En midsommar att minnas
Vi befinner oss mitt i midsommarhelgen och juni har aldrig varit vackrare. Igår firade vi midsommarafton i grannbyn Ljusvattnet, vi tar en titt på hur det såg ut; När vi packat in all vår packning (såg ut som ett medelstort flyttlass som kom körande) och hälsat på midsommarfirarna så skulle stången kläs och resas. Lo arbetsledde, som man bör
Astrid och Christian bor sådär tappa-andan-fint. På en backe som vetter ut mot byns sjö. Lugnt och skönt. Med ett magiskt odlingsland. Lo hade kul med kompisen A. De kommer följa varandra genom livet de där två, för så småningom börjar de pytte-förskola tillsammans. I skuggan låg deras tredje lille kompis, en månad gamla S och slumrade. Det är så fantastiskt, när ens vänner får smått. Få se dem sno nappar av varandra, riva loss gräs och ge till varandra och sitta och plirigt beskåda sin lilla kompis. Sötnosar!
Årets midsommar bjöd på drömväder. Astrids växthus prunkade. Sist jag var här plumsade jag i snö med Lo på höften in i växthuset och fikade paj så det stod mig ur öronen. Det var i mars, och nu, nu spirar det överallt.
Så tacksam för de där två. Astrid och Nicky. Som jag träffat på jobbet av alla ställen. Vad som än händer, så kommer jag alltid tacka jobbet för de där två. Nicky som jag såg en dag i lunchrummet och tänkte “Hon ser så snäll ut, henne måste jag försöka bli vän med” och Astrid som började på min avdelning, och sitter i båset bredvid mitt. Jag som är halvdålig på att vårda relationer och alltid är så upptagen med djur och bygge och projekt och det ena och det andra, och glömmer bort att hälsa på och höra av mig. Får ha så fina tjejer runt mig. Vilken tur jag har. Nä slut på kärleksförklaringar – kolla utsikten, hörrni!
Vi tog oss en promenad innan middagen. Kikade på fjällkor. Åååh:ade och aaaah:ade. Lo sa “dä, buuu, dä buu” medan hon ivrigt pekade på de vackra djuren. De ser så kloka ut de där fjällkorna. Nu är jag väldigt nöjd med djurantalet på gården ett tag framöver. Men får man drömma (det får man ju) så skulle man ju absolut ha ett litet gäng fjällkor. Det är dessutom Fredriks favoritdjur, efter Knut förstås!
Alla var imponerade, stora som små, av de vackra djuren. Och den fina hagen av hässjevirke. En sådan skulle man haft.
På vägen tillbaka svängde vi förbi Astrids systers kaninungar. Jag smäller av. När jag var liten hade jag en dvärgvädur som jag tävlade i kaninhoppning och ställde ut, avlade fram kaninungar och hade så roligt med mina vänner och deras kaniner. Jag längtar så tills Lo möjligen vill ha en kanin i framtiden. Ska skjutsa henne på varenda kaninhopptävling hon bara kan tänka sig! Just denna lilla grå hade gärna fått bo hos oss på backen, vid närmare eftertanke så kan det där med antalet djur på gården diskuteras, trots allt!
Väl tillbaka på gården blev det femkamp! Kasta stövel och spotta långfil! Jag var absolut sämst, men hade kanske roligast? Eller så hade Lo roligast som rensade kopparna med långfil efteråt. Jag tänker mig att en revansch blir bra i sommar!
Sedan åt vi gott. Beundrade den sovande bebisen som bara var prick hur nöjd som helst, hela långa kvällen. Själv fick vi åka hem lite i förtid då Loppan tyckte festligheterna var lite för spännande och inte ville sova i vagnen. Men vad gör väl det, vilken kanondag vi fick!
Hemma på backen rådde lugnet. Klockan närmade sig elva men gården fullkomligt badade i ljus ändå. Nu vänder det, och blir mörkare igen. Det skrämmer mig lite hur fort det går. Låt mig alltid så här och lukta på syrenen med Lo och en kurrande Knut i famnen. Vill aldrig att denna tid i livet ska ta slut. Vill bara ha mer och mer av detta; roligheter med vänner, småkompisar som tultar runt och slumrar i skuggan, fjällkor, kaninungar och ett lugn över gården som inte infunnit sig på flera år. Snälla juni, sakta ner lite nu.