• Guider,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    10 roliga vinteraktiviter med barn

    Något av det bästa jag vet är att vara utomhus, även på vintern! Om man klär sig efter väder och bestämmer sig för att det är roligt så länge det är roligt så går det bra, tycker jag. Det är inget misslyckande om det bara blir en halvtimme ute eller om någon ger upp och hellre vill gå in, allt räknas och tröskeln behöver vara låg när småbarn är med i bilden. Ända sedan Lo var en pyttebebis har vi varit flitiga på att hitta på saker utomhus, både under veckodagarna och under helgerna. Här är några idéer på roliga vinteraktiviteter att prova;

    • Att lägga sig ner i snön och helt enkelt göra snöänglar. Detta roar de små och är förvånansvärt kul även för en själv ~ har du provat att ligga på marken och titta på molnen? Oerhört befriande.
    • Gräva snötunnlar i snöhögar är så roligt! Just i år har vi inte hunnit få några massiva snöhögar men så fort vi har en ska vi bygga tunnlar. Roligast är att göra hål på toppen så man kan spana ut.
    • Att gå ur när det är mörkt och ha med en pannlampa eller ficklampa att lysa med, riktigt festligt!

     

    • Ta med lunchen utomhus, klassiker som korv eller klämmackor blir så gott utomhus. Roligt för barnen att grilla sin egna mat och min upplevelse är att de äter bättre när de själva fått vara med och tillaga maten. 
    • Skriv ut Elin Lewenhaupts vinterkryss och kör som aktivitet
    • Ta och leta spår, det behöver inte vara bara spår från vilda djur som rådjur, hare eller älg, lika kul är det att hitta bilens spår, pappas fotspår eller kissens spår.
    • Ta med hela familjen och åk spark! Antingen med barnsparkar, blir någon trött kan man ordna sparktåg där föräldern sparkar sparken där en småtting sitter och håller i sparken framför. Det finns också sparklådor där man kan bädda ner barnen, otroligt mysigt!
    • Bygga snölyktor och snögubbar, detta går bara göra vid kramsnö, så passa på!
    • Något som har längre väntetid men ger att roligt resultat är att frysa in egna ljuslyktor. Det finns flera roliga beskrivningar på nätet (t.ex. frysa in vatten i en sockerkaksform och sedan tända värmeljus i) eller varför inte frysa in vatten med karamellfärg i mjölkpaket, det blir roliga klossar att leka med utomhus!
    •  Klassikern som fungerar både i pulkabacke, i små sluttningar på tomten och på plan mark; att åka pulka, madrass, bob, tefat eller liknande. Jag brukar knyta en pulka runt midjan på mig själv med ett grovt snöre, så får Lo åka pulka medan jag har händerna fria. Bra träningspass för mamman vill jag lova!

    Har du några aktiviteter du brukar göra med dina barn? Oftast brukar vi ha sysslor att göra när vi är ute, som att mata djuren eller ordna något praktiskt som att skotta. Men roligast har vi när vi föräldrar bara släpper alla måsten och har roligt och leker en stund. Sparka för glatta livet, grilla korv för själens skull och gräv snötunnlar som att det inte finns någon morgondag ~ du kommer inte ångra dig!

  • Allmänt,  Djuren,  Lantliv,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    “Vi har nuet”

    Vi sitter vid matbordet en tisdag, det är slutet av november när Fredrik säger “När jag blir gammal kommer jag sitta och läsa din blogg och vara så glad över allt vi gjort och vårt liv”. Orden stannar med mig, jag tänker att jag är så rädd att glömma. Så rädd att bli bortglömd en dag. Så jag skrapar ihop min höst ~ En del av den i alla fall, paketerar den i ett blogginlägg och hoppas att jag ska minnas dessa stunder för evigt:

    Mitten av oktober och vi kan konstatera att vi både har härlig vintervit backdrop i vardagsrummet och att Svante redan vuxit ur kläderna hade hade på bilden. Dessa två alltså, mitt hjärtas fröjd.

    Jag försöker göra guldkant på uppväxten för våra små. Monstermuffins blev en hit i läskiga oktober.

    Det är lite bökigare att kombinera småbarnslivet och djuren i blasksnö. Men det går. Vi bjöd ponnysarna på lunch och konstaterade att shettispäls är det häftigaste som finns, alldeles torr vid huden under den blöta ytan. Kaninerna har fått mycket gos och Hoppsan har blivit himla go sedan han kastrerades.

    Det yrar snö runt gården halva oktober och hjärnan har svårt att orientera sig. Är det vinter? vår? höst?. Vi gömmer oss i stallet hos kaninerna och pysslar inomhus.

    Det är vilsamt när vintern smyger sig på. Om än den kom tidigt. Tänker mycket på livet, tillvaron och nuet. Är skör och stark samtidigt. Känner mig lite ensam denna höst, men det är okey.

    Vi fortsätter att ge ponnysarna mat så ofta vi kan. Det är mina höjdpunkter. Sedan kryper vi upp i soffan en stund och vilar benen. Loppan har slutat sova om dagarna. Liten blir stor.

    Många vackra dagar i kamerarullen trots att hösten känts väldigt grå och dimmig. Säger till Fredrik flera gånger att jag fastnat i ett negativt tankesätt, all förundran jag brukar känna och se varje dag är som bortblåst och livet känns vardag. Jag gillar vardag, men mellan vardagen vill jag ha fest i själen.

    På tal om vardag. Lillebror i coop-vagnen i Burträsk. Lillevännen vår, som finner sig i allt.

    Vackra vyer utanför vardagsrumsfönstret och trädgårdslandet får en sista ansträngning. Vitlöken petas ner i halvfrusen pallkrage.

    I stallet fylls det höpåsar, vatten och mockas. Svante finner sig i det med och sover sig genom de flesta stallbesök. Knut följer mig ner som en hund och följer med upp till Backen igen efter bestyren. Om han inte fastnat på en dörr eller så.

    Det blir Halloween och vi firar smått med monster-paj och pumpa ute på bron. Köpte två kilo godis och inte en enda kom på “bus eller godis”. Förutom två förkylda kusiner som fick spöka utanför köksfönstret en söndagsförmiddag. Så gulligt, så!

    Tur att november funkar till utemat och besök av efterlängtade långväga gäster med världens gulligaste hundvalp i släptåg. Älskar att laga mat och äta utomhus så orimligt mycket!

    Snön smälter bort och lämnar oss med en grå sörja och ett vilsamt lugn. Jag trivs i dimman. Världens gladaste Svante piggar upp oss alla och är solskenet vi alla längtar efter.

    Jag gör en kraftsamling. Pratar med min granne Pelle som alltid säger några kloka ord. Vi pratade om hur enkelt det är att bara klaga över sin situation istället för att skapa sig minnen och ägna sig åt sina hobbys. Så jag sätter igång och röjer i stallet, städar åt hönsen och donar. Kommer in rödrosig och glad. Tror jag måste ägna mig lite mer åt mina hobbys framledes.

    Jag får göra ett jobb åt RevolutionRace på Instagram och det är så himla kul. Får ägna mig åt det jag gillar mest, vara ute med familjen och vara kreativ.

    Vi grillar hamburgare och kastar sten i sjön. Blickar ut över sjön, som så många gånger förr. Det känns hemtamt.

    Kånkar in ladugårdsfynd, doppresenter från 2019 och bäddar den gamla furusängen. Det är små saker som får hjärtat att hoppa till lite extra. Små glimtar av kreativitet får mig att må så bra. Själen ropar “mera, mera!” och jag försöker lyssna. I Loppans rum kommer var sak på plats.

    Tiden går fort och långsamt samtidigt. Allt känns och samtidigt är jag så tom. Tänker så mycket men känner mig ändå rätt så tillfreds. Sörjer och saknar hästlivet. Funderar på framtiden och vad den kommer innebära. Stegar upp lösdrift och räknar kronor och ören för att kunna förverkliga fler gårdsdrömmar till sommaren. Försöker landa i tillvaron men något rycker i mig som vill vidare och utforska. Jag klappar Knuts sammetslena päls, biter bort en skinnbit från läppen och får goda ord av min syster i telefonen “älskar dig och vi har nuet”. Tar med mig orden vidare in i hösten ~

  • Allmänt,  Kalas & födelsedag,  Vår lilla Svante

    Så dansa, lillebror, sjung för mig, lillebror ~ Svantes dopdag

    I lördags var det dop för vår lilla gullgosse. Egentligen skulle dopet vara en vecka tidigare, men då var Fredrik sjuk. Sedan hann Svante få sig en släng av förkylningen och vi stod i valet och kvalet om vi skulle ställa in eller inte. Men tillslut så, dagen innan, bestämde vi oss för att köra ändå.

    Huvudpersonen började dagen med en tupplur i babysittern och jag stökade fram allt fika vi fått frysa in sedan veckan innan. Fredrik och Loppan roade sig med att baka när de var krassliga. Så mycket gott!

    Ute var kallgraderna många. Minus sjutton i november. Vackert så man tappar andan lite. Vi stökade på hemma till klockan elva. Sladdade förbi lanthandeln för att köpa med Billys panpizza och Loka och åkte till byns vackra bönhus som vi bokat för dagen.

    Rimfrost i träden utanför, vi inmundigade lunchen, pyntade och krånglade på oss alla finstassarna.

    Det är så vackert, vackert i bönhuset. 

    Vi pyntade i all enkelhet. Granris i små vaser, polaroidbilder på jutetråd från första, korta tiden i livet. Och fika, förstås. Drömmar och chokladbollar med festligt strössel.

    Magisk toscakaka och morotskaka. Så blev det kalljäst bröd med lite pålägg. Alla våra favoriter här hemma.

    Så kom gästerna! Vi hade bjudit ihop vår närmsta familj. Föräldrar, syskon och syskonbarn med respektive. Några var sjuka och några behövde susa iväg på andra åtaganden, så vi vände på kalaset och körde fika först. Svante var så tjusig i sin lilla stass. Första kläderna vi köpt till honom, hur söt? Här i storkusin Viktors famn.

    Presentöppning och fika, småkusinerna emellan. Sedan bus i massor. Rätt som det var började musiker och präst att trilla in. Vi hade bett två bröder i byn, Erik och Johan, att sjunga för Svante.

    Så blev han döpt. Vi hade råkat hälla kallvatten i dopskålen (Förlåt lillälskling!) men vår cooling tog allt med ro ändå. Det spelades “Sång till friheten” och “Lillebror” så ögonen tårades. Dopklänningen är 66 år gammal och har gått i min släkt lika länge. Så fick han sina namn ~ Svante Ture Johannes. Efter våra älskade pappors mellannamn.

    Några av kusinerna satt sjuka på distans och kikade på dopet via FaceTime. Älskar 2021 och tekniken. Höll på att smälla av när jag såg att kusin Allie hämtat sin padda för att ta kort på oss på datorn. Älskade unge. Vi stökade på i en rasande fart och stängde om oss. Hejdå vackra bönhuset.

    Sån fin dag det blev. Precis så som vi önskat. Omgivna av familjen, bra musik, gott fika och bara få umgås. Kände mig så himla tacksam över mina ungar, att vi får ha dem till låns under vår tid på jorden. Framtiden skrämmer mig något så otroligt, ska ni veta. Men nu är nu och just denna dag vill jag bära med mig långt in i hjärteroten.

    Svante Ture Johannes, gud vad jag älskar dig.

  • Drömmen,  Fjällen,  Gårdsprojekt,  Lantliv,  Renovering,  Resor,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Höstrapporten från Backen

    Hej på er. Kaffehurran har fått jobba här på Backen, jag har slagit mig ner vid ett oktobersoligt kök, på kökssoffan ligger ett virrvarr av ett stycke bondkatt och njuter. Det var längesedan vi hördes. Jag har ju gått all in på småbarnslivet, märkligt vore väl annat, och tog lite ledigt härifrån. Taskigt att inte förvarna er innan, men vi har ju fått hänga ordentligt på instagrammen istället. Nu tänkte jag bjuda på ett matigt inlägg med bilder från vår höst.

    Annars då? Vi mår bra, är totalt uppslukad av den lille tremånaders lillkillen som numera ingår i vår familj. Så kär i honom. Jag har tagit tag i att involvera mina sociala medier i vårt redan befintliga företag, så jag har suttit uppslukad med SNI-koder, Skatteverket och fix med banken. Jag kommer framöver göra lite fler samarbeten i mina kanaler, det känns superkul! Livet är också livet, med allt vad det innebär, så de senaste månaderna har oron för en kär människa också varit stor för oss. Jag vill ju kunna berätta för er även när elände ryms i livet, men just denna historia är inte min att berätta. Så ni får några kryptiska rader av mig och ett stort, härligt inlägg med bilder från vår höst..

    Vi packade hela Volvon proppfull med blöjor, syskonvagn och ullunderställ och åkte tvärsöver landet, som så många gånger förr. Vi skulle husera i svärföräldrarnas stuga nästan hela veckan lång. Något jag längtat efter under renoveringen och tiden med hästar på gården, att åka bort flera dagar i ett sträck. Tänk att det blev Svantes första resa till fjällen.

    Han sov sig genom resan. Men ändå. Så gott i hjärtat att vara här, på en plats som betyder så mycket för oss. Tillsammans med våra två små. Här blev dagarna riktiga äventyr för Loppan och Svante snusade fjälluft.

    När vi plockat svamp och fiskat fisk så gjorde vi en härlig utflykt till Ruttjebäcken. Vi slog oss ner längst ner, fikade och kikade på den vackra naturen. Loppan lekte med pinnar, sand och lera.

    En annan dag blev äventyret muuriikka-lunch nedanför stugan. En öl i solen. En promenad längst grusvägen och prat om nutiden, framtiden och drömmar. Dags för nya mål i livet efter vår husresa.

    Det härliga med trippen var att vi först fick tid med svärföräldrarna i stugan och sedan avslutade vi veckan med nästan hela min familj. Sista dagen tog vi gondolen i Hemavan upp på kalfjället och drällde iväg mot en av topparna framför oss.

    Att drälla runt och valla barn, fika från Kånkenryggan och klä av sig till linne på kalfjället. Det är härliga tider. Väldigt imponerad över kusinskaran.

    När vi kom hem hade vår rörmokare jobbat flitigt och monterat slottsvred på våra element. För första gången någonsin finns nu värme på övervåningen. Sedan fick vi betala sista stora fakturan och skåla i köpeskaffe på café inne i stan. Nu börjar det på riktigt – livet efter mastodontrenoveringen.

    Vi har senaste två åren renoverat rakt ur fickan och inte alls prioriterat tjusiga saker som fönsterlampor, gardiner och mattor för att ta några exempel. Trots att det är lite “ihåligt”, så tycker jag det är rackarns hemtrevligt här nu. Älskar varendaste vrå vi skapat oss här.

    Väl hemma igen började skördetiderna. Loppan har ätit sig ett par morötter varenda dag hela hösten tror jag bestämt.

    Har blivit överraskad över hur glad jag blivit av blommorna i landet. Tagetes och rosenskära. Måste påminna mig själv om blomsterglädjen till nästa vår, den ska inte prioriteras bort.

    Ringblomma och vallmo. Inga blommor har egentligen passat med varandra eller gjort sig särskilt bra i en bukett ihop. Ändå har jag plockat för glatta livet och placerat ut här och var. 

    Har varit glad över broccolin också. Gjort broccolisoppa en drös med gånger och förvällt och frusit in broccoli i omgångar. Visste ni att bladen och stjälken är lika god att laga mat på som själva buketten?

    Då och då har nära och kära tittat förbi på fika. Bland det bästa jag vet, få göra fint hemma inför besök. Påta och pyssla på. 

    Många turer med Fapri har det blivit. Inget som ger puls och träning för henne, men gott för själen har det varit. Jag skulle så gärna vilja ägna mer tid åt vår lilla ponnydam. En höstönskan jag ska se till går i uppfyllelse. Loppan är så duktig på att rida och för någon vecka sedan slängde jag den femton år gamla, sneda sadeln (förlåt Fapri!) och skaffade en ponnyputa. Återkommer med recension!

    Det känns som att vi inte gjort någonting alls i höst på vår gård. Tur vi har bildbevis på att det faktiskt händer saker! Sommarprojektet att byta rutten ladugårdsbrygga växte och blev nytt staket också. Kryss, precis som jag önskat.

    Mer blomsterglädje. Ringblomssalva skulle tillverkas och vi skördade ringblommor för glatta livet.

    Så många gånger jag gått ut i landet för att plocka något litet till middagen men kommit in med korgen full. Det blev ju mat ändå, trots sen sådd och sen vår och dåligt med ogräsrensning.

    Landen har kryllat av åkersnigel som mumsat på diverse grönsaker. Förlorat så mycket till dem, men i år hade jag sinnesro att acceptera det.

    Livet med Loppan. Så hjälpsam och arbetsam. Kul har vi med. Vi båda tycker trädgårdslandet är en otroligt bra plats att hänga på. Här samlar vi energi.

    Så ofta vi kunnat har vi ätit utomhus. Det om något förhöjer härlighetskänslan i vardagen. Just denna gång blev det parisare vid Lilla Stensträsket. En vanlig septembermåndag.

    Lillebroren. Svante. Vår ljuvliga lilla bebis. Han som sov i två månader och vaknade plötsligt upp i september och funderade på vad han missat. Storögt och leende möter han världen. Charmar alla.

    Jag bakade kalljästa, rosa frallor till frukosten. Blev succé om något. Receptet finns på min instagram, här!. 

    Hösten kom med besked och jag njöt av allt vår vackra by bjöd på. Joggingturer till andra sidan sjön. Promenader kantade av susande, gula löv och synen av svärmor och svärfars får som betar på vidderna bredvid vårt hus. Jag är en sådan som letar det vackra i allt och ser knappt lerpölar, smutsiga ytterkläder och allt grus i hallen. Så fullt upp med allt vackert.

    Vår plats på jorden. Sågen framför huset vittnar om ännu ett projekt. Så hoppas vi att en skorsten pryder husets nock snart. Vi får se.

    Såklart blev det en herrans massa skrot av projektet. Vi har nämligen fått oss en ny brotrapp. Eller fått och fått, den är såklart både byggd och betald av oss. Det var en glädjens dag när SJ-pallarna äntligen kunde slängas åt sidan. Värt att föreviga!

    En glimt kommer här. Precis så som jag önskade. Jag gjorde en ritning på trappen och Fredriks respons blev “Ja ?! Såklart ?! Hur skulle man annars bygga?” tur vi har samma smak i det allra allra mesta.

    Våra ungar får hänga med på det mesta. I ett annat tempo än tidigare men ändock. En bestämd traktoråkare väntar på att pappan ska lasta på skrot.

    Under tiden Svante sov och resten av familjen körde brännbart skrot så ordnade jag oss en ny liten rabatt. Cortenplåt. Så fint, nu har den hunnit rosta också.

    Jag petade ner en hel drös med vita tulpanlökar också, hoppas kunna njuta av blomsterglädjen tidigare till våren mao!

    Jag och barnen har gjort små utflykter. Just denna gång till jätteasparna i här i Skråmträsk. En nyckebiotop med aspar som är ungefär 300 år gamla, sannolikt Sveriges äldsta.

    Varm choklad och saft i sirapsflaska. Det vill jag att ungarna ska minnas som sin barndom.

    En liten Loppa, mallig över en egen bit äppelkaka och Svante så nöjd med att bara få följa med. Det är så härligt ute i skogen i september.

    För mig är det första hösten utan häst. Det jag saknar mest förutom individen i sig är skogen. All tid jag brukar spendera ute i skog och mark året runt. Att åka ut med ungarna någon timme och fika och dra luften långt ner i lungorna. Då blir jag liksom mig själv igen.

    Hemma i Drömmen har livet rullat på. Vi börjar sakta vänja oss vid livet som fyra i familjen. Det känns som han alltid funnits med oss. Det enda som är lite svårt är att göra sådant som jag annars gärna hade gjort med honom i bärselen, han är så lång och tung att min arma rygg inte hängt med i tillväxtkurvan.

    Jag har varit så glad i hösten i år. Tänk att få uppleva ännu en årstid på vår plats på jorden. Den tionde hösten på Backen!

    En kväll fick vi stoppa lillebror i vagnen och rulla honom över åkern till svärmor och svärfars gård. De erbjöd oss att hämta potatis hos dem, då vi inte satt någon egen. Fjällkon Lilja tittade idogt på.

    Vi hade förstås vår lilla hjälpreda som mest letade mask med oss.

    Fin-fina pärer. Nästa år bli det land på Backen igen, när vi inte mastodont-renoverar och bakar bebis hela våren.

    Så blev det klart, sommarprojektet med ladugårdsbryggan. Ska måla mer till våren med, men för nu är vi så nöjda så. Till nymålade dörrar också. Tjusigt.

    September övergick till oktober och den femte är vår dag. Tretton år ihop. Vi firade med extra god frukost i ottan. Så himla glad över våra tretton år ihop, fantastiskt att få dela livet på Backen med Fredrik.

    Vips blev Fredrik klar med vår brotrapp också. Hur fin? Vilket lyft mot SJ-pallarna vi hoppat på i två år. Vi ska fylla på med mer grus framför så markskivorna försvinner. Men för i höst är vi klara. Sån härlig känsla att ha hunnit med våra två sommarprojekt och nu kan pausa lite.

    Och pausa gör man ju bäst i bagarstugan. Vi grejade och donade och bakade och hade en liten “skördemarknad” en kväll i bagarstugan. Jag älskar att numera ha både en soffa och en TV men det är när vi påtar på med sådant här som jag mår som allra bäst. 

    Loppan går sina femton timmar på förskolan varje vecka men efteråt fick hon susa hem och hjälpa till. Svante däremot långsov i vagnen utanför fönstret med P4 skvalande genom englasfönstren och fick sedan spendera sista stunden i babysittern. Någon som hittat sina små, knubbiga händer!

    Det blev bröd i massor. Frysen full och även ett gäng bybor var förbi och handlade i lilla självbetjäningen.

    Jag har donat på med lite allt möjligt på sistone och ringblomssalva har det blivit en omgång av. Med bivax från min vän Astrids Storåkersgården i grannbyn.

    Många höstpromenader har det blivit och Loppan har fått lura om hon velat.

    Inne i Drömmen har en viss Knut tagit över kökssoffan. Han är så lycklig att den är inne från röda lillhuset på gården. Jag har lite samma känsla. Allt som oftast ligger han där och bara är.

