• En avstickare

    Inför 2024

    Nyårslöften, vilken vattendelare. Det verkar finnas både de som älskar att strukturera upp året och punkta ner förbättringsförslag för sin tillvaro och de som avskyr allt som känns som krav. Och hela gråzonen förstås. Jag vet inte om jag brukar ägna mig åt nyårslöften men jag brukar i alla fall punkta upp några mål eller riktmärken dit jag vill att året tar mig. Efter småbarnsåren har mina två senaste år handlat mycket om hälsa. Första året en ond, skör kropp som behövde omtanke (och migränmedicin, hehe) och andra året handlade det mer om att röra på mig och springa. Jag har tidigare skrivit lite om nyårslöften/mål (som 2021 HÄR, 2022 HÄR och 2023 var jag tydligen för självkritisk för att publicera inlägget jag skrivit, jahopp). Det känns som att jag vet exakt vad som återhämtar mig och vad som dränerar mig nu för tiden och det är en skön känsla att ha landat i. Så i år tänker jag inte ha några mål relaterade till att springa långt eller så. Istället har jag tänkt ut några saker jag vill ha mer av i livet.

    • Jag vill ha mer förundran. Att få vistas ute i naturen och uppleva norrsken, hur löven spricker om våren, plocka bär och svamp. Fika i skogen, promenera på en äng och vandra. Nya och gamla platser. Vill känna “WOW” i mig så mycket det bara går. Vill uppleva.
    • Vill äta mer hemlagad mat. Efter “överlevnadshösten” med pommes och grillkorv, pommes och vegetariska nuggets eller en french på macken intill jobbet så ropar kroppen efter hemgjord mat. Rotsaker på plåt, hemodlad mat, upptäcka mer lokala råvaror. Vill också låta matlagningen ta mer plats i livet. Långkok en söndag, skippa sista timmarna på gårdsprojektet för att laga lördagsmiddag länge. Avnjuts gärna med ett par kompisar, vi bjöd hem alldeles för lite folk 2023!
    • Sista punkten är absolut inte den minsta. Jag kallar den “en hållbar vardag”. Det innebär ju ett helt hopkok av små förbättringar som kommer vara mig och familjen till gagn. För att dra några exempel så kommer jag att börja vara ledig var tredje fredag för att både jobba med mitt egna företag (t.ex. göra bort bokföringen på vår lantbruksfastighet eller fota samarbeten till mina sociala medier) men också för att kunna hitta på saker med barnen, förstås (både de och Fredrik kommer också vara lediga dessa dagar). Jag har bestämt att Reodor, “lånehästen” som bor här, ska få åka vidare för att få en mer fungerande vardag för mig med mindre häststök. Eventuellt kommer en kanin få hitta ett nytt hem också. Jag har börjat rensa, organisera och förbättra, jag har börjat med att minska ner på barnens antalet kläder och leksaker som start. Vi kommer både behöva förbättra hemmet genom att sätta upp hyllor, ordna oss förvaring i form av t.ex. skåp och hitta en plats till alla pryttlar och pinaler som just nu strösslas över hela huset. Jag har bestämt mig för att hitta mer tid för återhämtning och fylla på energidepåerna, jag vill komma till insikten att jag inte alltid behöver vara produktiv. En hållbar vardags, där pusselbitarna går ihop. Mitt mål är ju trots allt att leva ett lugnt liv på landet.
  • Livet utanför backen,  Utflykter,  Visit Skellefteå

    Skyltsöndag i Skråmträsk

    Sist vi hördes var det sommar och sol. Efter en höst fylld av liv dammar jag av bloggen skänker er en hälsning från idag:

    Det är söndag och morgonens blå timme. Loppan har klätt ut sig till “kronhjort” och krupit upp i kökssoffan för att lösa barnknåpet i tidningen Land. Det är första advent men vi har inte nog många stearinljus hemma till vår adventsljusstake så vi tänder tre ljus i mässingljusstakarna istället. Loppan är helt insnöad på roliga/märkliga djur just nu – hon pratar om tapirer, bältdjur och manvargar. Och meteoriter. Så häftigt att få lyssna på vad som försiggår i en fyraårings tankar.

    En halv dag hinner passera innan det äntligen är dags för en av årets mysigast dagar – Skråmträsks egna skyltsöndag. Jag gjorde ett genidrag och packade med bobben i bagageluckan så att barnen kunde åka mellan alla små event.

    Jag och två mammor till har spenderat en snutt av förmiddagen med att anordna en tomtestig. Det är tredje året i rad vi trampar och skottar oss en bit ner i skogen bakom lanthandeln, strösslar ut pynt, marschaller och vedkorgar. Med förhoppningen om att byns barn ska uppskatta hela alltet. Men i år hade vi fått hjälp av någon snäll skoterförare, tack och lov, för i år har vi hutlöst mycket snö!

    Längst stigen kan tomtefars gröttallrik ses.

    Spänningen är olidlig när tomtens kläder hänger på tork på en tvättlina. Är han naken ute i skogen, månne?

    Längst ner på stigen, intill de enorma granarna, sitter en varelse på knä och blåser på sin eld. Inte naken, tack och lov!

    Så otroligt spännande att äntligen få träffa tomten! “Jag önskar en racerbil-monstertruck!” skriker lillebror, Loppan tar sats och samlar mod “…och jag önskar dinosaurier”.

    En otrolig insats av tomten – julmagin är total!

    I ett av hörnen står farfar med två av sina tackor. Det klappas och matas. 

    Mina svärföräldrar har öppnat gårdsbutik – kika in på deras Facebooksida för mer information. De har det så fint, alla fåren! Lösdrift, härodlat foder och mycket kärlek. 

    Påfyllning av karamellen från tomten. Vi besökte lilla loppisen där alla pengar som kommer in oavkortat går till ett kvinnosjukhus i Afrika. Jag plockar alltid på mig en famn med saker – det går ju till en så god sak – och Inger som driver loppisen är så rar.

    Det skymmer raskt, vi går tillbaka mot affären. Med oss har vi kusinen Signe, mormor och morfar. 

    På grund av all snö vi fått i veckan flyttades dansen runt granen från sedvanliga stället till en yta intill tomtestigen och fåren – jag blir så glad av alla barn!

    Svante tog mormor under armen och dansade.

    Överallt är vänner, bekanta, nära och kära att prata en stund med. Allas vår favorit Alma var på plats till barnens stora förtjusning.

    Det slår mig alltid under en sån här dag hur fantastisk denna bygd är. Alla eldsjälar som ställer upp och skapar en levande landsbygd. Min svägerska har bara i helgen anordnat en julbytardag på gympan för att folk ska kunna fynda klappar secondhand. Hon har hjälpt till med tomtestigen. Och dessutom grillat hamburgare åt idrottsföreningen nästan hela skyltsöndagen. Ett sådant driv och engagemang.

    När vi dansat och minglat så tog vi den korta promenaden förbi julgranen i T-korsningen…

    … För att tillslut landa mjukt i byns café. Skråmträsk Kvarn. 

    Barnen sörplade äppelmust från grannbyn Klutmark. Jag sörplade kaffe och trivdes.

    Vi åt saffransbullar och apelsinchokladbollar. Vinkade av mormor och morfar och välkomnande den där supersvägerskan med två kusiner för att riktigt kräma ut det sista ur skyltsöndagen. Sedan skyndade vi oss förbi lanthandeln och köpte med oss en julskinka under armen och på sista promenaden till bilen såg jag vår granne, Pelles trä-alster och köpte med en knopplist under andra armen.

    Så fylld av gemenskap, julkänsla och värme efter tre timmar ute på byn. Vad jag köpte med mig hem? Ptjaa, låt oss kika på det snart tycker jag!

  • Gårdsprojekt,  Kalas & födelsedag,  Livet utanför backen,  Utflykter,  Vår lilla Svante,  Visit Skellefteå

    Svante 2 år!

    Nej men vet ni vad, igår, 7 juli fyllde vår minsta lilla älskling två år. Två år sedan den där kvällen när han kom till oss med buller och bång, jag blev igångsatt elva dagar över tiden och ut kom han utan ett ljud. Aldrig har någonting skrämt livet ur mig som det. En hemsk förlossning, som ledde till en fantastisk liten grabb som varit så självklar i vår familj. Och igår var det hans alldeles egna dag!

    Det togs i från tårna när ljuset skulle blåsas ut!

    Men luften åkte upp i luggen tror jag – så vansinnigt gulligt! Hjälp fick han av storasyrran tillslut.

    Efter frukosten kom paketet fram. Det skramlade och hade sig men Svante var ändå övertygad om att det var “gosse-djuur” i paketet. Men ingen besvikelse kunde skönjas när han istället plockade fram hink, spade och en liten traktor. Loppan studsade runt på stället – så taggad att få visa överraskningen som pappa ordnat senaste kvällarna.

    På med skaljackorna – regnet hängde i luften. Där, intill lilla odlingshörnan så kunde något nytt skönjas!

    En sandlåda! 

    Det blev lek och stoj direkt! Fredrik har byggt sandlådan av limträ och roslagsmahogny, vår egna “lasyr” vi använder på allt och lite till. En del trätjära, en del kokt linolja och en del balsamterpentin. Så får man en jättefin, vattenavvisande yta på typ all sorts trä. Luktar gott också!

    Vi piffade barnens hörna med ett hörn av hässjevirke och svartvinbärsbuskar som Fredrik fått i present av sina föräldrar. Så mysigt med en barnhörna, jag hoppas att de vill spendera massor med tid i sitt egna lilla hörn!

    Efter lunchen duschade vi upp oss allihopa och åkte till stan. Vi behövde handla penslar, nässpray och hade en middagsbokning redo. Men vi passade på att åka in tidigare och besöka bibblan och Alfonsutställningen i kulturhuset. Utställningen finns i Södra foajén och är gratis för alla, den står kvar till den 20 augusti så passa på att göra ett besök! 

    Tillslut blev det tid för “resturragen” som Loppan säger och vi skålade på Pinchos innan vi åkte hem igen. Vilken födelsedag va! Kalaset tar vi en annan dag – men först – pärlband av hemmadagar och ta tag i gårdsprojekten!

  • Livet utanför backen,  Utflykter,  Visit Skellefteå

    Burträsk hembygdsområde

    Barnen vaknar tidigt och väcker varandra. Strax efter fem spelas SVT play på tv:n. Solen skiner och det kryper inom mig. Jag stökar, städar och serverar för-frukost i bananform. Tiden går sakta när morgonen är tidig men tillslut har vi hunnit med morgongröten, tandborstning, påklädning och allt annat som hör en morgon till. Vi går ut, allihopa följs vi åt. Dagens åtagande är att bygga en större beteshage åt småkillarna, vår ogräsåker är gles och det finns inte allt för mycket mat. Vi sådde ju in den i höstas, men vintern gick hårt åt på åkern och den blev tjälbränna på stora delar och ogräset har istället frodats, puh. Har konsulterat min svärfar och vi tror ändå att vallen går att rädda något så när, så i början av veckan slog Fredrik av ogräset med slaghacken och nu hoppas vi på god återväxt av gräs. Men vi får se.

    Hagen blev byggd och efter lunchstunden kröp jag ihop med Svante i gästrummet och sov. Förhoppningen att få bukt med bihålorna och öronen är stora – all vila och återhämtning välkomnas. Men sedan tyckte vi alla att det var dags för ledighetens första gemensamma äventyr, så vi packade in oss i bilen och rullade söderut.

    … en kvart – tjugo minuter senare var vi framme vid min gamla hembygd – Burträsk. Vi hade siktet inställt på glass och det serveras på Burträsks hembygdsområde. Så fint ordnat i ett av de gamla husen!

    En kula till oss var och glutenfri kaka till pappan i familjen. En kaffekopp vi passade mellan varandra. Sånt mys!

    Jag känner inte sanslöst mycket smak på grund av bihåleproblemen – men popcorn och brynt smör var en kombination jag rekommenderar! Så gott!

    Fredrik blev ombedd att hjälpa sommarjobbaren ner med flaggan och Svante tittade storögt på. Fräsigt värre med flaggstång!

    Sen gick vi ner mot vattnet och över hängbron – så mycket barndomsminnen för mig!

    Vi kom ut på Holmen. Omgivet av “havet” tyckte Lo. Burträsket trodde jag.

    Visst är det märkligt att man kan avsky sin hembygd så – för att sedan återvända hem och se den med nya ögon och älska den sönder och samman?

    “Jag är ledaren” skrek hon och domderade lek efter lek, “nu ska alla hålla i pinnar!!”, “kolla det där bananträdet”, älskar hennes kreativitet när hon bara kör och släpper loss.

    Ledaren tog oss längst ut på Holmen där vi stannade en bra stund och kastade sten, samlade sten att ta med hem och stod och mammanjöt med näsan mot solen.

    Är man trött får pappa bära, så det så!

    Det lektes och kutades mellan träd. Kändes mest overkligt. Har så svårt att förstå ibland att jag är en mamma till dessa två? Som får åka iväg på äventyr och uppleva alltsammans genom deras ögon. Så stort. Så tacksam! Extra fint att ta dem till platser jag älskade att besöka som liten och har fina minnen till. 

    Sen kallade handlingen och sopsorteringen på oss. Ledaren tog oss tryggt tillbaka över hängbron.

    Vi knatade genom hembygdsområdet tillbaka till bilen också – helt klart värt ett sommarbesök!

  • En avstickare

    Årssammanfattning 2022

    Gjorde du något 2022 som du aldrig gjort förut?
    Jag skaffade ett föl! Annars har det varit ett rätt så hemtamt år tror jag, men det känns stort i sig då jag senaste åren velat landa i det jag tycker om att göra och inte hasta fram så förfärligt.

    Genomdrev du någon stor förändring?
    Buse kom hem till gården och äntligen står det hästar bakom stallet igen. Jag började arbeta heltid efter fjorton fina månader hemma (och på jobbet är ingenting sig likt!). Jag fortsatte att ta tag i mitt hälsoår. Det innebär bland annat att jag sökte hjälp för min hemska migrän och fick medicin utskrivet på recept.

    Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
    Ja! Barnen fick en ljuvlig liten kusin i juli, sedan har en handfull vänner ynglat av sig, så himla roligt med alla småttingar!

    Vilket datum från 2022 kommer du alltid att minnas?
    Jag är ju så sifferblind så jag glömmer datum rätt fort, men min trettioårsdag som spenderades med världens överraskningsdygn inne i Skellefteå, barnens födelsedagar, 8 augusti när jag började om att jobba och 15 december när vi hämtade hem Buse!

    Dog någon som stod dig nära?
    Vi blev av med halva hönsflocken till en räv men annars har vi tack och lov fått behålla våra nära och kära.

    Vilka länder besökte du?
    Jag höll mig i Sverige i år och firade in mitt fjärde flygfria år!

    Bästa köpet?
    Vi köpte oss en skorsten vilket vi önskat i många år. Den kvalar nog in som årets bästa köp.

    Gjorde något dig riktigt glad?
    Jag har känt mig så… hemma? Så rätt placerad här hemma med min lilla familj. Fått skratta varje dag åt Loppans kluriga funderingar och Svantes påhitt. Varit så himla glad i att ha hästar här hemma igen. Men annars har träffar-, fikor-, fester- och häng- med vänner i olika konstellationer gjort mig riktigt glad. 

    Saknar du något år 2022 du vill ha 2023?
    Jag vill åka på fler små utflykter med lilla familjen. Vi var hejdlöst duktiga på detta 2021 och början av 2022 men sedan ersattes äventyren med mer och mer gårdsprojekt. Ser fram emot skidturer, skoterturer, utegrillningar och lek i skogen.

    Vad önskar du att du gjort mer?
    Gått på loppis, badat samt rensat ogräs och spenderat tid i trädgårdslandet! Läst böcker, sovit tidigt och lyssnat på radio.

    Vad önskar du att du gjort mindre?
    Tror jag svarat “slöscrollat” tre år i rad här. Samma i år, hur svårt ska det vara?

    Favoritserier året som gått?
    Jag gillade Young royals (säsong 2), Bäst i test, På spåret och Gåsmamman!

    Bästa boken du läst i år?
    Har jag ens läst någon bok i år? Förutom alla hundratals barnböcker jag läst (vi älskar att gå på bibblan!).. Jag gnuggar geniknölarna hårt och minns bara en endaste bok, J m’appelle Agneta, den var ganska festlig ändå!

    Största musikaliska upptäckten?
    Jag har lyssnat på Albin Lee Meldau som om det inte fanns någon morgondag. Sen kommer Hooja, jisses vad barnen har lyssnat på “Banan, melon, kiwi och citron”. Gick på Sarah Klang, Melissa Horn och Viktor Leksells konserter, gåshud alltihop!

    Största framgång?
    Har haft en väldig framgång med mitt hälsoår, har orkat så mycket mer än tidigare år! Jag har sprungit milen och känner mig inte längre helt eländig och tung. Jag satt ett mål på hur mycket pengar jag ville tjäna på mitt egna företag och dubblade nästan den summan! Jag har varit snäll mot mig själv och andra och levt varje dag.

    Största misstaget?
    Jag har varit dålig på att uppskatta flera av mina vänner känner jag i efterhand, jag är dålig på att höra av mig och då rinner fort relationer ut i sanden, visst?

     

    Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
    Jag har varit väldigt glad i år, andra halvan av året har varit väldigt fint och jag har känt glädje över både mitt liv och att så många runt om mig haft det bra. 

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Vi la mest pengar på skorstenen och iordningställandet av kakelugnarna och vedspisen, sedan blev det en hel del på lösdriften, vi köpte ny (begagnad) bil och i överlag var fortsatt hus- och gårdsprojekten anledningen att vi hade spenderarbyxorna på. I övrigt har det varit diesel och mat.

    Något du önskade dig och fick?
    Mitt lilla föl! Äntligen! En god hälsa och bra mående. Jag önskade mig förra året mer tid med vänner och familj och det tycker jag ändå vi fått gott om i år. Ska vi prata mer materiella saker så fick jag en ny kamera i trettioårspresent, det var efterlängtat!

    Något du önskade dig och inte fick?
    Jag känner att jag har allt jag kan önska och lite till! Något jag saknat 2022 är förstånd att gå och lägga mig om kvällarna och att åka på sommarsemester längre än grannkommunen. Men det är ingenting jag grämer mig över.

    Vad gjorde du på din födelsedag 2022?
    Jag hade bara planerat in att åka på badhuset och bada med några föräldralediga mammor i byn, men när jag vaknade om morgonen så tassade Fredrik runt hemma, jag hann bli så orolig att han försovit sig men han hade tagit ledigt för att fira mig ordentligt! Jag fick en alldeles ny kamera och begrep ingenting! Sedan åkte vi till stan, badade på badhuset, lunchade och mot eftermiddagen checkade vi in på Wood hotel inne i Skellefteå. Farmor kom och skötte Svante (medan farfar skötte Lo på annat håll) och vi gick på spa, åt middag på Miss Voon och bäddade ner oss i hotellsängen med Svante mellan oss. Sån flådig överraskningsdag, du kan läsa om hela alltet HÄR!

    Finns det något som hade gjort ditt år ännu bättre?
    Det här året har förstås innehållit mycket oro. Världsläget har sköljt över mig så många gånger och jag känner mig ofta maktlös och orolig för framtiden, vad ska våra älskade barn få stå ut med? Jag har fått hjärtsnörpen av nära och kära som inte mått bra, som gjort sig illa och så vidare. Men det är saker som inte går att påverka så jag försöker verkligen att leva med dessa faktorer istället för att gräva ner mig. Puh. 

    Vad fick dig att må bra?
    Jag trodde aldrig jag skulle skriva det själv, men träningen har gett mig så mycket både fysiskt och psykiskt! Sedan följer det klassiska: tid med våra familjer, vänner och djuren. 

    Vem saknade du?
    Alltid mina kallblodskillar, de fattas mig.

    De bästa nya människorna du träffade?
    Det ska jag med glädje berätta! Min nya kollega och vän Nathalie har förgyllt mitt år något så otroligt. Förra året skrev jag i årssammanfattningen “Ibland önskar jag mig i smyg en kompis att sitta och dricka kaffe med, som kramar om mig och ringer mig och tar en promenad med mig. Kanske lite mer kompis-tid ändå?“. Nathalie är den vännen jag saknat, ett så fint tillskott min samling relativt få men rara människor jag har runt om mig. Ska bli så roligt att möta 2023 i armkrok med henne!

    Mest stolt över?
    Barnen är livets stora stolthet. Men är också så stolt att jag tog tag i min hälsa, bäddar gott för kommande år!

    Högsta önskan just nu?
    Jag har allt jag kan önska och lite till. Nästa år hoppas jag bara och endast att personerna runt mig får må bra. Så klyschigt men i och med Buses inträde i mitt liv så känns sista pusselbiten lagd? 

    Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
    Jag tänker tänka mindre, leva mer och springa längre. Jag tänker handla mer hållbart med miljön i åtanke och här hemma ska vi starta mindre omfattande projekt och istället lägga tiden på att rensa upp gården och göra oss av med överflöd.

  • En avstickare

    Mellandagstankarna

    Hej på er. Det är en lite halvsliten skribent som hälsar er God Fortsättning idag! Hoppas ni alla haft en fantastisk jul, jag vet att julen kan vara tuff för väldigt många, men jag hoppas ändå dagarna bjudit på något som fått ett leende på dina läppar! Jag själv lägger en jättefin jul i hjärteasken, julaftonen bjöd på lite allt möjligt; familjefrukost, en tur med grannen Lovisa och hennes gotlandsruss Brinell, jag hade med Lo i vagnen och Fapri pinnade piggt på med de små benen. Vädret var magiskt på julafton och när det började skymma tog vi med julklappar och julmat till Fredriks föräldrar där vi drack glögg utomhus intill fårhagen, såg Kalle Anka, åt julbord, hade besök av tomten och spelade spel tills ögonen gick i kors på barnen. Så himla fin julafton, kände mig så fylld av värme efteråt. På juldagen hann vi bara med frukost och packa om väskorna innan vi åkte till mina föräldrar där också mina två systrar väntade på oss. Även juldagen blev fylld av god mat, paketöppning, spel och härlig gemenskap. Jag glömde min kamera hos mina föräldrar så vi får se om jag hinner bjuda på några julbilder i år!

    På kvällen fick en av julfirarna magsjuka vilket sedan spridit sig sakta bland storfamiljen. Hos oss har Loppan åkt dit och jag känner mig så tudelad. Så otroligt tacksam att vi fick fira jul med våra familjer i år, två riktiga pangdagar. Men dessa sjukdomar som hälsar på titt som tätt dränerar mig. Det känns inte som någon i familjen hinner återhämta sig efter dåliga nätter och oroliga dagar. Vår lilla Loppa har precis avlutat en penicillinkur efter en envis, långdragen sjukperiod, stackars lilla älsklingen.

     Jag behöver kanske inte ens nämna att det inte blev någon julstädning i år? Att vi knappt pyntat, att granriset jag hämtade och la intill farstukvisten för att binda en krans ligger översnöat. Att pepparkakshjärtarna vi bakade och skulle hänga i hallen med kristyr på ligger i fönstersalningen och dammar. De få julblommorna jag placerat ut har skrumpnat och jag känner mig så redo för en sån klyschig utrensning.

    För jag vet ju att det är okey att det blev så i år. Det kommer fler jular med kransar på dörren och julbak och julpyssel. Jag hade också längtat så mycket efter sirapssega mellandagar att spendera med familjen. Pulkabacke, leka med barnens julklappar, gå och sova tidigt och då och då hitta några minutrar att börja stöka till det eftersatta hemmet som verkligen förtjänar lite kärlek nu.

    Det som gör att jag ändå känner mig väldigt tillfreds och lycklig är förstås den där lilla fyrbenta killen som står ute i stallet. Jag ska berätta mer om honom och vår första tid tillsammans, jag lovar. Jag ska bara försöka stryka oss alla på kinden, samla lite kraft och acceptera att ibland blir det inte som man tänkt sig.

    Så nu vill en trött men glad och lycklig Isabell önska er en riktigt God Fortsättning, så lovar jag att återkomma med hästrapport snart!

  • En avstickare,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Sista februaridagarna

    Jag stryker en linfärgad lock bakom ett febervarmt öra. Drar min hand genom tovigt hår och tittar ordentligt på det bleka, söta ansiktet. Om jag fick ta alla virus, bacillusker eller vad än det är som tagit sig in i hennes kropp, och injicera det i mig själv så skulle jag inte tveka. Hon tittar på dinosaurier på tv:n, skärmtiden har skjutit i höjden senaste dagarna, orken räcker inte till mycket mer än så. De tomma festisförpackningarna uppradade på diskbänken skvallrar om många medicinmutor. Grön, röd och gul förpackning. Jag själv dras ner i sjukhålet, kan inte fungera som vanligt när barnen är sjuka. Jag blir stillasittande, hålögd, ligger vaken och räknar andetag och stryker varm liten rygg. Äter skräp och går runt på sockerkickar. Det enda hela mitt väsen vill är att sitta i soffan med barnen i knäet och stirra på dem så jag hela tiden ser hur de mår.

    Men så fungerar det ju inte. Jag är inte orolig att hon inte ska bli frisk, grubblar inte allt för mycket på vad hon drabbats av för sjuka, det är som det är. Jag vill bara att hon ska slippa må dåligt. Ta lite elände från lillkroppen och småaxlarna och lägga bördan på mig själv. Men så fungerar det inte heller. Som mamma kan jag inte skydda barnen från allt ont i världen. Jag kan bara lära henne hantera alla sorts motgångar. 

    Vi parkerar oss i vardagsrummet. Från tidiga morgnar som startar vid fem till läggdags när allas ögon går i kors. Jag bär idogt upp tallrikar med småplättar som inte äts upp, småflaskor med alvedon och Ipren som ställs i en enda stor medicin-flock på soffbordet. Jag bär pottan upp och ner, försöker hiva in någon tvättmaskin mellan varven och snabbt som ögat är jag tillbaka på soffan och det maniska stirrandet på den kranka lilla kroppen intill mig.

    Jag känner en sådan otrolig tacksamhet att våra familjer finns runt om oss. Farmor kommer med matkasse och färdiglagad middag. Det levereras semlor och äkta gräddglass med saffransmak. Mormor levererar en ny bok och ostkrokar i egen liten påse. Moster Emelie svänger förbi med hemgjorda munkar ena dagen och nya kritor andra dagen. Fina faster Cecilia kommer med bok och Kinderägg, levererade av rödblommiga kusiner. Andra dagen tar hon med allt som kan tänkas öka på aptiten något och tidiga födelsedagspresenter. När hon åker från huset glimtar det till i de feberglansiga ögonen och hon säger “Jag ska måla en teckning, till min Cilia”. Så omhuldade och älskade de är, våra små.

    Så passerar dag fem med över fyrtio graders feber och jag önskar jag kunde trolla bort eländet. 

  • En avstickare

    Oron

    Det är natten mot torsdag och jag vaknar med oron innanför bröstet tidigt på morgonen, kanske kring tre eller fyra? Intill mig har jag en febervarm liten kropp mig som yrar om älgar och älgkalvar och älgjakt. I somras var vi med om något riktigt otäckt precis innan Svante skulle födas, kramper i samband med hög feber. Alltihopa slutade med att vår lilla Loppa var inlagd på sjukhus inne i stan. Så små vi kände oss, så hjälplösa. Erfarenheten gör att det ilar till i ryggraden på mig när jag ser att febertermometern än en gång visar över fyrtio grader. Jag hämtar Festis, Alvedon och erbjuder en trygg mammafamn att somna om i. Hon somnar om och huset blir tyst och inbäddat av nattens trygga mörker. Allt så hemtamt, som det brukar vara, sånär som på febern, jag ligger vaken och oroar mig.

    Exakt samtidigt i Ukraina vaknar andra mammor upp med en helt annan oro i bröstet, där varken Festis, Alvedon eller en trygg famn kan lösa problemet. Där trygga tystnaden bytts ut mot ljudet av bomber. Där deras hem, den trygga platsen plötsligt förbytts mot något skrämmande och något främmande. Hur berättar man för sitt barn att ljuden som hörs är raketer, att det handlar om riktiga vapen, förlorade liv och spillda drömmar. Dag ett och dag två av krig passerar och jag tänker på alla mammor som också ikväll nattat sina små med en själsrubbande oro i bröstet. Alla barn som drabbas av mörkret som sveper in över stad och land.

    Jag försöker läsa på. Det jag orkar mellan festisen, Alvedonen och upplåtandet av mammafamn. Tittar noga på källorna. Försöker förstå. Kollar gång på gång avståndet på värdskartan. Min kompis i Skåne har närmare till Ukraina än upp till oss här i norr. Kan inte förstå. Så nära men så långt bort. Ligger och tänker på hur vi ska leva med kriget intill oss. Så märkligt att livet bara fortsätter men aldrig kommer bli sig likt igen ändå. Från och med nu kommer det alltid att finnas ett före och ett efter. För mammorna i Ukraina och för mamman i Skråmträsk.

