• Djuren,  Lantliv,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Påsken, vårvärme och sömnbrist

    Jag sitter i soffan omgiven av pärlspont och en snart färdig (!) tv-bänk. Barnen gjorde morgon redan 05.20, det blir mycket söndag över när man gör morgon så tidigt, men det är svårt att argumentera mot när solen skiner in så tidigt. Senaste tiden har varit fin, men också kantats av sömnbrist och en energidipp på grund av det, jag har tagit dagarna som de kommit och känner mig äntligen på banan igen. Beundrar er som lever med tjorviga kvällar och nätter jämt, ni är otroliga! Nu tänkte jag visa er vad vi haft för oss sedan påsk. 

    Vi firade långfredag hemma hos mina föräldrar i min hemby. Min mamma är fantastiskt duktig på att laga mat och vi behövde inte gå hungriga hem, alls!

    En påskkäring som tappat bort sin kvast dök upp på gården och fyra av de fem kusinerna hjälpte käringen iväg till Blåkulla. Som tack för hjälpen fick de fyllda påskägg! Uppskattar så mycket att äggen är fyllda med annat än godis; ett spel och en bok kompletterade godsakerna – mjölkchoklad, chips och några få godbitar. Så uppskattat!

    Vi åt oss genom långfredagen. Handgjorda praliner och systers morotsrulltårta. Mamma bjöd på rådjur och älg med massor av tillbehör. Jag storknade.

    Känns nästan fortfarande förbjudet att hänga av sig och gå in hos andra, efter pandemin alltså, även om det är hos mina egna föräldrar. Här är allt hemtamt, även katten ~ det är ju Knuts lillebror som sitter där och är söt som socker.

    En fantastiskt mysig dag och kväll. 

    Det här trapp-projektet fortskred. Ja, det är ju mer än trappen som fixas med, för under trappen blir det en städskrubb och förvaringsutrymme för skoterhjälmar, extra förbrukningsvaror och liknande.

    På eftermiddagen satt Loppan och spanade på bron efter mormors bil. Så fick hon åka iväg och sova borta. Alltid lika spännande!

    Söndagen spenderade vi hos Fredriks föräldrar – även där åt vi så gott. Vi fick sedan besök av tant Tildis som spenderade hela kvällen hos oss. Åh, så härlig påskhelg.

    Fredrik har jobbat på i vinter, först med motorsågen i skogen, sedan har det körts ihop på timmervagn och fraktats till grannen som har ett sågverk. Två omgångar har Fredrik och grannen sågat och nu har vi ena garaget fullt med eget virke! Från egen skog! Så häftigt!

    Vi klurar på sommarprojekten. Vi brukar ha en tydlig plan såhär års men i år känner vi att det får bli vad det blir lite. Vi har ett projekt vi ska prioritera – en ny skorsten. Men om livet tillåter ska vi sätta igång med detta stora rum som ska bli mitt egna hästrum. Jag berättar mer när det närmar sig!

    Goda, soliga, varma dagar hemma. Vi pysslar om djuren, leker i vattenpölar, sitter i solväggen, rensar och stökar. Så mycket härligt just nu!

    Jag har alltid förknippat våren med mycket jobb upp över halsen. Mycket på arbetet, mycket med gården, mycket med djuren. Men i år är det ett lugnare lunk. Det finns såklart alltid massor att göra på en gammal gård, med småbarn och djur. Men ingen tidspress. Så vi sätter oss gärna hos kaninerna och pausar en stund i solen. Bjuder på morot och gos.

    Våran kanin Hoppsan är så go.

    Trots den enorma tröttheten och otillräcklighetskänslan jag burit så har det varit helt fantastiska dagar med de små. Vilken rikedom att få spendera så mycket tid med dem. Är så tacksam över tillvaron. 

    Vi har varit ute allt vi orkat och melisen har ofta inmundigats på toppen av stenmjölsberget, en sandlåda, om du frågar Loppan.

    jag har sått all kål och skolat om några näpna små broccoliplantor. Det är tredje året jag odlar och grejar med mer än fönsterodling och jag kan konstatera att detta med att skola om plantor inte är den mest peppiga tiden på odlingsåret ändå. Men det ska likväl göras, jag står mest och fantiserar om när landet tinat fram ordentligt och längtar efter att hugga tag där!

    Hönsen har också uppskattat vädret och hänger äntligen ute på gården och inte bara runt hönshuset. 

    Så hände det! Trädgårdslandet tinade fram! Så kul det ska bli!

    Så blev det fredag och vi skulle vara lediga hela familjen. Men äckelpäckelsjukan kom på besök. Krassliga små fick spendera dagen inne. Tack och lov var det en väldigt mild variant och redan samma förmiddag var alltihop över.

    Vi grejade på med våra projekt mellan varven. Jag spenderar mest dagarna med att hålla koll på våran lilla huligan som hinner vara överallt, ramlar ur sängen, äter olämpliga saker och sysslar med andra olämpliga aktiviteter för en niomånaders.

    Helgpeppen var ändå på topp!

    Fredrik är snart klar med tv-bänken. Alltid med minst en unge rännande runt benen. Man får sällan perfekta förhållanden när man ska hålla på och bygga eller renovera, det är bara att köra ändå! På tv-bänken syns en fantastiskt fin inredningsdetalj – pottan.

    Svante hade fantastiska kläder på sig och Loppan var i sitt esse. Vår renoveringsbebis som blivit en projektledare av rang. Hon skulle ha hörselkåprna och kommer springande för att hjälpa till och hålla, mäta och fixa. “Håll i öronen” ropar hon uppfordrande åt mig när Fredrik drar fram skruvdragaren.

    Varje kväll måste jag gå ut nu. Även de gråa kvällarna är magiska. Allt fågelliv, ljumheten som blandas med krispigheten. Så färglöst och vackert.

    Plocka in ägg, lyssna på storspoven, släcka i odlingsrummet.

    Loppan ska alltid känna om äggen är varma eller kalla mot kinden. Och hönsen går plikttroget och sätter sig på sin pinne vid läggdags.

    Jag har skött om ponnysarna i helgen med. Viskat godnatt i dörrglipan innan jag cyklat hem.

    Gårdens lycka var i alla fall att få sätta ner lite blommor i jorden. Blir så glad av lite blomster i livet. 

    Så mycket det ryms under en vecka. Och bästa av allt är att jag trots bara fem timmars sömn i bagaget känner mig så pigg och tillfreds. Nu ska jag cykla iväg till ponnysarna och sedan njuta av en solig dag på Backen!

  • Djuren,  Hönsen & hönshilton,  Kalas & födelsedag,  Lantliv,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Mars, kalas, sjukdom och hönsmatematik

    Må ni tro att jag är less att starta varje inlägg med att vi varit sjuka. Jag tror att hela mars susat förbi i någon sorts sjukdimma. Det har kräkts, det har varit hög feber, det har varit covid och det har varit migrän. Hoppet är det sista som överger en så jag hoppas innerligt att kommande tiden bjuder på bra mycket friskare och energirika tider. Jag saknar att göra fint hemma, gå på loppisrundor och hugga tag i något projekt (behöver kanske inte ens nämna att trapp-projektet stått stilla?) nåväl. Det är småsaker ändå, vardagssjukdomar och lite gnissel i vardagen ~ men jag medger att jag längtar enormt mycket efter att ha lagt denna tid bakom oss. Men några fina glittrar har fastnat i kameran, vi tar en titt!

    Någon av helgerna i mitten av mars hade vi stora uppdrag, barnen och jag. Fredrik hade åkt till fjälls med några kompisar och grannarna hade åkt iväg på skidsemester. Vi packade därmed med oss den varma chokladen, frukostmackorna och tjavade yrvakna iväg ner för backen.

    Svante var också med förstås! Han som mest bara sovit bort sina första månader i livet har nu vaknat till ordentligt och är så fascinerad av hästar, höns, kaniner och den där storasyrran som är hur cool som helst.

    Hästarna är morgontrötta, står och blinkar yrvaket och kunde absolut tänka sig rulla runt i spånet en stund till. Fapris lurviga öron är bland det gulligaste jag vet.

    Helgen fortsked i fina vårvintervädret. Vi plockade fram springcykeln och hade härliga timmar utomhus, gick mellan stallet och hemmet och pysslade med djur, grillade lunch utomhus och fyllde depåerna med sol.

    Men så märkte jag hur Loppan var stekhet. Covid. En mycket mild variant skulle det visa sig vara. Tack och lov.

    Vi drog ner tempot. Hämtade ägg och bakade en kaka. Gluttade på film och vilade ett slag när lillebrorsan sov i vagnen. Vi blev väldigt fascinerade av att plötsligt hitta ett vitt ägg bland våra bruna och beige ägg!

    När Loppan piggat på sig följde tre extradagar hemma och sedan fick hon gå tillbaka till efterlängtade förskolan. Och på kvällen? Kalas för kusinduon som fyller år med bara tre dagars mellanrum. Förra året firade vi intill solväggen hos kusinerna, i år hade vi en stormigare variant av kalas hemma hos oss.

    Det bjöds på pannkaka på Muurikkan.

    Lo hade knappast tid att sitta still och äta när det fanns såpbubblor och kusiner på besök! Så roligt!

    Sedan blev stormen outhärdlig så vi snörde i iläggsskivan i bordet och körde resten av kalaset inne. Paket till småtjejerna och lillprinsen fick prova alltsammans! Fortfarande i pyjamasen, så som det kan bli!

    Jag hade svängt ihop en ny ormtårta och faster kom med ljus så båda fick blåsa!

    Småtjejerna kramade varandra hejdå, och om jag känner Lo rätt så saknade hon sin Signe samma sekund som hon lämnade huset.

    Sedan har det varit glimtar av att få vara kreativ. Fundera över livet och vad det ska bjuda på framöver. Vi har pysslat om djuren, satt små frön i jorden och gjort allt för att försöka göra sådant vi får energi av. 

    För rätt som det var hade Svante åkt på covid och var vaken om nätterna. Har varit bortskämd med en bebis som sovit gott i åtta månader så jag kunnat hålla ett gott tempo om dagarna, men sömnlösa nätter tär fort. Jag beundrar alla som klarar av att leva vanliga liv och sova lite, ni är mina idoler.

    En av mina gamla hönor har varit dålig och fått lite extra omsorg. Så när jag insåg att vi skulle behöva nacka henna tröstade jag mig med att stoppa hela kläckaren full med ägg. För minus en höna betyder ju plus sju kycklingar? Det är höns-matematik!

    Ute i sadelkammaren har vi stått och tittat på kläckmaskinen och Lo säger varje dag “gå till äggen och kolla dom har det bra?” med uppfordrande stämma.

    I I samma rum står de första blygsamma sådderna. Hej lilla jalapeno! Blir så himla glad av ett näpet, grönt litet strå!

    Vårvintern har varit här med besked. Vi fikar och äter utomhus, leker i sista snöhögen, sover gott utanför ull-åkpåsen och fyller bleka ansiktet med fräknar. Härliga tider!

    Det tinar och tinar och tinar. Backen badar i sol.

    Senaste dagarna har vi stött fåren. Vi allihopa tycker att det är lika kul! 

    Men utemellan har vi känt oss trötta och ut-slut också. 

    Vi tog ett varv runt gården och bestämde vad vi ska göra i sommar. Stryker och stryker från den långa listan. “Barnen är ju så små, detta kan vi göra nästa år”… “Ska vi verkligen lägga pengar på det?..” och så vidare.. men städ och röj ska vi ägna oss åt så mycket vi orkar. Detta rum, “hörummet” ska få bli “hästrummet” så småningom. Hoppas på en tjusigare efter-bild.

    Så sa vi hejdå till lilla Chatrine-hönan som var en av original-hönsen jag fick av grannarna 2018.

    Sedan har jag haft livets värsta migränattack hittills och nu, nu vågar jag kanske hoppas att vi gjort bort det värsta? Kan vi få vara friska nu? Idag ska jag i alla fall åka iväg med mina barndomsvänner och fira våra trettioårsdagar – ska bli så himla härligt! Kram på er!

  • Lantliv,  Livet utanför backen,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante,  Visit Skellefteå

    När februari blev till mars

    Vi avslutade förra veckan med svärmors semlor. Jag som tycker att semlor är det mest överskattade bakverket åt dessa hemgjorda med andakt. Sedan fortskred veckan med än ditt och än datt. Väldigt familje- och kompistätt just nu. Visst vill man bara hålla alla man tycker om nära just nu?

    Vi startade veckan lugnt. Med fokus på att få vår lilla Loppa frisk från det långdragna viruset. Måndag blev tisdag och vi pysslade, ritade, såg tv, nöp till oss några glimtar frisk luft. Jag hälsade på på jobbet en sväng med Svante under armen också. 

    Tillslut var det full fart på hela familjen igen. Vi pysslade om hästarna och tog hem hö till kaninerna. Alltihopa i en ljus marsafton.

    Fredrik hade ju “ledigvecka” men hoppade in på utbildning en av dagarna. Då drog vi till stallet. Med hörselkåpor och stall-stassen på.

    Hon är bra arbetsam, lilla Lo. Hivar skit och spån i en rasande fart. Jag önskar mig lite mer ridning och körning och lite mindre stallsysslor nu, men allt har sin tid. 

    Fapri fick ju kollade tänder och blev vaccinerad också mitt i veckan.

    Vi stänger gärna in oss i hönshuset. Försöker göra handlingskraft åt eländet i Ukraina. Skapa ljus och trygghet som motpol. Jag är matt av allt tänkande och så tacksam över vår trygga tillvaro.

    Vi blev spontant bjudna på middag hos Fredriks syster med hela storfamiljen på plats. Vi firade goda besked och bara umgicks. Var alldeles varm i hjärtat när jag rullade vagnen från barnens faster, tillika vår granne, äntligen fick vi allihopa träffas. 

    Under dagen hade vi träffat en god vän till mig och hennes dotter. Vi satt i solen och åt lunch från muurikkan och bara njöt av vårvintern. Sån fin dag.

    Så blev det fredag och vi lämnade båda barnen för första gången hos farmor och farfar och åkte vidare in till Skellefteå. Vår häftiga stad som bara bubblar av utveckling och framåtanda. Vi skulle fixa inför Los stundande treårsdag, kalas, lämna igen böcker på bibblan och Fredrik hade klipptid. 

    Vi passade på att ta en lunchdejt. Vi återupptäckte Tatung, där dejtade vi ofta på gymnasiet.

    Senaste tidens oroligheter och lyssnandet på podd, läsandet av broschyrer och annat gjorde att vi kunde konstatera att vi inte hade mat för en vecka hemma, som man ju bör ha enligt MSB. Våra frysar är proppfulla med mat men vid ett strömavbrott har vi det betydligt svårare att föda oss.

    Så vi handlade hem lite extra, stoppade i backar och gömde undan. Ifall att. Det kändes gott inombords ändå, hellre beredd än rädd, ju.

    När vi hämtat hem barnen, ätit middag och ordnat allt inför stundande kalaset så tog jag mig ut själv. Gick till stallet. Mockade, kliade ponnysarna och fyllde vatten. Pustade ut och blickade upp mot norrskenet på himlen.

    På lördagen hade vi kalas för Loppan, det får ni se senare. Sedan bar det av i en väldig fart till travet för att heja fram Brillan och grannflickan Lovisa som skulle årsdebutera. Loppan hade vi lämnat i händerna på mormor och morfar och Svante sov sig genom hela spektaklet.

    Sedan landade Fredrik, Svante och jag hemma i våra vänners stuga. Vi dundrade in, blev bjudna på bubbel och snittar, landande mjukt bland mjuk spets och gosig terrier.

    Vi blev så galet bortskämda. Rådjursfilé och chokladmousse. Godaste jag ätit på evigheter!

    Oskar stackarn som skurit av en sena i handen och var gipsad behövde hjälp med maten, haha! Dessa två alltså, så glad att vi hittat åt dem. Vi har så mycket gemensamt i och med våra gamla gårdar, våra djur och våra killar som numera jobbar på samma jobb. Jennifer och jag lärde känna varandra genom hästarna för några år sedan. Dessa håller jag hårt i!

    Vår lilla goding njöt av full fokus från fyra vuxna och i alla fall en hund som hela tiden ville slicka bort banan från kinderna, dela majskrok och omhulda. Så gulligt!

    Vi sov över i stugan och vaknade till Vasaloppssöndag. Åt frukost, tog en promenad och åkte för att hämta hem Loppan. En så fin avslutning på en härlig vecka.

    Så härligt att vi hunnit träffa våra familjer, flera vänner och hunnit umgås på tu man hand en skvätt också. Nu längtar jag till lantlivet. Djuren och livet hemma på gården. Takdropp, väcka pelargoner och sätta små frön i jorden. Känns tryggt.

  • En avstickare,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Sista februaridagarna

    Jag stryker en linfärgad lock bakom ett febervarmt öra. Drar min hand genom tovigt hår och tittar ordentligt på det bleka, söta ansiktet. Om jag fick ta alla virus, bacillusker eller vad än det är som tagit sig in i hennes kropp, och injicera det i mig själv så skulle jag inte tveka. Hon tittar på dinosaurier på tv:n, skärmtiden har skjutit i höjden senaste dagarna, orken räcker inte till mycket mer än så. De tomma festisförpackningarna uppradade på diskbänken skvallrar om många medicinmutor. Grön, röd och gul förpackning. Jag själv dras ner i sjukhålet, kan inte fungera som vanligt när barnen är sjuka. Jag blir stillasittande, hålögd, ligger vaken och räknar andetag och stryker varm liten rygg. Äter skräp och går runt på sockerkickar. Det enda hela mitt väsen vill är att sitta i soffan med barnen i knäet och stirra på dem så jag hela tiden ser hur de mår.

    Men så fungerar det ju inte. Jag är inte orolig att hon inte ska bli frisk, grubblar inte allt för mycket på vad hon drabbats av för sjuka, det är som det är. Jag vill bara att hon ska slippa må dåligt. Ta lite elände från lillkroppen och småaxlarna och lägga bördan på mig själv. Men så fungerar det inte heller. Som mamma kan jag inte skydda barnen från allt ont i världen. Jag kan bara lära henne hantera alla sorts motgångar. 

    Vi parkerar oss i vardagsrummet. Från tidiga morgnar som startar vid fem till läggdags när allas ögon går i kors. Jag bär idogt upp tallrikar med småplättar som inte äts upp, småflaskor med alvedon och Ipren som ställs i en enda stor medicin-flock på soffbordet. Jag bär pottan upp och ner, försöker hiva in någon tvättmaskin mellan varven och snabbt som ögat är jag tillbaka på soffan och det maniska stirrandet på den kranka lilla kroppen intill mig.

    Jag känner en sådan otrolig tacksamhet att våra familjer finns runt om oss. Farmor kommer med matkasse och färdiglagad middag. Det levereras semlor och äkta gräddglass med saffransmak. Mormor levererar en ny bok och ostkrokar i egen liten påse. Moster Emelie svänger förbi med hemgjorda munkar ena dagen och nya kritor andra dagen. Fina faster Cecilia kommer med bok och Kinderägg, levererade av rödblommiga kusiner. Andra dagen tar hon med allt som kan tänkas öka på aptiten något och tidiga födelsedagspresenter. När hon åker från huset glimtar det till i de feberglansiga ögonen och hon säger “Jag ska måla en teckning, till min Cilia”. Så omhuldade och älskade de är, våra små.

    Så passerar dag fem med över fyrtio graders feber och jag önskar jag kunde trolla bort eländet. 

  • Lantliv,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Första februariveckan

    Sista januaridagen och de första sex februaridagarna har vi lagt bakom oss. Fredrik har haft dag-vecka vilket innebär att han jobbar veckans alla dagar och dessutom långa dagar. I helgen åker han hemifrån vid fem och kommer hem vid sju. Dessutom har det kommit småfötter springandes genom övervåningen var och varannan natt, småtänder har gjort sig påmint hos han som ännu inte springer och modern i huset känner sig lite hudlös. Så den sjunde februari och ledigvecka för Fredrik kommer jag välkomna med öppna armar. Jag vill inte gnälla för er, för jag är ingen gnällspik i mig själv, men jag vill bara tala om att jag inte känt mig på topp. Frustrerande men likväl viktigt att lyssna på kroppen och knoppen.

    Vi avslutade januari med att tvaga upp oss ordentligt. Den här goa tiokilospalten. Jag låter honom ofta sova utan pyjamas för att kunna ligga och klämma och gosa med allt det goa. 

    Det blev solig måndag och vi åkte in till stan för att gå på loppis med några vänner. Svor högt över vår “extrabil” som strulat på senaste och knappt gick bromsa. Precis när vi fått dit ett nytt batteri. Jaja, solen gjorde både mig och min taniga monstrea ytterst glad.

    Det blev tisdag och första februari. Lo skulle på förskolan för första gången på en halv evighet och peppen var total! Jag visste knappt vad jag skulle göra med de fem timmarna jag fått, så jag gosade ner mig och Svante i soffan efter mförmiddagens stallbesök.

    På onsdagen susade vi iväg för fem nya timmar på förskolan. Svante kläddes i ull för en tur till stallet, jag kunde äntligen se botten i tvättkorgen, det lagades storkok och mellisar att ha i frysen och jag funderade vad Lo hade för sig mest hela tiden. När Lo kom hem var hon så slut att hon somnade i hallen, så tufft att börja om med förskolan, mammahjärtat ömmade.

    Men på torsdagen fick vi kasta om planerna. Det som skulle bli veckans sista dag med förskola för Lo och lunch med föräldralediga vänner för mig och Svante, blev istället en hemmadag med snoriga näsor och småfebriga ungar.

    Jag gjorde ett försök att torsdagsstäda men även jag hade riv i halsen och tungt huvud. Några vrår blev klara i varje fall. Jag kände mig så nere, tredje gången jag är krasslig sedan jul och egentligen undrar jag om jag någonsin blivit helt frisk? Jag som verkligen försöker förbättra min hälsa har bara lyckats försämra den hittills i år. Pust och stön.

    Jag kände mig glad över mina trettioårspresenter jag strösslat över huset i alla fall. Som detta fat jag fick av tre barndomsvänner jag tycker mycket om. 

    Vi rotade fram pyssellådan.

    .. och övade på att klippa, går ju som hejsan!

    Vi bakade ihop zucchinibrödet vi bjöd er receptet på i lördags. Sedan åt vi  vi pumpasoppa som vi tänkt bjuda vännerna på. 

    På eftermiddagen hade vi -17 men vi hade utlovat att fodra hästar och mocka så vi tog en tur till grannarna. Sedan plockade vi ägg och klappade kaninerna lite innan vi gjorde kväll.

    På kvällen var det -24 och jag kände mig inte alls redo för Fredriks jobbhelg. Hålögd, trött och sliten.

    På fredagen hade vi snöstorm och vi höll oss inne. Efter läggdags gick jag ut till hästarna, kaninerna och hönsen. Då var allt inbäddad i snö som såg ut som vispgrädde. Det var nollgradigt och så vackert ute. Drog djupa andetag och kände tacksamhet.

    Lördagen och söndagen pysslade vi om hästarna. Fortsatte klippandet. Fikandet, tv-tittandet, byggandet med duplo, sorteringen av pyttebebiskläder som ska portioneras ut till nära och kära, madrassåkning i solen och flera besök hos djuren. Jag insöp sol och djurgos och kände mig rätt så pigg.

    Så har vi hunnit göra en och annan snöängel, förstås! 

    Nu har vi precis fått besök av farmor och farfars hund Jaffa som ska bo med oss i tio dagar. Snart kommer pappa Fredrik hem efter veckans sista arbetsdag och jag känner att nästa vecka kommer bli en av årets bästa – bara vi får vara friska –  jag återkommer om rapport från den!

  • Lantliv,  Livet utanför backen,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    En januarivecka

    Ett inlägg tillägnat en januarivecka kommer här. Vi började veckan med att hälsa på hos en föräldraledig kompis som har barn i precis samma ålder som Lo och Svante. Det var på tok för trevligt för där blev vi kvar halva dagen. Det handlades lite förnödenheter på lanthandeln och om kvällen skulle vår andrabil lagas. Vi hade bestämt oss för att ha en “förbättringsvecka” och ta tag i en herrans massa surdegar som legat runt om oss.

    På tisdagen vaknade vi upp till plusgrader och vi spenderade morgonen med att spela spel. “Alfons Åberg – Tågspelet” fick Lo i julklapp och det går utmärkt för en snart treåring att spela, med lite hjälp från oss.

    Det är så roligt att hitta på saker med barnen som man själv uppskattar. Jag är dålig på att leka lekar men spela spel, pyssla, rita och bygga duplo uppskattar jag massor!

    Vi hade turan att Fredrik hade “ledigvecka”, som han har efter sju dagars och närmare sjuttio timmars jobbande. Då pustar vi alla ut. 

    Vi hade fortfarande kalaskänsla i både kroppen och huset efter mitt trettioårsfirande. Vi jobbar på att äta upp mat ur de överfulla frysarna och skafferiet kommande tiden, och det blir ju lite roligare med halsduk, tända ljus och blommor i vas, visst?

    På tisdagen fick vi skicka ännu ett sms till förskolan att vi hoppar över de femton små timmarna Loppan ska vistas där per vecka. Covid och magsjuka snurrar runt just nu. Men vi roar oss förstås hemma, hon fick åka skidor på gårdsplanen medan jag och Fredrik packade svärfars släp proppfull med skrot från ladugården. Så tog vi oss en sväng till närmsta samhälle, pantade burkar, lämnade skräp, handlade en korg full med frukt och svängde förbi morfar för att säga hej i dörren.

    Skafferirensningen fortsatte lagom till kvällen och till efterrätt blev det en bortglömd kartong chokladpudding. Inte ätit sedan jag var liten men det var lika gott som jag minns det. Lagom avancerat.

    På onsdagen var jag ute i stallet i ottan – Fapri vaccinerades av bästa veterinären Karin. Sedan åt vi frukost och jag kunde inte skaka av mig hur trött jag var och hur ont kroppen gjorde.

    Jag var yrslig och dan. Morgonen efter vaknade jag med feber, frossa och ont i hela kroppen. Tog ett negativt snabbtest och höll samma tempo som halvåringen i huset. Många tupplurar alltså.

    Jag skickade iväg Fredrik till skogen i några timmar med sin nya motorsåg han fått ta över från pappa. Vi höll nere tempot rejält och jag ville att mamma skulle komma och ta hand om mig.

    Efter en stund hämtade Fredrik Lo så hon skulle få vara med och fälla träd till skogs. Jag vinkade av dem och låg och sov med Svante under tiden.

    Lagom till aftonen kom de hem och jag fick mig lite frisk luft när jag gick ner till stallet och pysslade om ponnysarna.

    Blå timmen fjäskade för mig. Det är alltid så underbart att komma ut efter sjukstuga inomhus. Jag kände mig hyfsat pigg och var så glad över min stund utomhus.

    Hemma väntade Knut på mig under discolampan i hallen.

    Där hemma höll lilla gänget på att se över motorsågen. Galet spännande tyckte Lo, det enda hon önskar nu är en egen motorsåg.

    Försökte mota sjukan med broccolisoppa från vår egna broccoli, tunnbörd mina föräldrar bakat i vår bagarstuga och smörgåspålägg från Fredriks föräldrars gård. Gott var det.

    Hela fredagen låg jag inne.i soffan med feber och kikade ut på vackra vädret medan Fredrik umgicks med barnen.

    Om kvällen, precis efter På Spåret, vaknade vår vanligtvis sjusovande lilla älskling och var också krasslig. Alldeles nyvaken och yr.

    På lördagen levererades ännu ett covid-test till dörren, denna gång av mina föräldrar. Med var också en bit semmelkladdkaka som plåster på sjuk-såren. Så otroligt gott. Även detta test var negativt. Jag var dessutom feberfri sedan kvällen innan och energin återkom i liten dos, minut för minut.

    Så på söndagen samlades vi med kusinerna och tillika våra grannar på byns skidskobana. Fredrik och Lo tog skotern dit, Svante och jag anslöt lite senare med fikat.

    Jag hade snabbrullat några chokladbollar, skurit upp lite blodapelsin och kokat varm choklad.

    Varm choklad slår kaffe och te med hästlängder.

    Barnen åkte skidskor, förutom Svante som sov sig genom alltihop. Fredriks syster var också på plats, äntligen fick vi träffas efter att vi varit sjuka i omgångar. Lo var så glad över att få träffa kusinerna. 

    Jag försökte hålla mig på lite avstånd och njöt av plusgraderna och solen som nästan orkade sig genom molnen. 

    Sen åkte vi hem till lunchbestyr och en diskbänk som inte städat sig själv medan vi varit borta. 

    Fredrik har åkt på jobbet för att jobba eftermiddag i veckan, Loppan har fått se lite tv medan jag ordnat detta inlägg. Strax ska jag ordna lasagne, pyssla om djuren här hemma, bada och lägga isäng barn. Vi lever verkligen ett “var tredje vecka-liv”, från mycket tillsammanstid  till mycket ensamtid med barnen. Det är vår vardag som vi valt den, fint att få lägga en “ledigvecka” i bagaget och hoppas på friskare tider framöver.

  • Guider,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    10 roliga vinteraktiviter med barn

    Något av det bästa jag vet är att vara utomhus, även på vintern! Om man klär sig efter väder och bestämmer sig för att det är roligt så länge det är roligt så går det bra, tycker jag. Det är inget misslyckande om det bara blir en halvtimme ute eller om någon ger upp och hellre vill gå in, allt räknas och tröskeln behöver vara låg när småbarn är med i bilden. Ända sedan Lo var en pyttebebis har vi varit flitiga på att hitta på saker utomhus, både under veckodagarna och under helgerna. Här är några idéer på roliga vinteraktiviteter att prova;

    • Att lägga sig ner i snön och helt enkelt göra snöänglar. Detta roar de små och är förvånansvärt kul även för en själv ~ har du provat att ligga på marken och titta på molnen? Oerhört befriande.
    • Gräva snötunnlar i snöhögar är så roligt! Just i år har vi inte hunnit få några massiva snöhögar men så fort vi har en ska vi bygga tunnlar. Roligast är att göra hål på toppen så man kan spana ut.
    • Att gå ur när det är mörkt och ha med en pannlampa eller ficklampa att lysa med, riktigt festligt!

     

    • Ta med lunchen utomhus, klassiker som korv eller klämmackor blir så gott utomhus. Roligt för barnen att grilla sin egna mat och min upplevelse är att de äter bättre när de själva fått vara med och tillaga maten. 
    • Skriv ut Elin Lewenhaupts vinterkryss och kör som aktivitet
    • Ta och leta spår, det behöver inte vara bara spår från vilda djur som rådjur, hare eller älg, lika kul är det att hitta bilens spår, pappas fotspår eller kissens spår.
    • Ta med hela familjen och åk spark! Antingen med barnsparkar, blir någon trött kan man ordna sparktåg där föräldern sparkar sparken där en småtting sitter och håller i sparken framför. Det finns också sparklådor där man kan bädda ner barnen, otroligt mysigt!
    • Bygga snölyktor och snögubbar, detta går bara göra vid kramsnö, så passa på!
    • Något som har längre väntetid men ger att roligt resultat är att frysa in egna ljuslyktor. Det finns flera roliga beskrivningar på nätet (t.ex. frysa in vatten i en sockerkaksform och sedan tända värmeljus i) eller varför inte frysa in vatten med karamellfärg i mjölkpaket, det blir roliga klossar att leka med utomhus!
    •  Klassikern som fungerar både i pulkabacke, i små sluttningar på tomten och på plan mark; att åka pulka, madrass, bob, tefat eller liknande. Jag brukar knyta en pulka runt midjan på mig själv med ett grovt snöre, så får Lo åka pulka medan jag har händerna fria. Bra träningspass för mamman vill jag lova!

    Har du några aktiviteter du brukar göra med dina barn? Oftast brukar vi ha sysslor att göra när vi är ute, som att mata djuren eller ordna något praktiskt som att skotta. Men roligast har vi när vi föräldrar bara släpper alla måsten och har roligt och leker en stund. Sparka för glatta livet, grilla korv för själens skull och gräv snötunnlar som att det inte finns någon morgondag ~ du kommer inte ångra dig!

  • Allmänt,  Djuren,  Lantliv,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    “Vi har nuet”

    Vi sitter vid matbordet en tisdag, det är slutet av november när Fredrik säger “När jag blir gammal kommer jag sitta och läsa din blogg och vara så glad över allt vi gjort och vårt liv”. Orden stannar med mig, jag tänker att jag är så rädd att glömma. Så rädd att bli bortglömd en dag. Så jag skrapar ihop min höst ~ En del av den i alla fall, paketerar den i ett blogginlägg och hoppas att jag ska minnas dessa stunder för evigt:

    Mitten av oktober och vi kan konstatera att vi både har härlig vintervit backdrop i vardagsrummet och att Svante redan vuxit ur kläderna hade hade på bilden. Dessa två alltså, mitt hjärtas fröjd.

    Jag försöker göra guldkant på uppväxten för våra små. Monstermuffins blev en hit i läskiga oktober.

    Det är lite bökigare att kombinera småbarnslivet och djuren i blasksnö. Men det går. Vi bjöd ponnysarna på lunch och konstaterade att shettispäls är det häftigaste som finns, alldeles torr vid huden under den blöta ytan. Kaninerna har fått mycket gos och Hoppsan har blivit himla go sedan han kastrerades.

    Det yrar snö runt gården halva oktober och hjärnan har svårt att orientera sig. Är det vinter? vår? höst?. Vi gömmer oss i stallet hos kaninerna och pysslar inomhus.

    Det är vilsamt när vintern smyger sig på. Om än den kom tidigt. Tänker mycket på livet, tillvaron och nuet. Är skör och stark samtidigt. Känner mig lite ensam denna höst, men det är okey.

    Vi fortsätter att ge ponnysarna mat så ofta vi kan. Det är mina höjdpunkter. Sedan kryper vi upp i soffan en stund och vilar benen. Loppan har slutat sova om dagarna. Liten blir stor.

    Många vackra dagar i kamerarullen trots att hösten känts väldigt grå och dimmig. Säger till Fredrik flera gånger att jag fastnat i ett negativt tankesätt, all förundran jag brukar känna och se varje dag är som bortblåst och livet känns vardag. Jag gillar vardag, men mellan vardagen vill jag ha fest i själen.

    På tal om vardag. Lillebror i coop-vagnen i Burträsk. Lillevännen vår, som finner sig i allt.

    Vackra vyer utanför vardagsrumsfönstret och trädgårdslandet får en sista ansträngning. Vitlöken petas ner i halvfrusen pallkrage.

    I stallet fylls det höpåsar, vatten och mockas. Svante finner sig i det med och sover sig genom de flesta stallbesök. Knut följer mig ner som en hund och följer med upp till Backen igen efter bestyren. Om han inte fastnat på en dörr eller så.

    Det blir Halloween och vi firar smått med monster-paj och pumpa ute på bron. Köpte två kilo godis och inte en enda kom på “bus eller godis”. Förutom två förkylda kusiner som fick spöka utanför köksfönstret en söndagsförmiddag. Så gulligt, så!

    Tur att november funkar till utemat och besök av efterlängtade långväga gäster med världens gulligaste hundvalp i släptåg. Älskar att laga mat och äta utomhus så orimligt mycket!

    Snön smälter bort och lämnar oss med en grå sörja och ett vilsamt lugn. Jag trivs i dimman. Världens gladaste Svante piggar upp oss alla och är solskenet vi alla längtar efter.

    Jag gör en kraftsamling. Pratar med min granne Pelle som alltid säger några kloka ord. Vi pratade om hur enkelt det är att bara klaga över sin situation istället för att skapa sig minnen och ägna sig åt sina hobbys. Så jag sätter igång och röjer i stallet, städar åt hönsen och donar. Kommer in rödrosig och glad. Tror jag måste ägna mig lite mer åt mina hobbys framledes.

    Jag får göra ett jobb åt RevolutionRace på Instagram och det är så himla kul. Får ägna mig åt det jag gillar mest, vara ute med familjen och vara kreativ.

    Vi grillar hamburgare och kastar sten i sjön. Blickar ut över sjön, som så många gånger förr. Det känns hemtamt.

    Kånkar in ladugårdsfynd, doppresenter från 2019 och bäddar den gamla furusängen. Det är små saker som får hjärtat att hoppa till lite extra. Små glimtar av kreativitet får mig att må så bra. Själen ropar “mera, mera!” och jag försöker lyssna. I Loppans rum kommer var sak på plats.

    Tiden går fort och långsamt samtidigt. Allt känns och samtidigt är jag så tom. Tänker så mycket men känner mig ändå rätt så tillfreds. Sörjer och saknar hästlivet. Funderar på framtiden och vad den kommer innebära. Stegar upp lösdrift och räknar kronor och ören för att kunna förverkliga fler gårdsdrömmar till sommaren. Försöker landa i tillvaron men något rycker i mig som vill vidare och utforska. Jag klappar Knuts sammetslena päls, biter bort en skinnbit från läppen och får goda ord av min syster i telefonen “älskar dig och vi har nuet”. Tar med mig orden vidare in i hösten ~

  • Allmänt,  Kalas & födelsedag,  Vår lilla Svante

    Så dansa, lillebror, sjung för mig, lillebror ~ Svantes dopdag

    I lördags var det dop för vår lilla gullgosse. Egentligen skulle dopet vara en vecka tidigare, men då var Fredrik sjuk. Sedan hann Svante få sig en släng av förkylningen och vi stod i valet och kvalet om vi skulle ställa in eller inte. Men tillslut så, dagen innan, bestämde vi oss för att köra ändå.

    Huvudpersonen började dagen med en tupplur i babysittern och jag stökade fram allt fika vi fått frysa in sedan veckan innan. Fredrik och Loppan roade sig med att baka när de var krassliga. Så mycket gott!

    Ute var kallgraderna många. Minus sjutton i november. Vackert så man tappar andan lite. Vi stökade på hemma till klockan elva. Sladdade förbi lanthandeln för att köpa med Billys panpizza och Loka och åkte till byns vackra bönhus som vi bokat för dagen.

    Rimfrost i träden utanför, vi inmundigade lunchen, pyntade och krånglade på oss alla finstassarna.

    Det är så vackert, vackert i bönhuset. 

    Vi pyntade i all enkelhet. Granris i små vaser, polaroidbilder på jutetråd från första, korta tiden i livet. Och fika, förstås. Drömmar och chokladbollar med festligt strössel.

    Magisk toscakaka och morotskaka. Så blev det kalljäst bröd med lite pålägg. Alla våra favoriter här hemma.

    Så kom gästerna! Vi hade bjudit ihop vår närmsta familj. Föräldrar, syskon och syskonbarn med respektive. Några var sjuka och några behövde susa iväg på andra åtaganden, så vi vände på kalaset och körde fika först. Svante var så tjusig i sin lilla stass. Första kläderna vi köpt till honom, hur söt? Här i storkusin Viktors famn.

    Presentöppning och fika, småkusinerna emellan. Sedan bus i massor. Rätt som det var började musiker och präst att trilla in. Vi hade bett två bröder i byn, Erik och Johan, att sjunga för Svante.

    Så blev han döpt. Vi hade råkat hälla kallvatten i dopskålen (Förlåt lillälskling!) men vår cooling tog allt med ro ändå. Det spelades “Sång till friheten” och “Lillebror” så ögonen tårades. Dopklänningen är 66 år gammal och har gått i min släkt lika länge. Så fick han sina namn ~ Svante Ture Johannes. Efter våra älskade pappors mellannamn.

    Några av kusinerna satt sjuka på distans och kikade på dopet via FaceTime. Älskar 2021 och tekniken. Höll på att smälla av när jag såg att kusin Allie hämtat sin padda för att ta kort på oss på datorn. Älskade unge. Vi stökade på i en rasande fart och stängde om oss. Hejdå vackra bönhuset.

    Sån fin dag det blev. Precis så som vi önskat. Omgivna av familjen, bra musik, gott fika och bara få umgås. Kände mig så himla tacksam över mina ungar, att vi får ha dem till låns under vår tid på jorden. Framtiden skrämmer mig något så otroligt, ska ni veta. Men nu är nu och just denna dag vill jag bära med mig långt in i hjärteroten.

    Svante Ture Johannes, gud vad jag älskar dig.

  • Drömmen,  Fjällen,  Gårdsprojekt,  Lantliv,  Renovering,  Resor,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Höstrapporten från Backen

    Hej på er. Kaffehurran har fått jobba här på Backen, jag har slagit mig ner vid ett oktobersoligt kök, på kökssoffan ligger ett virrvarr av ett stycke bondkatt och njuter. Det var längesedan vi hördes. Jag har ju gått all in på småbarnslivet, märkligt vore väl annat, och tog lite ledigt härifrån. Taskigt att inte förvarna er innan, men vi har ju fått hänga ordentligt på instagrammen istället. Nu tänkte jag bjuda på ett matigt inlägg med bilder från vår höst.

    Annars då? Vi mår bra, är totalt uppslukad av den lille tremånaders lillkillen som numera ingår i vår familj. Så kär i honom. Jag har tagit tag i att involvera mina sociala medier i vårt redan befintliga företag, så jag har suttit uppslukad med SNI-koder, Skatteverket och fix med banken. Jag kommer framöver göra lite fler samarbeten i mina kanaler, det känns superkul! Livet är också livet, med allt vad det innebär, så de senaste månaderna har oron för en kär människa också varit stor för oss. Jag vill ju kunna berätta för er även när elände ryms i livet, men just denna historia är inte min att berätta. Så ni får några kryptiska rader av mig och ett stort, härligt inlägg med bilder från vår höst..

    Vi packade hela Volvon proppfull med blöjor, syskonvagn och ullunderställ och åkte tvärsöver landet, som så många gånger förr. Vi skulle husera i svärföräldrarnas stuga nästan hela veckan lång. Något jag längtat efter under renoveringen och tiden med hästar på gården, att åka bort flera dagar i ett sträck. Tänk att det blev Svantes första resa till fjällen.

    Han sov sig genom resan. Men ändå. Så gott i hjärtat att vara här, på en plats som betyder så mycket för oss. Tillsammans med våra två små. Här blev dagarna riktiga äventyr för Loppan och Svante snusade fjälluft.

    När vi plockat svamp och fiskat fisk så gjorde vi en härlig utflykt till Ruttjebäcken. Vi slog oss ner längst ner, fikade och kikade på den vackra naturen. Loppan lekte med pinnar, sand och lera.

    En annan dag blev äventyret muuriikka-lunch nedanför stugan. En öl i solen. En promenad längst grusvägen och prat om nutiden, framtiden och drömmar. Dags för nya mål i livet efter vår husresa.

    Det härliga med trippen var att vi först fick tid med svärföräldrarna i stugan och sedan avslutade vi veckan med nästan hela min familj. Sista dagen tog vi gondolen i Hemavan upp på kalfjället och drällde iväg mot en av topparna framför oss.

    Att drälla runt och valla barn, fika från Kånkenryggan och klä av sig till linne på kalfjället. Det är härliga tider. Väldigt imponerad över kusinskaran.

    När vi kom hem hade vår rörmokare jobbat flitigt och monterat slottsvred på våra element. För första gången någonsin finns nu värme på övervåningen. Sedan fick vi betala sista stora fakturan och skåla i köpeskaffe på café inne i stan. Nu börjar det på riktigt – livet efter mastodontrenoveringen.

    Vi har senaste två åren renoverat rakt ur fickan och inte alls prioriterat tjusiga saker som fönsterlampor, gardiner och mattor för att ta några exempel. Trots att det är lite “ihåligt”, så tycker jag det är rackarns hemtrevligt här nu. Älskar varendaste vrå vi skapat oss här.

    Väl hemma igen började skördetiderna. Loppan har ätit sig ett par morötter varenda dag hela hösten tror jag bestämt.

    Har blivit överraskad över hur glad jag blivit av blommorna i landet. Tagetes och rosenskära. Måste påminna mig själv om blomsterglädjen till nästa vår, den ska inte prioriteras bort.

    Ringblomma och vallmo. Inga blommor har egentligen passat med varandra eller gjort sig särskilt bra i en bukett ihop. Ändå har jag plockat för glatta livet och placerat ut här och var. 

    Har varit glad över broccolin också. Gjort broccolisoppa en drös med gånger och förvällt och frusit in broccoli i omgångar. Visste ni att bladen och stjälken är lika god att laga mat på som själva buketten?

    Då och då har nära och kära tittat förbi på fika. Bland det bästa jag vet, få göra fint hemma inför besök. Påta och pyssla på. 

    Många turer med Fapri har det blivit. Inget som ger puls och träning för henne, men gott för själen har det varit. Jag skulle så gärna vilja ägna mer tid åt vår lilla ponnydam. En höstönskan jag ska se till går i uppfyllelse. Loppan är så duktig på att rida och för någon vecka sedan slängde jag den femton år gamla, sneda sadeln (förlåt Fapri!) och skaffade en ponnyputa. Återkommer med recension!

    Det känns som att vi inte gjort någonting alls i höst på vår gård. Tur vi har bildbevis på att det faktiskt händer saker! Sommarprojektet att byta rutten ladugårdsbrygga växte och blev nytt staket också. Kryss, precis som jag önskat.

    Mer blomsterglädje. Ringblomssalva skulle tillverkas och vi skördade ringblommor för glatta livet.

    Så många gånger jag gått ut i landet för att plocka något litet till middagen men kommit in med korgen full. Det blev ju mat ändå, trots sen sådd och sen vår och dåligt med ogräsrensning.

    Landen har kryllat av åkersnigel som mumsat på diverse grönsaker. Förlorat så mycket till dem, men i år hade jag sinnesro att acceptera det.

    Livet med Loppan. Så hjälpsam och arbetsam. Kul har vi med. Vi båda tycker trädgårdslandet är en otroligt bra plats att hänga på. Här samlar vi energi.

    Så ofta vi kunnat har vi ätit utomhus. Det om något förhöjer härlighetskänslan i vardagen. Just denna gång blev det parisare vid Lilla Stensträsket. En vanlig septembermåndag.

    Lillebroren. Svante. Vår ljuvliga lilla bebis. Han som sov i två månader och vaknade plötsligt upp i september och funderade på vad han missat. Storögt och leende möter han världen. Charmar alla.

    Jag bakade kalljästa, rosa frallor till frukosten. Blev succé om något. Receptet finns på min instagram, här!. 

    Hösten kom med besked och jag njöt av allt vår vackra by bjöd på. Joggingturer till andra sidan sjön. Promenader kantade av susande, gula löv och synen av svärmor och svärfars får som betar på vidderna bredvid vårt hus. Jag är en sådan som letar det vackra i allt och ser knappt lerpölar, smutsiga ytterkläder och allt grus i hallen. Så fullt upp med allt vackert.

    Vår plats på jorden. Sågen framför huset vittnar om ännu ett projekt. Så hoppas vi att en skorsten pryder husets nock snart. Vi får se.

    Såklart blev det en herrans massa skrot av projektet. Vi har nämligen fått oss en ny brotrapp. Eller fått och fått, den är såklart både byggd och betald av oss. Det var en glädjens dag när SJ-pallarna äntligen kunde slängas åt sidan. Värt att föreviga!

    En glimt kommer här. Precis så som jag önskade. Jag gjorde en ritning på trappen och Fredriks respons blev “Ja ?! Såklart ?! Hur skulle man annars bygga?” tur vi har samma smak i det allra allra mesta.

    Våra ungar får hänga med på det mesta. I ett annat tempo än tidigare men ändock. En bestämd traktoråkare väntar på att pappan ska lasta på skrot.

    Under tiden Svante sov och resten av familjen körde brännbart skrot så ordnade jag oss en ny liten rabatt. Cortenplåt. Så fint, nu har den hunnit rosta också.

    Jag petade ner en hel drös med vita tulpanlökar också, hoppas kunna njuta av blomsterglädjen tidigare till våren mao!

    Jag och barnen har gjort små utflykter. Just denna gång till jätteasparna i här i Skråmträsk. En nyckebiotop med aspar som är ungefär 300 år gamla, sannolikt Sveriges äldsta.

    Varm choklad och saft i sirapsflaska. Det vill jag att ungarna ska minnas som sin barndom.

    En liten Loppa, mallig över en egen bit äppelkaka och Svante så nöjd med att bara få följa med. Det är så härligt ute i skogen i september.

    För mig är det första hösten utan häst. Det jag saknar mest förutom individen i sig är skogen. All tid jag brukar spendera ute i skog och mark året runt. Att åka ut med ungarna någon timme och fika och dra luften långt ner i lungorna. Då blir jag liksom mig själv igen.

    Hemma i Drömmen har livet rullat på. Vi börjar sakta vänja oss vid livet som fyra i familjen. Det känns som han alltid funnits med oss. Det enda som är lite svårt är att göra sådant som jag annars gärna hade gjort med honom i bärselen, han är så lång och tung att min arma rygg inte hängt med i tillväxtkurvan.

    Jag har varit så glad i hösten i år. Tänk att få uppleva ännu en årstid på vår plats på jorden. Den tionde hösten på Backen!

    En kväll fick vi stoppa lillebror i vagnen och rulla honom över åkern till svärmor och svärfars gård. De erbjöd oss att hämta potatis hos dem, då vi inte satt någon egen. Fjällkon Lilja tittade idogt på.

    Vi hade förstås vår lilla hjälpreda som mest letade mask med oss.

    Fin-fina pärer. Nästa år bli det land på Backen igen, när vi inte mastodont-renoverar och bakar bebis hela våren.

    Så blev det klart, sommarprojektet med ladugårdsbryggan. Ska måla mer till våren med, men för nu är vi så nöjda så. Till nymålade dörrar också. Tjusigt.

    September övergick till oktober och den femte är vår dag. Tretton år ihop. Vi firade med extra god frukost i ottan. Så himla glad över våra tretton år ihop, fantastiskt att få dela livet på Backen med Fredrik.

    Vips blev Fredrik klar med vår brotrapp också. Hur fin? Vilket lyft mot SJ-pallarna vi hoppat på i två år. Vi ska fylla på med mer grus framför så markskivorna försvinner. Men för i höst är vi klara. Sån härlig känsla att ha hunnit med våra två sommarprojekt och nu kan pausa lite.

    Och pausa gör man ju bäst i bagarstugan. Vi grejade och donade och bakade och hade en liten “skördemarknad” en kväll i bagarstugan. Jag älskar att numera ha både en soffa och en TV men det är när vi påtar på med sådant här som jag mår som allra bäst. 

    Loppan går sina femton timmar på förskolan varje vecka men efteråt fick hon susa hem och hjälpa till. Svante däremot långsov i vagnen utanför fönstret med P4 skvalande genom englasfönstren och fick sedan spendera sista stunden i babysittern. Någon som hittat sina små, knubbiga händer!

    Det blev bröd i massor. Frysen full och även ett gäng bybor var förbi och handlade i lilla självbetjäningen.

    Jag har donat på med lite allt möjligt på sistone och ringblomssalva har det blivit en omgång av. Med bivax från min vän Astrids Storåkersgården i grannbyn.

    Många höstpromenader har det blivit och Loppan har fått lura om hon velat.

    Inne i Drömmen har en viss Knut tagit över kökssoffan. Han är så lycklig att den är inne från röda lillhuset på gården. Jag har lite samma känsla. Allt som oftast ligger han där och bara är.

    Senaste dagarna har vi varit hemma allihopa. Loppan med dubbelsidig öroninflammation och Fredrik med rejäl förkylning och jag med en light-variant. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat inomhus. Pyssel, filmer, fika, läsa bok och bara vara. Igår tog vi en liten djurrunda och fixade lite med hönsen. Jag är glad för det lilla, men längtar efter vi alla är friska och fyllda med energi igen!

    Jag försöker göra EN trädgårdsrelaterad sak varje dag för att underlätta för mig själv. Här förvälldes sista skörden broccoli och frystes in. Så gott att hitta i vinter.

    Så, en rackarns lång glimt från vår höst. Så lovar jag er att jag snart är här igen med nya, färskare glimtar från vår Backe!