Allmänt

En midsommar att minnas

Vi befinner oss mitt i midsommarhelgen och juni har aldrig varit vackrare. Igår firade vi midsommarafton i grannbyn Ljusvattnet, vi tar en titt på hur det såg ut; När vi packat in all vår packning (såg ut som ett medelstort flyttlass som kom körande) och hälsat på midsommarfirarna så skulle stången kläs och resas. Lo arbetsledde, som man bör

Astrid och Christian bor sådär tappa-andan-fint. På en backe som vetter ut mot byns sjö. Lugnt och skönt. Med ett magiskt odlingsland. Lo hade kul med kompisen A. De kommer följa varandra genom livet de där två, för så småningom börjar de pytte-förskola tillsammans. I skuggan låg deras tredje lille kompis, en månad gamla S och slumrade. Det är så fantastiskt, när ens vänner får smått. Få se dem sno nappar av varandra, riva loss gräs och ge till varandra och sitta och plirigt beskåda sin lilla kompis. Sötnosar!

Årets midsommar bjöd på drömväder. Astrids växthus prunkade. Sist jag var här plumsade jag i snö med Lo på höften in i växthuset och fikade paj så det stod mig ur öronen. Det var i mars, och nu, nu spirar det överallt.

Så tacksam för de där två. Astrid och Nicky. Som jag träffat på jobbet av alla ställen. Vad som än händer, så kommer jag alltid tacka jobbet för de där två. Nicky som jag såg en dag i lunchrummet och tänkte “Hon ser så snäll ut, henne måste jag försöka bli vän med” och Astrid som började på min avdelning, och sitter i båset bredvid mitt. Jag som är halvdålig på att vårda relationer och alltid är så upptagen med djur och bygge och projekt och det ena och det andra, och glömmer bort att hälsa på och höra av mig. Får ha så fina tjejer runt mig. Vilken tur jag har. Nä slut på kärleksförklaringar – kolla utsikten, hörrni!

Vi tog oss en promenad innan middagen. Kikade på fjällkor. Åååh:ade och aaaah:ade. Lo sa “dä, buuu, dä buu” medan hon ivrigt pekade på de vackra djuren. De ser så kloka ut de där fjällkorna. Nu är jag väldigt nöjd med djurantalet på gården ett tag framöver. Men får man drömma (det får man ju) så skulle man ju absolut ha ett litet gäng fjällkor. Det är dessutom Fredriks favoritdjur, efter Knut förstås!

Alla var imponerade, stora som små, av de vackra djuren. Och den fina hagen av hässjevirke. En sådan skulle man haft.

På vägen tillbaka svängde vi förbi Astrids systers kaninungar. Jag smäller av. När jag var liten hade jag en dvärgvädur som jag tävlade i kaninhoppning och ställde ut, avlade fram kaninungar och hade så roligt med mina vänner och deras kaniner. Jag längtar så tills Lo möjligen vill ha en kanin i framtiden. Ska skjutsa henne på varenda kaninhopptävling hon bara kan tänka sig! Just denna lilla grå hade gärna fått bo hos oss på backen, vid närmare eftertanke så kan det där med antalet djur på gården diskuteras, trots allt!

Väl tillbaka på gården blev det femkamp! Kasta stövel och spotta långfil! Jag var absolut sämst, men hade kanske roligast? Eller så hade Lo roligast som rensade kopparna med långfil efteråt. Jag tänker mig att en revansch blir bra i sommar!

Sedan åt vi gott. Beundrade den sovande bebisen som bara var prick hur nöjd som helst, hela långa kvällen. Själv fick vi åka hem lite i förtid då Loppan tyckte festligheterna var lite för spännande och inte ville sova i vagnen. Men vad gör väl det, vilken kanondag vi fick!

Hemma på backen rådde lugnet. Klockan närmade sig elva men gården fullkomligt badade i ljus ändå. Nu vänder det, och blir mörkare igen. Det skrämmer mig lite hur fort det går. Låt mig alltid så här och lukta på syrenen med Lo och en kurrande Knut i famnen. Vill aldrig att denna tid i livet ska ta slut. Vill bara ha mer och mer av detta; roligheter med vänner, småkompisar som tultar runt och slumrar i skuggan, fjällkor, kaninungar och ett lugn över gården som inte infunnit sig på flera år. Snälla juni, sakta ner lite nu.

En utflyktspärla: Gröna Lund!

Detta speciella år kommer att innebära många månader på hemmaplan för oss. I skrivande stund skulle vi egentligen ha varit på Rhodos och firat min far som fyllt jämnt. Vi misströstar inte utan fokuserar istället på att upptäcka vår hembygd – för visst finns det många smultronställen kvar att upptäcka?

I sommar ska jag göra mitt yttersta att visa er roliga grejer att hitta på i Skellefteå kommun, när fokus ska ligga på “hemester” och “svemester” så passar det ju utmärkt att tipsa om lokala pärlor! Och först ut i pärlbandet är en kär plats för oss: Gröna Lund!

Gröna Lund ligger intill Skråmträsket i vår by. Förr i tiden fanns en dansbana i närheten av platsen, som hette just Gröna Lund, men idag är det en trevlig liten rastplats.

Det låter inte mycket för världen – en rastplats – men det är ett fantastiskt litet smultronställe. En perfekt plats för ett picknick-stopp under genomresa, eller ett utmärkt utflyktsmål med familj och vänner om man gillar att grilla korv och fiska abborre.

Nackdelen med platsen är att det både är nära vatten och i närheten av landsvägen där bilarna ofta susar förbi i högre hastigheter, med tanke på att barn ofta hinner vara lite överallt på sådana här ställen. Men ytorna och de avskärmande träden gör området isolerat, och uppsikt på små gullungar ska man ju ha ändå.

Vi tar en titt, på hur en kväll i Gröna Lund kan se ut, tycker jag!

När vi kommer fram till Gröna Lund så packar vi ur bilen. En man på sin motorcykel hälsar glatt på oss – här stannar ofta folk till för att fotografera utsikten, eller sträcka på sig för ett slag. Vi har med muurikkan och har tänkt tillaga korv i massor, Los favoritmat här i världen.

Utanför grillkåtan sträcker träsket ut sig. Vid detta tillfälle har isen precis rivit, och allt känns nytt och outforskat, trots att det är min nionde vår i byn. Kanske är det för att jag får upptäcka allt tillsammans med Lo, som denna vår känns så speciell i mig?

I vedstället finns det gott om torr ved att använda sig utav. Vedstället står mellan grillkåtan och ute-grillplatsen. Det går att äta korv här i alla väder, och under alla årstider. Tändstickorna har vi glömt hemma, så jag får vänta om, medan Lo och Fredrik blåser såpbubblor och kastar småsten i vattnet.

Medan vi inväntar en lugnare eld att ställa muurikkan på så upptäcker vi platsen. Kottar, löv och grus är prick hur spännande som helst när man är liten. Hon rullar runt i snår och ris, utbrister “waow” när bilar eller motorcyklar passerar på landsvägen.

När korven är färdigstekt så får man ändå inte ro att sitta stilla på sittbänkarna, för mycket att upptäcka för en ettåring. Det är svanar på sjön och tranor i skyn.

Vårt bästa tillbehör till grillad korv i bröd är gurkmajonäs. Så himla gott. Helst med rostad lök också, har ni testat? Lo däremot, äter gärna korven för sig och brödet för sig, i någon sorts dubbelfattning.

Fredrik sköljer av matlagningstillbehören på stenarna nere vid sjön. Här kan man ha med kast- eller metspö och få en fisk eller två. En sommar metade vi från båten här utanför, och fick 16 (!) fiskar. Men denna gång har vi inget spö med, istället kikar vi på knoppar som snart ska brista. På vatten som skvalpar mot sten och på flyttfåglar. Så mycket hon fått upptäcka från min höft.

Så börjar det bli dags att åka hem och lägga en liten Loppa för natten. Vi packar in picknickkorgen, muurikkan, bebisen och såpbubblorna i bilen igen. Släcker elden med en skvätt sjövatten och stänger igen dörren till grillkåtan. Brummar hemåt och är överens om en sak – hit kommer vi tillbaka snart igen – detta smultronställe är ett sådant man besöker om och om igen.

Genom hela livet

Hujedamig vilket prövande år det varit hittills. Jag pratar såklart om Corona, om rasism, om hot om missiler och bomber. Om världskonflikter och svajig värld i stort. Men också om att gå hand i hand med döden. Att ta emot tre dödsbesked inom två veckor. Där en kär kollega, en kär bekantskap och en kär familjemedlem alla lämnat jordelivet, alldeles, alldeles, alldeles för tidigt. Jag pratar också om själaskavet som uppstod när mamma-isabell helt plötsligt också skulle vara jobba heltids-isabell. Jisses, vad livet prövat mitt sinne i år.

Jag känner mig nu helare och starkare nu än på länge, och det är förstås då det är lättare att prata om saker som gjort ont. Det är så svårt för mig att öppna upp mig när jag är mitt inne i sorg och skav. Jag tänker på de där tre änglarna, varje dag, tillsammans med en till bunt älskade änglar. Lovar de alla tre, att jag ska göra mitt yttersta för att leva livet. Jag måste leva för dem, det finns inget annat alternativ. Då är det ibland svårt att motivera sig till att arbeta så mycket som jag gjort, när livets ljuvligheter finns här hemma, och hur ska jag någonsin kunna säga att jag levt fullt ut, om jag haft fokuset på arbetet och inte på livet? Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam som går med dessa funderingar. Vad vi egentligen håller på med – mitt i ekorrhjulet – för vems skull vrider vi oss in och ut för att få pusslet att gå ihop?

Jag landar alltid tillslut i ett det viktigaste av allt, är de där små jordiga händerna som stjälper till med allt här hemma på gården. Får jag väga vad som helst mot att få borra in näsan i hennes gulliga små valkar så väljer jag det, utan att tveka. Och i den tanken kan jag vila, allt annat är parenteser.

Jag har ägnat mig åt så mycket uteaktiviteter jag bara orkat i vår. Att plantera, vattna och pyssla om grönt har fått mig att må gott. Jag har skött djuren och hittat ett inre lugn igen. Livet det går upp, och det går ner, och jag är glad att jag hittat små, små verktyg som fått mig att hitta ett sätt att vila tankarna lite. Fast jag förstår inte, hur världen ska måsta vara så orättvis, att underbara personer ska ryckas ifrån oss, hur ska man kunna skydda alla sina nära och kära från allt ont i världen?

Vi har också haft så otroligt roligt, Loppan och jag. När pappan i familjen går upp på övervåningen och renoveringen så har vår bästa tid på dynget börjat. När jobbdatorn är ihopslagen och händerna blir jordiga och lortiga i takt med att trädgårdssysslorna blir gjorda. Som jag skrattat åt Los upptåg, när hon kastar jord så det står härliga till, planterar sten i plastkrukor och balanserar på jordsäckar. Jag känner mig plötsligt en decimeter längre och sju år klokare än i vintras. Smilegropen tittar fram igen efter många veckors bekymmersrynka. Den där berömda balansen börjar hitta rätt. Tänker på hur fint vi har det, och på de där tre änglarna, och är glad att jag får fortsätta uppleva ännu en vår och försommar. Trots allt, så är både smilegropen och själaskavet en del av just det – livet – som jag lovat att leva – fullt ut.

Skapandet av odlingsbäddar

“Ska vi gå ut?” frågar jag efter middagen. Linsgrytan sitter fortfarande runt halva ansiktet på lillan, men det är inget som bekymrar henne. Hon stövlar från köket till farstun och ställer sig vid ytterdörren “Där! Där!” utbrister hon medan hon ivrigt pekar på dörrhandtaget. Jag hjälper henne ner i snickarbyxorna – så otroligt söt liten snickarunge att man smäller av lite. Hon vill alltid, alltid ut.

Väl ute på gården drar alla sitt strå till stacken. Fredriks skruvdragare har brunnit och i väntan på ny så påtar också han på med gårdsgrejer, och låter övervåningen vara så länge. Han har under dagen hämtat hem ett lass med flis från sågen några mil bort, och håller nu ivrigt på att skotta ut rikedomen. För så kändes det att se släplasset med flisen, som en rikedom. Jag gör klart de sista bäddarna. Skottar hästskit så det lackar svett i ryggen och hivar på gammalt hösilage som annars ska komposteras. Lo och Knut, de roar varandra. Alla gör vad de kan.

Jag kan ju inte odla – (än!). Men slafsa runt med hästskit som ändå ska skottas ur hagen och såsa runt med hösilage som ändå ska skottas bort, det går an. Sex bäddar blev det, med kartong i botten. I gångarna la vi allt vi kunde komma åt i pappersform, markduk och flis. Jag blev väldigt nöjd. Det är så skönt att ha projekt som checkas av. Blir klara. Finito. Tillsammans klarar vi allt, men nog är det lite gött när projekten går hyfsat fort också. Inga långdragna renoveringar som tar år till förfogande. Det handlar om dagar och sedan är resultatet på plats. Jag är väldigt nöjd med utfallet!

I lilltorpet står kålplantor på tillväxt. Det blir lite smått och gott av ätbara saker. Har ingen förhoppning på skörden, vi provar oss fram och njuter av att ha ett lustfyllt projekt att fundera på mellan varven. Lo spatserar fram på gångarna, det går med flis, var ett himla roligt påfund. Men tillslut blev småfingrarna kalla och tålamodet slut. Hon är så tapper, sköter djuren och hakar på alla våra påhitt. Ibland måste jag stoppa mig att vi inte bara ska vara produktiva och få saker gjort, utan också bara pausa och följa Los riktning. Då går hon helst mellan kycklingarna, hönshuset och hästarna. Om och om igen. Utbrister “Titta, dä!” och pekar på allt möjligt. Hon upptäcker och upplever hela tiden nu. Jag är glad att vi kan ge henne all denna tid hemma.

Hjärtat blir varmt när jag lyfter på blicken. Gården må vara gammal och skruttig, men den väcks sakta till liv igen. Mitt mål med gården är att fylla den med liv efter alla år av tystnad. Nu hörs tuppens galande blandat med Los jollrande och Fredrik som tålmodigt svarar på alla “Titta, Dä!”. Det är storspovar, tofsvipor och någon bil långt borta som surrar i bakgrunden. Fyller lungorna med majluften och sörjer att kvällen går mot sitt slut. Bevara mig väl vad jag älskar detta lantliv.

Majdagarna

Dagarna tickar på i maj. Den månaden som brukar vara så härlig – och så äckligt fullspäckad! Plötsligt kommer jag på mig själv att hämta andan på ett sätt som jag tidigare inte gjort i maj. Det är härligt att känna att livet inte snurrar på i alldeles för snabb takt. Trots att dagarna går som i ett pärlband så hinner vi med livet på ett annat sätt än i maj de senaste åren. Det är fokus på renovering och familjeliv. Vi plöjer inga åkrar, sätter inga skogsplantor och kväver oss inte med att hinna med mer än vi borde. Känner sådan kärlek till maj, för första gången på många år. Jag vet inte om det är hemska coronan som faktiskt dragit ner tempot på allt, eller om vi faktiskt blivit klokare av våra erfarenheter med att försöka trå in allt på en och samma månad. Hur som helst, så gillar jag den lugna känslan som hittills spridit sig över gården under maj månad.

Förra lördagen eldade jag upp i bagarstugan på morgonen. Petade in några vedträn under dagen och höll hällen varm. Mot kvällen gräddade vi hemgjord pizza med parmesan, gréveost, skinka, olivolja och tomatsås. Inne i bagarstugan står tiden stilla. Jag njuter av tidsresan när jag gräddar pizzorna. Älskar att spendera tid här, med hucklet på huvudet, radion skvalar P4 och utanför fönstret river isen på sjön. Jag önskar mig så många fler tillfällen här framöver, ensam, och i goda vänners lag.

Bagarstugan är en sådan plats som gör att jag älskar vår gård ännu lite mer. Något jag aldrig tror att vi skulle unna oss att bygga, men som vi njuter av att ha. Förra sommaren ordnade jag en liten rabatt längst ena kortsidan. Och i år har vi ställt dit gjutjärnssoffan och gjutjärnsbordet för många mysiga utefikor. Denna gång var jag själv i bagarstugan. För mig har det varit så himla viktigt att kunna manövrera den själv. Kunna elda och sköta hällen, grädda och fixa och dona. Det kändes omöjligt när vi flyttade hit, men nu har jag hyfsad koll på hur allt fungerar.

Vi har haft lite blåsigare dagar. Då flyger dörrar av gångjärnen och jag vill helst gömma mig inne i Drömmen. Efter åren i lilltorpet när man kunde ligga sömnlös om nätterna när stormbyarna grep tag i huset så känns det tryggt att Drömmen står så stabilt. Vår gamla, skruttiga gård blir fort påverkad av rejäl vind. Främst alla dörrar på ekonomibyggnader som tar stryk. Drömmer om nya dörrar överallt. Som inte är ruttna och faller av väggen för minsta vindpust. Men allt har sin tid. Just nu finns ingen tid för dörrar.

Desto mer tid finns för djuren. Jag och Lo spenderar varje kväll ute hos hönsen och hästarna efter middagen. Fredrik går tålmodigt upp på övervåningen och renoverar. Jag njuter så av kvalitetstiden med Lo. Efter långa arbetsdagar så finns det inget mer befriande än att hoppa in i lantlivsbubblan med Lo. Försöka vara här och nu, även om jag måste erkänna att det är svårt att släppa tanken på jobbet när gränserna mellan privatliv och jobb suddas ut i och med hemmakontoret i coronatider. Jag försöker göra så gott jag kan med att koppla bort tankarna på jobb och vara ~här och nu~. Göra en sak i taget hjälper. Lo hjälper, tackar högre makter för att Lo kom till mig när jag behövde det som mest. Oj vad mitt liv ändrat perspektiv senaste fjorton månaderna. Njuter till fullo av att tulta runt efter dunrumpor och plocka sten i hinkar om kvällarna. Barns förmåga att leva i nuet är fantastisk.

Gårdens kallblodskung mår riktigt gott. Han sköter sig snyggt med nya lille russ-kompisen. Sköter sig mer än snyggt i ridningen och i veckan dammade vi av vagnen och tog oss en skritt-tur runt åkrarna. Har kört två gånger på 1,5 år och fick blodad tand. Varierad träning är vår melodi just nu, för att skona artros-knäna och hålla igång kroppen och knoppen på herrn. Längtar alltid till nästa tillfälle jag hitta på något med honom. Vi har det himla gott just nu. Och det är så vansinnigt skönt att bara ha en häst att fokusera på just nu.

I stallet har vi börjat riva Fapriolas box. En liten stallrenovering stundar. Vi skulle skippa sidoprojekten men tillslut bestämde vi oss för att byta ut boxarna i stallet och flytta hönshuset i år. Det känns som otroligt bra sidoprojekt. För djurens bästa och gårdens helhet. Jag får uppdatera er om hur det går eftersom.

Jag har arbetat vidare med odlingsbäddarna. Skottat närmare fyrtio lass med hästskit och ensilage till det som ska bli en liten grönsaksodling. Aldrig trodde jag att dessa futtiga bäddar skulle kräva så mycket engagemang (och skit!!), men som Fredrik säger: Lika bra att göra det ordentligt från början. Något vi är väldigt less på är “tillfälliga lösningar”. Så som stallet och hönshuset. Missförstå mig rätt, jag har älskat mitt stall och mitt hönshus till döds, det har varit helt rätt i stunden. Men stallet som är byggt av OSB-skivor är inte särskilt hållbart för en 550 kg häst. Börjar se riktigt ledsamt ut (såhär 6 år senare) och hönshuset är väldigt malplacerat och inträngt i ett utrymme vi behöver använda som garage. Så tiden är inne att göra de provisoriska lösningarna permanenta.

Tillbaka till odlingsbäddarna. Jag har satt massor med kål och vattnat idogt solrosor och tomatplantor. Resten sår jag på friland i juni, efter järnnätterna har gett med sig. Tror jag. Njuter i alla fall av att fyra av sex bäddar är helt klara, och snart väntar ett lass med flis på att läggas i gångarna. Det är så kul att arbeta med kroppen!

