Att vänta på bebisen,  Vår lilla Svante

När lillebror kom till världen

På morgonen den sjunde juli ringde en gullig morska på förlossningen upp mig, “packa ihop grejerna, lämna storasyster hos barnvakten och kom in och föd barn!”. Jag var så redo, om än jag inte visste vad jag gav mig in i med en igångsättning. Men elva otroligt tunga dagar över tiden och det enda jag kunde tänka på vad den lilla krabaten i min mage. Lillebroren.

Så vi gjorde som morskan sa. Åt stadig frukost. Packade väskorna i bilen. Lämnade Loppan hos farmor och farfar. Åkte vidare till stan. Fredrik betalade parkeringen, det var en gassande julidag, vi skojade med varandra om hur absurt det är att åka och föda barn utan att ha några känningar. Så märkligt. Men så skönt att det snart skulle vara över.

Sent på kvällen föddes han, vår efterlängtade son. Morskan sa “dagen kommer kännas lång, men den är det som att köra en ferrari in i mål”. För mig kändes det mer som en gammal fiat strada med lysande motorlampa. Men ut kom han ju.

Med buller och bång.

Förlossningen ger mig fortfarande rysningar. Han var medtagen och inget ljuvligt barnskrik hördes från honom. Jag kan vara tala för mig själv, men känslan när ens nyfödde barn tas från en och förs till ett annat rum. Det är fruktansvärt. Nattsvarta tankar svepte över mig.

Aldrig har jag varit så lättad som när jag tillslut fick höra barnskrik och fick en alldeles ljuvlig, rosa liten bebis i famnen. Allt var glömt och plötsligt började det; det nya livet.

För mig var allt så annorlunda med andra barnet. Ett lugn och en sån enorm kärlek. Kroppen som kändes helt okey efter omständigheterna. Lyckan över alltihopa. Lättnaden, endorfinerna, glädjen.

Direkt vi fått okey från barnläkaren så packade vi in vår stora lilla pojke i babyskyddet och rullade hem till Backen. Trots den lite tuffa starten för Svante så har han mått som den lille prins han är hela tiden. Allt fint.

Så skulle han bo med oss. Den lilla palten vi kallar för Svante. Så självklar.

Stoltast av alla är vår lilla Loppa. “Han är så gullig”, “han är en kulting” och “jag älskar Svante” är fraser som upprepats gång på gång senaste sex veckorna. Hjärtat svämmar över hela tiden. De är så fina, våra ungar.

Lite så gick det till när Svante kom till världen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit orolig för att kärleken inte skulle räcka till. Jag är själv yngst i en syskonskara om tre och jag har alltid, alltid känt mig älskad. Däremot kunde jag för hela min värld inte förstå hur två armar skulle kunna vara nog för två ungar. Men det går, det gör det ju faktiskt, tro det eller ej. Aldrig trodde jag heller att Svante skulle kännas så självklar. Som att han alltid bott med oss på Backen.

Hela mitt väsen njuter av bebistiden. Jag vet hur fort det går och tar mig verkligen tid att bara gosa in mig i honom. Vill minnas hur det känns för evigt att ha en liten snusande Svante i armvecket.

6 kommentarer

  • Emilia

    Åhå så härligt med en liten Svante!
    Vet precis din känsla när man inte hör barnskrik med engång .. jag hann till och med fråga varför skriker han inte?!
    Sen klipptes navelsträngen o det svischade till sen var dom ute i korridoren med han, men den lättnaden när man hör skriket i korridoren o 2 min senare ligger dom i famnen är oslagbar. Men herrejösses så många tankar som hann vandra genom under dessa minuter!
    All lycka och kärlek till er!

    • Livetpabacken

      Ja han är alldeles underbar <3 Huga så hemskt, det verkar verkligen vara vanligt med - hade jag ingen aning om förrän jag var med om det själv. Hoppas ni alla mår bra nu, KRAM!

  • Sofia

    Välkommen lillebror Svante och Grattis till hela familjen
    Har saknat dig på “dina ställlen” så välkommen tillbaka och helt rätt tänkt av dig, dina ställen gör dom du känner. Här vill vi hänga

  • Gabriella

    Åh grattis grattis grattis! ❤️❤️❤️
    Så fina ❤️
    Tiden går så snabbt minns när jag fick min dotter januari 2019 som det vore igår ❤️

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *