästan klar. Drömmiga golvet till. Är så nöjd med allt. Dörren in till sovrummet går inte av för hackor heller. En av originaldörrarna, puh, så vacker.

    Sedan följdes kvällen av middag, bokläsning, bus ute på gården och läggning av sommarbarn. Myggbett, skrapsår på knän och mycket att hinna berätta om. Jag slumrade en stund jag med, innan jag bestämde mig för att fortsätta i trädgårdslandet. Ni måste vara less på mitt tjat, men fort går det ju inte direkt vad än jag tar mig för just nu, haha!

    Så en bra stund senare var all kvickrot och tistel borta. Jag vände allihopa med grep. Bra med några extrakilon att använda som tyngd. Jorden såg fin ut, full av mask. Sedan krattade jag ut alltsammans till en jämnare bädd och sådde polka- och rödbetor. Vattnade länge överallt där jag hittills hunnit så och njöt av kvällen. Nästan inga mygg, ljummen luft och storspovshanarna som sjunger och sjunger. Den där ridån av gräs till vänster, förresten? Den ska grävas bort och hallonbuskar ska sättas. Det ska jag be Fredrik göra framöver.

    Ponnyerna fick kvällshö och Fapri lite insektsmedel på sig. Stängde hos hönsen, vattnade lite sommarplantor som inte fått någon plats ännu och tog en paus vid syrenen. Livets blomma. Får inte nog. Drog in junikvällen som gick mot natt långt in i cellerna.

    Sen gick jag in. Fikade orimliga mängder skorpor med marmelad. Älskade, härliga lantliv.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo

    Fapris födelsedag & Sommarlovsbloggning

    Jag har klurat rätt länge på hur jag ska ha det. Med bloggen och instan och sommaren som ligger framför mig. Så kläckte jag idén igår vid lunch. Jag ska sommarlovsblogga. Bara dagboksinlägg från livet, inga guider, inga recept, inga teman. Bara rätt och slätt Livet på backen. Sommaredition. Vi får se hur mycket det blir när bebisen anländer, men jag har som ambition att spara så mycket som möjligt av denna speciella sommar här på min internetplats. Så då kör vi, sommarens första sommarlovsbloggning.

    Onsdag och hela Backen osade av tryckande hetta. Morgonbestyren var avklarade: mata hästar, äta frukost, vattna i trädgårdslandet och bada badbalja ute på gården. Så det hann bli lunch innan jag kläckte idén om sommarlovsbloggningen och började dokumentera dagen. Jag gör det lätt för mig gällande maten just nu, enklast möjligast. Köttsoppa med färdigbredda mackor. Kanske låter motsägelsefullt med soppa mitt i varmaste juni men soppa är helt klart underskattat, så salt och gott. Alltihop inmundigades med morfar och pappan i familjen som tillsammans sätter lister på övervåningen. 

    I fjärran mullrade åskan och solen gick i moln. Vi trodde vi skulle få en ordentlig regnskur, men vi gick bet. Fredrik fick bära in nya fikabänken han snickrat till Loppan under tak (under partytältet vi ställt upp framför huset för listkapning och annat). Loppan, alltid lika arbetsam.

    Jag sövde Lo i vagnen. Hon får sova inne i stallet, där är det svalast på hela gården. Då börjar min tid för vila och återhämtning, men jag kunde bara inte låta bli att fylla en pallkrage först. Solen och den tryckande hettan var tillbaka, ändå mer arbetsvänligt än på kvällen då hela byn är invaderad av mygg.

    Jag drog på gummistövlarna och krattade ihop gammalt hö och halm från hörummet och grundade pallkragen med.

    Sedan klafsade jag iväg bakom lon där vi har vår jordfabrik. Massor med brunnen hästskit. Eller halvbrunnen i alla fall, vi får se hur det går att odla i! En kärra med hö- och halm-bös och en med brunnen skit räcker för att fylla en pallkrage. Det räcker också för att köra helt slut på min stackars kropp.

    Jag letade åt en av vintersådderna: vit rosenskära. Mina vintersådder blev ingen hit alls. Men de små skrala skårorna kom ner i jorden i alla fall.

    Som tur var hade jag sparat halva fröpåsen för att kunna direktså och jämföra resultatet, om vintersådd är värt att fortsätta med.

    Åh ja, nu är jag höggravid. Känner mig vid så gott mod. Så glad att kroppen orkar med den här påfrestningen. Jag ryms knappt i några kläder och varierar mellan typ tre plagg. Jag har fortfarande mycket odling i huvudet. Tänker att jag vill hinna fylla pallkragar så de blir klara under veckan. Men inser att jag också har massor av tomater, chili och gurka som behöver större krukor. Allt hinner jag inte, allt orkar jag inte heller. Men ett litet ryck borde jag ju få till i veckan, ändå.

    Sedan tvättade jag av händerna, la mig i sängen med en isglass och en kudde mellan knäna och slumrade. Min bästa stund för återhämtning just nu. När jag vaknade var det dags för Fredrik att åka på jobbet och Loppan vaknade strax därefter för ytterligare isglass och vätskekontroll tillsammans med morfar som kämpade på med fönstrens salningar.

    Jag packade höpåsar till hästarnas eftermiddagsmål. Att dra skottkärra och hänga i trägårdslandet går bar, men kliva upp och ner för detta lilla släp, hujedamig, då känner jag mig enormt otymplig.

    Jag packade lilla korgen med morötter till Fapri, grönkål och broccoli till Los farmor och faster som båda två bor grannar med oss. Precis som i Bullerbyn. Sedan lockade vi på nyfyllda tjugosexåringen, hon var absolut sugen på en ridtur, ålder och värmen till trots.

    Mitt i allt grejade i stallet kom jag på; hönsen! De har inte fått komma ut ännu! Lite ovant att gå och öppna upp åt dem efter alla månader med fågelinfluensan. Dessutom har vi besök av skator som äter våra ägg om vi släpper ut dem allt för tidigt, så i ren ägg-snålhet får de gå ut på eftermiddagen istället. Loppan hittade “många äggar”.

    Sex stycken för att vara exakt. Inte alls illa för sju hönor. Högsta lantlivsvinsten. Lo höll på och mata hönsen med krossat korn, ärter och majs, och hade knappt tid att gå tillbaka till stallet och Fapri.

    Men tillslut så, med blommor i nävarna och löfte om att hinna rida förbi kusinerna en sväng, så kom hon tjatandes från Höns Hilton.

    Vi “kammade håret”, sprayade insektsmedel och tog på nya, marinblå grimman. Sedan bar det av. Alltid med blommor i nävarna.

    Vi gick ner för Backen, tog vänster där fårhagen tog slut och gick åkervägen till farmor och farfar. Lämnade grönkål och broccoli och blev lovade humle och björnbär i gengäld. Så bra byteshandel. Lo fick med sig mer maskrosor och syrén hon sedan gav till kusinerna, som bor på andra sidan byavägen från farfars gård. Lo slängde sig av hästryggen och sprang iväg och hoppade stundsmatta med kusinerna och hade inga som helst planer på att rida hem igen. Men tillslut så, kom vi oss iväg, hämtade post, sadlade av och serverade eftermiddagshöet till ponnyerna.

    Jag var döhungrig. Gjorde det återigen lätt för mig. Stekte på parisare och dukade ute, knappt utan att duka. Med påskservetter som tallrik och lunchens ursköljda glas. Enkelt, ska det vara.

    Parisare! Är det en norrländsk grej? Eller finns det över hela landet? Så himla gott i alla fall!

    Lo satte i sig en hel. Innan middagen var uppäten hade hon hunnit hoppa ner i badbaljan igen också. Och bjudit bästa vännen, Knut, på en smakbit också. Sällan en stilla minut.

    Så närmade sig klockan läggdags men ingen av oss ville gå in. Så jag satte igång vattenslangen så fick Loppan vattna det lilla jag hunnit så medan jag laddade ännu en pallkrage med bös och skit. Hon var alldeles dyngsur innan vi var klara och jag var alldeles dyngig. Båda lika glada i den där stunden där ute.

    Där slutade dagens dokumentation. Loppan fick varva ner framför barnprogram på datorn medan jag hivade i diskmaskin och tvättmaskinen, gjorde välling, stökade bort i hallen och röjde bort efter en heldag ute. När man bara slänger in saker i hallen utan plan på att ta reda på det. “jag gör det sen”. Vi båda somnade som två små kultingar vid läggningen sedan, jag vaknade halv tio, yr i mössan och stapplade mig runt på gården för att stänga hos hönsen, vattna plant och sätta lite lök i landet. Oh, vilken härlig dag!

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv

    Junidagarna & ledighetslunket

    Jag har gått på ledighet nu. Semester som sedan ska kopplas samman med föräldraledighet. I fredags vek jag igen datorn och sedan dess har jag haft en handfull härliga hemmadagar. Just ikväll landar jag i fåtöljen efter att ha slitigt i trädgårdslandet. Jag håller på att vända landen för att bli av med kvickrot (herregud vad kvickrot vi har!), luktar myggmedel och svett. Håret står på ända och jag är smutsig prick överallt. På rumpan har jag minst femton nya myggbett och inom mig slits jag mellan att vilja gå och sova och vilja dela med mig om livet just nu hr på bloggen. Allt händer samtidigt, det är härligt och intensivt och underbart i ett stort virrvarr. 

    Jag har känt mig salig av ledigheten. Jag har varvat mellan att swisha runt på gården och stöka, städa, förbereda, planera och organisera och att jag hunnit ha riktigt ont i ryggen, känt behov av ordentlig vila och accepterat att vi inte hinner allt vi vill just nu. Nu börjar vi tighta till vår bubbla i alla fall, efter härliga stunder med familj och vänner så ska vi nu stanna hemma, vara bara vi så långt det går. Känns skönt.

    Största förändringen i livet? Det står hästar bakom stallet igen! Min lilla Fapri och grannarnas Brillan. Det innebär fodring, vattning och daglig skötsel igen. Ingenting jag ens kunde i min vildaste fantasi unde drömma om för två månader sedan. Livet blir sällan som man tänkt men det blir alltid bra ändå.

    Ikväll fick de i sig varsin dos maskmedel (apropå förra inlägget om päckel-parasiterna). Vad som sker härnäst måste jag berätta om i ett eget inlägg tror jag bestämt. Vi gör det enklast möjligast. Skilda hagar så de får bekanta sig med varandra några dagar. De får bo ute dygnet runt och grannflickan hjälper mig att packa hö så gott det går. Imorse var jag och Loppan ute och körde Fapri med vagnen. Overkligt härligt att bara gå över gårdsplanen och ta med ponnyn ut på tur.

