Tisdagen & Kallgraderna

Granntjejen skickar ett sms om att hyresponnyn behöver extra täcke, det är tjugo minus ute! Jag låter blicken svepa över gården och ner mot sjön, det gnistrar i gryningen. Allt är vackert, men ser bra kallt ut. Jag packar på Lo ullhuvan, stalloverallen med tossor, sticketröja och vantar. Hon kan knappast röra sig många meter med den påpälsningen. Sätter henne på min höft, som så många gånger förr, sedan går vi över gårdsplanen till stallet.

Årvar gnäggar, det är så hemtamt att mötas av varannan morgon. Lo får sitta i sin ladugårdsvagn. Den Fredrik fick åka och hämta i snöyran medan vi fortfarande låg på BB i vårvintras, den vi hittade på ‘Facebook köp & sälj’ för tre hundralappar. Hon tittar alltid storögd när hästarna går ut, det bullrar och klapprar kring dem, festligt och spännande samtidigt för en snart elva månader gammal tjej.

Det biter i kinderna ute. Som alltid när jag skjuter ladugårdsvagnen med Lo i framför mig tillsammans med höpåse som balanseras i vänster hand och ett piggt russ i högerhanden så tänker jag; “Undrar hur det här ser ut?!” och blir full i skratt. Det är underbart att kombinera ett liv med barn och djur, men ibland också full cirkus förstås.

Idag kör vi den snabba versionen av att “göra stallet”. Hästar släpps ut och får mat. Hönsen kollas till och får en skopa mat. Alla djuren behöver en extra dutt foder för att hålla värmen i minus tjugo. Men mina hästar har sådan tjock päls att inget täcke behövs. De riktigt bara myser av kallgrader och riktig vinter.

Knut har skuggat oss hela morgonen. Sitter på någon av boxväggarna och spanar på allt som händer och sker. Springer över gårdsplanen med vind i fluffiga pälsen. När jag tar upp Lo ur vagnen och placerar henne på höften igen så kutar Knut över gårdsplanen och kurar ihop framför dubbeldörrarna. Han lyfter ena tassen och skakar den, som att han försöker säga “Hurru, skynda på nu, jag fryser trampdynorna av mig!”. Så jag skyndar, alltid finns det någon att behaga på vår gård.

Frukost äts. Det är gröt och banan och äggmackor och varm choklad i en salig röra på köksbordet. Någon sitter fortfarande i pyjamas. Mitt i allt kommer farmor. Packar in Loppan i varma kläder och säger “Hejdå, nu gör du precis vad du känner för!”. Så tacksamt att ha en sådan farmor nästgårds.

Jag behöver inte fundera många ögonblick. Ut i stallet igen.

Hästarna har hunnit äta upp morgonhöet. De brummar när jag öppnar stalldörren till baksidan. Frågar om Årvar vill följa med in. Det känns som jag precis kom från stallet, men tiden hinner alltid rusa när man har en liten. När mat ska ätas, blöjor bytas, kläder tvättas och väskor packas. Det är mysiga bestyr. Men nu är det lunchtid och hästtid. Borstar långa vinterpälsen och slitna manen. Stryker över ben och senor för den dagliga checken. Tar på sadeln, spänner tränset. Hoppar upp från stolen ute. “Ptroo, ptroo” säger jag medan han trampar runt. Väntar tills han kommit till ro och står stilla. “Duktig kille”. Sen går vi. Med fjädrande steg.

Jag kan ärligt säga att min hästmotivation legat på noll i många månader i höst och vinter. Tänkte att det är lika bra jag blir utan häst. Det har inte gått som jag önskat och jobbat för. Allt från stall till häst har krånglat. Värst har nästan varit stallkrånglet. Jag besparar er eländet. Bara berättar att så varit fallet, och berättar med ett snett leende att jo, jag tror jag hittat tillbaka till gängorna.

Fortfarande finns en oro att min Å inte har många månader kvar hos mig. Men samtidigt så har jag ingen ork att ta ut något i förskott. Vi får se. Och idag, tisdag, när kallgraderna var på besök, ja då njöt vi ihop. Min hästbästis och jag.

Vi skrittade kravlöst. På långa tyglar. Träffade a’Hjördis å n’Pelle som hälsade glatt. Kisade mot solen. “Ptroo” och han stannar av, lyhörd och frågande “Vad vill du nu, matte?”. Så skritt igen, framåt, framåt. Turen var inte lång och inte mer spännande än så. Men den var vår. Alla stunder som är våra spar jag på just nu.

Jag har sakta men säkert börjat hitta tillbaka till ett sätt att se på hästhållning som tidigare legat mig varmt om hjärtat. Jag kom av spåret lite i jakt på att hästen ska motioneras och aktiveras. Lusten och glädjen tappades bort i måsten och krav på hur en motionsrunda ska se ut. Så vi har dammat av gamla träningsredskap och haft så himla kul ihop. Om kvällarna ligger jag och funderar hur just jag kan bli en bättre hästägare framöver. Vad vi kan erbjuda för att ge hästarna rätta förutsättningarna för att må bra. Älskar ju som bekant att drömma, och drömmen om just vårt liv med hästarna är väldigt levande. Jag tror och hoppas att när huset är helt klart, så ska jag spara slantar till mina fyrbenta ett tag, och förverkliga lite av de där drömmarna.

Hemma på backen igen. Stannar vid stolen jag hoppade upp från. Kliver ner på densamma. Vi går in i stallet och plockar av tränset och sadeln. Årvar går ut i hagen till sin kompis. Vi är båda nöjda.

Sedan är det bara stallsysslorna kvar. Mocka boxarna, tömma skottkärra, tina frusna vattenhinkar och fylla ikea-påsar med hösilage. Årvar gnäggar när han hör hur eftermiddagshöet ställs på sin plats i stallet. Än är det några timmar kvar, men min stora kille kan alltid tänka sig ett mål extra med mat. Kånkar spånbal och fyller spån i boxarna. Sopar bort sista spåren av oss på stallgolvet. Är varm och rosig, glad och nöjd. Frisk luft och solsken är inte att underskatta.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *