Allmänt

Fyra år med dig

Jag minns det så tydligt: Den sjätte mars 2019, jag hade tagit ut lite semester från jobbet och passerat två dagar efter beräknad födsel, på förmiddagen hade vi besök av en köksplanerare från Electrolux Home i Skellefteå. Vi visade huset, hon tog mått, vi pratade visioner och färgval, om och om igen kom en molande värk i ryggen och magen på mig, inte visste jag då att det var värkarbetet som satt igång. 

Fredrik åkte iväg för att jobba kväll och där vid middagstid förstod jag vad kroppen höll på med och åt middag innan jag gick ut och mockade hos hästarna, städade hönshuset och ringde Fredrik. Jag resonerade myndigt och la mig i tid, med Knut på toppen av den enorma magen. Så förväntansfull, så redo. Vid midnatt ringde jag Fredrik och bad honom komma hem från jobbet, “så du hinner sova något innan vi åker in”, “jag ska bara jobba klart”, svarade han helt lugnt på andra sidan luren, precis sådär som han är. Vid åtta på morgonen åkte vi halvtimmen in till lasarettet, i lånad bil då våran stod på verkstaden.

Strax innan midnatt höll jag dig i mina armar för första gången. Så trött, så slut och så fylld av kärlek att det inte var klokt.

Fort var du med ut på äventyr. Barnvagnen vi fått av din farmor och farfar rullades många kilometrar i snömodden innan påsken kom med tjugo plusgrader och all snö bara försvann på ett ögonblick. Vi bodde i lilltorpet och renoverade vår framtida Dröm i en rasande fart. I samma veva som du kom tog din pappa tjänstledigt i en månad för att bygga på huset och sno åt sig bebisgos med sin efterlängtade dotter i varenda paus.

Du var liten och näpen och fick hänga med i bärsjalen när hästar skulle tas in och ut, när stallet skulle mockas och hönsen skulle få mat. Det var självklart att du föddes in i livet på landet. Du fick din plats direkt och allihopa, till och med vår vresiga lilla bondkatt Knut som knappt accepterade en handfull personer tenderade att älska dig från första sekund.

Du blev större och fick plötsligt sitta i barnstolen medan jag tapetserade och i stallvagnen vi köpt för en spottstyver på Facebook marketplace, efter någon månad till hängde vi upp en gunga i stallet där du storögt satt och spanade på hästar som blev borstade, hovslagaren som skodde och din mamma som kånkade på skottkärror, spånbalar och foder. Alltid som ett litet solsken.

Det var ett år av lantliv från morgon till kväll. Aldrig har något känts så självklart som då, när allt föll på plats i vår lilla familjekonstellation. Vi flyttade in i Drömmen, ägnade oss åt äventyr i skog och mark och alltid var du med oss. I bärselen, i skottkärran, i barnvagnen och så småningom tultandes runt på dina egna små ben.

Jag började om att jobba igen och första dagen på jobbet vändes allt upp och ner på grund av pandemin som sköljde över oss som en mörk dimma. Livet blev rörigt och kändes instabilt trots den stabila plats som vi skapat oss. Din pappa var föräldraledig med dig och spenderade dagarna ute på gårdsplanen med hönsen, dragandes runt på en bobbycar med ett grimskaft i ena änden. Samtidigt som världen var orolig blev min älskade häst sjuk i knäna och tårarna var många och ångesten stor. Vi kraftsamlade och byggde oss ett trädgårdsland där vi grävde bort allt som kändes skakigt och skavigt i kroppen och la hoppet på att hitta någon sorts mening djupt ner i myllan. Vi grävde där vi stod. Gjorde det bästa av situationen. Sommaren 2020 regnade bort och jag minns det som att jag stod på knä i trädgårdslandet och smågrät till odlingspoddar och storspovens läte.

Aldrig har jag varit så hjärtkrossad som när du skulle börja på förskolan. Jag bet mig hårt i läppen när jag lämnade dig med pedagogerna bara för att torka tårarna mellan i tre och en halv mil mellan förskolan och kontoret. Men jag fick lära mig att det också gick bra. Att du fick ett nytt sammanhang där du trivdes, tryggheter i en handfull vuxna personer till. Trygghet i dina kusiner som också gick samma förskola. En egen trygghet, ditt första egna äventyr. Jag gick nästan sönder av hela alltet men du lärde mig att det också gick bra, så småningom började jag nästan längta efter att få ta av dig overallen, krama dig hejdå och se dig rulta iväg till dina småvänner.

Det blev nytt år. Med en lillebror i mammas mage och ett övermäktigt renoveringsprojekt som hängde över oss. Vi la alla våra ihopjobbade slantar på golvslipning, hårdvaxolja, lister, färg, tapeter, gips och radiatorer. Vi skapade oss en övervåning i samma veva som familjen växte. Du och jag spenderade mycket av vår lediga tid med att åka till vår uthyrda ponny för att lära dig rida, ett par gånger i veckan packade vi oss iväg med den ständigt växande magen, lilla cykelhjälmen och en morot. Vi plockade ägg, sådde frön och kläckte fram kycklingar. Efter skitåret 2020 lärde vi oss leva med pandemin, anammade det lugnare lunket och de oplanerbara perioderna. Man visste aldrig om en liten förkylning skulle sätta käppar i hjulet för de planer man gjort. Så mest var vi hemma; renoverade och levde lantliv.

Huset blev klart i juni 2021, några dagar senare kom efterlängtade lillebroren Svante som du, med ditt självklara sätt att vara tog dig an direkt. Precis som med alla djur du någonsin träffat så var du från första sekunden så snäll, mild och välkomnande. Så har månaderna gått, med en sjövild bebis på ena höften och en kramsjuk liten Loppa på andra har vi upptäckt världen tillsammans.

Jag tänker på alla lärdomar du gett mig. Om vad som spelar roll och inte. Vad som är viktigt att lägga energin på, och hur viktig den är att hushålla med, så den räcker till äggplockning, ogräsrensning och bärplockning tillsammans med dig. Du har lärt mig att tänka efter och känna inåt. Ett ständigt balanserande. Innan dig fanns ingenting annat än gas, på alla fronter. Nu finns “good enough” med mig på ett annat sätt. Ditt mjuka och milda sätt att vara inspirerar mig och du får mig varje dag att fundera över vad jag vill göra för avtryck på denna jord. Fyra fantastiska och utmanande år, så glad att just du lilla Loppa kom och gav liv till Backen igen.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *