En avstickare
Min nya kamera
När jag fyllde trettio fick jag en sån galet fin present av Fredrik, en ny kamera! Jag hade inte önskat mig något i present mer än att hitta på något tillsammans senare i vår. Men min Fredrik är minsann mästare på överraskningar (minns ni förlovningen på en fjälltopp?), så i paketet vår lilla Loppa ivrigt öppnade åt mig låg en sprillans ny, jättefin Nikon Z6. Jag tappade orden. Oh, vad jag önskat att kunna uppdatera min kamera som jag ju använder varendaste dag, men jag har inte gett mig själv lov att unna mig något sådant. Så nu unnade han mig den. “Det känns själviskt, du förevigar ju barnens uppväxter och det är ovärdeligt”, sa han med ett snett leende. Vi försökte få tag i ett minneskort till kameran inne i stan, men gick bet. Så tillslut fick jag beställa hem ett och gissa hur pirrig jag var när Postnord tillslut rullade uppför Backen med mitt lilla paket.
Jag tog hjälp av vår lilla “keeet”-älskande Loppa.
Så tog jag mina sista bilder med min Nikon D5300 (hojta till om någon vill köpa den av mig!) och började samla minnen med min nya kompis. Jag är redan totalt golvad över färgerna den återger, kvaliteten på bilderna, hur tyst den är och känslan av genuinitet när man håller i kamerahuset. I år vill jag verkligen utveckla min blogg och jag är helt övertygad om att kameran kommer att hjälpa mig med det, så otroligt bra present!
Nyårsafton och fjolårets löften
För två veckor sedan var det nyårsafton. Vi hade planerat både besök i pulkbacken och middag med några vänner, men vi hade ju besök av lång-sjukan med ögoninflammation så vi fick snällt hålla oss hemma. Jag kände mig lite snuvad på firandet men hade inställningen att ordna ett mysigt firande ändå.
Vi hade äntligen ork över till att stöka till lite hemma efter en veckas sjukdom. Vi började med att slänga ut granen som såg lika eländig ut som vi gjort. Vi kunde enkelt skaka bort alla barr, knipsa bort några grenar med sekatören och slänga ut den genom fönstret. Så skönt att slippa att ha barr över exakt hela huset.
Det slog mig när jag försiktigt plockade ner alla kulor att jag inte alls bloggat på det viset jag tänkt i början av året. Jag hade sådana stora tankar om att låta bloggen fungera som ett lantlivsmagasin med guider, krönikor, texter från hjärtat och fina bilder från vårt liv på landet. Men istället blev det nog mer dagbok än någonsin? Jag gillar blandningen och hoppas kunna bjuda på mer varierat innehåll framöver. Ett inlägg hade kunnat vara “min favoritjulkula”, då hade ni fått se bild på denna gulliga tekanna och fått veta historian bakom den. Nåväl!
Jag hade lovat att pyssla om hästarna lite extra under nyårsaftonen så vi tog sparken med nya sparklådan och susade ner för backen.
Så mysigt ~ nedbäddade bland fårskinn och ullfilt. Ett trött litet gäng, Svante somnade ett ögonblick senare. Vi mockade, fyllde vatten och höpåsar. Allt med en önskan om ett lugnt tolvslag så hästarna skulle slippa bli stressade.
Väl hemma igen åt vi Kalix löjrom på toast, rådjursryggbiff med potatisrullar och skålade i pepsi.
Trött och slut efter sjukveckan. Men så tacksam över livet. Allt blir så påtagligt vid högtider, glad över att få fira ännu en nyårsafton. Lite mjuk i kanterna och skör, som jag blir när barnen är sjuka. Vi spelade spel, såg på film och när barnen somnat tjavade jag ner till hästarna.
Hästarna mådde gott. Tolvslaget var lugnt och sinnet lätt med frist luft i lungorna.
Så vaknade jag upp, första dagen på året och var pigg. Lämnade ett trött gäng hemma i sängen och tog en lång promenad för att starta hälsoåret på bästa vis. Passade på att reflektera lite över fjolårets nyårslöften.
Är du team nyårslöfte eller inte? Jag har inte varit något större fan av nyårslöften förrän för bara något år sedan, tycker det är ett strålande sätt att samla sig lite, anta någon sorts riktning på hur man vill att livet ska se ut kommande året. Jag tror att man själv har stor påverkan på sitt egna liv och mående så att bestämma riktning för vad man vill åstadkomma är inte mer än rätt tycker jag
Här är fjolårets nyårslöften och en kort reflektion över dem:
– Flytta upp på övervåningen.
I juni flyttade vi upp sängen, soffan, Los säng och åkte och köpte en TV lagom till slutet av fotbolls-EM. Vårt stora mål för fjolåret, nu bor vi in oss och inreder pö om pö i vår egna lilla snigeltakt. Alltså, jajamen, det gick!– En ny klädstil + handla de flesta kläderna secondhand
Jag vet inte riktigt vad jag hade i åtanke när jag skrev målen, för bara någon vecka senare kom jag inte i annat än mjukisdressen med bred mudd om magen och rymliga tröjor jag fått låna av min syster. Jag har mest köpt begagnade kläder på Sellpy men märkt att de inte håller någon vidare kvalitet och många av plaggen är redan (!) sönder. Däremot har jag klätt mig i mer färg och utmanat mina “vanliga” snitt med puffärmar, croppade toppar, höga kjolar och liknande men nja, inte fullbordat!– Odla mer!
Oh, ja! Jag lovade mig själv att inte utöka men utökade ändå med dubbla storleken. Planterade lite träd, anlade någon liten rackarns rabatt och odlade nya grödor, många grödor och också mycket ogräs jag inte orkade rensa, förstås.– Hästar i vardagen
Jag hade inte en susning om att Fapri skulle flytta “hem” ett halvår senare. Så bra det blev, första halvåret hälsade vi på Fapri varje vecka och nu är hon en given bit av vår vardag.– Ta hand om min arma kropp
Jag tog tag i mitt ryggont och blev betydligt bättre på att röra på mig. Kom i mål med graviditeten med en ganska pigg kropp och idag behöver jag inte säga benämna min kropp som “stackars”. En bra början, ser fram emot fortsättningen!– Nöja mig med mindre
Denna tudelar mig lite. När vi slutade lägga alla våra pengar på renovering så fanns plötsligt en peng kvar till mig själv i slutet av månaden. Den pengen har jag njutit så av. Jag kan konstatera att jag älskar lite lagom flärd då och då men att jag absolut är nöjd med mindre.– Läsa böcker. 2021 vill jag läsa minst 6 böcker. Det borde vara görbart.
Om jag får räkna in ljudböckerna så kom jag i mål. Men tappade helt bokläsningen i perioder. Jag hoppades att det skulle vara en naturlig del av vardagen men så har det inte riktigt varit.– Skriva och blogga. Jag tänker mig att min instagram framöver mer ska få bli en bilddagbok med mobilbilder från lantlivet och renoveringen, så får bloggen bli mitt universum och inspirationsmagasin jag alltid drömt om att få skapa.
Här blev det helt tvärt om, jag gick in hårt på att försöka skaffa mig 10 000 följare på instagram för att kunna länka till bloggen från instagrammen. Men i slutet av året öppnade Instagram upp för alla att länka fritt. 10 000 följare fick jag på årets sista dag (wow!) och bloggen har mest fungerat som en dagbok i perioder när jag haft lust och tid till den. Men 2021 är året det blev roligt med både instagrammen och bloggen igen, det är jag tacksam över och numera så peppad på att få vara kreativ här! Hoppas det kommer märkas framöver!Du kanske också gillar
Fyrtiofem dagars tystnad
Guide: En semesterpärla längst Västerbottenskusten
Veckan på Backen #3
Nyårslöftena
Jag älskar nystarter och att ta nya friska tag. Nyåret känns numera för mig som när man tvättat sängkläderna, vädrat korsdag i sovrummet och lägga sig nytvättad ~ allt nytt fast ändå gammalt och hemtamt. En härlig tid att klura på vad jag vill ha mer och mindre av i livet.
Inför 2022 kommer mitt hälsoår att få ta störst plats av mina löften. Det kommer att verkligen behöva prioriteras och pusslas med småbarnen här hemma, men det känns helt rätt. Efter vår ledighet då vi allihopa bara varit sjuka så påbörjade jag året med ett migränanfall då jag knappt fick Svante ur badbaljan och bara tackar högre makter att Fredrik var hemma och kunde rodda allt i vårt liv medan jag sov tolv timmar och vaknade upp helt förvirrad. Så hälsoåret, du är så välkommet.
Något jag alltid tyckt varit läskigt att ta i ordentligt är ekonomi. Jag sitter och kallsvettas när jag gör vår bokföring varje vår – så rädd att göra fel. Med vårt stora renoveringsprojekt har vi öst våra pengar från fickorna till allmogelister, tapeter, gipsskruv och målarfärg. Nu när vi är klara har vi bestämt oss för att lära oss mer om ekonomi (gulp). Ekonomi är det tråkigaste jag vet, jag hoppas bara jag kan tacka mig själv för detta nyårslöfte om femton år.
Sedan vill jag göra mer av det som gör själen lycklig. Odla i mitt trädgårdsland och ta mig tiden till att rensa ogräs, installera bevattningssystemet och bara sitta och glo på broccoliplantor som växer med en tekopp i högsta hugg. Vara i skogen; både i hästsammanhang, utflyktssammanhang, plocka bär- och svamp- sammanhang. Åka till fjälls, fortsätta vidga vyerna. Men också bara vara hemma, skrota runt, mata höns, stöka på det själen vill och ha förståendet att ta det lugnt ihop med det fartfyllda.
Det är mina tre ben för året. Såklart har jag skrivit en nätt lista på önskemål om gårdsprojekt. Men de får ni följa efter vägens gång. 2022 känns fint och bra, jag ska i alla fall göra mitt yttersta för att förbättra min hälsa, förstå min ekonomi och få själen att le.
Du kanske också gillar
Fyrtiofem dagars tystnad
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Veckan på Backen #2
Hejdå 2021 …
Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut?
Jag provade byta jobb för ett slag, jag vintersådde grönsaker och blomster, blev tvåbarnsmor och tillät mig själv att leva som jag lär.
Genomdrev du någon stor förändring?
På hästfronten var jag så gott som hästlös första halvåret, fram till Fapri flyttade hem från fodervärden i juni, jag köpte ett föl som dog under hösten. Vi skaffade kaniner. Fick oss vår ljuvliga Svante och dubblade både kärleken och oron med detsamma. Vi blev klara med huset och flyttade upp på övervåningen!! Jobbmässigt så passade jag på att vara utlånad och prova ny arbetsplats i början av året, tills jag gick på föräldraledighet. Nu på hösten startade jag eget företag och började extraknäcka som lantlivsinfluencer. Jag tog tag i min hälsa, en sån present!Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! En handfull och det är lika stort varje gång!
Vilket datum från 2021 kommer du alltid att minnas?
Den 7 mars då Loppan blev två år och vi firade med pizza och överraskade henne med en tramptraktor. Den 7 juli när Svante äntligen kom till världen efter elva enormt varma dagar över tiden.Dog någon som stod dig nära?
I november begravde vi en väldigt levnadsglad anhörig alldeles för tidigt. Här på gården var det några tuppar och en höna som strök med.
Vilka länder besökte du?
Inte ett endaste.Bästa köpet?
Kanske den skruttiga vagnen till Fapri? Den är skänkt oss så mycket härliga turer. Eller kaninerna, de är ju fantastiska små individer. Eller kanske vår TV och soffa, ändå!. I år har vi handlat väldigt mycket för att vara oss, må jag säga och livet har verkligen blivit bekvämt!
Gjorde något dig riktigt glad?
Svante har nog varit en pusselbit jag behövt, hans ankomst har golvat mig totalt. Förutom det självklara så har jag varit så glad och tacksam över våra familjer och känslan av att få vara en del av ett sammanhang gör mig glad. Jag var otroligt glad när jag köpt mig mitt drömföl, vilket ju slutade i en stor sorg, men det var många månaders glädje innan stoet blev akut avlivat.
Saknar du något år 2021 du vill ha 2022?
Jag saknar en skorsten på huset! Och en kondition som inte går av för hackor. Ibland önskar jag mig i smyg en kompis att sitta och dricka kaffe med, som kramar om mig och ringer mig och tar en promenad med mig. Kanske lite mer kompis-tid ändå?Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat, sprungit och känt pulsen i öronen. Rensat ogräs och donat i trädgårdslandet. Badat! Gosat med djuren och Fapri i synnerhet.Vad önskar du att du gjort mindre?
Torkat snoriga näsor, besökt sjukhus och oroat mig. Puh, mitt hjärta.
Favoritserier året som gått?
Vi har ju blivit med TV och spenderat en del tid i soffan. Men jag är den som oftast somnar eller hellre scrollar i telefonen. Men Young royals, Bonusfamiljen och Knutby var helt klart sevärda!Bästa boken du läst i år?
Jag körde hårt på ljudböcker i början av året och gillade “Där kräftorna sjunger”.Största musikaliska upptäckten?
2021 har inte varit musikens år för mig, alls. Men Sarah Klang har jag varmt om hjärtat, Melissa Horn har jag återupptäckt (som jag gör varje år, hehe).
Största framgång?
Har mått väldigt bra, varit snäll med mig själv och andra. Jag har vågat, levt och lärt. Det är stort för mig. Konkreta grejer har varit; fått 10 000 följare på Instagram! Börjat tjäna pengar på mitt egna företag! Vågat prova nytt jobb! Sparat ihop till en häst! Jamen, så mycket kul!Största misstaget?
Jag har klantat mig många gånger, tappat telefonen så den spruckit, köpt en häst som dog och pengarna gick upp i rök. Glömt grejer ute i regnet, ja ni förstår. Men några stora misstag tror jag inte att jag upplevt?
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Har varit så glad! Glad över vårt liv på landet och glatt mig åt vänner och familj som haft det bra. Ett år av glädje, helt enkelt!
Vad spenderade du mest pengar på?
Huset i vanlig ordning! Annars går pengarna till mat, diesel, bilreparationer och djuren.Något du önskade dig och fick?
En frisk son, ett färdigt hus, massor med familjetid och små utflykter och äventyr. Förra året svarade jag “Att inte lägga alla pengar och all tid på renovering“, tänk att så blev det! Jag har också önskat mig sedan många år tillbaka att kunna bli månadsgivare till Barncancerfonden, när ekonomin stabiliserat sig lite efter renoveringen. Så det har jag blivit, stolt över det!Något du önskade dig och inte fick?
Mitt lilla föl. Önskade mig mer tid med vänner och familj, på grund av alla sjudomar som bara snurrat runt runt har mycket för ställas in och flyttas fram, trist men också fullt förståeligt och vettigt, ju!
Vad gjorde du på din födelsedag 2021?
Vi firade helgen innan med utelunch, fiskedamm och disco på bron för de små tillsammans med min familj och skippade alla andra firanden pga pandemin. Orken var lagomt bortblåst under graviditeten och jag kände mig hiskeligt risig i kroppen. På självaste födelsedagen jobbade jag hemifrån, gravid-kräktes och åkte på lunchen till naprapaten och fixade upp ryggen. Där och då lovade jag att ta tag i min hälsa och sedan dess har jag gjort så många förbättringar ~ ska bli så roligt att spinna vidare på.Finns det något som hade gjort ditt år ännu bättre?
Jag har allt jag kan önska mig och lite till. Det är den här pandemin, då. Och om det fortfarande hade funnits någon sorts häst-plan framöver, men det löser sig. Mest är jag bara tacksam att allt är som det är.
Vad fick dig att må bra?
Jag måste svara nästan identiskt med förra årets svar: Tid med familjen, stunderna hos Fapri och de andra djuren. Våra vänner och familjer. Att odla och skita ner mig gör verkligen under för mig. Men också några goa massage-besök, gå på bibblan, åka bort och se lite andra vyer. God mat och få vistas i naturen genom alla årstider.Vem saknade du?
Min fina Årvar, varje dag har jag saknat honom.De bästa nya människorna du träffade?
Det är knäppt med pandemin. Det har gått två år och jag har knappt träffat någon ny människa. Men gänget på nya jobbet var väldigt trevliga.
Mest stolt över?
Vår livsresa, älskar fasen vårt liv på landet. Våra ungar förstås.Högsta önskan just nu?
Ha hästar på gården igen! Att ta tag i min hälsa på riktigt. Jag gjorde många bra förändringar under 2021 men under 2022 måste jag fortsätta med hela cirkusen. Jag vill aldrig mer känna mig begränsad av en ond kropp, ond mage eller liknande. Mitt ledord för året är verkligen “Hälsa”!
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker vara mer spontan. Prova flera olika sätt att träna och röra på mig. Använda skärmtiden till kreativitet istället för slöscrollande. Använda de finaste kläderna, läppstiftet och finstassen oftare. Mer lantliv, utmana mig själv och älska med hela hjärtat. Lita på att allt vi har är nu och försöka oroa mig för att allt inte alltid kommer vara så fint som nu.Du kanske också gillar
Veckan på Backen #2
Fyrtiofem dagars tystnad
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Hej på er + hösten
Hej på er! Åh, nu har det gått tid sedan jag kikade in här hos er. Jag som verkligen trodde att jag skulle vilja sommarlovsblogga var och varannan dag hela sommaren – tji fick jag när lillebroren anlände och vände upp och ner på livet. Vår fantastiska son kom till världen sent en julikväll. Den sjunde för att vara exakt. Jag ska berätta om det, och hur livet var därefter – pö om pö – i olika inlägg. Sommaren är ju inte slut ännu, så lite mer sommarlovsbloggning får ni stå ut med.
Men först tänkte jag bara kika in och säga hej. Jag har saknat att skriva till er. Får jag säga så? Jag har tänkt väldigt mycket i sommar, såklart. Som man gör mitt i livet, kanske speciellt när livet förändrats så drastiskt som det faktiskt gjort för mig. En sak jag tänkt mycket på är det här med att synas på sociala medier och dela glimtar ur livet. Jag har känt mig så löjlig som bloggar och instagrammar och har mig. Less på mig själv liksom. Funderat vad folk tycker om hela alltet. Fast jag bara får glada hejarop och en massa fin stöttning från er jämt och ständigt så har tankarna varit med mig i sommar. Men nu till kontentan – jag måste verkligen sluta tänka på och fokusera på just det: vad andra tycker och tänker, och landa i att jag tycket att detta är så urbota kul – och där har vi mitt varför. Varför gör jag detta? Jo, för att jag älskar att vara kreativ, fotografera och skriva. Just skrivandet har liksom en förlösande kraft på mig. Jag behöver skriva.
Sedan har jag tänkt mycket att det finns så många fina, bra, kloka, inspirerande bloggar och instagrams där ute, behövs jag ens på internet? Eller ska jag bara låta det rinna ut i sanden nu när livet ändå kretsar mest kring våra två små. Men återigen, om jag tycker det är kul, så borde jag bara pinna på.
Jag vill verkligen dela livet med er – stort och smått. Men förstås bara en bit av hela livet. Jag har försökt klura på det ultimata upplägget och jag tror att jag har landat i att så länge jag skriver från mitt perspektiv som mamma, sambo, gårdsägare och djurmamma så löser sig resten. Jag har så många tankar på hur bloggen och instagrammen skulle kunna bli så mycket bättre, nu är det dags att ta tag i de tyglarna och förverkliga idéerna. Tänker att det är lite som en “runstreak”, att skapa den där kontinuiteten är så viktigt för mig. Jag vill att det ska finnas inlägg här, precis som det gör på mina favoritbloggar.
En av sakerna jag reflekterat över är att jag gärna vill skriva dessa spretiga “här-och-nu”-inlägg. Jag är så less på content och jag tror inte att jag är ensam. Jag vill dela med mig av vad som händer på gården på riktigt. Inte för att jag någonsin bara skapat content, men jag menar att det är något jag saknar själv på internet. En välgjord blogg om verkliga livet. Jag vill också slöscrolla mindre och producera mer eget innehåll när jag väl är vid telefonen. Sluta tänka på att jag måste begränsa mig till att posta vissa tider eller visst antal inlägg i veckan. Jag vill helt enkelt bara väldigt enkelt dela livet på landet med er. Utan krusiduller.
Jag tänker att sommarlovsbloggningen får sträcka sig hela augusti ut. Sedan är det dags för mig att börja visa vad jag vill med den här platsen, det kommer bli så kul!
Du kanske också gillar
Fyrtiofem dagars tystnad
Guide: En semesterpärla längst Västerbottenskusten
Genom hela livet
Välkommen juli & hur mår jag?
En vecka har gått sedan jag tog ett foto med kameran sist. Midsommardagen var bebisen beräknad att komma men istället blev vår lilla Loppa sjuk. Hög, hög feber som inte gick ner med febernedsättande och allt annat vi försökte oss på. Jag vill gärna dela livet med er – men vill inte bli för privat, speciellt inte när det gäller mina familjemedlemmar. Hur som helst slutade virushärvan på sjukhus och jag oroade mig blå för min dotter. Jag tror jag oroade mig så mycket här hemma (bara en av föräldrarna fick följa med på sjukhuset pga covid-restriktionerna) att kroppen glömde av att den var gravid.
Men så blev det mitt i veckan och Loppan och Fredrik fick komma hem. Vi pustade ut, firade livet ihop. Borrade in näsan i hennes lockiga nacke och kände sådan tacksamhet. Sedan har fladderhjärtat, pulsen och känslorna stabiliserat sig något och plötsligt kände jag mig redo att kånka runt på kameran igen imorse. Så vi tar en kik, vad vi gjort på julis andra dag.
Morgonen började såsigt. Jag är en sådan som helst vill packa iordning och kliva ut ur dörren tidigare än tidigast. Mina familjemedlemmar gillar långsamma morgnar, så jag försöker anpassa mig. Efter frukost blev det memory i lekrummet. För det är ju så, att nu när vi flyttat upp har vårt gamla sovrum blivit ett enda stort lekrum med gästsäng vi köpt på köp & sälj. Vi har också kvar våra kläder i garderoberna här nere. Det känns sunt att ha kläderna närmast duschen och tvättstugan. Istället får vi plats med skötbord till bebisen i vårt sovrum. Jag måste visa er runt, någon dag!
Tillslut så var armpuffar, SPF, solglasögon, fruktsallad, vaniljbullar och allt annat jox man tror sig behöva för några timmar på badstrand, packat i stora strandväskan. Vi åkte till grannbyn, Järvtjärn och den mysiga lilla stranden. Vår bys strand är omåttligt populär och vi försöker oss ju på någon sorts karantän i och med den stundande förlossningen, så vi söker oss till lugna, svala platser. Här var vi ensamma enda tills vi skulle åka hem vid lunch. Så härligt. Få saker svalkar så gott som ett dopp i en inlandssjö när värmeböljan kommit för att stanna.
Dagen fortgick. Vi åt lunch hemma och Loppan sov lunch i stallet (så svalt och skönt där inne!) medan slumrade Fredrik och jag i gästrummet. Lunchvila är ett måste för mig nu, då vaknar jag upp med energi igen. Idag hade farmor ett önskemål om att få träffa Loppan några timmar, så vi lämnade av henne där och i samma veva blev jag ivägbjuden på dejt! Flärdfullt och välbehövligt.
Det bar av mot byns cafe, här var det lugnt och skönt i skuggan. Först åt vi smörgås med tomatröra och kikärter med rabarberdricka. Beundrade den nyanlagda trädgården som Gråbergs plant ordnat, helt i min smak!
Han jag dejtade <3 Igår var det sex år sedan vi köpte vår gård, och vi som haft en tidplan på sex år att bli klara med renoveringen och bo i hela huset. En deadline vi klarade med några veckor. Såklart har vi projekt kvar, men här kan vi bo nu, utan att pussla och lägga alla våra slantar, all vår tid och all vår ork på huset. Ett nytt liv tar vid. Väldigt värdigt en fir-dejt tyckte vi.
De där projekten då? Vi tog vår hus-bok och skrev ner alla småprojekt vi kunde komma på rum för rum. Till det behövdes chokladkaka och kaffe. På listan står allt från “olja bänkskiva i tvättstugan” till “bygga TV-bänk”. Högt och lågt, mest lågt dock, små detaljer vi gärna vill få till och bli klara med. Det blev en kort lista med ute-projekt också. Vi försöker tänka realistiskt om hela alltet, ett annat lunk och tempo. Jag kan berätta mer om det för så småningom, hur vi tänker oss leva framöver.
Vi avslutade med att skriva en liten önskelista för sommaren med. Några fik vi vill besöka bland annat, men vi var överens om att vi mest vill spendera tid med nära och kära. Så svältfödda på familjemiddagar och kompisdejter. Vi bokar inte in någonting, bara skriver ner små förslag på saker att göra, om idétorkan skulle slå till.
På vägen hem hade jag ett önskemål om att få besöka byns loppis om den var tom, och det var den! Vi fyndande två sänglampor för en tjuga styck. Sommarens bok för en femma, en vävd duk för en tia och uppblåsbara badleksaker för en tjuga. 75 kr för hela alltet. Vi swishar en slant extra, var gång, då alla pengar går oavkortat till ett kvinnosjukhus i Afrika. Dagens goda gärning mao?