    Åh ja, jag tog mig absolut vatten över huvudet när jag bestämde mig för att utöka landet med 100% i år. Fasen vad mycket jobb det krävts för att få fjolårets bäddar ok att plantera i. Jag använder en grep och gräver upp kvickrot och tistel jag sedan får dra för hand för att få upp ur jorden. Är alldeles öm i händer och kropp efter kvällens pass. Men nu är all kål utplanterad i alla fall. Det ska nog reda ut sig med resterande odlingsyta också. Målet i år är inte att ha en snygg odling, bara att få en herrans massa mat att äta. Försöker acceptera det och inte överarbeta. Bara få fröna i jorden. Är absolut inte stressad över landet, vill bara ha det gjort så jag får gå in i “påtandet”. Vattna och plocka ogräs. Det känns görbart i sommar mot för nuläget med tunga lyft, många skottkärror med skit och skrufs och jord. Tungt är det. Och ytterst självförvållat. 

    Vi har haft galet varma junidagar så jag jublade när regnet äntligen kom igår. Riktigt sommarregn. Jag la mig och sov i sängen med en kudde mellan knäna. Vaknade yrvaken någon timme senare av att Loppan ropade på mig i babyvakten. Tacksam att hon lunchvilar så bra än så länge. Då spelar de tidiga morgnarna mindre roll. Vi båda behöver slumra mitt på dagen just nu. Men kvällarna, de är mina. Då temperaturen är kompatibel med en höggravid kropp och tankarna känns rensade och klara. Jag går runt och njuter av allt juni bjuder på: lufttorkad tvätt i contortatallen och hundkex intill hästarnas hage när jag ger dem kvällshö. Mmmmh.

    Syrenen håller på att slå ut. Den luktar så gott. Påminner mig om svunna tider och midsommarminnen. I år blir midsommar annorlunda. Det blir bra ändå. 

    Jag slits mellan att vilja hinna allt: Städa och organisera på nedervåningen (hej byggdamm som sprider sig över hela huset, hej bebiskläder som tagits in från lillhuset, hej leksaker och överblivna möbler och överfull tvättstuga). Trädgårdslandet; fylla pallkragar, vända bäddar och plantera. Hästarna; passa på när de är nära och kroppen är fräsch. Vila. Städa övervåningen (här snackar vi byggdamm). Men viktigaste av allt; hälsan. Så det prioriterar jag. Gör de bestyr jag orkar med. Vilar mitt på dagen, och lever ut om kvällarna när Loppan sover och påhejad av myggen kan jag ägna mig åt vad rackarn jag vill.

    Det är en så galet fin tid nu. Även om jag upprepar det om och om igen; hur mycket vi kan hitta på att göra. Så lovar jag er att här bor ingen stress i år. Vi är lugna som filbunkar och ser först och främst till att våra två småskruttar har det bra. Allt annat är sekundärt och hinns med, förr eller senare.

    Nu ska jag sova, längtar redan efter att få vakna upp till ännu en härlig junidag. Det är så himla himla fin tid nu!

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv

    Slädturen

    Det var onsdag och allra sista dagen på min ledighet innan rutiner, jobb och vardag drog igång igen. Fredrik och Loppan hänger kvar i ledighetslunket ett tag till, men jag skulle fira avnjuta min allra sista lediga dag för jullovet.

    Jag var faktiskt lite pirrig när jag ställde iordning stallet. Tände upp lysrören och la fram selen i IKEA-påsen som legat undanskuffad i lilltorpet sedan i somras. Rotade fram släden, skaklarna och renskinnet. Sedan tog jag lilla flakbilen och åkte hem till Fapri.

    Vi tog promenaden tillsammans hem till oss på Backen, klev in i stallet och började sätta på seldon till höger och vänster. Ute vid ladugården fick vi på lilla hembyggda släden och Loppan kom ut för en åktur.

    Sedan bar det iväg ner för Backen. Lo skrattade högt. Jag log från öra till öra. Fapri med spetsade öron. Oj så härligt.

    Ut i virvlande snön. Fapri är otroligt snäll och lyhörd att köra. Jag älskar att vi kan ha henne på ett hörn av livet trots att hon inte bor hemma just nu.

    En sväng för att vinka till farmor och farfar innan Loppan skulle sova lunch och jag fick fortsätta färden ensam. Fortfarande med ett stort leende på läpparna. Längtar så tills vi har hästar på gården igen och detta är vår vardag. Tills vidare glädjs jag åt att vi har en hel vinter av slädåkning framför oss.

    Och av alla sätt man kan upptäcka sin egen bygd så kan jag lova er att med häst och släde är det allra, allra bästa.

  • Allmänt,  Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet

    Snipp, snapp, snut, så var sagan om Kallblodskungen slut

    Det är med rödkantade ögon och trött själ jag skriver till er idag. Idag, på årets mörkaste dag, somnade min kallblodskung in. Årvar finns inte mer och saknaden är redan så öronbedövande enorm.

    Jag har levt med vetskapen att vår tid bara är till låns i ett år ungefär. Sedan hans knäproblem uppdagades har varenda dag varit en bonus. Därför är jag lika mycket tacksam som ledsen över vilket långsamt förväl det faktiskt blev.

    …Om vi spolar tillbaka tiden…

    … till 2014. Jag och Fredrik hade precis varit på lyxresa i USA och kryssat i Karibien. Vi tog med oss en enormt viktig lärdom från resan: hur vi ville leva vårt liv. Mitt i allt konsumerande och resande kom vi på det. Ett enkelt liv på landet, tillsammans. Han och jag och en drös med djur. Vi hade visserligen både häst och katt sedan tidigare och fötterna var inte allt för långt från myllan ändå. Men jag minns det så tydligt: vägskälet. Vi kom hem i april och tre veckor senare anlände min nya häst. Första steget mot vårt drömliv.

    Ingenting var självklart. Jag hade precis sökt tjänstledigt och skulle börja pendla till Umeå, 11 mil hemifrån, för att plugga på universitetet. Vi började snegla på att köpa gård och hade väl egentligen inte en susning om vad som skulle bli av oss. Men hästen, han skulle jag ha. Och hästen då? Han var nog klassad som mer vild än tam och stod och väntade på slakteribilen. Men han skulle jag, som sagt, ha.

    Så hem kom han. Jag gick och hämtade honom själv. Tog på nya blåsvarta grimman och fickorna fulla med godis och vandrade 3-4 km hem med honom. Var sjöblöt i svett när jag kom fram till Fredriks föräldrars gård där han skulle få bo. Vi hade haft lite menskiljaktivheter om vilket håll vi skulle gå åt, jag och den 550 kg stora besten jag promt tagit med hem. Så började vår saga där.

    Och vilken saga det blev sedan. Jag var ivrig att påbörja vårt nya liv ihop. Jag red in honom med det stoltaste leendet någonsin. Här var andra ridturen vi tog tillsammans.

    Så enormt många glada minnen. En sån positiv själ. Som älskade att umgås med mig. Jag har alltid förundrats över hans förmåga att visa att han ville vara min. Om Trollfrej (min allra första häst) var allas vår charmiga familjehäst så var Årvar verkligen min häst. Han berörde mig in på djupet.

    Jag räddade honom från slakt 2014 men jag vill påstå att han räddade mig lika mycket. Både från att vara påväg mot helt fel plats i livet. Och den dagen Trollfrej fick somna in, i juli 2016. Aldrig hade jag klarat den påfrestningen om det inte stått en stabil, mjuk och underbar kallblodskung bakom stallet och väntat på mig. Jag minns så väl hur jag satt på stenen ute i vinterhagen och tårarna bara sprutade, med din mule i mitt hår, som alltid. Då vi bestämde att “Nu är det du och jag. Du och jag mot världen, och ingenting ska få skilja oss åt“. Så blev det också. Strax var jag ute och galopperade runt barbacka med repgrimma, åkte på dressyrträningar och lärde oss rida ihop. Vi växte ihop. När jag väntade Lo bar han mig som en ömtålig porslinsfigur, tills jag själv valde att lägga ridbyxorna på hyllan ett tag. När jag var uppe på hästryggen igen efter förlossningen var jag livrädd. Tusen nya katastrof-tankar fick jag med i mamma-paketet. Men Årvar hjälpte mig genom det också. Det var ju han och jag mot världen och ingenting skulle få skilja oss åt

    Men så kom den dagen när magen knöt sig. När det visade sig att min kallblodskung hade problem med knäna hösten 2019. Oj vad det ställde till problem för honom. Stundtals gjorde det väldigt ont för honom och han visade det med ett väldigt tydligt flyktbeteende. Jag var utom mig av sorg och hade bestämt mig för att ta bort honom, när två fantastiskt duktiga vaterinärer fått kika på honom och ingen bättring skett. Så fick jag kontakt med en tredje veterinär som vi fick hjälp av. Och långa vägen tillbaka väntade. “Skynda långsamt och ett steg i taget” heter vårt nya kapitel i livet hävade jag då, i februari 2020. Så har det också varit. Vi gav varandra månader att bygga upp små muskler och trasiga knän igen. Han kändes så kanonfin. Hela sommaren red jag med ett enda stort leende. Han var så genomlycklig och fin.

    Mitt mående har helt klart varit svajigt under detta år, det har till stor del berott på hans mående. Vi sitter liksom ihop, han och jag. Eller vad säger jag … vi satt ihop …

    Så när knäna återigen fylldes med ödem med ledvätska, när tänderna inte riktigt ville tugga maten och hålla hullet uppe, när hovarna ville trasa sönder och när nacken verkade göra otroligt ont. När världens mest arbetsvilliga kille inte ville ut på tur längre och berättade för mig att han fått nog. Så tog jag beslutet. Att låta honom somna in.

    Jag har gått i veckor med vetskapen om att han ska somna in. Inte vetat hur jag ska suga musten ur denna tiden mer än att bara klia, borsta, mata med morötter, prata och pyssla om. Och leka förstås, det var alltid vår bästa gren. Oket på mina axlar har varit så tungt, så tungt. Jag har inte kunnat nämna hans namn eller vad som ska ske utan att tårarna bara sprutat.

    Det skulle ju inte sluta nu. Ingenting skulle ju få skilja oss åt.

    Men så blev det tillslut den tjugoförsta december. Årets mörkaste dag. Med ångesten och beslutsamheten som en hård blåknut runt hjärtat. Ögonen svullna av att ha gråtit mig till sömns. Så släppte jag ut honom i hagen en sista gång. Lille ponnykompisen hade flyttat till nytt stall kvällen innan och Årvar åt sitt hö i lugn och ro där han alltid äter sitt morgonhö.

    Han fick borst och kli. Pälsglans i manen och svansen men inte i luggen, för det vet jag att han inte gillar. Fin ska man vara när man ska till hästhimlen. Tusen pussar och ett och ett halft kilo morötter. Och hö i högar tillsammans med alla kärleksförklaringar. Han förstod vad som var på gång. Röda veterinärbilen som rullar upp för backen. Gulliga veterinären som gör allt för att sista minutrarna i livet ska bli fina. Fredrik som febrilt försöker ordna gårdsplanen ohalkig och hålla om otröstlig sambo som håller på att gå i tusen bitar.

    Jag säger “Sov gott killen”, så somnar han in. Med en stilla suck. Hans vackra, vackra huvud mot den kritvita snön. Så stilla, så värdigt. Och allt som finns kvar är ett krossat hjärta och en sliten marinblå grimma på en krok i stallet. Så skiljs vi åt ändå. På årets mörkaste dag. Och några minuter senare vänder det och börjar det gå mot ljusare tider. Och jag ser symboliken i det och tillåter mig att vara prick hur ledsen som helst. Min älskade, fantastiska kallblodskung.

    Moe Årvak
    “Årvar”
    4 juni 2004
    e. Järvsöfaks u. Moe Embla

    För alltid saknad.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet

    Min kära lilla ponny..

    Hon är så söt, min kära lilla ponny. Minns ni att jag har en shetlandsponny? Klart ni gör! Min skäggiga lilla fuxfia, som går under smeknamnen “spåndrottningen”, “skäggiga damen” och det de allra flesta känner henne som: “Fapri”. 

    Fapri och jag var ju kollegor när det begav sig. När jag fick jobba extra på travskolan under universitetsstudierna. Sedan fick jag oväntat lov att låta min första häst, Trollfrej, somna in sommaren 2016 och i samma veva skulle Fapri pensioneras från travskolan. Det hela var egentligen en slump och inte planerat alls, men när hon väl stod hemma på gården, hösten 2016, så kändes det ju självklart. Självklart att det skulle vara just hon som förgyllde livet på Backen. Det kan faktiskt hända att jag tackade nej till att köpa henne både en och två gånget “jag ska ju inte ha någon shettis!”, vilken tur att jag ändrade mig!

    I början så körde jag henne mycket och sprang eller cyklade med henne i släptåg. Ofta fick hon gå som handhäst när jag och Årvar var ute på skogstur. Vi hade så kul. Men i takt med att skolan och framtida arbete (skrev exjobb samtidigt som jag praktiserade) tog allt större plats i livet för mig kombinerat med renoveringen som ökade i omfattning så dök en familj i byn upp. Det visade sig att dottern i familjen var hästfrälst och de hade så smått börjat se sig om efter en ponny att sköta om. Alla pusselbitar föll på plats och Fapri fick sin Alva. Alva kom varje vecka i flera år och skötte Fapri. Hon red och höll igång henne. Och det bästa av allt? Fapri ääääälskade henne. För när man är en gammal bestämd fux-dam så duger inte vem som helst ska ni ha klart för er.

    Sommaren 2019 flyttade grannarnas ponny in hos oss. Så när familjen i byn frågade om de kunde få låna Fapri under sommaren så tvekade jag inte ens. Jag vet ju, att Fapri trivs bäst med Alva i hela världen. Och Årvar, han har ju sällskap ändå.

    Så har sommaren passerat. Fapri har haft världens bästa sommar. Hon är i en sån rysligt fin form för att vara tjugofem år gammal och verkar trivas toppen med att bo på lösdrift. Så när jag fick frågan om Fapri kunde få stanna några månader till hos familjen så var det återigen inget att fundera på.

    När livet hänt för mig så har Fapri alltid hamnat i andra hand. De stunderna jag har i stallet och i skogen har jag uteslutande ägnat åt Årvar. Mitt ständigt dåliga samvete har förföljt mig och jag har grämt mig så mycket över att jag inte kan ge henne det hon förtjänar just nu.

    Till min stora lycka så bor Fapri på gångavstånd. Anstränger jag mig så ser jag henne ute i hagen med sin islandshästkompis ungefär en kilometer bort. Jag rider förbi någon gång i veckan och hälsar på. Ibland följs vi ut på tur allihopa. Det är så mysigt att få “ha kakan och äta den med” när det kommer till Fapri. Jag får fortfarande ha henne i livet, och samtidigt göra henne världens största tjänst när hon får bo hos sin Alva. Få aktiveras, älskas och pysslas om varenda dag. Och när dagen är kommen, så är hon varmt välkommen hem till Backen igen. Min lilla skäggiga dam.

  • Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Hönsen & hönshilton,  Lantliv

    Ledighetslunket & senaste tiden på gården

    Nu är den här, semestern! Så underbart med oceaner av tid att spendera med Lo. Att låta Fredrik jobba på i huset och få jobba på med mina egna småprojekt. Jag har ju knappt bloggat senaste tiden så vi kör en uppdateringsrunda så ni får hänga med på allt som händer här på gården.

    Något jag vill göra varje dag i sommar är att fika. Det behöver inte vara just gofika. Men att sitta nere vid bagarstugan en stund och filosofera varje dag gör så gott för mig. Vi firade in semestern med kardemummabullar, rabarbersaft och mjölk för oss vuxna och köpesklämmis som Lo är himla förtjust i. Varje gång vi sitter där nere och fikar så pratar vi om hur vi ska renovera våra gjutjärnssoffor. Dena ena som vi köpte på Facebook köp & sälj förra sommaren, och den andra som vi fått av mina föräldrar. Bordet till handlade vi från Blocket. Jag är inne på mörkgröna soffor (som vår ytterdörr!) men Fredrik är inne på trärena. Vi får se, helt enkelt!

