Rörelseglädje för alla

Det är lite märkligt att skriva blogg utan läsare. På ett vis är det så rackarns skönt att ha bloggen för mig själv än så länge. Ibland känns det som jag borde förklara mig när jag lägger ut saker för de som läser. Som att jag ibland vill berätta att tankarna är på annat håll, eller att det ibland känns som att hjärtat är så skört att jag sitter och håller det i handen utanför kroppen. Läste en så klok sak, att jag befinner mig på så många olika platser när jag skriver på detta ställe (både kroppsligt och själsligt liksom), och lika många platser befinner ni er på när ni mottar min text och mina bilder. Jag älskar att skriva en personlig blogg, men vill inte bli privat och skriva om allt som händer och sker i livet. Det hoppas jag att ni är förnuftiga nog att förstå. Jag behöver inte förklara mig, jag vet, men ibland vill jag förtydliga att mitt liv består av så mycket mer än det jag visar upp i sociala medier. Det är ju bara små glimtar ni får se. Så idag, sent en lördagkväll, ska jag skänka er en liten glimt om rörelseglädje, trots att tankarna är på annat håll.

Ibland är livet svårt att få ihop. Kanske har du ett liknande liv som jag? Småbarn, hästar och en sambo som jobbar skift och obekväma tider? Som denna lördag när han är iväg från innan “tuppen gal”-tiden till efter Los läggdags. Då är det svårt att få till träning och ridning och sådana saker tycker jag. Men jag har bästa lösningen för alltihop.

Som denna dag. När jag mer än någonsin behövde en varm hästrygg att sitta på. Och Årvar behöver tappa några envisa kilon. Och jag behövde både endorfiner och solljus på näsan. Och orsakerna var många att ta sig ut. Då inväntar man att bebisen är trött, söver henne i vagnen med en babyvakt nerbäddad i åkpåsen och stövlar bestämt till stallet.

Vädret var perfekt. Som vårvinter fast i början av februari, det tackar jag för. Takdropp och solsken gjorde att jag bara behövde en fleece på mig ute. Sådant gör mig pirrig; det bästa har vi framför oss. Längst ner i hagen, där solen strålade som mest, stod Årvar och njöt. Boxarna blev mockade och höpåsarna packade under morgonbestyren så det var bara att kliva direkt ut i hagen på stallets baksida. Hade en tanke att OM jag så får ihop en minuts ridande, så är min dag gjord. 

En fråga ute i hagen “Vill du med på äventyr?”. En kille som sträcker fram huvet för att få på grimman. Han har blivit sitt positiva och arbetsvilliga jag igen efter att jag tränat honom på hans villkor på senaste. Borstade av några spånflagor som fastnat i pälsen, tog på tränset och var klar på mindre än tio minuter. Med målet inställt på ridningen. När jag kom upp på hästryggen så kände jag redan då att “Yes, nu är dagens lycka gjord”.

Vi plumsade upp ett spår i djupsnön som vi plumsade varv efter varv. Lite serpentiner här och var. Någon halt, igång igen. Fokus på lyhördhet mellan oss. Ge och ta. Allting utspelar sig förstås precis utanför gården, så babyvakten fångar upp eventuella ljud från susande bebis. Vi tog varv efter varv tillsammans och jag känner för varje gång jag släpper kontrollen om ridpassen, och bara fokuserar på rörelseglädjen och att “all träning räknas” att vi kommer närmare varandra. Mina katastroftankar om ridningen som kom i ett paket tillsammans med mammalivet börjar sakta försvinna. De dyker inte upp lika frekvent och stundtals är jag bara här och nu och rider. Och har kul, riktigt kul.

När jag kikar på klockan har vi plumsat runt tillsammans en halvtimme. Det får räcka för idag. Glädjen över att vi kom oss ut. Trots att det egentligen är en sådan dag då ingen ridning brukar bli gjord. Vad kul vi hade, och ribban var ju bara satt till “En minuts ridning”. Att sänka kraven och glädjas över det lilla, det är verkligen min melodi just nu. I månadsskiftet fortsätter utredningen av kroppsliga åkommor hos min kallblodskung, och jag har lovat mig själv att försöka få bort några kilon på honom och hålla honom så gott det bara går fram tills dess. Tänker att dessa relativt korta stunder anpassade efter livet i övrigt kommer att vara det vinnande konceptet för att lyckas!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *