• En avstickare,  Lantliv,  Vår lilla Lo

    På sistone

    Jag lägger ännu en fin februarivecka i livsryggan. Ibland känns det som energin aldrig ska ta slut, jag kan inte bärga mig att vårpiffa hemmet, plantera om pelargoniorna som står i lilltorpet och övervintrar, börja förså; det bubblar i mig. Ibland är jag trött och måste stödvila lite. Ljusets återkomst slåss mot kallgraderna. Februari känns trots allt snäll med oss på Backen, vi tar en titt på vad veckan bjudit på:

    Förra helgen bakade vi en liten sats kalljäst bröd. Det är ju så gott. Jag måste erkänna att jag är lite, lite less, har nog bakat de lite för ofta senaste tiden, ska snurra om receptet lite så kanske jag får en nytändning. Hur som helst, mycket enkelt och uppskattat bröd här hemma.

    På alla hjärtans dag välkomnade jag och Lo först farmor och farfars nya kalvar till deras gård. En rödkulla och en fjällko. Så fina så, vi är riktigt förälskade i de två. Sedan tänkte vi ta oss till pulkabacken men gjorde en helomvändning och åkte till grannbyn för skidåkning i solen, fika utan vantar i solväggen och många härliga skratt. Astrid och hennes Alida bjöd in till försmak på vårvintern. De är så söta tillsammans, de två småvännerna.

    Astrid har lärt mig att utflykter med barn kräver korta turer och mycket fika, det anammade vi minsann denna söndag.

    Sen följde en lång vecka. Hemmajobb, kontorsjobb, filminspelning på jobbet, besök av lokaltidningen, bilen på service, hämtpizza och slutligen landa i en lång, härlig helg. En tur med Fapri på tu man hand gjorde gott för mig. På lördagen hoppade vi allihopa in i Volvon och åkte fem mil österut. Till Lövånger. Där köpte vi en bil. “Båå biil” (blå bil) som Loppan stolt säger. Vi har helt enkelt vuxit ur vår tvåsitsiga flakbil som vi tycket så mycket om, och behövde något som går att rymmas i allihopa och pendla med. Det blev en gammal, fast ändock fräsch Peugeot. 

    Vi swishade för bilen, köpte kuvert på lokala lill-Coop och postade ägarbytet till Trafikverket. Körde sedan några hundra meter ner för huvudgatan till pizzerian. Stängt. Rullade över E4an till macken. Där satt vi och åt panini och grillkorv länge och väl, vi som knappt lämnat gården på månader och månader, det kändes som världens fest att se nytt, okänt folk passera in och ut genom entredörren på håll. Lo fick syn på några discolampor i butiken och dansade loss. Vi tankade upp nya, gamla bilen med diesel och började färden hemåt på oplogade vägar. När jag skulle koppla upp mobilen mot bilens radio var alla menyer på arabiska, jag satt länge och skrattade för mig själv medan jag försökte få igång min ljudbok.

    Hem kom vi och jag och Loppan passade på att baka tekakor. De är jag inte det minsta less ännu. Hon står stadigt på diverse stolar och pallar och utbrister “maaaka” (smaka!) så fort hon får syn på en slev eller visp. Spelar ingen roll om det är bröddeg eller sötsmet. “Gottgott”, konstaterar hon alltid, oavsett.

    Pappan i familjen åkte iväg på nästa äventyr. En tur in till stan där han köpte sig en gammskoter. En Yamaha ET 340. Hans skoter i sportigare modell har skurit ihop och sålts som repobjekt. Istället blev det en perfekt grilla korv och puttra runt med hela familjen lastad-skoter. Första turen tog vi nästan direkt, efter att vi ätit nybakade tekakor med en herrans massa smör och ost. Den gick såklart till kalvarna och fåren, vi får inte nog av dem.

    Igår, söndag, har köket blivit vårstädat och tur nummer två med skotern avverkade vi också. Allihopa på. Lo älskar att åka skoter och blev alldeles till sig när hon såg att det var en “jööd koter” som nu ska bo med oss på Backen. Det känns så bra, jag tror denna skoter kommer ge oss mycket lycka i vårvinter!

  • En avstickare

    Det som varit och det som är

    Jag sitter hemma och arbetar nästan hela tiden nu. Ibland behöver jag scanna papper eller annat som behöver min närvaro på kontoret, men mest sitter jag hemma. Pendlar mellan rummen med headset och anteckningsbok i högsta hugg. Men när klockan slår elva tar jag lunch. Då måste jag alltid ut och röra på mig, det har jag lovat mig själv.

    Jag har ett berg med ärvda Loppan-kläder som har sorterats i storlekar och ska strax bäras ut i lillhuset. Det är dåligt skottat på bron så jag får balansera på brotrappen. Reflekterar över att ryggontet i princip är borta nu, att ta tag i min hälsa är nog den finaste presenten jag kunde ge mig själv. Så jag bär och kånkar gladeligen.

    Sedan går jag mot hönshuset och börjar eftertänksamt fundera. Hur mår jag nu? Efter allt som varit? Själsligt och kroppsligt? Jo tack, det är bra, tror jag?

    Jag lever ju med sorgen och saknaden efter Årvar, varje dag. Men tacksamheten är också stor, att just jag fick vara hans människa in i det sista. Det är jobbigt att prata häst och se hästar prick överallt, det är det, men det är absolut ingenting jag vill vara utan. Så det jobbiga går leva med.

    Men jag tror det är en liten identitetskris ändå, att helt plötsligt bli utan häst. Efter så många fina år. Tretton av tjugoåtta år som hästägare. Fast sedan kommer jag på, att den där skäggiga damen ju faktiskt fortfarande är vår. Och henne får vi gosa upp hur mycket vi vill. Och plötsligt känns krisen mindre. Detta är bara en period i livet. “Det kommer gå hästar i hagen bakom stallet igen”, försöker jag övertala mig själv, när jag letar hovspår på gårdsplanen i snön. Det bara måste bli så.

    Jag tar sikte mot hönshuset. Lilla skuggan alltid hack i häl. Hos hönsen sitter jag i dörröppningen några minutrar och sneglar upp mot himlen. Tacksam att ha djur i livet ändå. Det mår jag bra av.

    På måndag börjar jag nytt jobb och jag har knappt hunnit reflektera över hur det kommer bli. Känner inget pirr eller längt eller förfasan eller skräck ännu. Ingenting. Jag vet nog inte vad jag gett mig in på, och det hjälper känslorna att hålla sig i schack, de vet helt enkelt inte hur de ska bete sig än. Någon sa att det var dålig tajming att byta jobb, jag funderar om det någonsin finns bra tajming för något? Livet går inte planera in i minsta detalj, och försöker man sig på det blir det oftast inte så ändå. Så jag försöker tänka att allt händer för en anledning, och jag tror att jag kommer att växa massor på min nya tjänst.

    Adderar “hämta hem mer halm” och “blanda ihop nytt foder” och “fylla på sandbadet” till min mentala att göra lista. Hönsen kluckar nöjt, sprättar runt i spånet och halmen, letar havrekross. Tuppen Lilly får en klapp på stjärtfjädrarna. Hönsen har fortfarande utegångsförbud på grund av fågelinfluensan. Jag funderar om de inte skulle haft sig en redig rastbur ändå. Där är det tillåtet, att låta dem spatsera om dagarna.

    Väl inne i huset igen möts jag av matodontblomman jag fått av min syster. Vart ska vi placera den, tro? Har jag någon tjusig terrakottakruka till den?

    Små och stora funderingar under en lunchrast i januari. 

  • En avstickare,  Lantliv

    Vår vardag

    Nu drar den igång, vardagen. Jag är så tacksam över mjukstarten januari har gett oss. Nästan halva månaden har gått och vi har knappt kommit ur pyjamasen ännu. Igår var ju min födelsedag så då fick ännu en såsig dag fylld av jullovskänsla. Men idag, idag drar den blå vardagen igång.

    Fredrik jobbar ju skift vilket innebär att han jobbar en veckans eftermiddag (5 dagar), en veckas dag (7 dagar) och är sedan ledig (7 dagar). Det gör att vi pusslar på vardagarna för att få dem så optimala som möjligt. Allt utifrån Loppan, förstås.

    För mig väntar en ny vardag. Först från mitt hemmakontor. På grund av smittspridningen ska vi hålla oss hemma så mycket det bara går. Sedan ska jag prova på ett nytt jobb. Från första februari och framåt. Det ska bli spännande och efter några väldigt förutsägbara månader längtar även sinnet efter lite “undrar hur det kommer att bli”. Säkert hur bra som helst. Både Fredrik och jag arbetar heltid men då vi knappt har några djur nu så ser jag ändå hur mycket mer tid vi har framför oss nu. Alla ljuva hästtimmar, ska nu få bli hustimmar.

    Att vi jobbar om varandra gör att vi får mycket egentid med Loppan. Eftermiddagsveckorna så hänger hon med Fredrik om morgnarna och med mig om kvällarna till läggdags. När Fredrik jobbar helg så jobbar han långa pass (05.50-18.30) med en bra bit till jobbet, så de helgerna kallar vi helt sonika “tjejhelger” och gör prick allt pandemivänligt som faller oss i smaken.

    Att vardagen drar igång innebär också att vi fokuserar mer på renoveringen. Efter härliga dagar i pulkabackar och framför diverse grillplatser så ska vi lägga mer tid på huset. Någonting varje dag, är målet. Ambitiöst och jobbigt, jotack, men väldigt välbehövligt. Ibland har vi svårt att säga nej till trevligheter och kompis- och familjeträffar. Men nu gör vi en kraftsamling, ju snabbare vi blir klara, desto snabbare blir det tid för umgänge igen.

    Å, nystartskänslan och det där pirret är så närvarande just nu. Hur mycket jag än vill hålla hårt i ledighetsbubblan och pyjamasbyxorna så är jag på riktigt så nyfiken på vad vi kan åstadkomma kommande halvåret. Kan det möjligen vara så att vi får flytta upp till sommaren?

  • En avstickare

    Ibland vill jag ha det ogjort

    .. ja alltså flytten till vår egna gård på landet. Jag kommer alltid minnas den tiden i livet som en av de pirrigaste, mest förväntansfulla och sådär härligt aningslös. För vi visste ju ingenting när vi skrev på papperna för gården med svettiga, darriga händer första juli 2015.

    Eller nu tar jag kanske i. Vi visste ju en hel del. Vi hade hyrt gården ett tag och visste vilket skick den var i. Vi hade lärt oss vad man gör när vattnet fryser. Att det behöver skottas massor med snö med traktorn och snöslungan varje vinter. Att alla byggnader behövde tid och kärlek, och pengar. Vi köpte inte grisen i säcken, vi visste precis vad det var för fantastiskt ställe vi tagit oss för.

    Jag blir stolt när jag tänker på hur mycket vi hunnit och vad vi tagit oss för. Många av våra drömmar vi hade då är nu vår verklighet. Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja spola tillbaka tiden lite och uppleva det där igen.

    Pirret, nyfikenheten och den där aningslösheten som drev oss. När de allra flesta skakade på huvudet åt vårt projekt så viftade vi bort deras negativitet och högg bara i vad som behövde göras, hand i hand med våra familjer.

    Jag minns tillbaka hur vi kunde arbeta hela dagen med huset på ett eller annat vis för att sedan hugga i och arbeta lika länge i stallet om kvällen. Den där orken man får på köpet när något känns just pirrigt, nervöst och nytt. Nu har renoveringen blivit vardag och alla gårdssysslor går av bara farten och vi gör aldrig avkall på att sova ordentligt.

    Fortfarande bjuder gården på enorma drömmar. Det är ju något som verkligen driver mig. Jag dagdrömmer mycket och här på gården ser jag hela livet framför mig. Från sista året som tjugonågonting till pensionen. Och åren därefter, förstås. Men den där första tiden, första sommaren, första projekten, kommer vi aldrig mer få uppleva.

    Kanske är det trenden att flytta ut på landet som gör att jag blir sentimental. På instagram ser jag hur folk säljer sina lägenheter i stan och köper gårdar. Renoveringsprojekt, gårdsprojekt och enorma doser med drömmar ryms i de där händelserna. Hela tiden poppar det upp nya konton med spännande projekt och antaganden: gårdsbutiker, hästgårdar, downshifting. Jag älskar att få följa andra pirriga, nyfikna och aningslösa nyblivna gårdsägare i deras första trevande projekt.

    För visst är det också så att vi lärt oss enorma mängder med saker under resans gång. Fem och ett halvt år av hårt arbete har lärt oss massor. Om både gårdslivet, renoveringar och om oss själva. I allt snickrande och livspusslande har vi också liksom snickrat ihop oss själva och vilka vi är idag.

    Till vår stora glädje har gården fått sig ett lyft på köpet med. Huset är mer klart än oklart, bagarstugan är en av gårdens finaste byggnader. Här och var är det uppstädat, organiserat och förbättrat. Stallet är renoverat, ett hönshus skänker oss glädje varje dag.

    Men jag är också otroligt glad att vi har så mycket kvar. När jag tänker efter vet jag nog inte riktigt vad som gömmer sig i logen. Och på ladugårdsvindan har vi nog fortfarande möbler och gamla fotoalbum vi inte hunnit upptäcka. Åh visst ja, i ladugården står en gammal rissla som jag skulle ha spanat in, och hur var det med fyrhjulsvagnen nu? Jag är faktiskt genuint glad att vi fortfarande har vrår att upptäcka, så jag återigen får känna på den där nyfikenheten, pirrigheten och aningslösheten.

    Det kanske är det man får med på köpet när man köper en gammal gård? Ett evigt pirr och en evig nyfikenhet. Att drömmarna och utrymmena att drömma om aldrig tar slut? Jag tror att rädslan över mycket arbete och många åtaganden faktiskt skrämmer en hel del folk att göra samma resa som vi gör, men jag skulle säga att det är en av de största fördelarna. Tack älskade skruttgård för allt du lär mig om mig själv varenda dag.

  • En avstickare

    Hejdå 2020 …

    Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?
    Vi alla levde mitt i en brinnande pandemi. Jag blev mamma åt en förskoletjej, bakade surdegsbröd, odlade grönsaker

    Genomdrev du någon stor förändring?
    Jag började om att jobba efter föräldraledigheten och så småningom Fredrik också, vår lilla Loppa började således förskola och vi fick en helt ny vardag. Jag satte ner foten för att bromsa något jag inte mådde bra av. Jag lät min kallblodskung somna in och blev hästlös.

    Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
    Ja! En handfull och det är lika stort varje gång!

    Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas?
    Den 7 mars när Lo blev ett helt år! Och den 21 december när Årvar somnade in, årets mörkaste dag

    Dog någon som stod dig nära?
    Tre vackra själar lämnade jordelivet, alldeles för unga. Här på gården blev vi av med en kull unghöns/ungtuppar när hermelinen var i farten, vår tupp Ceasar blev riven av en rovfågel och nu under midvintern somnade Årvar stilla in här på gården.

    Vilka länder besökte du?
    Vi skulle åkt till Rhodos för att fira min pappas 70-årsdag. Men det blev ju förstås inte av.

    Bästa köpet?
    Så tråkigt svar men jag måste säga vår robotdammsugare, den har sparat oss så mycket tid och ork

    Gjorde något dig riktigt glad?
    Jag var väldigt glad över mitt trädgårdsland. Alla joggingturer och ridturer i somras. Att vi fick rida en sista dressyrkurs ihop, Årvar och jag. Att vi fick en naturruvad kyckling! Att jag kom till insikter om vad jag tycker är viktigt i livet och hur jag vill att livet ska vara. Våra fina vänner och välbehövliga helgen i Hemavan. Trots mycket sorgligt så är det svårt att vara ledsen längre stunder med en ettåring i huset, hon är en riktig glädjespridare.

    Saknar du något år 2020 du vill ha 2021?
    Kramar av våra familjer! Träffa långväga vänner förstås. Läsa böcker. Ett så gott som färdigt hus.

    Vad önskar du att du gjort mer?
    Njutit av hemarbete. Fikat och ätit mer utomhus (så tråkigt väder ju!). Klätt mig i fina klänningar och använt finaste läppstiftet.

    Vad önskar du att du gjort mindre?
    Inte trott på allt jag tänker. Slöscrollat, alltid detta slöscrollande! Stressat över jobbet.

    Favoritserier året som gått?
    Jag gillade Emily in Paris och Hjälp! Vi har köpt en bondgård. Och Bonde söker fru. Okejdå, Paradise hotel också (berätta inte för någon!).

    Bästa boken du läst i år?
    Karin Smirnoffs “Jag for hem till bror”. Så tagen av språket.

    Största musikaliska upptäckten?
    Har mest lyssnat på Babblarnas godnattsång (över 2500 gånger enligt Spotify), men också Viktor Leksell och First Aid Kit.

    Största framgång?
    Har varit en snäll mamma. Och varit snäll med mig själv.

    Största misstaget?
    Oj, det finns nog ingenting konkret jag ångrar. Men kanske att återigen låta jobbet komma under skinnet på mig trots att jag lovat mig själv innan föräldraledigheten att hamna där igen. Det känns som jag fått bukt på det, och det ser jag hellre som en framgång. Kanske att låta unghönsen och ungtupparna gå ute så de blev uppätna? Så trist ju!

    Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
    Helt klart mer ledsen. Men över saker jag inte kunnat påverka.

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Vår renovering av huset. Annars gick pengarna till att renovera stallet, uppgradera hönshuset och mat. Väl investerade kronor ändå.

    Något du önskade dig och fick?
    Skörda massor med grönsaker! En fin hästsommar. En frisk och glad Loppa. Att slippa undan coronan inom närmsta familjen. 

    Något du önskade dig och inte fick?
    Ett färdigt hus. En tågluff runt Sverige med lilla familjen för att hälsa på vänner och springa Midnattsloppet, det såg jag så fram emot.

    Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
    Jag bjöd hem närmsta familjen på fika: hembakt bröd och citron- och vallmokaka. Hade sådan ångestklump i magen då Årvar hade så ont i knäna och jag kände inte igen honom. Bästa presenten var att Lo sa “mamma”!

    Finns det något som hade gjort ditt år ännu bättre?
    Det är lätt att svara att jag önskar att ingen behövde dö, att pandemin skulle vara ett minne blott och att allt skulle vara som allt var för ett år sedan. Men så fungerar ju inte livet. Hade jag däremot prioriterat mer ledighet och återhämtning i våras så tror jag att jag fått en snällare sommar. Om jag hade pysslat om min stackars kropp mer så hade jag idag kanske sluppit ha ont här och var. Men jag känner ändå en sådan enorm tacksamhet och ödmjukhet inför vad detta år lärt mig. Om världen, om mina medmänniskor och om mig själv. På så vis var det ett fint år.

    Vad fick dig att må bra?
    Tid med familjen. Hästarna, hönsen och katten. Jogga hela sommaren. Våra vänner. Att odla och skita ner mig.

    Vem saknade du?
    Alla långväga vänner och mina kallblodskillar.

    De bästa nya människorna du träffade?
    Har knappt träffat någon ny människa i år ju? Men har fått en ny, fin chef och fördjupat flera vänskaper. 

    Mest stolt över?
    Vår lilla Lo. Vår livsresa, älskar fasen vårt liv på landet.

    Högsta önskan just nu?
    Ha hästar på gården igen! Att inte lägga alla pengar och all tid på renovering. Vi kommer alltid ha projekt på både hus och ekonomibyggnader (det känns kul!) men längtar efter att bli så gott som klar med huset och ha lite mer fritid tillsammans.

    Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
    Vara ledig mer. Instagramma och blogga från hjärtat och inte utifrån algoritmer. Förhoppningsvis krama om familjen. Inte tro allt jag tänker. Inte gruva mig inför vad som kan hända, följa magkänslan och lita på nuet. 

  • Allmänt,  En avstickare

    Nyårslöftena

    Nu är det dags att formulera riktning för 2021 och börja bestämma vilka känslor jag vill bära med mig in i nästa kapitel i livet. Jag är lite rädd för nyårslöften, det blir så rackarns inrutat för mig, men målbilder och saker jag vill ha mer av i livet vill jag gärna skriva ner och återkomma till.

    Årets stora mål: Flytta upp på övervåningen. Återigen spelar det ingen roll om det är i början eller i slutet av året, men så länge vi har ork och lust kommer vi gaaasa på där uppe.

    En ny klädstil. Jag vill handla de allra flesta av mina kläder i andrahand. En fin utmaning och målet är en tidlös, unik klädstil. Jag tänker mycket klänningar, stickade tröjor till slappa jeans och hängelbyxor, alltid hängselbyxor! Kanske blir 2021 året jag lär mig fynda ordentligt på Tradera (om loppisarna fortsätter vara otillgängliga alltså!)

    Odla mer! Oj vad bra jag mådde med händerna i jorden, utomhus i alla väder. 2021 vill jag plantera fler äppelträd och fortsätta med mina härliga bäddar. Jag tror inte vi kommer att prioritera att bygga ut för mer odling, men jag ska i alla fall planera för det så att det går att göra 2022.

     

    Hästar i vardagen. Vi har lösa planer på att ta hem Fapri till gården igen, men allt har sin tid och vi har ingen brådska, hon har det så bra där hon är. Hur som helst vill jag åka och pyssla om henne varje vecka. Måste ha hästar i livet för att fungera.

    Ta hand om min arma kropp. Jag ska pyssla om en stillasittande (jobbet), trött och krokig kropp. Året jag fyller 30 vill jag vara stark som en oxe och orka dra Lo på bobben hur långt som helst.

     

    Nöja mig med mindre. I år har det ju knappt blivit något restaurangbesök, inga nya kläder, inga “unn”-köp utan bara det nödvändiga och det vi behövt till gårdens och husets upprustning. Det har varit så skönt och jag är så nöjd med det. Kanske är det motsägelsefullt att önska en ny klädstil och brak-renovera för vartenda korvöre vi har. Men jag tror ni förstår att Tradera-proffs också innebär att jag lär mig sälja iväg de där Ralph Lauren-skjortorna längst in i garderoben som aldrig kommer till användning och att vår renovering är vår största livsinvestering. Jag är så nöjd med vara just nöjd med det vi har och inte behöva söka kickar i resor, upplevelser och event hela tiden.

    Läsa böcker. 2021 vill jag läsa minst 6 böcker. Det borde vara görbart.

    Skriva och blogga. Instagrammen är inte livsviktig för mig (hur kul det än må vara). Men bloggen. Här får jag vara kreativ. Jag vill skapa den finaste designen jag bara kan åstadkomma sedan skriva om allt som livet bjuder på. Högt och lågt. Jag tänker mig att min instagram framöver mer ska få bli en bilddagbok med mobilbilder från lantlivet och renoveringen, så får bloggen bli mitt universum och inspirationsmagasin jag alltid drömt om att få skapa.

  • En avstickare,  Veckan på Backen

    Veckan på Backen #6

    “Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

    Det är söndag och veckan är alldeles strax slut. Loppan sover gott ute i vagnen och runt om oss strilar regnet envist ner. Det är otroligt vackert ute nu, alla löv skiftar i orange och hösten är verkligen här med all sin prakt. Ute i trädgårdslandet måste jag hämta in de sista grödorna: vitkål, spetskål, grönkål, sallat och rödbetor. Snart blir morgnarna kantade av frost och oktober tar vid. Men först, kikar vi på vad som hände på Backen under veckan som gick.

    Början av veckan...

    Vi var tämligen peppade på lantlivet efter sjukstugan vi får erfara veckan innan. Taggade till tänderna att gosa hästar, pyssla om höns och plocka in “gägg” från redena. Fredrik gjorde några timmar på husets övervåning och jag och Loppan rände mest runt ute på gården. Gick mellan djuren och odlingen med pauser för att åka Bobby-car och sådana viktigheter.

    Något otippat ...

    På tisdagskvällen pussade jag Loppan godnatt och susade iväg med flakbilen till byns gymnastiksal, där väntade åtta tjejer till. Vi spelade innebandy tillsammans och fy tusan vad kul det var. Både att träffa lite byssbor men också att spela, när höll jag sist i en bandyklubba, 10 år sedan? Hoppas på många härliga matcher på tisdagarna framöver. Och träningsvärken ja, den pratar vi inte om!

    När olyckan var framme ...

    Jag var rackarns ridsugen om torsdagen. Ute var det kolsvart och dimmigt, såg knappt handen framför mig. Så jag fick den briljanta idén att hänga upp en bygglampa på bagarstugan och på så vis kunna rida i mörkret. Det gick så fint så. Barbacka med repgrimman. Vi tränade halt, rygga, flytta i sidan och lite sånt. När vi var klara gled jag ner för Årvars rygg, drog ut bygglampan ut förlängningssladden och kastade in sladden i bagarstugan. Sladden landade på plåtgolvet och smällen som blev när sladden smällde i golvet gjorde att Å kastade sig åt sidan, jag som bara slött hängt tyglarna i armvecket på samma arm där jag höll i bygglampan hann inte vara med, plötsligt kutade han runt på gården med en bygglampa hängandes i tyglarna. Jag stod bara och tittade på, gapandes och tänkte “Nu går allt åt skogen, nu bryter han benen och dör”. Där någonstans lossnade lampan från tyglarna (som tack och lov inte satt fast i något bett) och Årvar kom travande tillbaka till mig, tämligen upprörd över skräckupplevelsen. Hu, fy, vad fort det kan hände en olycka. Men inte en skråma på varken mig eller Å, det tröstar jag mig med.

    Helgen som gick ...

    Fredrik jobbade sju av veckans sju dagar, med långa pass om helgen. Jag flexade ut tidigt och hämtade en liten tjej på förskolan. Gulligaste synen; tjatandes runt med en reflexväst modell stor ute på gården med några småvänner och gullpedagoger. SÅ glad över att få ha byaförskolan kvar. Vi passerade lilla lanthandeln innan vi mötte upp kusinerna (och snart grannarna!) för mellis och lek. När Loppan somnat för kvällen kom Fredrik hem med hämtpizza och film. 

    På lördagen var Loppan och jag ute hos djuren fram till lunchvilan. Mockade box, sopade stallgolv och matade höns. När Loppan somnat passade jag på att vädra ur jordkällaren och plocka in all potatis vi satt. Lite beskriven över skörden, nästa år måste vi sätta potatisen tidigare!

    Mitt på dagen fick vi besök av vänner som höll oss sällskap och provsmakade helgkakan. Så himla tacksam över denna vän, vi hinner liksom aldrig prata klart. Sedan hann vi hälsa på mormor och morfar en sväng innan även lördagen tog slut. 

    Höstlistan & hösten i stort ...

    Oj, vad sociala vi varit på sistone. Ikväll väntar mer besök och kusinbus. Det är u n d e r b a r t men till veckan hoppas jag på många timmar på övervåningen för Fredrik som är ledig att jag hinner beta av i alla fall några av posterna på årets höstlista. Ni vet; putsa fönster, skura ur lådor och organisera. Älskar sådant pyssel, om man får ta det pö om pö när det passar i livet. 

    I övrigt hoppas jag att vi ska få mer tid till spontana träffar och fikastunder mellan renoveringstimmarna nu. Jag avskyr att ha massor inplanerat och inte kunna styra tiden efter dagsformen. Visst är ni med mig på det? Eller älskar ni att boka upp helgerna fram till jul och veta preciiis vad som kommer att hända framöver? 

  • En avstickare,  Veckan på Backen

    Veckan på Backen #5

    “Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

    Det är nästan skämmigt att skriva “återkommande inslag” här längst upp i inlägget när det var i mars jag uppdaterade denna kategori senast. Allt blev liksom upp och ned där i februari. Sedan började jag arbeta i mars, och vips är det september. Ja, jisses. Det hinner bli sen kväll innan jag får loss tiden att blogga, huset är alldeles tyst och stilla och jag är ensam kvar uppe. Är det något vi lärt oss under det senaste året så är det vikten av att sova ordentligt, “tidigkvällar” är grymt underskattade. Här kommer den, veckan som passerade här på Backen;

    Början av veckan ...

    Vi gjorde måndag och Livets Första vab väntade. Men vabben varade inte länge innan både mor och far på Backen insjuknade. Jag lindrade halsont med te och honung från min vän Astrid och hennes Storåkersgården i grannbyn. Sedan följde dagarna av; jobb på dagarna och kurering på kvällarna. Mot helgen började vi känna oss friska och inväntade två friska dagar innan vi började vistas utanför gården igen.

    I trädgårdslandet ...

    Jag skördar fortfarande rödbetor, grönkål, vitkål, sallat, squash, spetskål och gröna tomater från trädgårdslandet och det gör mig så lycklig. Oj vad vi ätit grönsaker i år! Under veckan började jag dock riva upp delar av landen. De skördade squash-plantorna. Rödbetor togs in och blast komposterades tillsammans men de stora kål-stammarna och ruccolan som blommat över. Vi kan fortfarande äta grönkål så det står oss ur öronen i många veckor till …

    … Dessutom har ett gäng rödbetor lagts in i socker-ättika-lag. Squashen ligger i ett trätråg och uppriven i frysen. Tomaterna får eftermogna i fönstret. Varje dag försöker jag göra något litet för att göra höst i trädgårdslandet. Trivs där ute.

    Helgen som gick ...

    Fredagen kom och då vi fortfarande själv-karantänade levererade min mamma och pappa en stor matkasse vi beställt. Vi åt gott och tog helg i det lugnaste lunket du kan tänka dig. På lördagsförmiddagen susade vi till staden och handlade nödvändigheter, lämnade skrot på återvinningen och handlade hem mer byggmaterial. Sedan planterade vi blommor på all jord vi kunde hitta i våra gömmor. Loppan och jag har spenderat tid i köket med att laga mat och baka. Jag älskar att hon vill vara delaktig, kommer springande med en stol över köksgolvet och vill kika när elvispen går och äpplen skalas. Söndagen spenderade vi med djuren i vanlig ordning. Städade hos hönsen, fyllde nytt spån hos hästen, körde bort gammalt hö i skottkärran och sopade stallgolvet ordentligt. Älskar våra djur-söndagar. Dessutom fick vi besök av mina föräldrar, Fredrik och pappa hjälptes åt att glasa våra panoramafönster medan mamma stökade i vårt garage och tog med spillbitar hem till min pappas nya byggprojekt hemma hos sig. Fint med lite extra händer när det är mycket att stå i! När lugnet lagt sig på gården susade det till i träden och det blev riktig höststorm, vi tog helgfikat i bagarstugan med äppelpaj för de stora och äppelklyftor med festis för den lilla. Lagom spännande utflykt för en liten.

    Jag längtar efter ...

    Galopp på stubbåkern, denna vecka innehöll alldeles för lite häst. Att bygga om hästhagen en gnutta, inväntar ny öppning till hagen på posten. En utflykt i skogen, med fika och kaffe. En uppfräschning i form av frisörbesök. Göra höst på gården – plocka in studsmattan, trimma bort sista övervuxna gräset kring hustet och plocka in potatisen i jordkällaren.

  • Allmänt,  En avstickare

    Tänk att jag fick uppleva detta

    Dagarna susade iväg och plötsligt har snart halva september passerat. Sommaren 2020 är över och vi är, som jag tidigare nämnt, mitt uppe i ett nytt kapitel. Blanka blad i boken om mitt liv fylls sakta med nya erfarenheter. Lo går numera på förskola och Fredrik är tillbaka på sitt arbete. Vi pusslar ihop våra liv så som det ska passa oss och dagarna bara går och går och går. Det är skrämmande hur fort det går. Men samtidigt så njutbart. Den “grå vardagen” är ju det vi kallar livet. Att få ha en vardag är en ynnest, det betyder att vi alla är något sånär friska och krya. Inga stora trauman och kriser. Älskade vardag ändå. Med det sagt så tar vi och kollar oss över axeln och glimtar tillbaka på sommaren. Den som kom och gick precis som ett djupt andetag.

    Allt prunkade. Överallt fanns saker att göra på gården och det gjorde mig glad. Jag gillar att pyssla på och greja utomhus. Kvällarna tog slut alldeles för fort och jag passade därför på att låta Årvar beta löst på gården medan jag pysslade med trädgårdslandet. Han är så snäll.

    Som vanligt har vi mycket att stå i här hemma. En del saker självförvållat som att sätta äppelträd, men en del saker var rediga “måsten”. Som att stallet börjat mögla och behövde saneras ordentligt. Jag vet inte hur många timmar det blev, i slutändan, puh vad skönt när det var gjort.

    Jag hade hela tiden siktet inställt på semestern. Efter världens konstigaste vårvinter och vår. Med flera dödsfall kring oss, då jag började om att arbeta heltid och bebisbubblan sprack. Då jag varannan vecka satt hemma i lilltorpet på en pinnstol och försökte arbeta med dunkande hjärta. Jag tänkte nog hela våren att allt skulle lösa sig efter nästa långhelg. Efter nästa ledighet skulle allt kännas bra. Men vad var det som skavde ens? Vad var det som fick hjärtat att ticka och tankarna att mala? Jag kände mig stundtals som ett vrak. Stundtals så lycklig.

    Självmedicinerade med trädgårdslandet och djuren och att jogga. En ridtur fick tankarna att bli klara och fick jag bara nog mycket frisk luft och mjölksyra i benen så kunde jag till och med sova rätt så gott. Men något gnagde i mig. Mitt i allt sommarvackert.

    Aldrig har jag spenderat så mycket tid med hönsen som i sommar. Vi har tjavat efter dem dag ut och dag in under hela sommaren, Lo och jag.

    Vi var noga med eftermiddagsfikat. Helst ville jag sitta utanför bagarstugan och glo medan vi fikade.

    Lyckan blev gjord när vi fick en naturruvad kyckling. Vår allra första. Jag gick in med hjärta och själ för att försöka hålla hermelinen borta från den. Den fick bo i stallet med alla dörrar stängda. I en gallerbur i en hästbox. Fort Knox.

    Vi spenderade massor med tid tillsammans. Fredrik, Lo och jag. Jag ville hålla lilla familjeflocken nära. Knappt släppa Lo ur min famn och ångestklumpen över att hon faktiskt skulle börja förskola växte sig enorm. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att jag och Fredrik inte skulle få vara med henne jämt jämt jämt. Rös bara av tanken av hämta och lämna. Jag som brukar kunna ta mig samman kunde knappt nämna förskolan i tal utan att gråta.

    Jag vet inte hur många timmar vi spenderat i trädgårdslandet. Varenda en av dem har hur som helst varit välspenderad.

    När nästan hela semestern passerat och jag nästan inte kände igen mig själv längre så valde jag att bromsa. På flera plan. Jag visste knappt vad som gnagde i mig och vad som fick hela mig att skava. Men jag visste att jag var tvungen att göra något åt det. Så det gjorde jag. Och då hände det: Jag somnade gott. Slutade gråta så fort jag tänkte på förskolestart och hela jag blev liksom jag igen. Jag tänker mig att jag har en bit kvar. Fortfarande. Men en god bit på väg. Plötsligt kändes en morgon i skogen motiverat – som för att fira livet.

    Och sedan har jag mått rätt så bra. Vi har fyllt upp frysen med allt möjligt. Vilket bär-år!

    I takt med att jag hittade tillbaka till mig själv så såg jag allt så mycket klarare. Energin kom tillbaka och jag for runt som en virvelvind på gården för att hinna med allt kul jag sett fram emot att göra. Som att städa ur hörummet ordentligt och fika ute i skogen.

    Jag har adderat odling till min friskvårdsaktivitet. Ridning är där sedan gammalt. Tankarna blir klara och hjärnan glad när den får skogsbada lite från hästryggen.

    Och plötsligt kom den. Inskolningen på förskolan. Och det kändes bara kul. Inte ett endaste dugg skav och gnag över det. I samma veva rullade arbetet igång och jag har fått ett fantastiskt stöd av mina kollegor i höst. Av med hatten och tack och bock. 

    Och i takt med att sensommaren rullade in i hösten så summerar jag alltihopa. Jag är så tacksam att jag fått uppleva sommaren 2020. Den har lärt mig så himla mycket. Bland annat hur man lägger schema för förskolan i en app, hur man gör godaste iskaffet, att kvickrot är det jävligaste ogräset som finns och framför allt: om jag inte vårdar Isabell så kommer ingen annan göra det. Det är inte alltid lätt – livet – men det är väldigt vackert. Jag tänker på min kollega jag förlorade i vintras och hennes begravning, hur Lalehs låt “En stund på jorden” berörde mig in i benmärgen. 

    ” Ja, jag var där. Hur underbart var det, hur underbart var inte det. Jag var nära, jag var nära. Jag var nära, jag var där.”

    Och från och med de orden. Och den stunden. Så lovade jag mig själv att aldrig sluta bry mig om mig själv och andra. Att aldrig sluta leva. Att aldrig ge upp min positiva syn på livet. Att aldrig sluta vara tacksam. Att aldrig överskatta vardag. För till syven och sist, så får vi ju bara just det – en stund på jorden – och jag tänker göra allt i min makt till att göra den här lilla stunden precis hur ljuv som helst. Tänk ändå, att jag fick uppleva allt detta i sommar. 

  • Allmänt,  En avstickare

    Hösten och vilsamheten

    Hösten närmar sig. Den är inte här än på långa vägar, än har vi många sommardagar kvar. Men sen kommer den och i år gör den det med full kraft. Loppan ska börja förskola. Fredrik och jag ska tillbaka till våra arbeten och jag får gråten i halsen när jag tänker på inskolning. Vardag ska ta vid och jag funderar redan nu på vad jag vill att livet ska bjuda på framöver. Mitt sommarskav fick mig att inse en sak; hur mycket jag uppskattar att kunna vara här i vår bubbla på Backen. Jag mår så himla bra utav livs-tårtbitarna vi har här. Hästar och ridturer i skogen, trädgårdslandet, hönsen och pysslet de innebär, bakning i vårt fina kök, kvällsrundan runt gården och känslan som vårt nya hem ger oss. Huset med linnedukar, terrakottafärgade krukor och varmvatten i duschen. Så små saker, som får mig att må bra i vardagen.

    I slutet av 2019 läste jag en instagrampost om förhoppningar på 2020 hos Eleonor. Om att inte planera in stordåd och ha den vardagligaste vardagen. Precis så vill jag ha det i höst. När veckorna rullar på med rutiner. När veckorna visserligen kantas av tvätt, städ, matlagning, hämtningar & lämningar (!). Men också; slumriga fredagskvällar med enkel mat och mjukisbyxor. Långsamma lördagar med gårdspyssel och tvättmaskin som får vila. Söndagar som är oplanerade och vigs åt att ladda batterier och stryka blonda små lockar bakom ettåringens öra och se vart dagen tar oss. En höst då jag ska se storheten i att göra lite. En höst då bygget ska få fortskrida i ett metodiskt tempo. Då bilen ska få stå i garaget och vi ska vara hemma. Då vi säger nej ibland.

    Kanske är det bara ett önsketänkande. Kanske kommer alltsammans gå i ett rasande tempo. Men målbilden är satt, nu är det upp till oss att få till det precis så. Lugnt, metodiskt och lågmält. I takt med att sommaren går mot höst och alla sidoprojekt avslutas så ska jag ta på mig mindre. Lata mig mer och inse storheten i det enkla. Kanske kommer det att bli livets finaste höst, bara vi tillåter oss att landa i den vilsamma tanken?