Kalasklädseln & hönsmarknadskoftan

Varning för sötchock! I söndags bjöd faster C och svåger M in till trettio+trettiårskalas! Vår lilla älskling klädde upp sig det finaste hon kunde och tog paketet och blombuketten under armen till andra sidan byn.

Jag känner inget behov av att förverkliga mig själv genom Los kläder på något vis. Oftast har hon totalt omatchande, men sköna och bekväma paltor på sig. Det allra mesta kusinärvt och loppat. Men vid finare tillställningar, som trettioårskalas, då åker finstassen på. Som i söndags, när tremänningsärvda (!) strumpbyxor kombinerades med loppad klänning och den finaste koftan jag vet. Hade så gärna velat ha en precis likadan själv.

Jag berättade för er på Instagram om koftan. Det var vår och Lo var två-tre månader när jag och min fina vän Jennifer packade in oss i deras Skoda. Jag var lite pirrig över att åka långt med Lo, elva mil enkel väg skulle vi. Hönsmarknad vid Vindelälven var vårt mål. Vi packade med oss kartonger i massor för att få med oss alla höns vi skulle köpa och Jennifer hade spanat på ankor som skulle med hem också. Målbilden solklar.

När vi kom fram till hönsmarknaden, tjugo minuter efter öppning så fanns inte ett fjäderfä kvar. Vi gick runt med tappade hakor båda två! Tjugo minuter! Förstå vad trendigt det blivit med höns! Men vi samlade oss rätt fort och njöt av utflykten istället. Pratade häst och höns, kikade på hantverk, blommor och kaniner. På ett av marknadens stånd hittade jag de ljuvligaste små bebiskoftorna. Jag stod länge och valde mellan en smutsrosa och denna dimmigt blå koftan. Det visade sig att hon som stickat tröjan bodde i grannbyn! Och var mamma till min fd. klasskompis från högstadiet. Så kul med lokala hantverk!

När vi var nöjda satte vi oss ner med picknickkorgen och sörplade kaffe, åt kexchoklad och moffade bullar. Packade lite snopna in kartongerna igen i bilen. Susade elva mil hem genom Västerbotten igen. Ett roligt minne, helt klart! Även om besvikelsen över hönsen var ganska påtaglig så hade vi sjukt trevligt, och det dröjde inte många veckor innan två ädlingar flyttade in hos Jennifer. Slutet gott.

Sedan hönsmarknadsdagen har koftan hängt framme. Först på lilla rosa knopplisten i lilltorpet, och sedan på mässingknoppen till garderoben i Drömmens sovrum. Tycker den är så fin så jag har velat se på den varje dag. Min lycka blev gjord när lilla Lo äntligen vuxit i den och kunde röja runt hos kusinerna i den finaste kalaskoftan jag vet.