Slutligen så har fem små dunbollar kläckts och bor nu ute i sadelkammaren. Tänker att jag ska skriva en kyckling-guide så småningom. Det är i alla fall en sådan stämningshöjare att ha de små där ute. Lo fullkomligt löper dit ut så fort hon har chansen och utbrister “Pippi, Piiippi!!” när hon ser på dem. Det är så mysigt att blanda barn och djur.

Hoppas allt är fint med er och att er maj är lika fröjdefull som min är i år. Stor kram till er och ta hand om er i dessa märkliga tider, kram!!

Dagarna som kom & gick

Dagarna som kommer och går, de är de vi kallar livet. Gråa, bruna och beigea april svepte förbi. Fredrik roddar föräldraledighet, mat, städ och renovering med bravur. Jag arbetar heltid med varannan vecka på kontoret och varannan vecka på hemmakontoret i lilltorpet. Direkt jag stängt ihop jobbdatorn så kastar jag mig in i lantlivsbubblan. Jag älskar kvällarna ute på gården tillsammans med Lo. Jag försöker påminna mig hela tiden att livet hemma är livet, det är fort att man dras med i jobbet och glömmer av det viktiga i livet. Så varje jag får jag stryka mig själv på kinden lite. Det går bra, du gör det bra. 

Vi tar en titt på några av sakerna vi pysslat på med under de fyrtiofem dagarna med tystnad, tycker jag.

De senaste fem åren har vi spenderat flera aprilkvällar med att göra SAM-ansökan och momsdeklarationen. Tvi och uusch vad hemskt det är. Det finns inget som river i mig så som pappersluntor, ekonomitermer och excel-ark. Det är som att livet kommer tillbaka varenda gång svärfar hjälpt oss in med den där deklarationen och alla papper är i sin ordning i sin pärm. Det går bättre för varje år, men ändå gör sig klumpen i magen påmind i april varje år.

Dessutom har jag tänkt mycket på mina sociala medier, som jag hintat om förut. Jag gillar inte tiden som skärmarna tar från mig. Jag vet inte om Lo kommer att gilla att glimtar från hennes uppväxt finns dokumenterade för över sjutusen (!) personer på Instagram. Jag får scenskräck ibland, prestationsångest och tycker att allt jag skapar är pinsamt, pinsamt, pinsamt. Tillslut bestämde jag mig för att ta bort alltihop. Men å andra sidan så är det ju fantastiskt med. Kul och kreativt. Så jag kompromissade med mig själv, och bestämde att bloggen hädanefter får vara mitt huvudfokus här på internet. Och jag behöver inte svara på alla kommentarer och engagera mina följare i något, om jag inte känner för det det vill säga, jag får göra det precis som jag vill själv. Och jag behövde faktiskt bara bestämma mig för att inte ta så allvarligt på hela alltet, så kändes det kul igen. Det får vara lite lagom och min Instagram har fått bli privat, så scenskräcken håller sig lite i schack. Jag har inga ambitioner alls att mina kanaler ska växa mer, jag vill bara få vara kreativ utan press, just nu.

I princip varje dag får vi över lite matrester. Det är en mackkant, snutten på gurkan och skrutten på paprikan. Det halvtråkiga salladsbladet. Sedan går Lo och jag ut efter middagen och matar hönsen med det. Jag har aldrig spenderat så mycket tid med hönsen som nu.

I år måste hönshuset flyttas. Men annars så funkar det himla fint, både Fredrik och jag är väldigt förtjusta i att ha dem frigående på gården. Hemtrevliga små trädgårdsmästare.

Små händer som klappar ivrigt när saker är kul, nävar som gräver runt i kornet och välter Kockum-skålen hönsen får mat i. Nävar som senare på kvällen är lortiga, det ger mig en sån go känsla. Älskar lortiga små barn, kan tvätta i all oändighet, om de där nävarna fortsätter att upptäcka.

Lo är snabb nu. Hon hinner överallt och varstans. Skrattar åt de allra märkligaste ting: som när jag gräver med spade eller räfsar med krattan. Förstår inte hur det kan bli roligare, och roligare med en liten för varje månad som går. Vill pausa tiden här och nu, hon är ljuvlig och tycker det mesta är kul.

Vackert och mindre vackert möts på vår gård. Vårens första blomster, några panséer i loppad korg. Trängs med lortiga powerstövlar som ska tvättas upp och packas bort. Men i april, så behövs de fortfarande. Vår vackra drömdrörr möter fasad utan foder. Byggtrappen är inte snygg, men praktisk. Försöker leva med acceptans över vår renoveringsresa istället för att jäkla iväg och se allt som är kvar att göra. Penséerna på byggtrappen kan tyckas vara som att “sminka en gris”. Men hemtrevligt, det kan man eftersträva mitt i byggnationer också.

Fredrik försöker göra något i bygget varje dag. Men vi snor också åt oss tid tillsammans. Helst hänger vi hos djuren. Bästa stället för att få pulsen att sakta av lite. Jag försöker lära mig storheten i att inte alltid vara påväg någonstans, att inte alltid göra saker. Utan också bara vara. Lo älskar djuren och djuren verkar älska Lo.

Hela familjen samlad. Där vi är är också oftast Knut. På ladugårdens baksida råder oftast en härligt lugn. Solvarma hästar som latar sig, vidderna ner mot sjön. Jag tänker bygga om hagen lite i sommar, för att kunna dra skottkärran till gödselstacken här på baksidan, istället för att dra den runt byggnaden. Försöker återigen känna lugnet. Vi haaaar inte bråttom, Isabell. Puh, pust, vad svårt det är att inte vara överallt när våren kommer med så mycket energi.

Varje kväll kryper Knut ihop i fotändan på sängen. Årvar är frisk och kry och hur fin som helst att rida, även om underlaget ute i skogen sviker oss nu, tjällossning här i norr. Jag är tillfreds med djuren på gården. Hästar, höns och katt. Allt som behövs för att hålla gården levande. Och en liten unge förstås, som vill mjuka allt som ser någorlunda lurvigt ut.

Under april har vi försökt göra fint på gården med. Krattat och eldat bort bråte. Fått saker under tak och stökat på.

Bästa sättet att hålla Lo nöjd är att låta henne vara delaktig. Att åka en sväng i skottkärran är det roligaste just nu. 

April bjöd på massor av hemmatid. Tillsammanstid. En liten familj med leriga skor, spåniga pälsar och lortiga små nävar. Har blickat mot himlen och undrat hur världen kan vara så orättvis. Försökt förstå vad som händer ute i världen, om än det varit svårt. Så tacksam för vår bubbla på Backen. Där man mest funderar på flytt av hönshus, momsdeklaration och om hästarnas hage kan flyttas en snutt. Världsliga saker som sociala medier och scenskräck ena dagen, och oro för virus och världen en annan dag. Ja, dagarna som går, de är livet.

Början på odlingarna

Vi har tagit nästa steg i planeringen av vår lilla köksträdgård. Jag har satt årets första frön i jord, beställt lite frön och sättlökar, ritat lite på utformningen av bäddarna, bestämt vad som ska odlas på vilken plats och slutligen mätt upp bäddarna

Bäddarna kommer att ligga på baksidan av huset, med utsikt ner mot sjön. Här har vi gott om plats att rymma både potatisland och bäddar. Eftersom jag aldrig gjort något liknande så går jag på känsla. Bäddarna blir 120 cm breda, då tänker jag att man kan rensa ogräs och påta på från båda sidorna. Mellan bäddarna blir det gångar där skottkärran ryms att dra. Kanske ett genidrag, eller så tar ogräset över. Vi får se, jag experimenterar ännu.

Jag bankade ner pinnar för att få ett hum om storleken på landet. Jag fick ha varken hammare, pinnar eller tumstock ifred. Men det är så himla kul att ha en liten med på sådana här projekt. Jag hoppas att det kan bli vår grej, min och Los alltså. Där vi går ut i köksträdgården efter middagen och skördar näpna morötter, vattnar hängiga kålplantor och känner livet i oss för en stund. För visst blir det så, att någon sorts urkraft väcks i en när man får gräva runt med händerna i jorden?

Jag fick en herrans massa roliga frön när jag fyllde år. Melon, solros, basilika, spetskål, bönor, rödbetor och ruccola. Sedan har jag beställt till morot, squash, vitkål, mangold, grönkål samt röd-, gul- och silver- sättlök. Jag har en liten bok där jag redan vintern 2018/2019 skrev ner vad jag ville odla och hur köksträdgården skulle se ut. Men tiden och lusten till att slutföra det fanns inte mitt i pyttebebbetiden.

Jag tänker mig att jag mest vill odla ätbart, rustika grejer som går att ta tillvara på. Äta direkt ,frysa in, lagra i jordkällaren, lägga in. När jag fått kläm på några sorter så vill jag fortsätta in i blommornas värld. Men den drömmen ligger några år bort. En sak i taget, försöker jag ha som mantra.

Så nu står ett spett litet skelett till köksträdgård ute bakom huset, med pinnar som sticker upp här och var. Nästa steg blir att fylla bäddarna med vadhelst vi har drällandes här hemma. Hästskit, gammalt ensilage och lite sådant. Men det får vi kika på senare!

Vi ses, min vän

2016 såg mitt liv väldigt annorlunda ut mot för nu. Min första hästkärlek fick somna in och jag började lite smått fundera på att köpa en till häst. Eller en ponny, rättare sagt. Jag extraknäckte på Travskolan i Skellefteå och fick erbjudandet därifrån att köpa en av travskolans ponnys, som var less på att vara i verksamhet och längtade efter ett lugnt pensionärsliv. Jag tackade nej två gånger men blev tillslut övertalad, vilket jag aldrig behövt ångra. I augusti 2016 hämtade vi hem en sockersöt liten pensionär som jag lovade evigt liv på Backen, Näsvallens Fapriola.

I början körde jag Fapri mycket med vagnen och släden. Sprang med henne i släptåg och försökte hålla igång henne så mycket det bara gick. Under vintern 2016/2017 började jag få hjälp av en gullig familj här i byn med ridning. Deras dotter Alva var hästintresserad och jag kände att det kunde vara en bra match för Fapri. Hur less än Fapri var små barn efter åren som läromästare så tog hon sig an Alva direkt. Eller nåväl, hon kunde ha en tämligen sur uppsyn när Alva mötte henne i hagen. Men innerst inne visste nog både Fapri och jag, att Fapri äntligen hittat Sin tjej.

Åren har gått. Alva har skött Fapri varje vecka i tre år. Numera kommer Fapri tjoandes genom hagen och gnäggar/hummar glatt bara hon får syn på Sin tjej. De har blivit oskiljaktiga. Ju mer deras kärlek vuxit, desto mer avstånd har jag tagit från Fapri, våra turer tillsammans har blivit lätträknade och min tid går åt till allt annat som livet har att erbjuda, mitt dåliga samvete över att inte riktigt hinna med Fapri har varit stort senaste året. Så när Alvas mamma frågade om de möjligen kunde få låna Fapri några månader i år, så kunde jag inte säga något annat än Ja! De hör ju ihop de där två.

Det är klart att jag kommer att sakna min fuxfia galet mycket tills hösten är här och hon flyttar hem igen. Men då jag själv fick min första häst just för att vi “hörde ihop”, så är det så självklart för mig. Klart de ska få spendera sommaren ihop. Och i smyg så tänker jag också att det ska bli riktigt skönt med bara en häst att sköta och fundera på i sommar.

Ikväll har jag pussat på den där lilla mulen i massor. Berättat för Fapri att livets bästa sommarlov väntar. Bara någon kilometer bort, tillsammans med en fin islandshäst som också är sommarlovsgäst. Det känns tryggt att ha henne kvar i byn.

När Fapri flyttar hem igen ska jag spana på en ny rockard till henne. Så Lo och jag kan ta skogsturer bakom en go shettisrumpa. Jag tänker att i höst ska jag lägga mer tid på Fapri, och mitt dåliga samvete över att hon inte fått den tid hon förtjänat av min ska stillas. Tills dess, kommer hon ha sin livs bästa sommar, med Sin Alva. Det känns fint att ge henne det, som en tidig tjugofemårspresent, liksom.

(Årvar kommer få sällskap av grannens ponny, no worries!)

(Årvar kommer få sällskap av grannens ponny, no worries!)

Fyrtiofem dagars tystnad

Hej på er. Jag känner mig nästan lite blyg. Fyrtiofem dagars tystnad blev det här på bloggen. Det kanske har sina förklaringar i teknikstrul, eller så handlar det bara om att jag varit så less på sociala medier och osociala medier också, för den delen, och haft en stor dos scenskräck. Jag scrollar genom min kamerarulle på telefonen från de senaste fyrtiofem dagarna. Oj, vad fint vi har haft det – och oj, vad världen har skälvt under våra fötter.

Jag ser bilder på Lo hos hönsen. På Knut när han håller mig sällskap på hemmakontoret. En koncentrerad Fredrik när han steker korv en vanlig lördag i april. En filmsnutt när mormor och morfar leker tittut med Lo genom fönstren på huset. Social distansering. Alla bilder och filmer som aldrig fått se dagens ljus på sociala medier, ligger mig så varmt om hjärtat. Funderar på Min väg framåt i detta. Men bloggen, den har jag nog med mig genom livet, oavsett.

Igår var det i alla fall fredag. Jag kånkade hem en stor papperslunta och annan packning för bortajobb och hemmajobb. Det är som att man måste vara förberedd för allt nu för tiden. Stannar av bilen framför huset. När motorns ljud tystnar så hivar jag mig ut ur lilla flakbilen, inne väntar Knut, Lo och Fredrik i en salig röra. Lo springer mot mig. Tänk att få ha ett tryggt hemma i dessa tider.

Lo vill läsa bok och Fredrik plinkar på gitarren. Vi äter middag i ett nafs. Fredag är ett härligt påfund. Efter maten klär vi på oss, jacka och mössa behövs fortfarande om kvällarna, men kvällen är ändå ljuv. Fredrik visar balkarna som grannen Pelle hjälpt honom att såga itu, så de snart kan pryda vårt vardagsrum på övervåningen. Lo hjälper mig att dra skottkärran, sakta, sakta framåt. Hon jagar hönsen och kutar mot hästhagarna med pappa hack i häl. När sysslorna börjar sina drar Fredrik fram gjutjärnsbänken vi handlade förra året på Facebook köp & sälj och ställde dit nya gjutjärnsbordet vi fyndade på blocket i veckan. En liten stillsam plats för fika intill bagarstugan. Här kommer vi spendera många fina stunder i vår.

Det är ett trött men glatt gäng som gör kväll. Det pratas om jordgubbsplantor, plogar till traktorn och en liten väljer tigerpyjamasen när det är dags för sängen.

Det är så mycket kul på gång på gården nu. Den bubblar av allt som sakta väcks till liv. Vi gör den vårfin och vågar försiktigt planera sommarens projekt lite mer noggrant. Om vi får hålla oss friska, förstås.

Kram på er, det ska inte dröja fyrtiofem dagar tills vi hörs igen.

Ett lagat & lappat stall

Hej på er, här på Backen råder lugnet efter en kämpig kväll. Loppan har åkt på hög feber efter vaccinationssprutan imorse. Det är skönt att veta vad eländet beror på, såklart, men mammahjärtat är ändå oroligt förstås.

Idag vill jag prata om något jag funderat på ett tag. Idag när jag gjorde de dagliga stallsysslorna: mocka, fylla hö, byta vatten i hinkarna och sopa stallgången så tänkte jag på mitt lilla stall.

Jag hade tänkt skänka er ett inlägg om hur planerna ser ut på att rusta upp stallet. Kanske en första idéskiss om hur lösdriften – så småningom – ska utformas. Men jag hejdar mig där. Det är som att jag försöker mig på en brasklapp då och då, liksom att gardera mig med att prata om planer och drömmar för att slippa visa hur slitna, oorganiserade eller skrotiga vissa delar av gården faktiskt är. Kanske är det en försvarsmekanism jag anammar för att orka med alla tusen och åter tusen projekt vi kommer att ta oss an under vår tid på denna gård?

Stallet då. Min älskade tillflyktsort. 2014, innan vi ens ägde gården, så fick jag tillåtelse av våra hyresvärdar att bygga boxar och hysa in mina två hästar på gården. Sedan gick det fort till handling, jag hävdade fort att “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd”. Och de boxarna byggde min pappa i ett nafs. Men vi insåg första vintern att taket var i lägsta laget för stora Årvar, så redan sommaren därpå (när vi köpt gården) så lyfte vi taket över boxarna. Sedan har det där “Det enda som behövs är två boxar, sedan är jag nöjd” sakta förvandlats till att ko-inredningen bilades bort, nytt golv gjöts, ny el drogs, stallet kalkades och lagades med puts. Det är insatt en pappa-tillverkad dörr direkt ut till hästarnas vinterhage. En fin höhäck är ihopsnickrad. En sadelkammare som rymmer alla pryttlar och pinaler är byggd, den är dessutom varmbonad och prick hur härlig som helst att tina upp i. Det är fixat elslingor i vattnet, slang ut till värmebaljan så man slipper bära hinkvis med vatten varje dag.

Ja, varje år har bjudit på stallprojekt. Min pappa har varit en klippa genom allt och hakat på alla mina idéer. Hejat på och också velat att mina hästar ska bo riktigt bra. Trots vårt enorma husprojekt som slukat all vår tid och pengar.

Så i vinter när jag stött på problem i stallet har jag bara velat stänga dörren och aldrig mer gå in igen. Bara förneka att det ens står på gården. Men så fungerar det ju inte. Vi har alltså stött på två problem i vinter. 1. Ventilationen har varit kass. 2. De “provisoriska” boxarna vi gjorde 2014 har börjat se sina bästa dagar.

Första punkten ska åtgärdas under året. Självklart. God ventilation är allt i ett stall. Så länge kör vi på öppna stalldörrar så gott det går. Andra punkten får mig verkligen att vilja riva ut allihopa och bygga nya boxar. Träboxar med något snitsigt “X” eller “Z” på dörren. Men det är så mycket som talar emot mig själv. Vi är eniga om att hästarna ska få gå på lösdrift framöver (när är väldigt oklart), det känns onödigt att renovera i ett stall som knappt ska användas. Samtidigt om jag tänker på mitt egna inlägg om livet. “Jag måste gräva där jag står” snurrar i mitt huvud dagligen. Så när pappa hade en dag över att spendera hos oss så föreslog jag att boxarna skulle lagas.

Sådant är pappa verkligen en stjärna på. Att laga och lappa och hitta lösningar. Spillbitar av OSB-skivor blev uppfräschningen stallet behövde. Väggarna har sakta slagits sönder när hästarna rullat sig i spånet. Små, små hål har tillsammans blivit stora hål som gett mig en klump i magen. “De får inte hinna göra sig illa innan jag åtgärdar detta”. Och det är ju inte svårt, inte svårt alls, att gå loss med skruvdragare och OSB-skivor. Men ibland behövs en hjälpande hand.

Det är verkligen en utmaning för mig att tygla mig själv. Jag är otroligt motiverad när jag väl vill något. Men i min hjärna krockar tankarna. Hur motiverad och engagerad jag än är i stallet och dess utformning så krockar det med tanken om hur jag vill att livet ska levas. Hästarna mår prima, de sover gott i boxarna om nätterna, äter gott hösilage i hagen om dagarna och hittar på äventyr med mig då och då. För att må bra behöver de ingen stallrenovering. För att jag ska må bra behöver jag inte heller någon stallrenovering. Men nog var det gott för hjärtat, att se den där ihoplappade OSB-väggen. En vacker dag så tar vi med all säkerhet tag i stallet och renoverar ordentligt, men fram tills dess ska jag vila i att jag faktiskt har ett stallTänk om jag kunde anamma detta på mer i livet, att tygla mig själv och gräva där jag står. Och ta till en hjälpande hand, då och då.