Allmänt
Sommarlovsbloggen
Hej på er! Det har hunnit bli den femte juli och det känns som att en hel sommar redan hunnit passera. Soliga dagar, ljumna kvällar, dopp i sjön och fräknar på näsan. Idag gick jag på semester. Jag hade en vision om att jobba några dagar längre och riktigt få till det där lugna lunket innan sommaren och liksom bara glida in i ledigheten, istället har det varit mycket på alla fronter och jag har stapplat mig i mål med bihåleinflammation, lock för örat, tinnitus och en allmänt trött känsla.
Men nu är vi här. Mitt i sommaren. Jag har två egna önskemål för sommaren: att sommarblogga och att sommarlovsspringa. Annars tänker jag att sommaren får komma som den är, vi har lämnat mycket utrymme för spontanitet och tid hemma. Jag hoppas nästan på en regnig vecka så att jag kan ta tag i trappen också. Ja ni hör ju, hjärnan är fortfarande i prestationsmode och jag tror att det kommer att behövas ett gäng dagar för att komma ner i varv och få bukt på hälsan lite.
Sist jag pratade ordentligt med er här inne var ju i mars (!) så här kommer våren och försommaren i ett enda svep:
Vi åkte till fjälls över påsken.
.. helt underbart i vanlig ordning. Loppan gjorde premiär i slalombacken och Svante var trött, så trött av fjälluften.
Hemma i vardagen igen. Fint så, älskar vardag!
Vi fick sju fina kycklingar!
Det blev vår. Vi övade på att cykla och varje kväll hämtades ägg.
I överlag mycket djurpyssel om kvällarna. Kycklingarna fick flytta ut i en stor, fin bur jag fått av en kollega och kycklingarna blev sedermera blev tagna av hermelinen. Hujedamig så hemskt när Loppan förstod att hennes små älsklingar inte fanns kvar. Har faktiskt gått i tankarna att ta en paus från hönsen, men tanken av att nacka våra fina, trevliga höns tar emot så mycket.
Barnen har fått en elbil för att kunna hjälpa till med gårdssysslor och ha något roligt att roa sig med när vi är ute och grejar mycket. Här körs vatten till hästarna!
.. och ser ni? Till kristi himmelfärdshelgen flyttade Fapri hem igen. Äntligen alla hästar hemma! Hela familjen glädjs åt hennes uppenbarelse!
Många, många små äventyr på och kring gården.
Korv och kasta sten i sjön. Det är livet i maj!
Alltid minst en hjälpreda som dräller runt och vill hjälpa till. Här utfodring av kaniner i kvällsljus!
Startskottet för hemmaprojekten går alltid av stapeln i samband med vårens ankomst. Detta tråkiga hörn behövde lite kärlek under våren!
I lösdriften tillverkades Fredriks första dörr! Hur fin?!
I övrigt har jag försökt hålla trädgård, odlingar och hemmafix till ett minimun mellan jobbresorna. Lite trist när det är några av sakerna jag älskar mest, men man måste prioritera och då fick barnen och hästarna komma först i år.
Nioende juni firade vi Fapris 28-årsdag!
Det blev tid för rabarber!
… och syrener. Älskade älskade juni ändå. Bara att försöka djupandas in allt det goda.
Småkillarna fick en minihage att börja smaka lite grönt ur. Han växer så det knakar den här lilla fina killen!
Fredrik fyllde 31 och vi firade med en tripp på tu man hand till Luleå. Så fint, så fint!
Sorg och ledsamheter. Två dödsfall som skurit mig i hjärtat. Fy vad livet är skört.
Glädje och tacksamhet. Att få fira ännu en midsommar med min familj!
Regnet öste ner efter minst en månads torka. Det var så välkommet att dansa små grodorna under strilande regnmoln.
Svante älskade vädret för dagen!
Så farmor fick rycka in och byta småttingkläder!
Aldrig har nog en midsommar känts så viktig förr. Bara vi får vara tillsammans, viktigast av allt!
.. och vilken midsommar vi fick! Först firande i Bonnstan och sedan hos Bertilssons i Åbyn. Helt i min smak med lekande barn, god mat och trevligt sällskap!
Det stängslades på ogräsåkern!
För att sedan välkomna småkillarna på bete!
Försöker att inte tänka allt för mycket på framtiden men det oroar mig lite att Buses ena kula inte trillat ner. Hur komplicerad kastrering kan det tänkas bli?
Loppan och jag har ordnat en liten odlingshörna! Hur sent som helst. Men det blev gjort, tillslut!
Ljuvliga kvällar med fika, sol och ingen av oss som vill gå in och göra kväll!
Svantes första fisk!
Och bus och lek. Sommar när det är som bäst!
En helt ljuvlig start på sommaren har det varit
Känner så mycket tacksamhet. Tack livet för allt detta.
Nu ska jag försöka sova med mina onda bihålor. Vi hörs snart igen – KRAM!
Lilla, lättskötta odlingshörnan
Reklam för Granngården
Den här våren tänkte jag att jag måste sänka ribban på något. Efter år av föräldraledigheter och pandemi och oceaner av hemmatid så var det dags för mig och Fredrik att arbeta heltid igen. Vardagspusslande om något. Småbarn och nytt för i år – hästarna! Så jag bestämde mig tidigt på året att odlingen skulle få stå tillbaka lite i år. Jag ville göra alltihopa litet, enkelt och lättskött.
Här har vi byggt oss ett litet hörn av hässjevirke, målat upp gamla pallkragar med slamfärg, återbrukat markduk, flis och fiberduk..
… och tagit oss in till stan och Granngården, där investerade vi i en timer (LÄNK TILL TIMERN) och en droppslang (LÄNK TILL DROPPSLANGEN) för att förenkla ännu lite till i år!
Timern sitter i kranen i stallet (den går på batteri), man ställer in starttid, antal minutrar vattningen ska gå och frekvens. Helt underbart att veta att det vattnas ute i landet tidigt om morgonen innan vi ens tagit oss utanför dörren. Minimalt med måsten, maximalt med njutning!
Droppslangen ringlade jag ut över plantorna alla pallkragar. Sedan “svettas” slangen ut vatten runt plantorna. Så smidigt!
Vi fick också tips från Granngårdens hemsida att ordna oss en bivattnare. Ett fat med vatten och stenar som fungerar som små öar för bin och humlor så att de inte drunknar när de försöker sig på att dricka. Så gulligt! (LÄNK TILL GUIDE OM BIOLOGISK MÅNGFALD)
Så härligt med ett litet och lättskött trädgårdshörn. Jag ser så fram emot skörden i höst!
Besök Granngårdens hemsida för allt du kan tänkas behöva för enkel och lättskött odling!
Preppa inför sommarens kålskörd!
Reklam för Granngården
Det är april och kvällarna är äntligen ljusa och så länge solen är uppe så är de också ljumna. Jag balanserar alltid varje vår, slits mellan att jag vill hinna göra allt och samtidigt hinna vara i nuet och bara vara och njuta av hela alltet: fåglarna som återvänder, ljuset som gör gott, lukterna, känslorna. Så mycket underbart vi har framför oss! Som en skörd av massor med kål i sommar, men då är det hög tid att få fröna ner i jorden nu!
Jag tycker att det är enklast att bredså, då använder jag mig av såjord från Hasselfors garden (LÄNK TILL SÅJORD HÄR) som jag strör ut i ett tråg (LÄNK TILL ODLINGSTRÅG HÄR). Därefter plattar jag till jorden med händerna och vattnar ordentligt innan jag strör ut fröna, denna gång en otrolig palmkål (LÄNK TILL PALMKÅLEN HÄR), därefter strör jag på ett tunt lager av såjorden på fröna. Jag bryr mig inte ett dyft om fröna är i rad eller hur många som ryms i varje tråg, jag bara sår på – det som tar sig det tar sig! Trågen får stå varmt till i sadelkammaren till en början, därefter ställer jag dem ljust och svalt.
Efter någon vecka pillar jag loss planta för planta, i år kommer jag att planera dem i pluggbrätte (LÄNK TILL PLUGGBRÄTTE HÄR) med P-jord (LÄNK TILL JORDEN HÄR). Om ungefär 6 veckor kommer jag plantera ut färdiga, fina plantor i trädgårdslandet. Svårare än så är det inte!
I år har jag sått grönkål, palmkål, blomkål och spetskål. Har jag tur hinner jag få ner någon liten broccoli också! Det och mycket mer hittar du på Granngårdens hemsida (LÄNK HÄR!)
Fyra år med dig
Jag minns det så tydligt: Den sjätte mars 2019, jag hade tagit ut lite semester från jobbet och passerat två dagar efter beräknad födsel, på förmiddagen hade vi besök av en köksplanerare från Electrolux Home i Skellefteå. Vi visade huset, hon tog mått, vi pratade visioner och färgval, om och om igen kom en molande värk i ryggen och magen på mig, inte visste jag då att det var värkarbetet som satt igång.
Fredrik åkte iväg för att jobba kväll och där vid middagstid förstod jag vad kroppen höll på med och åt middag innan jag gick ut och mockade hos hästarna, städade hönshuset och ringde Fredrik. Jag resonerade myndigt och la mig i tid, med Knut på toppen av den enorma magen. Så förväntansfull, så redo. Vid midnatt ringde jag Fredrik och bad honom komma hem från jobbet, “så du hinner sova något innan vi åker in”, “jag ska bara jobba klart”, svarade han helt lugnt på andra sidan luren, precis sådär som han är. Vid åtta på morgonen åkte vi halvtimmen in till lasarettet, i lånad bil då våran stod på verkstaden.
Strax innan midnatt höll jag dig i mina armar för första gången. Så trött, så slut och så fylld av kärlek att det inte var klokt.
Fort var du med ut på äventyr. Barnvagnen vi fått av din farmor och farfar rullades många kilometrar i snömodden innan påsken kom med tjugo plusgrader och all snö bara försvann på ett ögonblick. Vi bodde i lilltorpet och renoverade vår framtida Dröm i en rasande fart. I samma veva som du kom tog din pappa tjänstledigt i en månad för att bygga på huset och sno åt sig bebisgos med sin efterlängtade dotter i varenda paus.
Du var liten och näpen och fick hänga med i bärsjalen när hästar skulle tas in och ut, när stallet skulle mockas och hönsen skulle få mat. Det var självklart att du föddes in i livet på landet. Du fick din plats direkt och allihopa, till och med vår vresiga lilla bondkatt Knut som knappt accepterade en handfull personer tenderade att älska dig från första sekund.
Du blev större och fick plötsligt sitta i barnstolen medan jag tapetserade och i stallvagnen vi köpt för en spottstyver på Facebook marketplace, efter någon månad till hängde vi upp en gunga i stallet där du storögt satt och spanade på hästar som blev borstade, hovslagaren som skodde och din mamma som kånkade på skottkärror, spånbalar och foder. Alltid som ett litet solsken.
Det var ett år av lantliv från morgon till kväll. Aldrig har något känts så självklart som då, när allt föll på plats i vår lilla familjekonstellation. Vi flyttade in i Drömmen, ägnade oss åt äventyr i skog och mark och alltid var du med oss. I bärselen, i skottkärran, i barnvagnen och så småningom tultandes runt på dina egna små ben.
Jag började om att jobba igen och första dagen på jobbet vändes allt upp och ner på grund av pandemin som sköljde över oss som en mörk dimma. Livet blev rörigt och kändes instabilt trots den stabila plats som vi skapat oss. Din pappa var föräldraledig med dig och spenderade dagarna ute på gårdsplanen med hönsen, dragandes runt på en bobbycar med ett grimskaft i ena änden. Samtidigt som världen var orolig blev min älskade häst sjuk i knäna och tårarna var många och ångesten stor. Vi kraftsamlade och byggde oss ett trädgårdsland där vi grävde bort allt som kändes skakigt och skavigt i kroppen och la hoppet på att hitta någon sorts mening djupt ner i myllan. Vi grävde där vi stod. Gjorde det bästa av situationen. Sommaren 2020 regnade bort och jag minns det som att jag stod på knä i trädgårdslandet och smågrät till odlingspoddar och storspovens läte.
Aldrig har jag varit så hjärtkrossad som när du skulle börja på förskolan. Jag bet mig hårt i läppen när jag lämnade dig med pedagogerna bara för att torka tårarna mellan i tre och en halv mil mellan förskolan och kontoret. Men jag fick lära mig att det också gick bra. Att du fick ett nytt sammanhang där du trivdes, tryggheter i en handfull vuxna personer till. Trygghet i dina kusiner som också gick samma förskola. En egen trygghet, ditt första egna äventyr. Jag gick nästan sönder av hela alltet men du lärde mig att det också gick bra, så småningom började jag nästan längta efter att få ta av dig overallen, krama dig hejdå och se dig rulta iväg till dina småvänner.
Det blev nytt år. Med en lillebror i mammas mage och ett övermäktigt renoveringsprojekt som hängde över oss. Vi la alla våra ihopjobbade slantar på golvslipning, hårdvaxolja, lister, färg, tapeter, gips och radiatorer. Vi skapade oss en övervåning i samma veva som familjen växte. Du och jag spenderade mycket av vår lediga tid med att åka till vår uthyrda ponny för att lära dig rida, ett par gånger i veckan packade vi oss iväg med den ständigt växande magen, lilla cykelhjälmen och en morot. Vi plockade ägg, sådde frön och kläckte fram kycklingar. Efter skitåret 2020 lärde vi oss leva med pandemin, anammade det lugnare lunket och de oplanerbara perioderna. Man visste aldrig om en liten förkylning skulle sätta käppar i hjulet för de planer man gjort. Så mest var vi hemma; renoverade och levde lantliv.
Huset blev klart i juni 2021, några dagar senare kom efterlängtade lillebroren Svante som du, med ditt självklara sätt att vara tog dig an direkt. Precis som med alla djur du någonsin träffat så var du från första sekunden så snäll, mild och välkomnande. Så har månaderna gått, med en sjövild bebis på ena höften och en kramsjuk liten Loppa på andra har vi upptäckt världen tillsammans.
Jag tänker på alla lärdomar du gett mig. Om vad som spelar roll och inte. Vad som är viktigt att lägga energin på, och hur viktig den är att hushålla med, så den räcker till äggplockning, ogräsrensning och bärplockning tillsammans med dig. Du har lärt mig att tänka efter och känna inåt. Ett ständigt balanserande. Innan dig fanns ingenting annat än gas, på alla fronter. Nu finns “good enough” med mig på ett annat sätt. Ditt mjuka och milda sätt att vara inspirerar mig och du får mig varje dag att fundera över vad jag vill göra för avtryck på denna jord. Fyra fantastiska och utmanande år, så glad att just du lilla Loppa kom och gav liv till Backen igen.
Vinterkläderna
Här i norr är det ju vinter länge till innan man kan börja fundera på vårkläder, men vinterkläder är det ju fullt rimligt att tänka på! Jag har gett mig själv ett löfte om att konsumera med eftertanke i år. Jag ska försöka tänka igen varenda köp och förstås avstå det som inte är nödvändigt, men när en hel drös med tröjor från Carin Wester dök upp på lokala köp- och säljsidan så slog jag till. Tycker att köp- och säljsidor på Facebook är en av de få ställena man kan superfynda numera? Köpte ett tiotal superfina plagg för en femhundring!
Jag har en förkärlek för andrahandsmarknaden men kläder tycker jag är svårt? Blev så glad över att denna tröja följde med i klädpaketet. Jag bar den tillsammans med mina favoritbyxor (som visserligen är köpt nya men ett sådant genomtänkt, “jag har sovit på saken några nätter”-köp på veckans enda kontorsdag innan magsjukan entrade huset för femte gången sedan veckan innan jul. Ni kanske förstår att energinivån är låg hos oss allihopa efter januari som verkligen blev en sjukdomsmånad för oss. Jag hoppas februari kommer med friskare tider!
Min egna kritiker?
Jag vet inte hur många sena kvällar jag suttit och filat på blogginlägg för att sedan rappt smälla igen datorn, lägga den åt sidan och sucka. Jag har senaste året börjat ifrågasätta vad jag skriver, hur jag formulerar mig och vad jag gör av mina bilder och texter så mycket! Jag vrider och vänder på idéerna jag har: vad vill mina följare se egentligen?? Jag har varit så självkritisk och knappt någonting har känts gott nog att publicera. Mycket handlar om att jag vill ge er ett värde i det jag skriver och jag upplever att många av mina inläggsidéer inte innehåller just så mycket av värde, så tillslit blir det ingenting av idéerna.
Samtidigt så frågade jag försiktigt på instagram för någon vecka sedan vad ni ville se mer av i mina kanaler framöver och ni tog verkligen armkrok med varandra och ropade: mer vardag! mer äkthet! mer texter! och framför allt var ni många som ville ha mer av mig! Det förvånade mig faktiskt för jag trodde att de flesta följer mig för att se gulliga djur, renoveringar och glimtar från livet på landet. Men ni verkar vilja följa MIG och inte bara allt mitt liv innehåller, om ni förstår?
Så jag fick mig en tankeställare. Kanske borde jag utmana mig själv lite mer, glänta på dörren jag verkligen har spikat upp framför mig senaste året. Det är så svårt att vara kreativ och självkritisk samtidigt!
Så samtidigt som jag sitter här, en sen kväll, som så många gånger förr och tänker “detta dravel kan jag inte publicera”, så tänker jag också att det kanske är gott att lägga korten på bordet. Jag måste hitta tillbaka till gamla gängor och sluta kritisera min kreativitet så mycket. Jag tänker att till en början ska jag bara göra; bara skriva, bara dela. Så lovar jag er att hädanefter ska min blogg och min instagram handla mer om mig och mitt liv och vad jag vill dela, och mindre om vad jag tror att ni vill se. Ett djupt andetag, sedan klickar jag på “publicera”, jag lovar!
Jag vill ut till att vandra i vildmark om natten
Det har hunnit bli oktober. För två helger sedan säger jag “nu njuter vi, nästa helg är nog löven borta från träden”. Mycket riktigt. Idag är de kala, luften kylig och hög. I helgen säger jag istället “det känns som att det alltid är den här årstiden, året runt, så långt till sommaren”. Drar ett andetag som för första gången på en halv evighet går ner till lungornas botten. Konstaterar att den sitter där uppe: skorstenen. Och den ligger klar där ute: den gjutna plattan. Vilken pärs.
Det är första gången på länge jag känt att det faktiskt varit lite för mycket. Fast alla fronter är roliga; projekten, jobbet, familjelivet, kompishängen och allt som fyller livet däremellan. Så har fronterna varit för många. När jag börjar längta efter att tomglo i soffan så behöver jag varva ner lite. Så jag lyssnar på mig själv, så klok har jag blivit nu, och blir sjuk på kuppen. Hostar och snörvlar och är febersvettig.
Det har säkert hänt massor sedan augusti när jag tittade in här senast. Tills idag när oktober snart är över. Men jag kanske låter det vara osagt och spar de månaderna i hjärteroten istället för på internet. Jag har tänkt en del på min internetplats och en del av mig vill bara stänga ner alltihop, den tanken kommer till mig då och då och senaste halvåret har den varit väldigt påtaglig. Men ärligt talat så vill jag bara skriva.
Om livet på Backen och allt var det innebär. Känslan som infinner sig när jag rullar upp med Skodan för backen, stänger av motorn och låter tystnaden fylla bilen. Om känslan när jag strosar runt hemma, torkar fönsterbänkar med upptvättade gamla wettex-trasor och snurrar på blomkrukan så blomman får jämnt med ljus. Om känslan när lilla, nya, blyga kaninen törs sitta i knäet en stund. Om vardagsstök och lördagsstädat kök. Om högt och lågt från mig själv. Jag vill inte fundera så mycket, jag vill bara skapa.
Men jag funderar mycket på hur jag ska använda min plats och min röst framöver för att använda min plattform på rätt sätt. Jag klurar lite till, låter oktobermörkret omfamna mig och hoppas att det inte dröjer så länge innan jag är något på spåren.
Du kanske också gillar
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Livet på gården på sistone
Ett lagat & lappat stall
Sista trädgårdspysslet
Reklam för Granngården
De sista skälvande dagarna för trädgårdsbestyr är här nu. Frosten har redan hittat till oss i norr och mina blommor har tackat för sig. Jag kan fortfarande skörda en del grönsaker men det börjar vara hög tid att lägga trädgårdslandet i vintervila.
Jag har ständigt och alltid min lilla skugga med mig. Han sitter där på hässjevirket och spanar ut över trädgårdslandet medan jag river upp vissna sommarblommor och balanserar skottkärran mellan pallkragar och bäddar. Han gör mig så glad, vår lille Knut.
Jag börjar med att gräva potatis. En gamechanger för mig är min nya potatisgräv. Jag har jobbat med en trasig en med kort skaft i alla år, om jag visste hur stor skillnad det blev att byta upp mig hade jag gjort det långt innan. Fiskars har sådana klassiska, robusta trädgårdsredskap. Efter att potatisen grävts upp får den torka innan den slutligen hamnar i jordkällaren.
Hujedamig så här ser ut, så mycket att ta hand om såhär på hösten. Men man har igen så mycket på våren om gamla växter är bortplockade och jorden är fylld med kompost. Ger ett försprång på vården som känns ovärdeligt. Då känns höstbestyren viktiga och mysiga.
Med kultivatorn får jag upp rötter och kan riva loss både sommarblommor och grönsaksrester som behöver rensas bort. Jag uppskattar den orange färgen, jag är glömsk och lägger ifrån mig saker mitt på gården, men denna ser jag ju klart och tydligt!
Sluteligen har jag en hejarklack när jag tar itu med en av gårdens nyaste rabatter. En liten rundel med cortenplåt runt körsbärsträdet, här växte tulpaner tidigt i våras. Numera är det bara ogräs som tittar upp. Jag luckrar upp jorden och river bort ogräsrötterna eftersom. Hönsen spanar efter mask och jag är himla nöjd att få jobba på ostört för en stund i den friska luften. Så härligt!
Hos Granngården hittar du alla trädgårdsredskap du behöver för att göra din trädgård redo för vintervilan! Spana in sortimentet HÄR!
Egentiden och livsförändringarna
Hej på er. Jag sitter intill köksbordet med en kopp te och myser. Senaste dygnet har jag varit med mig själv. Egentid som det så tjusigt heter. Barnens farmor och farfar ville låna dem en natt och det sammanföll med att Fredrik åkte och hälsade på en barndomsvän i grannkommunen. Det är så märkligt att vara själv när man varit tillsammans så länge. En föräldraledighet, en pandemi, ännu en föräldraledighet har jag ju spenderat tillsammans med min lilla familj. Innan vi fick barn så hade både Fredrik och jag mycket egen/ensamtid hemma, då jobbade han eftermiddag varannan vecka så vi hade varannan vecka tillsammans och varannan så sågs vi inte förrän till helgen. Så var det då, och nu är vi mest upp i varandra hela tiden. Fredrik och jag har ju varit lediga tillsammans med barnen sedan slutet av maj. Men på måndag ska jag återgå till mitt jobb och det känns så roligt!
Duscha upp mig, rota fram de undanlagda kontorskläderna och försöka få någon ordning på rutiner igen. Fredrik fortsätter att vara hemma med småttingarna ett tag till, för oss är det otroligt viktigt att båda föräldrarna är hemma med de små, jag unnar verkligen Fredrik tid med barnen och försöker att inte vara så egennyttig med föräldradagarna. Men först blev det alltså egentid. Vad gör du när du har tid för dig själv? Jag har målat staketet till ladugårdsbryggan som Fredrik snickrade ihop förra året, ridit fina Sabina som jag fått låna i helgen, sovit åtta timmar och börjat beta av den där listan med smågrejer i huset som behöver fixas. Aldrig trodde jag att jag skulle ta tag i den listan, tänk vad lite sömn och en ridtur kan göra med fixar-motivationen! Sen har jag ätit chips till både kvällsmat och frukost, någon måtta får det vara på redigheten!
Juni
Hej på er i junikvällen. Jag har absolut inget “hemgångshov” i juni, sitter uppe och ugglar alldeles för sent. Eller okej, sitter gör jag sällan. Jag rensar ogräs, matar djur, stökar undan, tvättar tvätt, springer med podcast i lurarna eller något annat som känns vettigt i stunden. Jag har landat mjukt i juni, det känns att jag är ledig och fast att sommaren knappt börjat så känns den redan som livets finaste hittills.
Jag tänkte avlägga en liten juni-rapport åt er. Jag ska först vara ärlig och säga att jag inte orkat rota fram bilder från kameran till detta inlägg. Jag har massor att visa och berätta, men senaste tiden har jag känt mig så vansinnigt opepp på internet.
Kanske är det för att mina sociala medier varit ett jobb för mig i år? Med mina reklamuppdrag som ju är så himla kul att göra, men som kräver en del tid. Kanske är det att jag blir äldre och börjar ifrågasätta vad som är rimligt att dela på internet och inte? Jag tycker vi kan vara överens om att allt som rör livet inte alls ryms på sociala medier och bloggar. Kanske är det just att juni är juni? Jag sover aldrig så lite som i juni och ändå räcker inte dagarna till, varje kväll när jag lägger mig så har jag tio nya idéer och uppslag på projekt att ta itu med. Kanske är det att pandemin är över och man kan äntligen träffa vänner och gå på evenemang igen?
Hur som helst, internet-LESS har jag varit, främst på Instagram. Så därifrån har jag tagit sommarlov. Loggat ut från mitt älskade lilla instagramhörn. Plötsligt ligger telefonen och dräller på skåpet i hallen hela dagen och jag tror att det är nyttigt för alla att få en liten paus från Instagram då och då. Under pausen ska jag rensa bilder på telefonen, strukturera upp och så småningom hitta tillbaka till ett lunk som känns kul och kravlöst.
Men bloggen. Den vill jag ju som bekant aldrig vara utan. Jag vill så gärna spara sommaren här i bild och ordform. Skriva om hur jag tar med mig Lo ut i trädgårdslandet och visar henne de två illröda jordgubbarna som hon norpar åt sig och äter, hon säger bara “mmm”, sluter ögonen och tuggar länge. Jag vill skriva om att syrenen blommat över nu, men aldrig har jag sett så många blommor i den tidigare. Jag vill skriva om hur jag sprungit i sju veckor i rad och gillar numera både intervaller och att lyssna på podcasts. Jag vill skriva om sommarprojekten, de små och de stora som kommer bli höstprojekt så småningom. Jag vill skriva om ogräset, hur träsket svalkar varm hud och tipsa om godaste rabarberkakan jag någonsin ätit. Jag vill skriva om hammocken och ponnysarna och den gången jag blev jagad av en arg svärm med humlor.
Så det ska jag ägna mig åt i sommar. Skriva och beskriva, från hjärtat, via fingrarna och ut i bloggen. Med bilder och utan bilder, det får bli som det blir. Huvudsaken är att det blir kul och kravlöst igen.
