Allmänt

När vi pysslade om “bäbä”

Innan älgjakten, Fredriks comeback på jobbet och alla de gula löven i björkarna så var vi får-vakt för en helg. Som bekant så har Los farmor och farfar en fårgård. Där bor alla “bäbä” ute på lösdrift och lever livets liv. Loppan älskar att hälsa på fåren och pratar nästan dagligen om ullrumporna som faktiskt också bor granne med oss.

Fast vi är grannar så är det en bit att gå. En halv kilometer. Om man inte genar över åkern, och det gör man ju gärna. Speciellt om man får åka snålskjuts på pappas axlar.

Hos farmor och farfar är allting så vackert. Och vilsamt, trots allt arbete som fåren kräver så ligger gården inbäddad i ett lugn. Innan fåren fick mat så pallade vi oss varsitt äpple till mellis. Jag längtar tills våra äppelträd ger frukt.

Lo var blixtsnabb och han rycka upp en morot vid ett obevakat ögonblick. Och i nästa sekund dök Knut upp och ville absolut inte missa skördefesten. Knäppa lilla kisse.

Klappa försiktigt, tugga klart äpplet och sedan: full fart mot fårhagen.

Just denna gång var det inte mycket alls att göra. Vi såg till så alla grupper hade vatten ute på betena och matade nya gänget med ensilage. Det verkar ju vara precis som med höns, de har en tendens att snabbt bli fler – inte oss emot!

Tänk att jag fick uppleva detta

Dagarna susade iväg och plötsligt har snart halva september passerat. Sommaren 2020 är över och vi är, som jag tidigare nämnt, mitt uppe i ett nytt kapitel. Blanka blad i boken om mitt liv fylls sakta med nya erfarenheter. Lo går numera på förskola och Fredrik är tillbaka på sitt arbete. Vi pusslar ihop våra liv så som det ska passa oss och dagarna bara går och går och går. Det är skrämmande hur fort det går. Men samtidigt så njutbart. Den “grå vardagen” är ju det vi kallar livet. Att få ha en vardag är en ynnest, det betyder att vi alla är något sånär friska och krya. Inga stora trauman och kriser. Älskade vardag ändå. Med det sagt så tar vi och kollar oss över axeln och glimtar tillbaka på sommaren. Den som kom och gick precis som ett djupt andetag.

Allt prunkade. Överallt fanns saker att göra på gården och det gjorde mig glad. Jag gillar att pyssla på och greja utomhus. Kvällarna tog slut alldeles för fort och jag passade därför på att låta Årvar beta löst på gården medan jag pysslade med trädgårdslandet. Han är så snäll.

Som vanligt har vi mycket att stå i här hemma. En del saker självförvållat som att sätta äppelträd, men en del saker var rediga “måsten”. Som att stallet börjat mögla och behövde saneras ordentligt. Jag vet inte hur många timmar det blev, i slutändan, puh vad skönt när det var gjort.

Jag hade hela tiden siktet inställt på semestern. Efter världens konstigaste vårvinter och vår. Med flera dödsfall kring oss, då jag började om att arbeta heltid och bebisbubblan sprack. Då jag varannan vecka satt hemma i lilltorpet på en pinnstol och försökte arbeta med dunkande hjärta. Jag tänkte nog hela våren att allt skulle lösa sig efter nästa långhelg. Efter nästa ledighet skulle allt kännas bra. Men vad var det som skavde ens? Vad var det som fick hjärtat att ticka och tankarna att mala? Jag kände mig stundtals som ett vrak. Stundtals så lycklig.

Självmedicinerade med trädgårdslandet och djuren och att jogga. En ridtur fick tankarna att bli klara och fick jag bara nog mycket frisk luft och mjölksyra i benen så kunde jag till och med sova rätt så gott. Men något gnagde i mig. Mitt i allt sommarvackert.

Aldrig har jag spenderat så mycket tid med hönsen som i sommar. Vi har tjavat efter dem dag ut och dag in under hela sommaren, Lo och jag.

Vi var noga med eftermiddagsfikat. Helst ville jag sitta utanför bagarstugan och glo medan vi fikade.

Lyckan blev gjord när vi fick en naturruvad kyckling. Vår allra första. Jag gick in med hjärta och själ för att försöka hålla hermelinen borta från den. Den fick bo i stallet med alla dörrar stängda. I en gallerbur i en hästbox. Fort Knox.

Vi spenderade massor med tid tillsammans. Fredrik, Lo och jag. Jag ville hålla lilla familjeflocken nära. Knappt släppa Lo ur min famn och ångestklumpen över att hon faktiskt skulle börja förskola växte sig enorm. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att jag och Fredrik inte skulle få vara med henne jämt jämt jämt. Rös bara av tanken av hämta och lämna. Jag som brukar kunna ta mig samman kunde knappt nämna förskolan i tal utan att gråta.

Jag vet inte hur många timmar vi spenderat i trädgårdslandet. Varenda en av dem har hur som helst varit välspenderad.

När nästan hela semestern passerat och jag nästan inte kände igen mig själv längre så valde jag att bromsa. På flera plan. Jag visste knappt vad som gnagde i mig och vad som fick hela mig att skava. Men jag visste att jag var tvungen att göra något åt det. Så det gjorde jag. Och då hände det: Jag somnade gott. Slutade gråta så fort jag tänkte på förskolestart och hela jag blev liksom jag igen. Jag tänker mig att jag har en bit kvar. Fortfarande. Men en god bit på väg. Plötsligt kändes en morgon i skogen motiverat – som för att fira livet.

Och sedan har jag mått rätt så bra. Vi har fyllt upp frysen med allt möjligt. Vilket bär-år!

I takt med att jag hittade tillbaka till mig själv så såg jag allt så mycket klarare. Energin kom tillbaka och jag for runt som en virvelvind på gården för att hinna med allt kul jag sett fram emot att göra. Som att städa ur hörummet ordentligt och fika ute i skogen.

Jag har adderat odling till min friskvårdsaktivitet. Ridning är där sedan gammalt. Tankarna blir klara och hjärnan glad när den får skogsbada lite från hästryggen.

Och plötsligt kom den. Inskolningen på förskolan. Och det kändes bara kul. Inte ett endaste dugg skav och gnag över det. I samma veva rullade arbetet igång och jag har fått ett fantastiskt stöd av mina kollegor i höst. Av med hatten och tack och bock. 

Och i takt med att sensommaren rullade in i hösten så summerar jag alltihopa. Jag är så tacksam att jag fått uppleva sommaren 2020. Den har lärt mig så himla mycket. Bland annat hur man lägger schema för förskolan i en app, hur man gör godaste iskaffet, att kvickrot är det jävligaste ogräset som finns och framför allt: om jag inte vårdar Isabell så kommer ingen annan göra det. Det är inte alltid lätt – livet – men det är väldigt vackert. Jag tänker på min kollega jag förlorade i vintras och hennes begravning, hur Lalehs låt “En stund på jorden” berörde mig in i benmärgen. 

” Ja, jag var där. Hur underbart var det, hur underbart var inte det. Jag var nära, jag var nära. Jag var nära, jag var där.”

Och från och med de orden. Och den stunden. Så lovade jag mig själv att aldrig sluta bry mig om mig själv och andra. Att aldrig sluta leva. Att aldrig ge upp min positiva syn på livet. Att aldrig sluta vara tacksam. Att aldrig överskatta vardag. För till syven och sist, så får vi ju bara just det – en stund på jorden – och jag tänker göra allt i min makt till att göra den här lilla stunden precis hur ljuv som helst. Tänk ändå, att jag fick uppleva allt detta i sommar. 

Att få skörda

Jag har aldrig odlat förr. Eller det kanske är en lögn? För jag har visserligen odlat potatis varje år sedan vi flyttade ut på landet. Vissa andra år har jag faktiskt satt både tomatfrön och gurkfrön och ett år fick jag så mycket chili att jag fortfarande har kvar torkad frukt sedan dess. Men det har alltid varit halvhjärtat. Inte har jag kommit ihåg att vattna och rensa ogräs och byta jord. Aldrig har jag njutit av att smutsa ner händerna och sitta ledbruten på knä ute i alla väder. Men i år hände det, jag fick äntligen prova på att odla – på riktigt. I och med det har jag fått skörda på riktigt med.

Hej och välkommen in i den hastiga varianten av trädgårdslandet. Där jag inte orkat trimma runt staketet eller rensat bort ogräset från bäddarna. När jag började om att jobba heltid så fanns plötsligt inte den där outtröttliga energin längre. Och skörda? det får jag ju göra ändå, trots ogräs och otrimmade stängsel.

Roligast att slita upp ur jorden är rödbetorna. Jag hade verkligen noll förhoppningar och förväntningar på dem. Jag har märkt att de växer bättre på den djupare delen av bädden (halva bädden fick några extra lass med hästskit). Så nästa år får jag försöka få lite djup i bädden tror jag bestämt.

Jag lägger in rödbetorna, grillar dem i ungen med olja och salt eller kokar dem och vänder runt i en smörklick. Aldrig har jag smakat godare rödbetor, det är helt enkelt lite godare när man får följa dem från jord till bord. Blasten hamnar i paj, förvälls och fryses in samt torkas som extra godsaker till hönsen i vinter.

Känslan som smyger sig in under huden när man kan hämta ett durkslag med godsaker och gå in. Obetalbar. Känslan när sista moroten slits upp ur bädden är: nästa år måste vi utöka, mycket! Jag vill så gärna lagra och ta tillvara på så mycket det bara går, i år knaprade Loppan i sig alla morötter. Både sommarmoroten och höstsorten som skulle lagras i jordkällaren. Lycklig att vi har en liten som gillar grönsaker.

Varför berättade ingen hur beroendeframkallande odlandet är? Jag drömmer om växthus för tomaterna, ett land med pallkragar och kryddor i massor. Jag drömmer om mer och större, kanske går det att odla på mer otippade delar av gården? I rabatten? kring blivande gårdsplanen? Överallt vill jag ha kål, rödbetor och morötter. Hur kul resan hit än varit så måste jag erkänna att just skörden toppar allt. Speciellt att få dela alltihopa med en 1,5 åring.

Hösten och vilsamheten

Hösten närmar sig. Den är inte här än på långa vägar, än har vi många sommardagar kvar. Men sen kommer den och i år gör den det med full kraft. Loppan ska börja förskola. Fredrik och jag ska tillbaka till våra arbeten och jag får gråten i halsen när jag tänker på inskolning. Vardag ska ta vid och jag funderar redan nu på vad jag vill att livet ska bjuda på framöver. Mitt sommarskav fick mig att inse en sak; hur mycket jag uppskattar att kunna vara här i vår bubbla på Backen. Jag mår så himla bra utav livs-tårtbitarna vi har här. Hästar och ridturer i skogen, trädgårdslandet, hönsen och pysslet de innebär, bakning i vårt fina kök, kvällsrundan runt gården och känslan som vårt nya hem ger oss. Huset med linnedukar, terrakottafärgade krukor och varmvatten i duschen. Så små saker, som får mig att må bra i vardagen.

I slutet av 2019 läste jag en instagrampost om förhoppningar på 2020 hos Eleonor. Om att inte planera in stordåd och ha den vardagligaste vardagen. Precis så vill jag ha det i höst. När veckorna rullar på med rutiner. När veckorna visserligen kantas av tvätt, städ, matlagning, hämtningar & lämningar (!). Men också; slumriga fredagskvällar med enkel mat och mjukisbyxor. Långsamma lördagar med gårdspyssel och tvättmaskin som får vila. Söndagar som är oplanerade och vigs åt att ladda batterier och stryka blonda små lockar bakom ettåringens öra och se vart dagen tar oss. En höst då jag ska se storheten i att göra lite. En höst då bygget ska få fortskrida i ett metodiskt tempo. Då bilen ska få stå i garaget och vi ska vara hemma. Då vi säger nej ibland.

Kanske är det bara ett önsketänkande. Kanske kommer alltsammans gå i ett rasande tempo. Men målbilden är satt, nu är det upp till oss att få till det precis så. Lugnt, metodiskt och lågmält. I takt med att sommaren går mot höst och alla sidoprojekt avslutas så ska jag ta på mig mindre. Lata mig mer och inse storheten i det enkla. Kanske kommer det att bli livets finaste höst, bara vi tillåter oss att landa i den vilsamma tanken?

Jag tror det hänt nu?!

Hej på er från första augustidagen. Jag tror det har hänt nu, att växlarna är längre och tankarna klarare. Semesterlunket är här. Helt plötsligt tacksam över den där renoveringen som jag bara velat glömma i några dagar. Hur är läget med er? Gissar att ni alla njuter av sommaren, och inte har samma lust att läsa bloggar. Men kanske kommer det en resning dag snart? Eller så behövs lektyr till solstolen? I vart fall, så tar vi en titt på hur dagarna sett på på senaste:

Jag har haft en fånig tanke om att jag vill ha mer klänning på mig i sommar. Hittills har jag haft arbetsbrallan på mig vareviga dag. Men senaste veckan så hände det; tre olika klänningar har kommit till användning. Så fint så. Lurar in kroppen i ledighet, går inte arbeta allt för hårt i kjolstyg.

En afton när vi handlat virke och skrivit bil-papper hos mina föräldrar så passade vi på att handla med oss pizza och äta på badstranden i Burträsk. Jag känner mig så skör när jag kollar på Lo i sommar. Så himla stor men ändå så himla, himla liten. Jag vill inte att hon blir en dag äldre, hon är i en så ljuvlig ålder. Och samtidigt kan jag inte låta bli att längta och fundera på hur framtiden med henne kommer att se ut. Kan inte hantera den där lilla handen med pizzaskanten. Min stora, lilla, lilla tjej.

Hemma försökte vi komma ikapp efter regndagarna. Bilar tvättades, hörummet rensades och gräset klipptes. Har aldrig känt en sådan hemmakänsla på gården som nu. Vi har massor med planer för vår gård, men vi har absolut inte bråttom. Projekt kommer vi ha livet ut, i olika omfattning. Här, mellan huset och ladugården vill vi anlägga en stor grusplan. med en tydlig kant mellan gräsmatta och grus. Med rabatter på sidorna. Dörrarna på ladugården behöver bytas ut men återigen – brådska har vi inte. Glädjs åt synen med unge och höns i en salig röra, en drömvy.

Och någonstans mellan alla sidoprojekten så kände jag att. ÄSCH. Det lönnar sig inte att jäkta. Att sitta ner och filosofera med Lo, det är livet. Jag tömde hörummet på gammalt hö och svor åt mig själv. Varför blir jag så disträ ibland? Och låter hur mycket hö gå till spillo istället för att ta tillvara på det? Och varför håller jag inte undan så det aldrig behöver bli helt galet skräpigt. Jag försöker göra små projekt för att underlätta vardagen på gården. Krokar sätts upp här och var, sorterar, slänger och organiserar lite varstans. Det gör så gott för mitt sinne. Det går inte fort med en ettåring i hasorna, men fasen vad underbart det är att ha henne med. Tänk att hon är vår?

Sommarlivet

Det är kväll och jag har tänt lamporna i Drömmen. Jag vet inte om det faktiskt börjat mörkna om kvällarna, eller om det är de regntunga molnen lagt sig som ett lock över himlen. Vi är mitt i sommaren och jag blir lite ledsen när jag tänker på hur fort det går, och hur dåliga vi är på ledighet i vår familj. Vi renoverar i en hiskelig fart. Rensar till loppis, städar, röjer, organiserar. Förbättrar, bygger, river. Vi stryker planerade utflyktsmål och hemestertrippar till förmån för bygga, renovera, organisera. Vi är så medvetna om att vi gör bort oss, men längtan efter att bli klara börjar vara påtaglig. Några dagar till, sedan måste vi dra ner på tempot, och landa i ledigheten lite.

Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vilken pärs. Vad mycket vi gjort. Jag hoppas att vi får möjlighet att landa och njuta av ett lugnare lunk framöver, ett allmänt lugnare liv. Där “skrota på gården” inte innebär bygga, riva, organisera och renovera. Jag längtar efter iskall äppelmust i kristallglas på eftermiddagen. Hängmattan. Sommarklänningarna. Fika och badstränder. Utflykter i skogen och på ängarna. Böcker och glass på trappen till huset. När vila och att söla på hemma ses som något mysigt och inte bara nödvändigt för att orka hålla igång kroppen lite till. Några dagar till, sen så måste vi anstränga oss för att växla ner. Vi säger så.

Annars då? Jag springer med sommarprat eller odlingspoddar i öronen om morgnarna, det är höjdpunkter jag inte vill vara utan. Jag älskar att springa sedan jag insåg att man får stanna när man vill. Det gör jag helst på andra sidan sjön, så jag ser näckrosorna och vår lille gård där på andra sidan. Går förbi odlingen och försöker se om squashen ska blomma varje kväll. Springer som en vettvilling med kläder, prylar, möbler och annat som ska säljas på loppis på lördag. Förfäras över hur mycket grejer vi har.

Längtar efter enkelhet. Mindre prylar, mindre måsten och mindre arbete. Längtar efter en hållbar livsstil. Tänker på elbilar, flygfritt liv, vegetariska recept medan jag river, röjer och organiserar. Kikar på symaskinen och vill lära mig hur den fungerar. Spar tygbitar ifall att. Ifall att vi faktiskt blir klara med renoveringen och kan göra annat än just renovera ett slag.

Jag är så himla nöjd med omgivningen. Med livet. Men ändå finns det saker som bekymrar mig. Den obefintliga harmonin i hästhagen bland annat, då lilla hyresgästen blivit elak mot min fina Å. Två ordentliga hovavtryck från ett argt russ på låret och magen. Törs inte ha dem tillsammans, vill inte låta Årvar stå utan klikompis i hagen. Funderar och tänker hur jag ska lösa allt. Vi äter god mat, glädjs åt Loppans påhitt varje dag och frigör mer tid för renoveringen.

Jag känner mig starkare och mer grundad i marken nu än på hela året. Känns som det var en evighet sedan jag vågade skriva om känslor på min blogg. Internet är läskigt och det finns gott om utrymme att misstolka ord. Jag har alltid haft behovet av att skriva för att må gott. Som att springa, odla och rida. Vilka alla på sina olika sätt är mina andra källor till energi och lust till livet. Så nu skriver jag bara. Tänker att det nog inte bara är jag som älskar sommarlivet, men också har svårt att varva ner, vara ledig och också låta tankarna vila lite. Kanske ska vi göra det tillsammans? Börja dela med oss mer. Istället för att bara dela somriga bilder på lantlivsidyll utan riktig substans. Också prata om hur allt känns.

Och nu. När jag fått lätta på ett trött och lite renoverings-less hjärta så känns det genast bättre. Då säger vi så, lägre växlar och mer äppelmust i kristallglas och skrotande i sommarklänningar framöver.

Paddla kanot i Skellefteälven

Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Swenature AB. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan krav på motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & att det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!

Det var första riktiga sommardagen efter flera dagars ihållande grå moln och regn. Jag rullade in till stan – Skellefteå – med Volvon och kände minst fyra gånger under färden att jag nog måste ha glömt Loppan hemma. Höger i rondellen, direkt höger igen och nästan längst upp på gatan. Jag känner igen vägen väl från gymnasietiden, när jag hängde här så ofta jag hade tid. På gatan står Matilda och väntar förväntansfullt. Hon har precis tagit sin efterlängtade juristexamen och denna dag hade jag ordnat en överraskning för att fira henne!

Vi rullade ytterligare några kvarter innan vi parkerade och gick ner mot älven. Allt efter instruktioner från Peter på Swenature. Så såg vi kanoterna och förrådet han pratat om och började fnittriga – precis som på gymnasietiden – göra iordning alla pryttlar vi behövde.

Vi fick en kod av Peter som ledde till nyckeln till förrådet. Där började vi med att prova ut flytvästar och lägga iordning paddlar och dra fram den lille vagnen vi kunde frakta kanoten på.

Sedan gick färden ner mot älven. Vi skrattade så vi stod dubbelvikta gång på gång. Att det kan vara så kul innan kanoten nått vattnet, liksom. Så fick vi kanoten till strandkanten, hoppade i och gled iväg.

Först såg vi Landskyrkan. Så ståtlig i all prunkande grönska. Vi gled vidare.

Under bron till Kyrkholmen (där jag aldrig varit trots mina 28 år som – nästan – Skelleftebo.

Där drog vi kanoten en bit upp på land och fikade medhavda bullar och drack kaffe. Pratade ikapp. Om framtidsdrömmar. Om dåtid och nutid.

Så gled vi vidare i älven. Vi såg Bonnstan och får på en ö mitt i alltihop. Så oerhört vackert överallt. Jag slogs av hur annorlunda allt blir från vattenperspektivet.

På vägen tillbaka passerade vi näckrosor och en liten fors. Sådant jag inte trodde fanns i älven. Det jag sett från bilen är ju liksom bara en enda stor vattenmassa.

Så kom vi tillbaka där vi startade, vid förrådet och kanoterna. Sa “Skepp o´hoj” och rullade vidare för lunch och loppis. Sådant jag och Matilda älskar att göra – sedan tolv år tillbaka.

Dagens tips, hyr en kanot och ta en sväng i älven! Kontakta Peter HÄR!

När juni blir juli

Jag känner mig lite som en dum bloggerska ska ni veta. Ni ställer alltid upp i vått och torrt, peppar och hejar och är fantastiska bollplank och vänner här på min internetplats. Men bloggerskan själv, hon lyser med sin frånvaro då och då, domderar alla villkor. Inte en enda tillstymmelse på plan eller riktning eller kontinuitet här inte. Men kul är det, ja äntligen känns det kul igen med både bloggen och Instagrammen, det tog sin tid. Och det får det göra, förstås.

Vi har rullat in i årets sjunde månad. Det ser ut som höst på mina bilder, vi har haft regnrusk och toppluva-väder i några dagar nu. Inte mig emot, egentligen. Men nog känns det lite sådär att täcka kallblodskungen mitt i sommaren. Ikväll är det måndag och ynka tre morgnar till sommarledigt för lilla familjen på backen. Ikväll var det Fredriks tur att natta en liten Loppa, så jag tog mig en härlig ridtur.

Vi har så himla kul nu, Årvar och jag. Han känns fräsch, motiverad och harmonisk. En bra kombination. Vi red rakt in i skogen, genom blåbärsris och kruståtlar. Stockar och stenar. Hans bogar är stela och jag får honom inte riktigt lösgjord. Sedan provade vi volten igen, i skritt och trav. Har en vändplan här i närheten som jag gillar att rida på. Jag tror att jag log hela ridturen. När vi kom ner på byvägen igen hoppade jag av och gick bredvid honom en stund. Älskar att prata om allt och inget med Årvar, en sån god lyssnare.

Sedan pysslade jag på i stallet. Jag minns inte sist det var så kul att ha häst? Det känns äntligen som att jag mäktar med allt. När jag “bara har en” häst att fokusera på. Jag mys-ryser när jag kånkar höpåsar och häst mellan stall och hage. Trivs i stunden. Trots toppluva och täcke på kallblodskungen.

Vår granne är bonde, i år har vi lejt honom för att slå vallen och plasta in den. Det blev sexton balar. Rekordår och jag jublar. Vår andra granne är bara allmänt underbar och har fixat tio balar torrhö åt mig och hans dotter, som har sin ponny hos oss här på backen. Så otroligt skönt att ha det gjort, regnet gör inte ett endaste dugg, på så vis.

Jag går en vända och funderar på gården. Bort med tallarna. Ordna en tjusig häck istället, med en grind ut mot åkrarna & vidderna. Rabatter kring huset. Eller kanske buskar? Eller något annat tjusigt? Gårdsplan i grus och rabattkanter och… Det är så mycket jag drömmer om på denna lilla gård. Vi säger det så ofta nu “Tänk om vi nästa år kan pyssla på mer uuute”. Vi drömmer oss bort till ett färdigt hus, och blickar vidare mot nästa projekt. Men ändå; ingen brådska.

Hur mycket jag än drömmer så är jag så lycklig och tacksam över det vi har. Den där gamla rabatten som Fredriks farmor anlagt en gång i tiden. Den prunkar trots bristen på kärlek varje år. Så troget. Och så pirrar det till i magen. Där, i julikvällen, kantad av mörka regnmoln, så ser jag det så tydligt – liv! Det lyser i köket, tufsiga murgrönor i fönstret. Utemöblerna med rester från en av sommarens alla buketter. Här bor vi, här lever vi. Jag älskar att jag får leva lantliv här, varenda, vareviga dag.

Jag ska aldrig glömma resan vi gjort, resan vi gör. Jag ryser när jag tänker på att det bara är månader bort, innan det också lyser på övervåningen och vi går i hamn efter många års arbete. Jag älskar denna plats så mycket. Med träställningar, lastpalls-trappen, kottarna som rullar runt överallt och påskriset som storknar i sin kruka. Men också drömdörrar, världens finaste syrén, den där kissen som ger mig kurr och kärlek. Min plats på jorden, den innehåller allt man kan önska, och lite till.

Det börjar bli sent, men jag har ännu några grejer jag vill göra innan läggdags. Sliter av duken från ena kål-landet och blir på riktigt häpen. Det växer ju! Jag trodde aldrig, aldrig (!!) att jag skulle kunna åstadkomma detta. Med lite hästskit, lite frön och en del hjärta. Men det växer så det knakar. Grönkål, vitkål och spetskål.

Jag klämmer kålmalslaver. sliter lite tistlar och kvickrot. Lyssnar på tranorna och tänker på livet. Tycker det är hemskt fint att få uppleva detta; ridtur, kattgos, kvällsrunda, squash, grönkål, toppeluva och jordiga fingrar. En helt vanlig måndag, i livet jag kan kalla mitt.

Livet på gården på sistone

Livet på landet i maj och juni är: hektiskt, full fart, mycket arbete och alldeles, alldeles underbart.

Min trogna springare har hunnit fylla sexton år. Det trodde jag aldrig i januari när hans knän spökade som mest. Men där står han ute på vallen och är hur självklar som helst. Livet med en häst har varit så ljuvligt, trots att jag saknar lilla shettis-skrutten vår som är på sommarlov så känns det gott att ha fått ge Årvar extra fokus och tid. Min syster var förbi här i dagarna och sa “jag har aldrig sett honom så harmonisk som nu, det liksom kommer ur ögonen på honom! Hela han utstrålar lugn”. Precis så känns det.

Jag var så himla nöjd med vårens kläck av kycklingar. Fyra hönor och en tupp blev det. Helt otroligt. Sedan försvann en av de lavendelfärgade små hönorna, hittade åt henne utan huvud nere på korntegen. Dagen efter försvann min nya lilla favorithöna med helt makalöst gulliga pepparkornsögon. Tredje dagen var lugn. Men fjärde dagen hittade jag den tredje lilla unghönan dödad inne i stallet. Besök av hermelinen. Blir så uppgiven.

Jag vill säga att jag gör allt för mina djur. Så de ska få leva så gott och naturligt som möjligt. Men nu börjar “så gott som möjligt” innebära att spendera vissa delar av dygnet i bur. En rejäl hönsgård kommer att bli verklighet förr eller senare.  Tills vidare tänker jag pausa kycklingar och utökande av hönsbeståndet något och fokusera på att få ordning på hönshuset.

På morsdag packade vi in oss i bilen och åkte till Gråbergs plant. Strosade runt bland fruktträd, perenner och bärbuskar och drömde oss bort till en lummig trädgård. Tillslut packade vi två äppelträd och tre svartvinbärsbuskar i släpet och åkte därifrån. Det blev ett “sockermiron” som Lo fått i doppresent av sin farmor och farfar. Samt ett “Gustavs bästa” som skulle funka fint att göra must på så småningom. Hoppas bina och humlorna ska gilla tillskotten på gården med! I ettårspresent fick Loppan svartvinbärsbuskar av farmor och farfar, de har redan några klasar bär som ska få bli god saft i höst.

Annars så njuter vi av allt som juni erbjuder. Barbackagalopp, kattgos och stå på knä i odlingen och rensa tistlar. 

Stallet har rensats, skrubbats ordentligt, kalkats och målats. Det blir så fint! Återkommer med utförligare redogörelser framöver!

Vi har vattnat och vattnat våra små skötebarn i trädgården. I år fick vi se Los körsbärsträd blomma för första gången. Det var så vackert, så vackert. Jag har absolut inte bråttom med att skapa en trädgård, det får växa fram i takt med att vi har tid att pyssla om den. Men hujedamig vad jag njuter av de små blommor och strån som tittar upp här och var. Skulle vilja skapa en trädgård med gamla robusta växter som gynnar biologisk mångfald. Tänk att ha ett gäng bin också. Så småningom, kanske.

En helg kom storkusin och sov över. Loppan var stormförtjust av att ha en stortjej i huset. Tjejerna var med på invigning av vår nya plog! Vi har köpt en plog tillsammans med svärfar för att kunna bruka vår mark. Fredrik är sådär löjligt glad som man kan bli när man får skaffa en grej man drömt om, som dessutom underlättar livet en del. Nästa år är det dags att så in lite nya vallar, men tills vidare fick vi inviga den genom att skapa ett potatisland. Spänningen var olidlig för de två små kusinerna. Lyckan när de fick åka med en vända runt gården var obetalbar.

Juni har bjudit på varmgrader och mycket tid hemma på gården. Jag har så mycket drömmar och tankar om gården, men kan verkligen vila i att göra en sak i taget i år. Så gott!

Hoppas ni har det hur fint som helst, kram på er!

En morgon i fårstallet

Det var helg på Backen och förutom bygget, djuren och Loppan här hemma så var vi får-vakt! Det händer då och då att vi får sköta svärmor och svärfars får. Det är så mysigt att få klia ullrumpor och lammgosa lite, stillar begäret efter egna får. Loppan är så förtjust i farmors “bäbä”, hon har älskat att spendera helgmornarna i fårstallet.

När vi kommer in i lösdriften så är det ett herrans liv på tackorna, de vill bestämt ha frukost nuu. Lo avvaktar lite i dörröppningen tills de fått sitt kraftfoder och tystnaden lagt sig över ladugården, då stövlar hon in och vill hjälpa till.

Alla hjälper till med små och stora bestyr. Bär vatten, hivar ensilage och sopar på golvet.

De snälla texel-tackorna tuggar tacksamt i sig maten. Det råder stillhet i fållorna och hagarna. Även här råder betestider och det är härligt för oss alla. Lo står utanför fållan och säger gång på gång “där bäbä, där bäbä”, helt uppslukad av de ulliga djuren.

Fredrik är ju uppfödd på bondgård. Med kossor, höns, häst och katter. Fåren kom in i svärmor och svärfars liv långt senare, sedan barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Fredrik är så duktig med djur, och inte heller han kan låta bli en vänlig mule som vill ha lite kli.

De säljer kött från gården på Burträsks saluhall  Där lokala producenter gått ihop och driver tillsammans med mysig butik i hjärtat av Burträsk. Smyger in lite reklam här, om någon i närheten skulle vara intresserad. Köttet är märkt med “Burlins lantbruk”, så makalöst gott med b.la lammsouvas. Dessa får har det så oerhört bra, bättre kött finns inte!

När innebestyren är avklarade, och baggen fått lite kel så lastar vi upp vattenhinkar och Loppan på kärran och kör ner på betet. Fåren håller sig i skuggan, men utanför ligghallarna breder flera hektars bete ut sig. Underbara sommartid.

Fredrik är alltid så snäll. Ställer upp på alla påhitt med hästarna här hemma och fåren hos svärföräldrarna. Kör balar, bär vatten och hjälper till med både det ena och det andra. Han påstår att han skulle kunna vara utan både hästar och får, men jag synar det, jag. En gång bondpojk, alltid bondpojk! Däremot vill han gärna ha egna stutar en vacker dag, en fullt rimlig dröm tycker jag. Så småningom.

Sedan parkerar vi kärret. Fåren har fått mat och vatten och kli och gos. Vi vandrar hem längst grönskande åkrar. Tänk att vi får bo såhär. Bland får, böljande fält och hästar. På vår egna lilla Backe mitt i den västerbottniska sommaren. Drar djupa andetag, jädrar så fint det är nu.