En skoterutflykt till Hackspittarna
Förra året köpte Fredrik sig en korvgrillarskoter. Han har alltid haft sportskotrar senaste tio åren men denna gång blev det en gammal, men välhållen liten Yamaha. Aldrig har vi åkt och kört så mycket skoter som under detta år. I fjol packade vi oss på skotern med Loppan mellan oss, men i somras passade vi på att utöka maskinparken med grannarnas skoterpulka. Tacksamt med grannar som har lite äldre barn.
Så denna januaritisdag packade vi skoterpulkan med Muurikkan, picknickkorgen, veden, yxan, bebisen och tvååringen. Ja, jag rymdes själv också förstås.
Jag har aldrig intresserat mig för skotrar riktigt. Jag tog skoterkortet för att fjäska lite för den där pojkvännen jag skaffat mig på gymnasiet. Men sedan har jag knappt kört. Men vår röda lilla skoter gillar jag också. Jag har lärt mig blanda olja och bensin, tanka den och starta den. Sedan sätter jag mig gärna i skoterpulkan och njuter av vyerna, men lite mallig över att jag också kan. Men idag var det Fredrik som fick dra i snöret.
Så drog vi iväg. “Kolla där är min skog!” utbrast Lo och pekade med lilla vantklädda handen mot skogsdungen vi skulle spendera lunchen intill.
Allas vår Svante var nerpackad i mjukliften. I den låg Lo och gosade när jag var i stallet hennes första månad i livet. Så mycket minnen kopplade till gamla hästlivet. Men nu skapar vi nya minnen med mjukliften. Denna gång i skoterpulkan. Svante höll sig vaken minutrarna vi åkte skotern men somnade sedan, ljudlöst och helt lugnt under den blå januarihimlen.
Vi brukar turas om att göra eld och laga mat när vi är ute. Idag fick Fredrik metodiskt hugga ved och tutta igång alltsammans med en gammal Land-tidning. Jag plockade fram maten ur picknickkorgen under tiden. Och mamma-njöt med näsan mot solen.
Efter flera dagars töande var det ishalka överallt förutom inne i skogen. Loppan letade reda på en pinne och gick och dunkade den i träden. Vi kunde konstatera att det är ingenting man lär sig, det är något man har i sitt DNA som barn, visst?
Stunden viskade att vårvintern är på gång. Jag får alltid en sådan aha-upplevelse av ljuset.
Jag slängde på fredagens nötskav från Renbergsvattnets lantbruk någon mil bort. Potatisen från middagen i förrgår. En två komma femma Norrmejerier-grädde, en skvätt soya i urdiskad glasburk och viltfond. Jag tror det är min favoritmat. Serverade alltsammans med hemgjord lingonsylt i gammal sillburk.
Vi satte oss med ryggarna mot storstenen i skogskanten och kisade mot solen.
Sen ville Fredrik leka. Lo spanade efter “Papegojor” och “Hackspittar”. Sedan ville han visa mig alla träd han och svärfar fällt förra helgen. Det händer grejer kring Backen. Vår lilla kläpp ska gallras och Fredrik ska spendera kommande helger till skogs. Känns så roligt med projekt på gång. Sen packade vi ihop grejerna, suckade över över hur fin dag vi fått och tog en omväg med skotern istället för att åka direkt hem. Får inte nog av sådana här små äventyr.
Du kanske också gillar
4 kommentarer
Eva-Lena
Så roligt att läsa om era små äventyr o allt annat. Du skriver jättebra! Ha det fint
Livetpabacken
Tack snälla Eva-Lena, vad glad jag blir!
Sofia
Älskar spontana turer i vårsolen med skoter ,drömmer mig även bort till fjälls och våra kompisar där. Få se hur det bli med det i år nu då. Hoppas iaf hur som på mer snö nu här hemma nu så vi får vårvinter myset här även i år. Själv drömmer jag om en egen skoter så vi kan ha en liten packkälke och ett barn var på skotern,det hade varit najs.
Tack för en fin blogg!
Livetpabacken
Skoter är sån himla underskattad grej! Har alltid tänkt att man måste köra så fort och “ryckigt” men att bara mysåka med familjen är ju fantastiskt! Förstår du längtar till fjälls, det gör jag med!