En avstickare

Ambassadör för Visit Skellefteå!

Nu ska jag berätta något kul! Jag är nämligen en av Visit Skellefteås ambassadörer i år! Liksom lilla jag, hur gick det till? 

Hur gick detta till?

Det var i början av året, jag skulle precis ut och natta Lo i vagnen när jag såg att jag fått meddelande från Visit Skellefteå på instagram. Där fanns frågan om jag skulle vilja bli ambassadör under kommande året. Pulsen ökade i samma takt som jag om och om läste meddelandet. “Spontant känner jag att det låter asläskigt och askul!”, svarade jag och tänkte på hur långt utanför min comfort-zone jag kände mig.

Det gick en dutt dagar och en kylig januaridag satt jag inne i Skellefteå med en kaffekopp mellan händerna och pratade Instagram, höns, hästar, jätteaspar, hemstad och vintersim med Sven & Saleta. Sedan var det klart, jag var en av en handfull ambassadörer som ska slås ihop med förra årets gäng. Ambassadör för min hemtrakt.

För det är ju så, att jag aldrig flyttat härifrån. Jag hade kanske en vag plan om att rensa fisk i Norge efter studenten. Men när väl studenten kom ville jag inte åka någonstans. Jag älskade och har alltid älskat mina Västerbottniska rötter. Ingenting får mig att känna mig så hemma som Burträsk-bondska, hemstickade tjocksockar och att bada i kolsvarta tjärnar. Jag hör hemma här, och det insåg jag tidigt.

Jag har också alltid känt en enorm kärlek till min hembygd. Inlandet fast nära kustremsan; tallhedarna som blandas med åkermarken och hjärtat som ömmar när jag ser en parkerad spark utanför lilla lanthandeln i byn. Jag romantiserar det hela, men det är genuint och från hjärtat.

Och precis så vill jag visa mitt Skellefteå för er – genuint och från hjärtat.

Vad innebär detta?

För mig innebär det att jag kommer att få hänga med på massor av äventyr här i krokarna. Fast jag bott här hela mitt liv så är det så mycket jag inte upplevt ännu. I år är det mindre fokus på själva ambassadörerna och mer fokus på aktiviteter – vilket jag tror kommer att bli kanon! Tro det eller ej – trots att jag bloggar och instagrammar och har synts i tidningen då och då – så gillar jag inte att synas och höras så värst mycket. Jag blir fort less på mig själv! Så för mig som ambassadör innebär det i princip att jag får haka på och hitta på kul grejer med likasinnade människor. Ambassadörerna känns kreativa, jordnära, drivna och trevliga. Vinstlott för mig att få teama ihop sig med dem!

För er innebär det att ni kommer att få ta del av massor av inspiration från mina hemtrakter. Bilder, tips, guider. Kanske ett utflyktsmål i krokarna du missat? Kanske vill du åka hit och turista under semestern? Jag ska göra mitt yttersta att visa den stolthet jag känner för denna bygd!

Veckan på Backen #2

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag på bloggen där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Hej på er!

Det närmar sig läggdags här på Backen innan jag hann sätta mig ner och skriva några rader åt er. Så himla kul det var att få “lansera” min nya blogg. Jag har tyckt det varit riktigt kul att få blogga här. Och så mycket kärlek och hejarop jag fått av er, tack snälla! Veckan som gick skulle jag allra helst vilja glömma och aldrig mer igen uppleva. Men sådant får man ju inte styra över. Så trots allt hemskt och sorgligt som hunnit ske så tar vi en liten titt på vad som hände här hos oss på Backen.

Början av veckan …

Jag började veckan med att susa iväg till stan alldeles själv. När jag kom fram och parkerade så fick jag en gnutta panik, “Var är Loppan?” innan det slog mig att, justdetja, hon är ju hemma med pappa sin och röjer runt. Oj vad hjärnan kan bli seg av att inte sova ordentligt alltså. Stadsturen bjöd på en ambassadörsfrukost; mycket mumsigt och mycket trevligt sällskap. Imorgon, tisdag, kommer jag att kunna berätta mer! Även tisdagen susade jag in till stan, men denna gången med Loppan i baksätet, 10 månaders-kontrollen på BVC väntade. På eftermiddagarna ägnade jag mig åt gårdsliv och lantliv. Så himla välbehövligt.

Veckans oooops! …

Ungefär samma sekund som jag kom hem från ambassadörsfrukosten och satte mig i fåtöljen så RITSCH, sprack mina jeans. Inte på ett litet gulligt vis, det var liksom full insyn. Var lagom tacksam att de höll till sekunden jag kom hem, hehe!

Veckans sorg & elände …

Den här veckan har, precis som jag antytt, innehållit så mycket sorg och elände att det inte är klokt. Det gör ont när tre hjärtan slutar slå, speciellt när de slutar slå alldeles, alldeles, alldeles för tidigt. Jag vill vara personlig här, men inte privat, och den där sorgen den delar jag med så många nära och kära. Så jag lämnar det så. Då vet ni.

Veckans dagdrömmeri …

Vi tog skidorna, solen log mot oss och värmde vinterbleka kinder. Vi åkte till en av våra lador och jag fick drömma mig bort. Tänk om det skulle gå att göra en lösdrift till hästarna av den? Men vi har väl nog med projekt? Joooo, visserligen. Men visst är det nu ladan behöver räddas och inte sen? Dagdrömma får man i alla fall. Så där och då, med solen på näsan och Loppan i tur-ryggsäcken så såg jag framför mig; en timrad lösdrift. Sedan åkte vi raskt hemåt och jag mättade upp i hagen; fyra skidstavar åt ena hållet och knappt fyra åt andra, ja ni förstår. Dagdrömmeri.

Veckans själamat…

Veckan känns lite som en dimma. Men när jag scrollar genom telefonen så ser jag; Tre timmars loppis, ohemula mängder chark och ost samt svamprisotto med Matilda. En promenad med Årvar som slutade med att han sprang hem, man får sig goa skratt och lite gråa hår när hästen själv får välja, liksom. En ridtur efter skogsbilvägen med solsken i blick. Norrsken, oj vad jag saknat mina utekvällar under norrskenet ändå. Allt sådant matar min själ. Så även om det inte blev en vecka fylld till bredden av lantliv och gårdsfix så blev det ändå små glimtar av liv i eländet.

 

Veckan på Backen #1

“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag på bloggen där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.

Hej på er!

Vad kul att höras såhär! Jag har verkligen uppskattat att sammanfatta veckorna lite på min förra blogg, så det ska jag fortsätta med även här. Jag är osäker om det kommer att hinnas med varenda vecka, men har jag bara tiden till det så ska det dyka upp någon gång under måndagen. Med tillbakablickar från veckan som gått. Denna vecka pirrar det lite extra i magen då jag tänkt “lansera” min nya blogg, hoppas ni alla ska gilla! Vi tar en titt, på en vecka i februaris mitt innan jag ska susa iväg till storstan och gå på ambassadörsfrukost, får berätta mer sedan!

Början av veckan …

Måndag till onsdag spenderade vi i fjällen. Jag kan inte begripa hur mycket packning det kan behövas för en liten pluttfamilj om tre. Höjdpunkterna skickade jag iväg i ett inlägg till er igår. Bastu, bok, springtur och sol. Det måste ju vara ett av livets bästa? När det utlovas ruskväder sedan är det helt plötsligt sol och njut-väder istället?

Veckans fokus …

I veckan har fokuset legat på vänner och familj. Så himla gott så, att hinna träffa många och kramas och hinna prata umgås. Vi har hunnit med att hälsa på en god vän som bor uppe i fjällvärlden, jag har varit på jobbfest med roligt “guld & silver”-tema och fick återse kära kollegor. På lördagen var vi bjudna på treårskalas hos storkusin Allie och på kvällen åt vi maa-aagisk dovhjort hos vännerna i Åbyn. Söndags dag spenderade vi hos faster/svägerska Cecilia och svåger Marcus som båda två (!) fyllt trettio, med en dags mellanrum. Hoppas så de ska njuta av presenten de fick av oss, i sitt Drömhus de hålla på att bygga nästgårds från oss. Bullerbykänslan kommer vara på topp!

Veckans dagdrömmeri …

I veckan susade också “Alla hjärtans dag”-förbi. Jag hann knappt märka det i yran av alla andra firanden vi hade i veckan, men kunde ändå inte låta bli att längta lite, lite till när Loppan är snäppet större och kan moffa i sig gelehjärtan och pyssla hjärtekort att ge till farmor och mormor. 

Veckans tissel & tassel …

Jo ni förstår att det är dags för att synas i tidningen snart igen! Vi fick besök av två duktiga tjejer som fotade och styrde upp ett riktigt härligt uppslag jag fått tjuvkika på. Så imponerad av alla inblandade, vilka proffs! Jag hojtar till när det är ute!

 

Veckans längt …

Efter en period med massor av hjärtliga aktiviteter i ett pärlband så längtar jag efter tid hemma. Hästar och höns. Komma ikapp lite med stök och städ både ute och inne. Göra klart någon av de tusen små projekten jag startat på senaste (typ som att skicka en disktrasa, lean-städa sadelkammaren och rensa ut hästgrejer som inte används). Samt börja lite smått på den där listan jag pratade om i fjälleninlägget, listan med årets gårdsprojekt!

 

Välkommen hit!

Mitt allra första inlägg, på min alldeles nya, färska blogg. Oj, vad jag myser nu! Jag har bloggat i snart tretton (!) år. Från och till och här och där, jag har skrivit om allt från mode till vardag och fest. När vi köpte gården, 2015, startade jag i samma veva Instagramkontot “Livetpabacken” för att låta nära och kära få följa med på vår renoveringsresa. Året därpå kickade jag igång en blogg med samma namn, den har länge legat och pyrt på samma bloggportal. Senaste fyra åren har jag skrivit om vårt liv på landet och allt vad det innebär. Jag har tänkt så många gånger att jag ska ta tag i saken och bryta loss bloggen och äga mitt egna material. Så här är vi nu, på min alldeles egna blogg där jag helt och hållet själv styr över innehållet.

Jag tänker mig att detta är min egna plats att vara kreativ på. Att få skriva och fota och inspirera. Att min blogg ska fungera som ett härligt lantlivsmagasin. Där hemma hos-“reportagen” från Drömmen blandas upp med guider på hur man egentligen sköter om höns, härliga recept, ett litet tips om en god bok. Men också texter från hjärtat, såklart. Hästar under yviga pannluggar och en röjar-Loppa som såklart kommer att få synas här. Jag har länge tänkt att Instagram inte är det roligaste på internet längre, det är på bloggen jag får blomstra. Det ena utesluter absolut inte det andra, men i år vill jag lägga internetkrutet här. Jag är laddad må ni tro!

Förutom att jag bestämt mig för att äga mitt egna innehåll, och att jag ska ägna mig mer åt bloggen och mindre åt Instagram i år. Så har jag också bestämt mig för att göra allt för att skapa min egna drömblogg. Jag tycker att jag varit en hejare på att försöka jaga efter vad folk möjligen vill läsa istället för att skriva om det jag själv vill skriva om. Jag älskar när ni önskar inlägg, ställer frågor och engagerar er. Det vill jag inte vara utan! Men jag önskar att jag kan landa i att denna bloggen är min och det är ju jag som är självaste chefsredaktören för alltihop!

Så nu då? Nu sörplar jag upp dagens kopp med kokkaffe. Den micrade varianten. Ja, ni småbarnsföräldrar förstår nog precis vilken kopp jag menar. Den som kokades och skulle sörplas vid halv tre-fikat men som blev stående då blöjbyte och sövande av bebis kom i mellan. Det är som att doften av nykokt kaffe gör bebisar akut sömniga, eller vad tror ni? Vi har också precis städat ut det sista av magsjukan som kom och besökte oss i helgen, tack och lov fick vi en ditt snö som piggade upp oss lite. Vilken pärs. Hå hå, ja ja. Så nu firar jag iväg det allra första inlägget. Trött som få efter denna helg och med en massa pirr i magen.

Jag hoppas att du ska gilla min nya blogg!