    Jag älskar vår lilla oas vid bagarstugan. Den är verkligen inte mycket för världen, skruttig och dan. Men oftast så vinner hur platsen känns över hur den ser ut rent estetiskt för mig. Och den känns Pettsson och Findus i mig. Världens bästa känsla?

    Jag började att göra en lång lista med sådant som jag skulle göra innan semestern. Torka fönstren här, städa där, rensa här och gno där. Men jag kom till slutsatsen att det blir semester ändå. Och prioriterade det viktigaste på listan – bullbaket. Kardemummabullar med marsansås i. De fick svalna på järnspisen innan servering. Tycker om att vara i vårt kök så mycket – speciellt när det luktar nygräddat.

    Första gången en liten en fick slicka sleven. “Namnam” sa hon upprepade gånger. Det var bara smör på sleven, men det var helfräsigt att få hålla i den själv och gotta i sig. Sån stortjej hon hunnit bli, bara på någon vecka. Har drömt så mycket om att baka med mina barn, och helt plötsligt så händer det. En liten stjälpreda väl värd sitt smeknamn.

    Ute i hönshuset har det varit. Lugnt och samtidigt inte alls någon härlig feeling? Jag ska förklara. Vi umgås med hönsen i massor nu, Loppan älskar ju att pyssla om dem. Men hela denna hermelin-härva har känts ganska tung. Och två av mina gammhönor har börjat få kalkben. Känns inte alls kul. De flesta ägg äter skatorna upp. Däremot så gör det mig bara mer motiverad att ta tag i mitt projekt – att göra klart hönshuset. Och jo, en hönsbur kommer det att bli så småningom. Jag är så less på att inte kunna skydda höns, kycklingar och ägg från ovälkomna gäster. Men tills vidare försöker jag tänka att allt har sin tid. Och hönsdamerna de lider inte nämnvärt av tillvaron.

    Bettan bestämde sig för att lägga sig och ruva på ägg. Jag som inte skulle ha några mer kycklingar förrän hermelinen är ur världen. Men då mina höns inte varit så ruvsugna så hade jag inte hjärta att stoppa den lilla bebissugne blivande mamman. Ihärdigt ligger hon där i redet, ibland kommer hon ut och skriker utöver sig och vill ha mat NU. Jag bara lyder och skyndar mig fram med extra havre till henne.

    Hästarna har det gott på betet. Hovslagaren var här i förra veckan och äntligen har det gått en hel skoning utan tappsko! Hästarna har blivit så himla bra vänner sedan Fapri åkte på sommarlov. De klias och följs åt och pratar med varandra. Det märks att de trivs ihop. En kväll blev russet Brillan sur på min Årvar och skickade honom ur hagen. Jag förstod ingenting, varför de helt plötsligt blev så osams. Men de verkar ha rett ut osämjan och följs återigen åt som ler och långhalm. Skönt. 

    Överallt där vi odlar och har rabatter fullkomligt sprutar det ogräs just nu. Kvickrot, tistel, maskroser. Ja allt möjligt man vill undvika. Jag är alldeles öm i handflatorna efter att ha ryckt envisa kvickrötter halva dagen idag. Men till min stora glädje så kommer det både bär och grönsaker för fullt. Potatisblasten har tittat upp och vi drömmer redan om att utöka. En vacker dag.

    Min bästa kompis i trädgården är denna smides-ogräsrensare. Jag fick den av mina svärföräldrar i födelsedagspresent. Det är en man här i byn som smitt och tillverkat den. Aldrig haft något så effektivt verktyg i trädgården någonsin!

    Ett av mina småprojekt, som egentligen kanske tillhör stallrenoveringen, är denna foderlår. Den ser inte mycket ut för världen här. Men den ska få ett varv med “byggsmörja” och fyllas med häst- och hönsfoder. Sedan ska den få utgöra grunden i vår foderhörna i stallet. Det ska bli ordning och reda och lätt att göra rätt i stallet framöver. Lean-förbättringar kanske det kallas, hehe? Detta är en före-bild, men jag kan skvallra om att efter-bilden kommer bli fantastisk. Vilket lyft det blev med lite smörja på!

    Annars då? Loppan har blivit med studsmatta. Hon tycker den är så rolig. Vi fick den av min syster och hennes far. Så himla snällt, och pappan i familjen är lyckligast av allihopa. Jag måste erkänna att jag inte tycker att det är snyggt alls med studsmattor, men oooh så roliga. Jag bara gissar att den kommer att förgylla många sommarlov för Loppan framöver.

    Och tillsist. Mitt älskade lilla skruttland. Vad det skänker mig glädje. Jag kan rensa hur mycket ogräs som helst, knäppar kållarver och vattna. Det är värt det, alltihop. Vad odlingen gör med mig och mitt mående är helt fantastiskt. Det är nästan så jag kan likställa det med hästarna och ridningen. Jag blir liksom alldeles till mig, planerar redan vad jag ska så, den dagen jag fortsätter att utöka trädgårdslandet. För en sak är säker – jag är inte ens i närheten av drömmarna som väckts efter dessa månader av odling, men ändock ett steg på väg!

  • Allmänt,  Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Lantliv,  Trädgård, odling & blommor

    När juni blir juli

    Jag känner mig lite som en dum bloggerska ska ni veta. Ni ställer alltid upp i vått och torrt, peppar och hejar och är fantastiska bollplank och vänner här på min internetplats. Men bloggerskan själv, hon lyser med sin frånvaro då och då, domderar alla villkor. Inte en enda tillstymmelse på plan eller riktning eller kontinuitet här inte. Men kul är det, ja äntligen känns det kul igen med både bloggen och Instagrammen, det tog sin tid. Och det får det göra, förstås.

