Skapandet av odlingsbäddar

“Ska vi gå ut?” frågar jag efter middagen. Linsgrytan sitter fortfarande runt halva ansiktet på lillan, men det är inget som bekymrar henne. Hon stövlar från köket till farstun och ställer sig vid ytterdörren “Där! Där!” utbrister hon medan hon ivrigt pekar på dörrhandtaget. Jag hjälper henne ner i snickarbyxorna – så otroligt söt liten snickarunge att man smäller av lite. Hon vill alltid, alltid ut.

Väl ute på gården drar alla sitt strå till stacken. Fredriks skruvdragare har brunnit och i väntan på ny så påtar också han på med gårdsgrejer, och låter övervåningen vara så länge. Han har under dagen hämtat hem ett lass med flis från sågen några mil bort, och håller nu ivrigt på att skotta ut rikedomen. För så kändes det att se släplasset med flisen, som en rikedom. Jag gör klart de sista bäddarna. Skottar hästskit så det lackar svett i ryggen och hivar på gammalt hösilage som annars ska komposteras. Lo och Knut, de roar varandra. Alla gör vad de kan.

Jag kan ju inte odla – (än!). Men slafsa runt med hästskit som ändå ska skottas ur hagen och såsa runt med hösilage som ändå ska skottas bort, det går an. Sex bäddar blev det, med kartong i botten. I gångarna la vi allt vi kunde komma åt i pappersform, markduk och flis. Jag blev väldigt nöjd. Det är så skönt att ha projekt som checkas av. Blir klara. Finito. Tillsammans klarar vi allt, men nog är det lite gött när projekten går hyfsat fort också. Inga långdragna renoveringar som tar år till förfogande. Det handlar om dagar och sedan är resultatet på plats. Jag är väldigt nöjd med utfallet!

I lilltorpet står kålplantor på tillväxt. Det blir lite smått och gott av ätbara saker. Har ingen förhoppning på skörden, vi provar oss fram och njuter av att ha ett lustfyllt projekt att fundera på mellan varven. Lo spatserar fram på gångarna, det går med flis, var ett himla roligt påfund. Men tillslut blev småfingrarna kalla och tålamodet slut. Hon är så tapper, sköter djuren och hakar på alla våra påhitt. Ibland måste jag stoppa mig att vi inte bara ska vara produktiva och få saker gjort, utan också bara pausa och följa Los riktning. Då går hon helst mellan kycklingarna, hönshuset och hästarna. Om och om igen. Utbrister “Titta, dä!” och pekar på allt möjligt. Hon upptäcker och upplever hela tiden nu. Jag är glad att vi kan ge henne all denna tid hemma.

Hjärtat blir varmt när jag lyfter på blicken. Gården må vara gammal och skruttig, men den väcks sakta till liv igen. Mitt mål med gården är att fylla den med liv efter alla år av tystnad. Nu hörs tuppens galande blandat med Los jollrande och Fredrik som tålmodigt svarar på alla “Titta, Dä!”. Det är storspovar, tofsvipor och någon bil långt borta som surrar i bakgrunden. Fyller lungorna med majluften och sörjer att kvällen går mot sitt slut. Bevara mig väl vad jag älskar detta lantliv.

2 reaktioner på ”Skapandet av odlingsbäddar”

  1. Hej Isabell,
    så ROLIGT att du tänker satsa på din fina blogg och skippa andra sociala medier! Du skriver så bra och visar så fina bilder så t.o.m. jag som är 20 år äldre än du känner igen mig. Vi bor också på landet med djur och två flickor (som nu är tonåringar). Fast i USA. Och jag känner igen varje känsla du beskriver så fint!
    Jag är så tacksam över din fina blogg. Stort och smått, allt eller inget!
    Frasse

    1. Livetpabacken

      Wow vad häftigt att ha en följare från fjärran land 🙂 Det gör mig riktigt glad! Hoppas ni har det gott i coronatiderna som råder! Tack för din kommentar!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *