En avstickare

Hösten och vilsamheten

Hösten närmar sig. Den är inte här än på långa vägar, än har vi många sommardagar kvar. Men sen kommer den och i år gör den det med full kraft. Loppan ska börja förskola. Fredrik och jag ska tillbaka till våra arbeten och jag får gråten i halsen när jag tänker på inskolning. Vardag ska ta vid och jag funderar redan nu på vad jag vill att livet ska bjuda på framöver. Mitt sommarskav fick mig att inse en sak; hur mycket jag uppskattar att kunna vara här i vår bubbla på Backen. Jag mår så himla bra utav livs-tårtbitarna vi har här. Hästar och ridturer i skogen, trädgårdslandet, hönsen och pysslet de innebär, bakning i vårt fina kök, kvällsrundan runt gården och känslan som vårt nya hem ger oss. Huset med linnedukar, terrakottafärgade krukor och varmvatten i duschen. Så små saker, som får mig att må bra i vardagen.

I slutet av 2019 läste jag en instagrampost om förhoppningar på 2020 hos Eleonor. Om att inte planera in stordåd och ha den vardagligaste vardagen. Precis så vill jag ha det i höst. När veckorna rullar på med rutiner. När veckorna visserligen kantas av tvätt, städ, matlagning, hämtningar & lämningar (!). Men också; slumriga fredagskvällar med enkel mat och mjukisbyxor. Långsamma lördagar med gårdspyssel och tvättmaskin som får vila. Söndagar som är oplanerade och vigs åt att ladda batterier och stryka blonda små lockar bakom ettåringens öra och se vart dagen tar oss. En höst då jag ska se storheten i att göra lite. En höst då bygget ska få fortskrida i ett metodiskt tempo. Då bilen ska få stå i garaget och vi ska vara hemma. Då vi säger nej ibland.

Kanske är det bara ett önsketänkande. Kanske kommer alltsammans gå i ett rasande tempo. Men målbilden är satt, nu är det upp till oss att få till det precis så. Lugnt, metodiskt och lågmält. I takt med att sommaren går mot höst och alla sidoprojekt avslutas så ska jag ta på mig mindre. Lata mig mer och inse storheten i det enkla. Kanske kommer det att bli livets finaste höst, bara vi tillåter oss att landa i den vilsamma tanken?

Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!

Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!

Vi spolar tillbaka tiden till sista helgen i maj. Vi befinner oss i Lövånger och har precis vaknat till i vår lilla kyrkstuga vi fått låna för en natt. Ni har väl läst om vår första dag här?

Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå

Vi har sovit gott. Det är svalt i kyrkstugorna utan att vara kallt. Loppan har sovit mellan oss och vaknar med ett leende. Älskar det där lilla solskenet man möts av på morgonen.

Vi hade med oss vår fula vattenkokare som har många, långa år på nacken. Men det hade inte behövts, allt man kan behöva tänkas behöva finns i kyrkstugorna. Även när “lalla” ska förberedas för en liten en. Hon sörplar välling i sängen med morgonfrisyren på sniskan medan vi packar utflyktsväskan och dukar fram frukosten.

Och frukosten sedan ?! Vi får korgen levererad till rummet dagen innan. Lägger in några av grejerna i kylskåpet och plockar fram alltsammans ute på brotrappan. Frallor, ägg, alla möjliga pålägg, frukt, yoghurt, choklad, jos och marmelad. Allt gott man kan tänkas vilja ha.

Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå

Vi sörplar jos och äter mackor. Solen smeker våra kinder. Här kan man andas ut. Vi får besök av Sven från Visit Skellefteå och hans son Vincent. Vincent som går med en egen kamera runt halsen och fångar humlor, timmerstugor och blommor på bild.

Loppan får tag i ena skålen med yoghurt och börjar mumsa i sig “namnam”, säger hon förtjust.

Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå

Sedan är det äntligen dags för äventyr! Jag har längtat så efter att upptäcka Gärdefjärdens naturreservat. Vi kryssar iväg mellan kyrkstugorna.

… Loppan placeras i ryggsäcken. Jag bär på gofikat. Sedan följer vi Emelies instruktioner: runt hörnet, över bron och vips – så är vi framme i naturreservatet. Som att kliva in i Narnia, allt blir alldeles, alldeles lugnt.

Vi passerar Strömmen som skiljer Lövångersgården och kyrkstaden från naturreservatet. 

Vi alla tre är omåttligt peppade på att upptäcka! Jag älskar att ha med mig Loppan på äventyr.

En glad upptäckare! Stundtals var skogen så trolsk och sagolik. Omgivningarna ändrades hela tiden från barrskog till lövskog, vi var så glada över att se att naturen vaknade till liv efter en lång vinter. Det är lika fantastiskt varje år. 

Gärdefjärden var förut en havsvik, men på grund av landhöjningen är det numera en fågelsjö. På somrarna används området som bete åt fjällkor, just i år håller delar av området på att restaureras och öppnas upp. Mycket spännande projekt!

När vi gått någon kilometer och spanat ut över fjärden så slog vi oss ner vid det lilla soldattorpet. Solen värmde och vi slog oss ner för att vila.

Loppan fortsatte att sova gott i ryggsäcken i skuggan. Vi låg i gräset och blundande en stund efter att vi fikat. Så hörde vi hur det började krafsa inifrån soldattorpet. Jag som tror att det spökar både här och var tänkte förstås att det var någon gammal Lövångerbo som besökte oss. Men döm av vår förvåning när en ekorre satt och kikade ut på oss! 

Mitt ute i naturreservatet fick vi ett samtal som gjorde att vi fick skynda oss hem till byn. Så vi fick packa ihop vattenkokaren, långklänningen och kameran i Volvon och börja susa hemåt. Jag sörjde att vi missade våffellunchen vi suktat efter hela morgonen. Men det känns tryggt, att Lövångersgården står kvar för ett senare besök.

Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå

Så susade vi hemåt. Genom de Västerbottniska byarna. Med sänkta axlar, glada sinnen och nya minnen. Så fantastiskt fint Emelie & Celina tog hand om oss. 

Ni kan hålla utkik om vad som händer på Lövångersgården på deras Facebooksida, här! Vi rekommenderar varmt ett besök!

Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!

Sommarlivet

Det är kväll och jag har tänt lamporna i Drömmen. Jag vet inte om det faktiskt börjat mörkna om kvällarna, eller om det är de regntunga molnen lagt sig som ett lock över himlen. Vi är mitt i sommaren och jag blir lite ledsen när jag tänker på hur fort det går, och hur dåliga vi är på ledighet i vår familj. Vi renoverar i en hiskelig fart. Rensar till loppis, städar, röjer, organiserar. Förbättrar, bygger, river. Vi stryker planerade utflyktsmål och hemestertrippar till förmån för bygga, renovera, organisera. Vi är så medvetna om att vi gör bort oss, men längtan efter att bli klara börjar vara påtaglig. Några dagar till, sedan måste vi dra ner på tempot, och landa i ledigheten lite.

Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vilken pärs. Vad mycket vi gjort. Jag hoppas att vi får möjlighet att landa och njuta av ett lugnare lunk framöver, ett allmänt lugnare liv. Där “skrota på gården” inte innebär bygga, riva, organisera och renovera. Jag längtar efter iskall äppelmust i kristallglas på eftermiddagen. Hängmattan. Sommarklänningarna. Fika och badstränder. Utflykter i skogen och på ängarna. Böcker och glass på trappen till huset. När vila och att söla på hemma ses som något mysigt och inte bara nödvändigt för att orka hålla igång kroppen lite till. Några dagar till, sen så måste vi anstränga oss för att växla ner. Vi säger så.

Annars då? Jag springer med sommarprat eller odlingspoddar i öronen om morgnarna, det är höjdpunkter jag inte vill vara utan. Jag älskar att springa sedan jag insåg att man får stanna när man vill. Det gör jag helst på andra sidan sjön, så jag ser näckrosorna och vår lille gård där på andra sidan. Går förbi odlingen och försöker se om squashen ska blomma varje kväll. Springer som en vettvilling med kläder, prylar, möbler och annat som ska säljas på loppis på lördag. Förfäras över hur mycket grejer vi har.

Längtar efter enkelhet. Mindre prylar, mindre måsten och mindre arbete. Längtar efter en hållbar livsstil. Tänker på elbilar, flygfritt liv, vegetariska recept medan jag river, röjer och organiserar. Kikar på symaskinen och vill lära mig hur den fungerar. Spar tygbitar ifall att. Ifall att vi faktiskt blir klara med renoveringen och kan göra annat än just renovera ett slag.

Jag är så himla nöjd med omgivningen. Med livet. Men ändå finns det saker som bekymrar mig. Den obefintliga harmonin i hästhagen bland annat, då lilla hyresgästen blivit elak mot min fina Å. Två ordentliga hovavtryck från ett argt russ på låret och magen. Törs inte ha dem tillsammans, vill inte låta Årvar stå utan klikompis i hagen. Funderar och tänker hur jag ska lösa allt. Vi äter god mat, glädjs åt Loppans påhitt varje dag och frigör mer tid för renoveringen.

Jag känner mig starkare och mer grundad i marken nu än på hela året. Känns som det var en evighet sedan jag vågade skriva om känslor på min blogg. Internet är läskigt och det finns gott om utrymme att misstolka ord. Jag har alltid haft behovet av att skriva för att må gott. Som att springa, odla och rida. Vilka alla på sina olika sätt är mina andra källor till energi och lust till livet. Så nu skriver jag bara. Tänker att det nog inte bara är jag som älskar sommarlivet, men också har svårt att varva ner, vara ledig och också låta tankarna vila lite. Kanske ska vi göra det tillsammans? Börja dela med oss mer. Istället för att bara dela somriga bilder på lantlivsidyll utan riktig substans. Också prata om hur allt känns.

Och nu. När jag fått lätta på ett trött och lite renoverings-less hjärta så känns det genast bättre. Då säger vi så, lägre växlar och mer äppelmust i kristallglas och skrotande i sommarklänningar framöver.

Paddla kanot i Skellefteälven

Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Swenature AB. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan krav på motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & att det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!

Det var första riktiga sommardagen efter flera dagars ihållande grå moln och regn. Jag rullade in till stan – Skellefteå – med Volvon och kände minst fyra gånger under färden att jag nog måste ha glömt Loppan hemma. Höger i rondellen, direkt höger igen och nästan längst upp på gatan. Jag känner igen vägen väl från gymnasietiden, när jag hängde här så ofta jag hade tid. På gatan står Matilda och väntar förväntansfullt. Hon har precis tagit sin efterlängtade juristexamen och denna dag hade jag ordnat en överraskning för att fira henne!

Vi rullade ytterligare några kvarter innan vi parkerade och gick ner mot älven. Allt efter instruktioner från Peter på Swenature. Så såg vi kanoterna och förrådet han pratat om och började fnittriga – precis som på gymnasietiden – göra iordning alla pryttlar vi behövde.

Vi fick en kod av Peter som ledde till nyckeln till förrådet. Där började vi med att prova ut flytvästar och lägga iordning paddlar och dra fram den lille vagnen vi kunde frakta kanoten på.

Sedan gick färden ner mot älven. Vi skrattade så vi stod dubbelvikta gång på gång. Att det kan vara så kul innan kanoten nått vattnet, liksom. Så fick vi kanoten till strandkanten, hoppade i och gled iväg.

Först såg vi Landskyrkan. Så ståtlig i all prunkande grönska. Vi gled vidare.

Under bron till Kyrkholmen (där jag aldrig varit trots mina 28 år som – nästan – Skelleftebo.

Där drog vi kanoten en bit upp på land och fikade medhavda bullar och drack kaffe. Pratade ikapp. Om framtidsdrömmar. Om dåtid och nutid.

Så gled vi vidare i älven. Vi såg Bonnstan och får på en ö mitt i alltihop. Så oerhört vackert överallt. Jag slogs av hur annorlunda allt blir från vattenperspektivet.

På vägen tillbaka passerade vi näckrosor och en liten fors. Sådant jag inte trodde fanns i älven. Det jag sett från bilen är ju liksom bara en enda stor vattenmassa.

Så kom vi tillbaka där vi startade, vid förrådet och kanoterna. Sa “Skepp o´hoj” och rullade vidare för lunch och loppis. Sådant jag och Matilda älskar att göra – sedan tolv år tillbaka.

Dagens tips, hyr en kanot och ta en sväng i älven! Kontakta Peter HÄR!

Guide: En semesterpärla längst Västerbottenskusten

Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!

Det var i slutet av maj och jag hade så många märkliga känslor inom mig. Känslan av att inte räcka till var påtaglig och jag längtade efter lite extra familjetid. Jag stängde igen jobbdatorn lite tidigare än vanligt och packade in all vår packning i Volvon. Barnvagn, bärryggsäcken, spel, kläder för alla sorts väder och välling, förstås.

Sedan åkte vi fem mil österut. Vi passerade västerbottnisk landsbygd på vägen. Burträsk, Mjövattnet, Vallen, Mångbyn och slutligen rullade vi in i Lövånger. En plats jag under mina tjugoåtta år aldrig satt min fot i.

Vi knackade på de ockragula dubbeldörrarna till Lövångergården och ena ägaren av stället, Emelie öppnade. Hon gav oss en snabb rundvandring; Här bakom husknuten, bara över bron där, ligger naturreservatet. Här borta kommer fåren att beta i sommar. Här blir det afterwork och mat ikväll. Här renoveras det och här, ja här är er stuga.

Hon låste upp vår lilla faluröda kyrkstuga. Där inne stod tiden stilla; allt så vackert. Och fönstret som stod på glänt fladdrade en skir gardin. Axlarna sänktes, pulsen gick ner. Här skulle vi bara vara.

Trots att kyrkstugorna ligger avskilt och lugnt till så är det nära till Lövångers lilla centrum. Emelie pekade åt vilket håll vi skulle ta sikte på och så vandrade vi iväg mot Coop-butiken. Där handlade vi allt som är gott. Chips och dipp, bananer och lite fika till morgondagens planerade vandring.

Överallt var allt så vackert. Det är någonting med att vara i och kring gamla byggnader. Hur vackert allt är som fått slitas med tidens tand, och varsamt renoverats och pysslats om genom alla år. När man går genom kyrkstaden kan man nästan skönja gemenskapen de skapar, föreningsliv, hoppet om landsbygden och vårt vackra Norr.

Och äntligen så var vi tillsammans. Utan renoveringen, djuren, jobbet och övriga livet som pockar på uppmärksamhet och fokus. Bara vi, pratandes om ditt och datt. Lo var så lycklig där och sprang runt mellan stugorna och plockade blommor, klättrade i trappor och pekade på varenda pippi hon kunde få en liten skymt av.

Något jag blivit expert på sedan jag blev mamma är att se det stora i det lilla. Man behöver inte åka långt, alls. För att upptäcka världen. Det är fasligt spännande att känna ett lurvigt grässtrå mot en killig kind när man är ett år gammal. Att se världen ut olika perspektiv, från mammas axlar, upp och ned eller liggandes på mage, det är grejer det. 

Efter bus och härj mellan kyrkstugorna återvände vi till stugan för ett slag. Jag passade på att insupa lite inspiration till övervåningen. Älskade enkelheten i skomakarlampan, och den blå färgen mot en mönstrad tapet. Fantastiskt.

Kyrkstugan bestod av ett sovrum/vardagsrum, ett litet pentrykök och en toalett med dusch. Det fanns vattenkokare för välling och te. Det fanns handdukar, sänglinnen och tändstickor för maximal mysfaktor på kvällen. Porslin, bestick och allt annat man kan tänkas behöva under en hemestertripp.

Så spatserade vi ner för backen till Lövångergården och afterwork. Det är något de har sista fredagarna i varje månad.

 Här träffade vi gårdens andra ägare, Celina. De hade såklart corona-säkrat alltihopa; bordsservering, gott om plats och avstånd till varandra. Vi började med att beställa mat, pizzarullar i libabröd med olika fyllning. Celias mamma fixade mat till Lo också. Hon proppade i sig av skinka, gurka, majs, banan och äpple. Så snällt att få göra en extra -på sidan av menyn- bebbebeställning.

Jag slog till på fyllningen med skinka och Fredrik den med kyckling. Tänker fortfarande på den goda örtsåsen i rullen.

När vi inte trodde att det kunde bli mysigare så ställer sig Celina på scen med gitarren och sjunger. Jag får gåshud när hon plockar fram ett munspel och spelar. Något som också hänt sedan jag blev mamma; blivit så känslosam. Ville bara gråta när hon spelade den ena fina låten efter den andra. Lo tog några härliga dansmoves på salsgolvet och rusade mellan de stora rummen på gården. Emelie gick runt med parets son i bärsele på magen. Jag lutade mig över bordet till Fredrik och sa “Tänk att få växa upp sådär, liksom bara få hänga med från början. Få vara med och driva familjeföretag, vilken himla dröm!”.

Aftonen blev kväll och det blev dags att natta Loppan. Folk satt kvar både inne och ute i kvällssolen och umgicks. Vi fixade välling som slukades direkt. Sedan somnade hon på fem röda, helt slut efter att ha upptäckt Lövångers kyrkstad.

Vi smör runt i stugan. Tände ljus, knaprade på chips och spelade Alfapet tills ögonen stod i kors på oss. Vi kröp ner bland svala lakan och en sussande bebis, det sista vi gjorde innan vi somnade var att viska morgondagens planer mellan varandra. “Ska vi vandra i naturreservatet?” “Aaah!”, “Ska vi ta med fika i ryggsäcken?” “Aaah”, “Ska vi äta våfflor sen?” “Jaah!”. Så somnade vi, med nya minnen långt in i hjärtat.

Om du vill besöka Lövångersgården eller boka en kyrkstuga så kan du besöka deras hemsida här!

En utflyktspärla: Gröna Lund!

Detta speciella år kommer att innebära många månader på hemmaplan för oss. I skrivande stund skulle vi egentligen ha varit på Rhodos och firat min far som fyllt jämnt. Vi misströstar inte utan fokuserar istället på att upptäcka vår hembygd – för visst finns det många smultronställen kvar att upptäcka?

I sommar ska jag göra mitt yttersta att visa er roliga grejer att hitta på i Skellefteå kommun, när fokus ska ligga på “hemester” och “svemester” så passar det ju utmärkt att tipsa om lokala pärlor! Och först ut i pärlbandet är en kär plats för oss: Gröna Lund!

Gröna Lund ligger intill Skråmträsket i vår by. Förr i tiden fanns en dansbana i närheten av platsen, som hette just Gröna Lund, men idag är det en trevlig liten rastplats.

Det låter inte mycket för världen – en rastplats – men det är ett fantastiskt litet smultronställe. En perfekt plats för ett picknick-stopp under genomresa, eller ett utmärkt utflyktsmål med familj och vänner om man gillar att grilla korv och fiska abborre.

Nackdelen med platsen är att det både är nära vatten och i närheten av landsvägen där bilarna ofta susar förbi i högre hastigheter, med tanke på att barn ofta hinner vara lite överallt på sådana här ställen. Men ytorna och de avskärmande träden gör området isolerat, och uppsikt på små gullungar ska man ju ha ändå.

Vi tar en titt, på hur en kväll i Gröna Lund kan se ut, tycker jag!

När vi kommer fram till Gröna Lund så packar vi ur bilen. En man på sin motorcykel hälsar glatt på oss – här stannar ofta folk till för att fotografera utsikten, eller sträcka på sig för ett slag. Vi har med muurikkan och har tänkt tillaga korv i massor, Los favoritmat här i världen.

Utanför grillkåtan sträcker träsket ut sig. Vid detta tillfälle har isen precis rivit, och allt känns nytt och outforskat, trots att det är min nionde vår i byn. Kanske är det för att jag får upptäcka allt tillsammans med Lo, som denna vår känns så speciell i mig?

I vedstället finns det gott om torr ved att använda sig utav. Vedstället står mellan grillkåtan och ute-grillplatsen. Det går att äta korv här i alla väder, och under alla årstider. Tändstickorna har vi glömt hemma, så jag får vänta om, medan Lo och Fredrik blåser såpbubblor och kastar småsten i vattnet.

Medan vi inväntar en lugnare eld att ställa muurikkan på så upptäcker vi platsen. Kottar, löv och grus är prick hur spännande som helst när man är liten. Hon rullar runt i snår och ris, utbrister “waow” när bilar eller motorcyklar passerar på landsvägen.

När korven är färdigstekt så får man ändå inte ro att sitta stilla på sittbänkarna, för mycket att upptäcka för en ettåring. Det är svanar på sjön och tranor i skyn.

Vårt bästa tillbehör till grillad korv i bröd är gurkmajonäs. Så himla gott. Helst med rostad lök också, har ni testat? Lo däremot, äter gärna korven för sig och brödet för sig, i någon sorts dubbelfattning.

Fredrik sköljer av matlagningstillbehören på stenarna nere vid sjön. Här kan man ha med kast- eller metspö och få en fisk eller två. En sommar metade vi från båten här utanför, och fick 16 (!) fiskar. Men denna gång har vi inget spö med, istället kikar vi på knoppar som snart ska brista. På vatten som skvalpar mot sten och på flyttfåglar. Så mycket hon fått upptäcka från min höft.

Så börjar det bli dags att åka hem och lägga en liten Loppa för natten. Vi packar in picknickkorgen, muurikkan, bebisen och såpbubblorna i bilen igen. Släcker elden med en skvätt sjövatten och stänger igen dörren till grillkåtan. Brummar hemåt och är överens om en sak – hit kommer vi tillbaka snart igen – detta smultronställe är ett sådant man besöker om och om igen.

Genom hela livet

Hujedamig vilket prövande år det varit hittills. Jag pratar såklart om Corona, om rasism, om hot om missiler och bomber. Om världskonflikter och svajig värld i stort. Men också om att gå hand i hand med döden. Att ta emot tre dödsbesked inom två veckor. Där en kär kollega, en kär bekantskap och en kär familjemedlem alla lämnat jordelivet, alldeles, alldeles, alldeles för tidigt. Jag pratar också om själaskavet som uppstod när mamma-isabell helt plötsligt också skulle vara jobba heltids-isabell. Jisses, vad livet prövat mitt sinne i år.

Jag känner mig nu helare och starkare nu än på länge, och det är förstås då det är lättare att prata om saker som gjort ont. Det är så svårt för mig att öppna upp mig när jag är mitt inne i sorg och skav. Jag tänker på de där tre änglarna, varje dag, tillsammans med en till bunt älskade änglar. Lovar de alla tre, att jag ska göra mitt yttersta för att leva livet. Jag måste leva för dem, det finns inget annat alternativ. Då är det ibland svårt att motivera sig till att arbeta så mycket som jag gjort, när livets ljuvligheter finns här hemma, och hur ska jag någonsin kunna säga att jag levt fullt ut, om jag haft fokuset på arbetet och inte på livet? Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam som går med dessa funderingar. Vad vi egentligen håller på med – mitt i ekorrhjulet – för vems skull vrider vi oss in och ut för att få pusslet att gå ihop?

Jag landar alltid tillslut i ett det viktigaste av allt, är de där små jordiga händerna som stjälper till med allt här hemma på gården. Får jag väga vad som helst mot att få borra in näsan i hennes gulliga små valkar så väljer jag det, utan att tveka. Och i den tanken kan jag vila, allt annat är parenteser.

Jag har ägnat mig åt så mycket uteaktiviteter jag bara orkat i vår. Att plantera, vattna och pyssla om grönt har fått mig att må gott. Jag har skött djuren och hittat ett inre lugn igen. Livet det går upp, och det går ner, och jag är glad att jag hittat små, små verktyg som fått mig att hitta ett sätt att vila tankarna lite. Fast jag förstår inte, hur världen ska måsta vara så orättvis, att underbara personer ska ryckas ifrån oss, hur ska man kunna skydda alla sina nära och kära från allt ont i världen?

Vi har också haft så otroligt roligt, Loppan och jag. När pappan i familjen går upp på övervåningen och renoveringen så har vår bästa tid på dynget börjat. När jobbdatorn är ihopslagen och händerna blir jordiga och lortiga i takt med att trädgårdssysslorna blir gjorda. Som jag skrattat åt Los upptåg, när hon kastar jord så det står härliga till, planterar sten i plastkrukor och balanserar på jordsäckar. Jag känner mig plötsligt en decimeter längre och sju år klokare än i vintras. Smilegropen tittar fram igen efter många veckors bekymmersrynka. Den där berömda balansen börjar hitta rätt. Tänker på hur fint vi har det, och på de där tre änglarna, och är glad att jag får fortsätta uppleva ännu en vår och försommar. Trots allt, så är både smilegropen och själaskavet en del av just det – livet – som jag lovat att leva – fullt ut.

Fyrtiofem dagars tystnad

Hej på er. Jag känner mig nästan lite blyg. Fyrtiofem dagars tystnad blev det här på bloggen. Det kanske har sina förklaringar i teknikstrul, eller så handlar det bara om att jag varit så less på sociala medier och osociala medier också, för den delen, och haft en stor dos scenskräck. Jag scrollar genom min kamerarulle på telefonen från de senaste fyrtiofem dagarna. Oj, vad fint vi har haft det – och oj, vad världen har skälvt under våra fötter.

Jag ser bilder på Lo hos hönsen. På Knut när han håller mig sällskap på hemmakontoret. En koncentrerad Fredrik när han steker korv en vanlig lördag i april. En filmsnutt när mormor och morfar leker tittut med Lo genom fönstren på huset. Social distansering. Alla bilder och filmer som aldrig fått se dagens ljus på sociala medier, ligger mig så varmt om hjärtat. Funderar på Min väg framåt i detta. Men bloggen, den har jag nog med mig genom livet, oavsett.

Igår var det i alla fall fredag. Jag kånkade hem en stor papperslunta och annan packning för bortajobb och hemmajobb. Det är som att man måste vara förberedd för allt nu för tiden. Stannar av bilen framför huset. När motorns ljud tystnar så hivar jag mig ut ur lilla flakbilen, inne väntar Knut, Lo och Fredrik i en salig röra. Lo springer mot mig. Tänk att få ha ett tryggt hemma i dessa tider.

Lo vill läsa bok och Fredrik plinkar på gitarren. Vi äter middag i ett nafs. Fredag är ett härligt påfund. Efter maten klär vi på oss, jacka och mössa behövs fortfarande om kvällarna, men kvällen är ändå ljuv. Fredrik visar balkarna som grannen Pelle hjälpt honom att såga itu, så de snart kan pryda vårt vardagsrum på övervåningen. Lo hjälper mig att dra skottkärran, sakta, sakta framåt. Hon jagar hönsen och kutar mot hästhagarna med pappa hack i häl. När sysslorna börjar sina drar Fredrik fram gjutjärnsbänken vi handlade förra året på Facebook köp & sälj och ställde dit nya gjutjärnsbordet vi fyndade på blocket i veckan. En liten stillsam plats för fika intill bagarstugan. Här kommer vi spendera många fina stunder i vår.

Det är ett trött men glatt gäng som gör kväll. Det pratas om jordgubbsplantor, plogar till traktorn och en liten väljer tigerpyjamasen när det är dags för sängen.

Det är så mycket kul på gång på gården nu. Den bubblar av allt som sakta väcks till liv. Vi gör den vårfin och vågar försiktigt planera sommarens projekt lite mer noggrant. Om vi får hålla oss friska, förstås.

Kram på er, det ska inte dröja fyrtiofem dagar tills vi hörs igen.

Veckan på Backen #4

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Äntligen blev det mars och en känsla av “Yes, vi klarade det”. Och jag må säga, att vintern har varit en av de mjukaste någonsin. Kanske inte känslomässigt- och livsmässigt. Men det är så mycket här på gården som fungerar så bra. Vattnet i stallet fryser inte, vi har det varmt och gott i Drömmen. Vi har ordnat det ganska lättarbetat i stallet och hönshuset. Det är en god betalning efter flera år med mycket arbete och slit. Nu börjar vi landa. Njuter av den tanken. Och första veckan i mars bjöd på detta;

Början av veckan …

Det var måndag och vi packade in oss i bilen för en heldag i stan. Bygghandel, bilverkstad och passfoto. Många ärenden som blev avcheckade. Vi lunchade pizza med kusinerna i Myckle innan vi tog en sväng förbi Pingskyrkans second hand. Den är rackarns bra tycker jag. Det blev några fina fynd och fika. Det är mitt nya bästa, kombinera loppis och fika. Tycker det är ett gott tillfälle att gå igenom korgen med grejer med, blev en hel hög med “inte köpa”-grejer. Även om det är billigt och pengarna skänks, så vill jag ju inte handla bara för att, liksom. Hem med oss kom lite av varje, bland annat fårkoftan och dinosaurier som Loppan uppskattade. Veckan fortsatte med en herrans massa renovering för F, lunch med tant-Tildis och babysången i kyrkan.

Veckans firande …

Två år som förlovade, vart tog de åren vägen? Vi som absolut skulle gifta oss inom 1,5 år efter frieriet. Vi firade med extra god mat, tjusigare dukning och varandras sällskap då Lo susade sött i sin säng. Vi är sådana som gärna firar en gång för mycket, livet blir ju lite roligare då! Frågan är bara när vi ska ta tag i det där giftermålet? 

 

Veckans härligaste …

Att få planera och baka inför ettårskalas. Vara lediga tillsammans. Läsa bok på bok för Lo. Att ha timmar och timmar av tid tillsammans, att spendera precis hur vi vill. Att styra vår egen tid. Älskar det så mycket, och njuter utav det. Snart är det slut på härliga hemmamammalivet, jag borrar in näsan i Los nacke och njuter än lite till. Jag har inte tänkt sörja över att förändringarnas vindar viner, jag har tänkt njuta av varenda minut som är precis såhär.

Veckans renoveringspepp …

Fredrik jobbar på för fullt på övervåningen. Jag är inte lika involverad i den precis just nu. Han håller på att isolera stora vardagsrumstaket (som är öppet till nock) och har precis fått klart skivorna för att kunna gå vidare till själva isoleringen. Heja Fredrik, friskt humör! På kvällarna scrollar jag tapeter, färgval, möblemang och små toalettlösningar … Nu är vi här igen – när alla val ska göras!

 

Veckans njut …

Mars har visat sig från sin bästa sida vädermässigt. När vi tog någon timme helt ledigt med näsan mot solen i varsin solstol. Både fredagen och lördagen blev sådana härliga vårvinterdagar. Tyvärr ägde en väldigt känslosam begravning rum i fredags och tankarna fanns förstås där. Men solen sken för V, livet är så skört. Vi lunchade och fikade ute och sa till varandra att vi ska unna oss fler utedagar framöver. Djuren älskar solen och vinterpälsar släpps för fullt. Vårkänslorna är påtagliga.

Veckans bästa ridtur …

Tänk er en skog nyströsslad med ett lass snö. Solen som värmer, inte en vindpust någonstans. Två frustande hästar sida vid sida. En och en halv timmes promenad tillsammans med Wilma och Gaten. Vet inte hur många gånger vi ridit de senaste åtta åren. Så gott att få lätta hjärtat och prata om det ena och det andra. Och det bästa, Årvar känns kanonfräsch efter behandlingen.

 

Veckans födelsedagsbarn …

Lo blev ett helt år! Älskade unge! Så stort och så häftigt att få vara med om. Vi firade i dagarna två med våra familjer som kom på kalas. Spar de dagarna långt in i hjärtat … och fotoalbumet om jag bara tar mig för att framkalla lite bilder snart!

Veckans linslusar …

Vi hamnade i tidningen, ju! Det har jag ju berättat om redan, men påminner om att ni kan läsa om vårt kök HÄR! Så himla fint skrivet och fotat!

 

Veckan på Backen #3

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag är jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Hej på er!

Oj vad fort måndagen gick för oss, det har därför hunnit bli tisdag innan jag sätter mig ner och sammanfattar livet på Backen. Det spelar ju ingen roll, egentligen. I veckan är det sportlov och vi har vårvinterkänslor, men förra veckan kändes det fortfarande som midvintertid med kallgrader och den där känslan av att man borde sätta igång och göra grejer, men ingenting blir gjort. Det blev en fin vecka, från start till slut, kanske en sån vecka som behövdes för att ladda upp för våren och allt vad det innebär. Vi tar en titt!

Början av veckan …

Måndagen började så himla bra. Vi levde lantliv så det sjöng om det. Hästarna, hönsen och katten Knut fick sitt. Jag tänkte att jag inte är en sådan mor som håller rätt på alla kläder, har mest ordning och reda i huset och huvudet. Men jag ger henne i alla fall lantlivet. Det är jag stolt över. Tisdagen spenderade vi inne i stan, vi badade på badhuset och lunchade med Matilda, gjorde hundra ärenden, allt ifrån att införskaffa en ny klänning till mig och köpa bomull i storpack till Årvar. Vi skippade semlor och handlade skräpmat med oss hem istället. På onsdagen var det babysång i Burträsk i vanlig ordning, en av veckans höjdpunkter tycker jag. Sedan hälsade vi på mormor och morfar. En mycket behaglig start på veckan!

Veckans ooops (igen..) …

Mitt under babysången i Burträsk så känner jag hur byxan spricker (ja, denna vecka med!). Jag trodde inte det var möjligt, men självklart så hade även mitt andra (och sista) par jeans spruckit i baken. Tur jag hade ett par gamla kvar i lilltorpet, min syster hade dem på gymnasiet, så ja, de har några år på nacken, haha!

 

Veckans insikt…

Detta är kanske ingen jättenyhet för varken er eller mig. Men alltså. Nu är de gråa, långa vintermånaderna över och dagarna tickar på – snart är det vår! Jag vill ha mer hemmatid nu. Åka till in till stan mer sällan. Mer tid i solväggen med en bok. Mer tid för renoveringen, huset, djuren. Mer tid på gården, helt enkelt. Långsamma dagar hemmavid, utan större utsvävningar. Mmm, längtar.

Veckans cravings …

Böcker, soliga barnvagnspromenader, springturer i plusgrader och vaniljbullar. Snälla, låt mars innehålla alla mina önskningar 

 

Veckans absolut bästa …

Det var tidig morgon och jag steg upp klockan sex, lämnade en sovande Loppa i sängen hos mormor och morfar och begav mig till Batuträsk och tågstationen. Den lilla tågstationen som ligger mitt ute i Västerbottniska inlandet, med kyrkbänkar i väntsalen och en aura som säger att tiden står still här. Där plockade jag upp någon som numera kommer kallas Världens Bästa Siri. Siri som hjälper mig att få ordning på problemen jag upplevt med Årvar senaste halvåret. Allt tack vare Julia i Västbyn. Jag finner inga ord förutom; TACK. Så tacksam över alltihop.

Veckans roligaste …

Min svägerska och svåger bjöd in till trettio+trettioårsfest. Det var så vaaansinnigt roligt. Vi dansade så det stod härliga till, åt god mat, lekte roliga lekar och hade det prick hur fint som helst. Allt tillsammans med min Fredrik, så glad att få dela sådana roliga minnen med honom. Tack Cecilia & Marcus för en kanonkväll!