Vår lilla utflyktsmaskin
Den där skotern som Fredrik kom hem med på släpet. En gammal men välhållen Yamaha ET 340. Vår nya utflyktsmaskin. Vi älskar ju turskidorna. Fötterna också, ibland -men inte så ofta- tar vi bilen på på utflykt. Ponny och släde är ju också en hit. Men nu har vi äntligen en liten puttrande skoter att slänga oss på och bege oss till nya ställen att upptäcka.
Fredrik var mellan två arbetsmoment på övervåningen. Och jag och Loppan höll på att såpskura köket som bäst, när F kom på att vi ju borde ta tillvara på veckans sista dag. Inte bara gneta och knoga. Så fort var det gjort, varm choklad i liten termos, bortglömd lussebulle i matlåda, kall mjölk i en liten flaska och tre muggar på det. Ner i packboxen. Fram med renskinnet. Och brumma igång den där gamla trotjänaren.
Vi puttrade förbi farmor och farfar, faster och kusinerna, Sixtens, och in i skogen. Skogen som var alldeles strålande vacker. Upplega i den höga, västerbottniska furan. Skotern som puttrar på, annars: tystnad.
Meter efter meter tar den oss, jag tror vi åker på ett gammalt skoterspår som svärfar kört upp. Han har arbetat idogt i skogen i vinter med vår granne Pelle. Men det har snöat en decimeter eller två sedan spåren användes sist och pudersnön strösslar över oss. Det är så vackert, så vackert.
Vi stannar vi en enorm rotvälta mitt i skogen. Precis intill vårt skifte. Fredrik sopar bort snön från granens stam medan jag gör mig bekväm på skotern.
Lilla Loppan har fått låna en slalomhjälm av mormor och morfar. Hon är så nöjd över den, ser ut som en liten smällkaramell i overall ärvd av mitt kusinbarn. Hon är så stolt och glad över skotern. “Los koter” säger hon och dunkar den lilla handsk-klädda armen i huven. Jodå, Los skoter kan vi absolut säga.
Vi häller upp den varma chokladen i muggar, späder ut Loppans med mjölk så det inte ska bli så varmt, men hon tycker inte om, “mölk!” säger hon bestämt och mjölk får hon. Tillsammans med de bortglömda lussebullarna.
Vi konstaterar -än en gång- hur nöjda vi är med skotern. Jag har redan kört den mer än jag någonsin körde den där stora, snabba sportskotern som bott här senaste åren. En röd, gammal korvgrillarskoter livar mer med min personlighet. Så ryms vi allihopa – alla fyra – på den långa sitsen. Vi är ivriga när vi sitter och pratar, vi har stora planer för vad vi ska göra på platsen vi besökte, om bara något år. Det bubblar, förväntan och längtan. Så mycket kul, framför oss.
Jag frågar Fredrik vilka tre saker han längtar efter just nu. Han säger “bebisen”, “övervåningen” och “ledig sommar”. Jag säger “takdropp och vårvinter”, “odla i trädgården” och “bebisen”.
Sedan pockar huset på vår uppmärksamhet igen. Bullarna är slut, varmchokladen likaså. Vi slänger ner alla tomma muggar, temosen och matlådan i ett virrvarr där bak i packboxen igen. Kastar en sista blick över skogen. Drar igång skotern och börjar puttra hemåt. Genom skogen, förbi Sixtens, faster och kusinerna, farmor och farfar och tillslut är vi hemma igen. Bland slipdamm, såpadränkta trasor och tusen drömmar.
Jag tror det blir kanon, med en liten utflyktsmaskin.