Sänglampan var alldeles ljuvlig. Lo har konstaterat att hon inte har någon lampa i sitt sovrum ännu, så det låg på priolistan. Hoppar det blir många sagor lästa under denna när höstmörkret smyger sig på.
Jag svassade runt med mitt ladugårdsfynd för sjätte sommaren i rad också. Kan det vara en äkta Palmgrenare, tro? Jag älskar den hur som helst. Den står förresten på våra nyfyndade utemöbler, har mycket att visa er framöver!
Slutligen så kände jag mig så h i m l a less på att vara gravid. Det ÄR kämpigt i 30 + och jag känner mig stundtals som en så tråkig moder som inte orkar med Loppans tempo. Det känns som jag berövar henne på sommaren med denna karantän. När allt jag önskar henne är lek med småvänner, kusiner och familj. Jag ser sunt på denna “bonusvecka” med bebisen i magen, det är inga tårar, inga bryt. Men här kommer det: jag längtar ihjäl mig! Jag känner mig SÅ snuvad på min junibebis. Den skulle ju redan vara här och berika vårat liv på backen. Jag hade tänkt att juli skulle spenderas med våra familjer och vänner, snusandes på en alldeles nyfödd liten rackare. Efter två veckor med ett otroligt lugnt lunk och mycket vila så vill jag nu bara vräka min inneboende, så ikväll har det gnotts och skurats må ni tro. Imorgon åker vi och handlar virke till ett av våra sommarprojekt, nu orkar vi inte vänta längre!
På sistone
Jag lägger ännu en fin februarivecka i livsryggan. Ibland känns det som energin aldrig ska ta slut, jag kan inte bärga mig att vårpiffa hemmet, plantera om pelargoniorna som står i lilltorpet och övervintrar, börja förså; det bubblar i mig. Ibland är jag trött och måste stödvila lite. Ljusets återkomst slåss mot kallgraderna. Februari känns trots allt snäll med oss på Backen, vi tar en titt på vad veckan bjudit på:
Förra helgen bakade vi en liten sats kalljäst bröd. Det är ju så gott. Jag måste erkänna att jag är lite, lite less, har nog bakat de lite för ofta senaste tiden, ska snurra om receptet lite så kanske jag får en nytändning. Hur som helst, mycket enkelt och uppskattat bröd här hemma.
På alla hjärtans dag välkomnade jag och Lo först farmor och farfars nya kalvar till deras gård. En rödkulla och en fjällko. Så fina så, vi är riktigt förälskade i de två. Sedan tänkte vi ta oss till pulkabacken men gjorde en helomvändning och åkte till grannbyn för skidåkning i solen, fika utan vantar i solväggen och många härliga skratt. Astrid och hennes Alida bjöd in till försmak på vårvintern. De är så söta tillsammans, de två småvännerna.
Astrid har lärt mig att utflykter med barn kräver korta turer och mycket fika, det anammade vi minsann denna söndag.
Sen följde en lång vecka. Hemmajobb, kontorsjobb, filminspelning på jobbet, besök av lokaltidningen, bilen på service, hämtpizza och slutligen landa i en lång, härlig helg. En tur med Fapri på tu man hand gjorde gott för mig. På lördagen hoppade vi allihopa in i Volvon och åkte fem mil österut. Till Lövånger. Där köpte vi en bil. “Båå biil” (blå bil) som Loppan stolt säger. Vi har helt enkelt vuxit ur vår tvåsitsiga flakbil som vi tycket så mycket om, och behövde något som går att rymmas i allihopa och pendla med. Det blev en gammal, fast ändock fräsch Peugeot.
Vi swishade för bilen, köpte kuvert på lokala lill-Coop och postade ägarbytet till Trafikverket. Körde sedan några hundra meter ner för huvudgatan till pizzerian. Stängt. Rullade över E4an till macken. Där satt vi och åt panini och grillkorv länge och väl, vi som knappt lämnat gården på månader och månader, det kändes som världens fest att se nytt, okänt folk passera in och ut genom entredörren på håll. Lo fick syn på några discolampor i butiken och dansade loss. Vi tankade upp nya, gamla bilen med diesel och började färden hemåt på oplogade vägar. När jag skulle koppla upp mobilen mot bilens radio var alla menyer på arabiska, jag satt länge och skrattade för mig själv medan jag försökte få igång min ljudbok.
Hem kom vi och jag och Loppan passade på att baka tekakor. De är jag inte det minsta less ännu. Hon står stadigt på diverse stolar och pallar och utbrister “maaaka” (smaka!) så fort hon får syn på en slev eller visp. Spelar ingen roll om det är bröddeg eller sötsmet. “Gottgott”, konstaterar hon alltid, oavsett.
Pappan i familjen åkte iväg på nästa äventyr. En tur in till stan där han köpte sig en gammskoter. En Yamaha ET 340. Hans skoter i sportigare modell har skurit ihop och sålts som repobjekt. Istället blev det en perfekt grilla korv och puttra runt med hela familjen lastad-skoter. Första turen tog vi nästan direkt, efter att vi ätit nybakade tekakor med en herrans massa smör och ost. Den gick såklart till kalvarna och fåren, vi får inte nog av dem.
Igår, söndag, har köket blivit vårstädat och tur nummer två med skotern avverkade vi också. Allihopa på. Lo älskar att åka skoter och blev alldeles till sig när hon såg att det var en “jööd koter” som nu ska bo med oss på Backen. Det känns så bra, jag tror denna skoter kommer ge oss mycket lycka i vårvinter!
Du kanske också gillar
Veckan på Backen #3
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Veckan på Backen #1
Det som varit och det som är
Jag sitter hemma och arbetar nästan hela tiden nu. Ibland behöver jag scanna papper eller annat som behöver min närvaro på kontoret, men mest sitter jag hemma. Pendlar mellan rummen med headset och anteckningsbok i högsta hugg. Men när klockan slår elva tar jag lunch. Då måste jag alltid ut och röra på mig, det har jag lovat mig själv.
Jag har ett berg med ärvda Loppan-kläder som har sorterats i storlekar och ska strax bäras ut i lillhuset. Det är dåligt skottat på bron så jag får balansera på brotrappen. Reflekterar över att ryggontet i princip är borta nu, att ta tag i min hälsa är nog den finaste presenten jag kunde ge mig själv. Så jag bär och kånkar gladeligen.
Sedan går jag mot hönshuset och börjar eftertänksamt fundera. Hur mår jag nu? Efter allt som varit? Själsligt och kroppsligt? Jo tack, det är bra, tror jag?
Jag lever ju med sorgen och saknaden efter Årvar, varje dag. Men tacksamheten är också stor, att just jag fick vara hans människa in i det sista. Det är jobbigt att prata häst och se hästar prick överallt, det är det, men det är absolut ingenting jag vill vara utan. Så det jobbiga går leva med.
Men jag tror det är en liten identitetskris ändå, att helt plötsligt bli utan häst. Efter så många fina år. Tretton av tjugoåtta år som hästägare. Fast sedan kommer jag på, att den där skäggiga damen ju faktiskt fortfarande är vår. Och henne får vi gosa upp hur mycket vi vill. Och plötsligt känns krisen mindre. Detta är bara en period i livet. “Det kommer gå hästar i hagen bakom stallet igen”, försöker jag övertala mig själv, när jag letar hovspår på gårdsplanen i snön. Det bara måste bli så.
Jag tar sikte mot hönshuset. Lilla skuggan alltid hack i häl. Hos hönsen sitter jag i dörröppningen några minutrar och sneglar upp mot himlen. Tacksam att ha djur i livet ändå. Det mår jag bra av.
På måndag börjar jag nytt jobb och jag har knappt hunnit reflektera över hur det kommer bli. Känner inget pirr eller längt eller förfasan eller skräck ännu. Ingenting. Jag vet nog inte vad jag gett mig in på, och det hjälper känslorna att hålla sig i schack, de vet helt enkelt inte hur de ska bete sig än. Någon sa att det var dålig tajming att byta jobb, jag funderar om det någonsin finns bra tajming för något? Livet går inte planera in i minsta detalj, och försöker man sig på det blir det oftast inte så ändå. Så jag försöker tänka att allt händer för en anledning, och jag tror att jag kommer att växa massor på min nya tjänst.
Adderar “hämta hem mer halm” och “blanda ihop nytt foder” och “fylla på sandbadet” till min mentala att göra lista. Hönsen kluckar nöjt, sprättar runt i spånet och halmen, letar havrekross. Tuppen Lilly får en klapp på stjärtfjädrarna. Hönsen har fortfarande utegångsförbud på grund av fågelinfluensan. Jag funderar om de inte skulle haft sig en redig rastbur ändå. Där är det tillåtet, att låta dem spatsera om dagarna.
Väl inne i huset igen möts jag av matodontblomman jag fått av min syster. Vart ska vi placera den, tro? Har jag någon tjusig terrakottakruka till den?
Små och stora funderingar under en lunchrast i januari.
Vår vardag
Nu drar den igång, vardagen. Jag är så tacksam över mjukstarten januari har gett oss. Nästan halva månaden har gått och vi har knappt kommit ur pyjamasen ännu. Igår var ju min födelsedag så då fick ännu en såsig dag fylld av jullovskänsla. Men idag, idag drar den blå vardagen igång.
Fredrik jobbar ju skift vilket innebär att han jobbar en veckans eftermiddag (5 dagar), en veckas dag (7 dagar) och är sedan ledig (7 dagar). Det gör att vi pusslar på vardagarna för att få dem så optimala som möjligt. Allt utifrån Loppan, förstås.
För mig väntar en ny vardag. Först från mitt hemmakontor. På grund av smittspridningen ska vi hålla oss hemma så mycket det bara går. Sedan ska jag prova på ett nytt jobb. Från första februari och framåt. Det ska bli spännande och efter några väldigt förutsägbara månader längtar även sinnet efter lite “undrar hur det kommer att bli”. Säkert hur bra som helst. Både Fredrik och jag arbetar heltid men då vi knappt har några djur nu så ser jag ändå hur mycket mer tid vi har framför oss nu. Alla ljuva hästtimmar, ska nu få bli hustimmar.
Att vi jobbar om varandra gör att vi får mycket egentid med Loppan. Eftermiddagsveckorna så hänger hon med Fredrik om morgnarna och med mig om kvällarna till läggdags. När Fredrik jobbar helg så jobbar han långa pass (05.50-18.30) med en bra bit till jobbet, så de helgerna kallar vi helt sonika “tjejhelger” och gör prick allt pandemivänligt som faller oss i smaken.
Att vardagen drar igång innebär också att vi fokuserar mer på renoveringen. Efter härliga dagar i pulkabackar och framför diverse grillplatser så ska vi lägga mer tid på huset. Någonting varje dag, är målet. Ambitiöst och jobbigt, jotack, men väldigt välbehövligt. Ibland har vi svårt att säga nej till trevligheter och kompis- och familjeträffar. Men nu gör vi en kraftsamling, ju snabbare vi blir klara, desto snabbare blir det tid för umgänge igen.
Å, nystartskänslan och det där pirret är så närvarande just nu. Hur mycket jag än vill hålla hårt i ledighetsbubblan och pyjamasbyxorna så är jag på riktigt så nyfiken på vad vi kan åstadkomma kommande halvåret. Kan det möjligen vara så att vi får flytta upp till sommaren?
Ibland vill jag ha det ogjort
.. ja alltså flytten till vår egna gård på landet. Jag kommer alltid minnas den tiden i livet som en av de pirrigaste, mest förväntansfulla och sådär härligt aningslös. För vi visste ju ingenting när vi skrev på papperna för gården med svettiga, darriga händer första juli 2015.
Eller nu tar jag kanske i. Vi visste ju en hel del. Vi hade hyrt gården ett tag och visste vilket skick den var i. Vi hade lärt oss vad man gör när vattnet fryser. Att det behöver skottas massor med snö med traktorn och snöslungan varje vinter. Att alla byggnader behövde tid och kärlek, och pengar. Vi köpte inte grisen i säcken, vi visste precis vad det var för fantastiskt ställe vi tagit oss för.
Jag blir stolt när jag tänker på hur mycket vi hunnit och vad vi tagit oss för. Många av våra drömmar vi hade då är nu vår verklighet. Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja spola tillbaka tiden lite och uppleva det där igen.
Pirret, nyfikenheten och den där aningslösheten som drev oss. När de allra flesta skakade på huvudet åt vårt projekt så viftade vi bort deras negativitet och högg bara i vad som behövde göras, hand i hand med våra familjer.
Jag minns tillbaka hur vi kunde arbeta hela dagen med huset på ett eller annat vis för att sedan hugga i och arbeta lika länge i stallet om kvällen. Den där orken man får på köpet när något känns just pirrigt, nervöst och nytt. Nu har renoveringen blivit vardag och alla gårdssysslor går av bara farten och vi gör aldrig avkall på att sova ordentligt.
Fortfarande bjuder gården på enorma drömmar. Det är ju något som verkligen driver mig. Jag dagdrömmer mycket och här på gården ser jag hela livet framför mig. Från sista året som tjugonågonting till pensionen. Och åren därefter, förstås. Men den där första tiden, första sommaren, första projekten, kommer vi aldrig mer få uppleva.
Kanske är det trenden att flytta ut på landet som gör att jag blir sentimental. På instagram ser jag hur folk säljer sina lägenheter i stan och köper gårdar. Renoveringsprojekt, gårdsprojekt och enorma doser med drömmar ryms i de där händelserna. Hela tiden poppar det upp nya konton med spännande projekt och antaganden: gårdsbutiker, hästgårdar, downshifting. Jag älskar att få följa andra pirriga, nyfikna och aningslösa nyblivna gårdsägare i deras första trevande projekt.
För visst är det också så att vi lärt oss enorma mängder med saker under resans gång. Fem och ett halvt år av hårt arbete har lärt oss massor. Om både gårdslivet, renoveringar och om oss själva. I allt snickrande och livspusslande har vi också liksom snickrat ihop oss själva och vilka vi är idag.
Till vår stora glädje har gården fått sig ett lyft på köpet med. Huset är mer klart än oklart, bagarstugan är en av gårdens finaste byggnader. Här och var är det uppstädat, organiserat och förbättrat. Stallet är renoverat, ett hönshus skänker oss glädje varje dag.
Men jag är också otroligt glad att vi har så mycket kvar. När jag tänker efter vet jag nog inte riktigt vad som gömmer sig i logen. Och på ladugårdsvindan har vi nog fortfarande möbler och gamla fotoalbum vi inte hunnit upptäcka. Åh visst ja, i ladugården står en gammal rissla som jag skulle ha spanat in, och hur var det med fyrhjulsvagnen nu? Jag är faktiskt genuint glad att vi fortfarande har vrår att upptäcka, så jag återigen får känna på den där nyfikenheten, pirrigheten och aningslösheten.
Det kanske är det man får med på köpet när man köper en gammal gård? Ett evigt pirr och en evig nyfikenhet. Att drömmarna och utrymmena att drömma om aldrig tar slut? Jag tror att rädslan över mycket arbete och många åtaganden faktiskt skrämmer en hel del folk att göra samma resa som vi gör, men jag skulle säga att det är en av de största fördelarna. Tack älskade skruttgård för allt du lär mig om mig själv varenda dag.