    Senaste dagarna har vi varit hemma allihopa. Loppan med dubbelsidig öroninflammation och Fredrik med rejäl förkylning och jag med en light-variant. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat inomhus. Pyssel, filmer, fika, läsa bok och bara vara. Igår tog vi en liten djurrunda och fixade lite med hönsen. Jag är glad för det lilla, men längtar efter vi alla är friska och fyllda med energi igen!

    Jag försöker göra EN trädgårdsrelaterad sak varje dag för att underlätta för mig själv. Här förvälldes sista skörden broccoli och frystes in. Så gott att hitta i vinter.

    Så, en rackarns lång glimt från vår höst. Så lovar jag er att jag snart är här igen med nya, färskare glimtar från vår Backe!

  • Att vänta på bebisen,  Vår lilla Svante

    När lillebror kom till världen

    På morgonen den sjunde juli ringde en gullig morska på förlossningen upp mig, “packa ihop grejerna, lämna storasyster hos barnvakten och kom in och föd barn!”. Jag var så redo, om än jag inte visste vad jag gav mig in i med en igångsättning. Men elva otroligt tunga dagar över tiden och det enda jag kunde tänka på vad den lilla krabaten i min mage. Lillebroren.

    Så vi gjorde som morskan sa. Åt stadig frukost. Packade väskorna i bilen. Lämnade Loppan hos farmor och farfar. Åkte vidare till stan. Fredrik betalade parkeringen, det var en gassande julidag, vi skojade med varandra om hur absurt det är att åka och föda barn utan att ha några känningar. Så märkligt. Men så skönt att det snart skulle vara över.

    Sent på kvällen föddes han, vår efterlängtade son. Morskan sa “dagen kommer kännas lång, men den är det som att köra en ferrari in i mål”. För mig kändes det mer som en gammal fiat strada med lysande motorlampa. Men ut kom han ju.

    Med buller och bång.

    Förlossningen ger mig fortfarande rysningar. Han var medtagen och inget ljuvligt barnskrik hördes från honom. Jag kan vara tala för mig själv, men känslan när ens nyfödde barn tas från en och förs till ett annat rum. Det är fruktansvärt. Nattsvarta tankar svepte över mig.

    Aldrig har jag varit så lättad som när jag tillslut fick höra barnskrik och fick en alldeles ljuvlig, rosa liten bebis i famnen. Allt var glömt och plötsligt började det; det nya livet.

    För mig var allt så annorlunda med andra barnet. Ett lugn och en sån enorm kärlek. Kroppen som kändes helt okey efter omständigheterna. Lyckan över alltihopa. Lättnaden, endorfinerna, glädjen.

    Direkt vi fått okey från barnläkaren så packade vi in vår stora lilla pojke i babyskyddet och rullade hem till Backen. Trots den lite tuffa starten för Svante så har han mått som den lille prins han är hela tiden. Allt fint.

    Så skulle han bo med oss. Den lilla palten vi kallar för Svante. Så självklar.

    Stoltast av alla är vår lilla Loppa. “Han är så gullig”, “han är en kulting” och “jag älskar Svante” är fraser som upprepats gång på gång senaste sex veckorna. Hjärtat svämmar över hela tiden. De är så fina, våra ungar.

    Lite så gick det till när Svante kom till världen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit orolig för att kärleken inte skulle räcka till. Jag är själv yngst i en syskonskara om tre och jag har alltid, alltid känt mig älskad. Däremot kunde jag för hela min värld inte förstå hur två armar skulle kunna vara nog för två ungar. Men det går, det gör det ju faktiskt, tro det eller ej. Aldrig trodde jag heller att Svante skulle kännas så självklar. Som att han alltid bott med oss på Backen.

    Hela mitt väsen njuter av bebistiden. Jag vet hur fort det går och tar mig verkligen tid att bara gosa in mig i honom. Vill minnas hur det känns för evigt att ha en liten snusande Svante i armvecket.