  • En avstickare,  Hälsoåret

    Att leva är att börja om

    Jag har insett på senaste att livet består till mångt och mycket av att börja om. Det går att applicera på allt. Veckorna som börjar om varje måndag, årstiderna som börjar om år efter år, vardagen efter ledigheten och så vidare. Jag tänkte på det igår när jag städade bort från en stökig diskbänk: där stod ingredienserna till varma chokladen jag gjord på morgonen, mixern jag använt till chokladbollarna, pärlsocker i en skål, disk, saker som är påväg någonstans. Ett virrvarr av grejer efter att jag varit sjuk. 

    Och dessutom resten av huset: pappret från chokladkakan på golvet i vardagsrummet, skal från apelsiner i minst tre rum, leksaker utströdda som strössel på båda våningarna, en teservis modell mindre utspridd i badrummet och under soffbordet – en trave böcker som väntar på att läsas. Alltid likadant når vi varit sjuka – man vill bara börja om och känna livet i sig. Så jag startar om tvättmaskinen med tvätten jag glömt plocka ur, städar bort skafferivaror, mixern och pärlsockret. Sopar bort små bitar av papper under kökssoffan och fem stumpar majskrok.

    Jag tänker att livet är mycket så. Att städa upp hemmet och sig själv efter sjukdom. Att ta tag i träningen och hälsoåret trots att jag tvingats till en paus med feber och tung kropp. Att duscha av sig och börja om. I smått och i stort – att börja om. Så i veckan börjar jag om med hälsoåret, renbäddar sängarna, veckohandlar, städar ur hönshuset och får någon ordning på livet igen.

    I höstas hade vi en himla bra ruljans här hemma. Tvätten var klar på onsdagar och det veckostädades och handlades på torsdagar, varje kväll var diskmaskinen startad och på söndagar fick vi stöka till oss ordentligt med dusch, ansikts- och fotvård. Tillfredsställelsen var total. Hur mycket jag än försöker säga att jag är flexibel så tokälskar jag rutiner (med hänsyn till livet – förstås).

    Jag blir förundrad över hur bra jag är på att faktiskt vara sjuk. Jag tycker synd om mig själv, orkar inte stöka bort efter mig, vill bara ligga under täcket och blunda eller ligga i soffan som en boll och titta på dålig tv. Men sen, när jag är frisk, vill jag vädra ut all känsla av sunkighet och sjukdom och börja om. Igen och igen.

    Jag behöver inte ha kliniskt rent runt om mig för att må bra. Jag kan absolut gå och sova med dammråttor i hörnen, disk på diskbänken och stök i hallen. Men om jag ansträngt mig och fått städat i de flesta vrår så mår jag faktiskt bättre. Det är som att handlingen föder en ny handling och vips är omgivningen tjusig runt mig. Så kommande veckan börjar jag om, med stökrejs inne och ute, med träning och med vällagad mat. 

    Vad ska du börja om med framöver?

  • En avstickare

    Min nya kamera

    När jag fyllde trettio fick jag en sån galet fin present av Fredrik, en ny kamera! Jag hade inte önskat mig något i present mer än att hitta på något tillsammans senare i vår. Men min Fredrik är minsann mästare på överraskningar (minns ni förlovningen på en fjälltopp?), så i paketet vår lilla Loppa ivrigt öppnade åt mig låg en sprillans ny, jättefin Nikon Z6. Jag tappade orden. Oh, vad jag önskat att kunna uppdatera min kamera som jag ju använder varendaste dag, men jag har inte gett mig själv lov att unna mig något sådant. Så nu unnade han mig den. “Det känns själviskt, du förevigar ju barnens uppväxter och det är ovärdeligt”, sa han med ett snett leende. Vi försökte få tag i ett minneskort till kameran inne i stan, men gick bet. Så tillslut fick jag beställa hem ett och gissa hur pirrig jag var när Postnord tillslut rullade uppför Backen med mitt lilla paket.

    Jag tog hjälp av vår lilla “keeet”-älskande Loppa. 

    Så tog jag mina sista bilder med min Nikon D5300 (hojta till om någon vill köpa den av mig!) och började samla minnen med min nya kompis. Jag är redan totalt golvad över färgerna den återger, kvaliteten på bilderna, hur tyst den är och känslan av genuinitet när man håller i kamerahuset. I år vill jag verkligen utveckla min blogg och jag är helt övertygad om att kameran kommer att hjälpa mig med det, så otroligt bra present!