    Vi har rullat in i årets sjunde månad. Det ser ut som höst på mina bilder, vi har haft regnrusk och toppluva-väder i några dagar nu. Inte mig emot, egentligen. Men nog känns det lite sådär att täcka kallblodskungen mitt i sommaren. Ikväll är det måndag och ynka tre morgnar till sommarledigt för lilla familjen på backen. Ikväll var det Fredriks tur att natta en liten Loppa, så jag tog mig en härlig ridtur.

    Vi har så himla kul nu, Årvar och jag. Han känns fräsch, motiverad och harmonisk. En bra kombination. Vi red rakt in i skogen, genom blåbärsris och kruståtlar. Stockar och stenar. Hans bogar är stela och jag får honom inte riktigt lösgjord. Sedan provade vi volten igen, i skritt och trav. Har en vändplan här i närheten som jag gillar att rida på. Jag tror att jag log hela ridturen. När vi kom ner på byvägen igen hoppade jag av och gick bredvid honom en stund. Älskar att prata om allt och inget med Årvar, en sån god lyssnare.

    Sedan pysslade jag på i stallet. Jag minns inte sist det var så kul att ha häst? Det känns äntligen som att jag mäktar med allt. När jag “bara har en” häst att fokusera på. Jag mys-ryser när jag kånkar höpåsar och häst mellan stall och hage. Trivs i stunden. Trots toppluva och täcke på kallblodskungen.

    Vår granne är bonde, i år har vi lejt honom för att slå vallen och plasta in den. Det blev sexton balar. Rekordår och jag jublar. Vår andra granne är bara allmänt underbar och har fixat tio balar torrhö åt mig och hans dotter, som har sin ponny hos oss här på backen. Så otroligt skönt att ha det gjort, regnet gör inte ett endaste dugg, på så vis.

    Jag går en vända och funderar på gården. Bort med tallarna. Ordna en tjusig häck istället, med en grind ut mot åkrarna & vidderna. Rabatter kring huset. Eller kanske buskar? Eller något annat tjusigt? Gårdsplan i grus och rabattkanter och… Det är så mycket jag drömmer om på denna lilla gård. Vi säger det så ofta nu “Tänk om vi nästa år kan pyssla på mer uuute”. Vi drömmer oss bort till ett färdigt hus, och blickar vidare mot nästa projekt. Men ändå; ingen brådska.

    Hur mycket jag än drömmer så är jag så lycklig och tacksam över det vi har. Den där gamla rabatten som Fredriks farmor anlagt en gång i tiden. Den prunkar trots bristen på kärlek varje år. Så troget. Och så pirrar det till i magen. Där, i julikvällen, kantad av mörka regnmoln, så ser jag det så tydligt – liv! Det lyser i köket, tufsiga murgrönor i fönstret. Utemöblerna med rester från en av sommarens alla buketter. Här bor vi, här lever vi. Jag älskar att jag får leva lantliv här, varenda, vareviga dag.

    Jag ska aldrig glömma resan vi gjort, resan vi gör. Jag ryser när jag tänker på att det bara är månader bort, innan det också lyser på övervåningen och vi går i hamn efter många års arbete. Jag älskar denna plats så mycket. Med träställningar, lastpalls-trappen, kottarna som rullar runt överallt och påskriset som storknar i sin kruka. Men också drömdörrar, världens finaste syrén, den där kissen som ger mig kurr och kärlek. Min plats på jorden, den innehåller allt man kan önska, och lite till.

    Det börjar bli sent, men jag har ännu några grejer jag vill göra innan läggdags. Sliter av duken från ena kål-landet och blir på riktigt häpen. Det växer ju! Jag trodde aldrig, aldrig (!!) att jag skulle kunna åstadkomma detta. Med lite hästskit, lite frön och en del hjärta. Men det växer så det knakar. Grönkål, vitkål och spetskål.

    Jag klämmer kålmalslaver. sliter lite tistlar och kvickrot. Lyssnar på tranorna och tänker på livet. Tycker det är hemskt fint att få uppleva detta; ridtur, kattgos, kvällsrunda, squash, grönkål, toppeluva och jordiga fingrar. En helt vanlig måndag, i livet jag kan kalla mitt.

  • Allmänt,  Djuren,  Hästen, ponnyn & stallet,  Hönsen & hönshilton,  Lantliv,  Trädgård, odling & blommor

    Majdagarna

    Dagarna tickar på i maj. Den månaden som brukar vara så härlig – och så äckligt fullspäckad! Plötsligt kommer jag på mig själv att hämta andan på ett sätt som jag tidigare inte gjort i maj. Det är härligt att känna att livet inte snurrar på i alldeles för snabb takt. Trots att dagarna går som i ett pärlband så hinner vi med livet på ett annat sätt än i maj de senaste åren. Det är fokus på renovering och familjeliv. Vi plöjer inga åkrar, sätter inga skogsplantor och kväver oss inte med att hinna med mer än vi borde. Känner sådan kärlek till maj, för första gången på många år. Jag vet inte om det är hemska coronan som faktiskt dragit ner tempot på allt, eller om vi faktiskt blivit klokare av våra erfarenheter med att försöka trå in allt på en och samma månad. Hur som helst, så gillar jag den lugna känslan som hittills spridit sig över gården under maj månad.

    Förra lördagen eldade jag upp i bagarstugan på morgonen. Petade in några vedträn under dagen och höll hällen varm. Mot kvällen gräddade vi hemgjord pizza med parmesan, gréveost, skinka, olivolja och tomatsås. Inne i bagarstugan står tiden stilla. Jag njuter av tidsresan när jag gräddar pizzorna. Älskar att spendera tid här, med hucklet på huvudet, radion skvalar P4 och utanför fönstret river isen på sjön. Jag önskar mig så många fler tillfällen här framöver, ensam, och i goda vänners lag.

    Bagarstugan är en sådan plats som gör att jag älskar vår gård ännu lite mer. Något jag aldrig tror att vi skulle unna oss att bygga, men som vi njuter av att ha. Förra sommaren ordnade jag en liten rabatt längst ena kortsidan. Och i år har vi ställt dit gjutjärnssoffan och gjutjärnsbordet för många mysiga utefikor. Denna gång var jag själv i bagarstugan. För mig har det varit så himla viktigt att kunna manövrera den själv. Kunna elda och sköta hällen, grädda och fixa och dona. Det kändes omöjligt när vi flyttade hit, men nu har jag hyfsad koll på hur allt fungerar.

    Vi har haft lite blåsigare dagar. Då flyger dörrar av gångjärnen och jag vill helst gömma mig inne i Drömmen. Efter åren i lilltorpet när man kunde ligga sömnlös om nätterna när stormbyarna grep tag i huset så känns det tryggt att Drömmen står så stabilt. Vår gamla, skruttiga gård blir fort påverkad av rejäl vind. Främst alla dörrar på ekonomibyggnader som tar stryk. Drömmer om nya dörrar överallt. Som inte är ruttna och faller av väggen för minsta vindpust. Men allt har sin tid. Just nu finns ingen tid för dörrar.

    Desto mer tid finns för djuren. Jag och Lo spenderar varje kväll ute hos hönsen och hästarna efter middagen. Fredrik går tålmodigt upp på övervåningen och renoverar. Jag njuter så av kvalitetstiden med Lo. Efter långa arbetsdagar så finns det inget mer befriande än att hoppa in i lantlivsbubblan med Lo. Försöka vara här och nu, även om jag måste erkänna att det är svårt att släppa tanken på jobbet när gränserna mellan privatliv och jobb suddas ut i och med hemmakontoret i coronatider. Jag försöker göra så gott jag kan med att koppla bort tankarna på jobb och vara ~här och nu~. Göra en sak i taget hjälper. Lo hjälper, tackar högre makter för att Lo kom till mig när jag behövde det som mest. Oj vad mitt liv ändrat perspektiv senaste fjorton månaderna. Njuter till fullo av att tulta runt efter dunrumpor och plocka sten i hinkar om kvällarna. Barns förmåga att leva i nuet är fantastisk.

    Gårdens kallblodskung mår riktigt gott. Han sköter sig snyggt med nya lille russ-kompisen. Sköter sig mer än snyggt i ridningen och i veckan dammade vi av vagnen och tog oss en skritt-tur runt åkrarna. Har kört två gånger på 1,5 år och fick blodad tand. Varierad träning är vår melodi just nu, för att skona artros-knäna och hålla igång kroppen och knoppen på herrn. Längtar alltid till nästa tillfälle jag hitta på något med honom. Vi har det himla gott just nu. Och det är så vansinnigt skönt att bara ha en häst att fokusera på just nu.

    I stallet har vi börjat riva Fapriolas box. En liten stallrenovering stundar. Vi skulle skippa sidoprojekten men tillslut bestämde vi oss för att byta ut boxarna i stallet och flytta hönshuset i år. Det känns som otroligt bra sidoprojekt. För djurens bästa och gårdens helhet. Jag får uppdatera er om hur det går eftersom.

    Jag har arbetat vidare med odlingsbäddarna. Skottat närmare fyrtio lass med hästskit och ensilage till det som ska bli en liten grönsaksodling. Aldrig trodde jag att dessa futtiga bäddar skulle kräva så mycket engagemang (och skit!!), men som Fredrik säger: Lika bra att göra det ordentligt från början. Något vi är väldigt less på är “tillfälliga lösningar”. Så som stallet och hönshuset. Missförstå mig rätt, jag har älskat mitt stall och mitt hönshus till döds, det har varit helt rätt i stunden. Men stallet som är byggt av OSB-skivor är inte särskilt hållbart för en 550 kg häst. Börjar se riktigt ledsamt ut (såhär 6 år senare) och hönshuset är väldigt malplacerat och inträngt i ett utrymme vi behöver använda som garage. Så tiden är inne att göra de provisoriska lösningarna permanenta.

    Tillbaka till odlingsbäddarna. Jag har satt massor med kål och vattnat idogt solrosor och tomatplantor. Resten sår jag på friland i juni, efter järnnätterna har gett med sig. Tror jag. Njuter i alla fall av att fyra av sex bäddar är helt klara, och snart väntar ett lass med flis på att läggas i gångarna. Det är så kul att arbeta med kroppen!

    Slutligen så har fem små dunbollar kläckts och bor nu ute i sadelkammaren. Tänker att jag ska skriva en kyckling-guide så småningom. Det är i alla fall en sådan stämningshöjare att ha de små där ute. Lo fullkomligt löper dit ut så fort hon har chansen och utbrister “Pippi, Piiippi!!” när hon ser på dem. Det är så mysigt att blanda barn och djur.

    Hoppas allt är fint med er och att er maj är lika fröjdefull som min är i år. Stor kram till er och ta hand om er i dessa märkliga tider, kram!!