I början körde jag Fapri mycket med vagnen och släden. Sprang med henne i släptåg och försökte hålla igång henne så mycket det bara gick. Under vintern 2016/2017 började jag få hjälp av en gullig familj här i byn med ridning. Deras dotter Alva var hästintresserad och jag kände att det kunde vara en bra match för Fapri. Hur less än Fapri var små barn efter åren som läromästare så tog hon sig an Alva direkt. Eller nåväl, hon kunde ha en tämligen sur uppsyn när Alva mötte henne i hagen. Men innerst inne visste nog både Fapri och jag, att Fapri äntligen hittat Sin tjej.
Åren har gått. Alva har skött Fapri varje vecka i tre år. Numera kommer Fapri tjoandes genom hagen och gnäggar/hummar glatt bara hon får syn på Sin tjej. De har blivit oskiljaktiga. Ju mer deras kärlek vuxit, desto mer avstånd har jag tagit från Fapri, våra turer tillsammans har blivit lätträknade och min tid går åt till allt annat som livet har att erbjuda, mitt dåliga samvete över att inte riktigt hinna med Fapri har varit stort senaste året. Så när Alvas mamma frågade om de möjligen kunde få låna Fapri några månader i år, så kunde jag inte säga något annat än Ja! De hör ju ihop de där två.
Åh gråter en skvätt för det är så fint när häst och människa hör ihop ❤️
Men verkligen <3 Finns få saker som är så fint som relationen mellan häst och människa <3