I lilltorpet står kålplantor på tillväxt. Det blir lite smått och gott av ätbara saker. Har ingen förhoppning på skörden, vi provar oss fram och njuter av att ha ett lustfyllt projekt att fundera på mellan varven. Lo spatserar fram på gångarna, det går med flis, var ett himla roligt påfund. Men tillslut blev småfingrarna kalla och tålamodet slut. Hon är så tapper, sköter djuren och hakar på alla våra påhitt. Ibland måste jag stoppa mig att vi inte bara ska vara produktiva och få saker gjort, utan också bara pausa och följa Los riktning. Då går hon helst mellan kycklingarna, hönshuset och hästarna. Om och om igen. Utbrister “Titta, dä!” och pekar på allt möjligt. Hon upptäcker och upplever hela tiden nu. Jag är glad att vi kan ge henne all denna tid hemma.
Hej Isabell,
så ROLIGT att du tänker satsa på din fina blogg och skippa andra sociala medier! Du skriver så bra och visar så fina bilder så t.o.m. jag som är 20 år äldre än du känner igen mig. Vi bor också på landet med djur och två flickor (som nu är tonåringar). Fast i USA. Och jag känner igen varje känsla du beskriver så fint!
Jag är så tacksam över din fina blogg. Stort och smått, allt eller inget!
Frasse
Wow vad häftigt att ha en följare från fjärran land 🙂 Det gör mig riktigt glad! Hoppas ni har det gott i coronatiderna som råder! Tack för din kommentar!