Vi stannar vi en enorm rotvälta mitt i skogen. Precis intill vårt skifte. Fredrik sopar bort snön från granens stam medan jag gör mig bekväm på skotern.
Lilla Loppan har fått låna en slalomhjälm av mormor och morfar. Hon är så nöjd över den, ser ut som en liten smällkaramell i overall ärvd av mitt kusinbarn. Hon är så stolt och glad över skotern. “Los koter” säger hon och dunkar den lilla handsk-klädda armen i huven. Jodå, Los skoter kan vi absolut säga.
Vi häller upp den varma chokladen i muggar, späder ut Loppans med mjölk så det inte ska bli så varmt, men hon tycker inte om, “mölk!” säger hon bestämt och mjölk får hon. Tillsammans med de bortglömda lussebullarna.
Vi konstaterar -än en gång- hur nöjda vi är med skotern. Jag har redan kört den mer än jag någonsin körde den där stora, snabba sportskotern som bott här senaste åren. En röd, gammal korvgrillarskoter livar mer med min personlighet. Så ryms vi allihopa – alla fyra – på den långa sitsen. Vi är ivriga när vi sitter och pratar, vi har stora planer för vad vi ska göra på platsen vi besökte, om bara något år. Det bubblar, förväntan och längtan. Så mycket kul, framför oss.
Lämna ett svar