En avstickare
Hejdå 2020 …
Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut?
Vi alla levde mitt i en brinnande pandemi. Jag blev mamma åt en förskoletjej, bakade surdegsbröd, odlade grönsaker
Genomdrev du någon stor förändring?
Jag började om att jobba efter föräldraledigheten och så småningom Fredrik också, vår lilla Loppa började således förskola och vi fick en helt ny vardag. Jag satte ner foten för att bromsa något jag inte mådde bra av. Jag lät min kallblodskung somna in och blev hästlös.Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! En handfull och det är lika stort varje gång!
Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas?
Den 7 mars när Lo blev ett helt år! Och den 21 december när Årvar somnade in, årets mörkaste dag
Dog någon som stod dig nära?
Tre vackra själar lämnade jordelivet, alldeles för unga. Här på gården blev vi av med en kull unghöns/ungtuppar när hermelinen var i farten, vår tupp Ceasar blev riven av en rovfågel och nu under midvintern somnade Årvar stilla in här på gården.
Vilka länder besökte du?
Vi skulle åkt till Rhodos för att fira min pappas 70-årsdag. Men det blev ju förstås inte av.
Bästa köpet?
Så tråkigt svar men jag måste säga vår robotdammsugare, den har sparat oss så mycket tid och ork
Gjorde något dig riktigt glad?
Jag var väldigt glad över mitt trädgårdsland. Alla joggingturer och ridturer i somras. Att vi fick rida en sista dressyrkurs ihop, Årvar och jag. Att vi fick en naturruvad kyckling! Att jag kom till insikter om vad jag tycker är viktigt i livet och hur jag vill att livet ska vara. Våra fina vänner och välbehövliga helgen i Hemavan. Trots mycket sorgligt så är det svårt att vara ledsen längre stunder med en ettåring i huset, hon är en riktig glädjespridare.
Saknar du något år 2020 du vill ha 2021?
Kramar av våra familjer! Träffa långväga vänner förstås. Läsa böcker. Ett så gott som färdigt hus.Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit av hemarbete. Fikat och ätit mer utomhus (så tråkigt väder ju!). Klätt mig i fina klänningar och använt finaste läppstiftet.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Inte trott på allt jag tänker. Slöscrollat, alltid detta slöscrollande! Stressat över jobbet.
Favoritserier året som gått?
Jag gillade Emily in Paris och Hjälp! Vi har köpt en bondgård. Och Bonde söker fru. Okejdå, Paradise hotel också (berätta inte för någon!).Bästa boken du läst i år?
Karin Smirnoffs “Jag for hem till bror”. Så tagen av språket.Största musikaliska upptäckten?
Har mest lyssnat på Babblarnas godnattsång (över 2500 gånger enligt Spotify), men också Viktor Leksell och First Aid Kit.
Största framgång?
Har varit en snäll mamma. Och varit snäll med mig själv.
Största misstaget?
Oj, det finns nog ingenting konkret jag ångrar. Men kanske att återigen låta jobbet komma under skinnet på mig trots att jag lovat mig själv innan föräldraledigheten att hamna där igen. Det känns som jag fått bukt på det, och det ser jag hellre som en framgång. Kanske att låta unghönsen och ungtupparna gå ute så de blev uppätna? Så trist ju!
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Helt klart mer ledsen. Men över saker jag inte kunnat påverka.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vår renovering av huset. Annars gick pengarna till att renovera stallet, uppgradera hönshuset och mat. Väl investerade kronor ändå.
Något du önskade dig och fick?
Skörda massor med grönsaker! En fin hästsommar. En frisk och glad Loppa. Att slippa undan coronan inom närmsta familjen.Något du önskade dig och inte fick?
Ett färdigt hus. En tågluff runt Sverige med lilla familjen för att hälsa på vänner och springa Midnattsloppet, det såg jag så fram emot.
Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
Jag bjöd hem närmsta familjen på fika: hembakt bröd och citron- och vallmokaka. Hade sådan ångestklump i magen då Årvar hade så ont i knäna och jag kände inte igen honom. Bästa presenten var att Lo sa “mamma”!
Finns det något som hade gjort ditt år ännu bättre?
Det är lätt att svara att jag önskar att ingen behövde dö, att pandemin skulle vara ett minne blott och att allt skulle vara som allt var för ett år sedan. Men så fungerar ju inte livet. Hade jag däremot prioriterat mer ledighet och återhämtning i våras så tror jag att jag fått en snällare sommar. Om jag hade pysslat om min stackars kropp mer så hade jag idag kanske sluppit ha ont här och var. Men jag känner ändå en sådan enorm tacksamhet och ödmjukhet inför vad detta år lärt mig. Om världen, om mina medmänniskor och om mig själv. På så vis var det ett fint år.
Vad fick dig att må bra?
Tid med familjen. Hästarna, hönsen och katten. Jogga hela sommaren. Våra vänner. Att odla och skita ner mig.
Vem saknade du?
Alla långväga vänner och mina kallblodskillar.De bästa nya människorna du träffade?
Har knappt träffat någon ny människa i år ju? Men har fått en ny, fin chef och fördjupat flera vänskaper.
Mest stolt över?
Vår lilla Lo. Vår livsresa, älskar fasen vårt liv på landet.
Högsta önskan just nu?
Ha hästar på gården igen! Att inte lägga alla pengar och all tid på renovering. Vi kommer alltid ha projekt på både hus och ekonomibyggnader (det känns kul!) men längtar efter att bli så gott som klar med huset och ha lite mer fritid tillsammans.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Vara ledig mer. Instagramma och blogga från hjärtat och inte utifrån algoritmer. Förhoppningsvis krama om familjen. Inte tro allt jag tänker. Inte gruva mig inför vad som kan hända, följa magkänslan och lita på nuet.Du kanske också gillar
Veckan på Backen #4
Guide: En semesterpärla längst Västerbottenskusten
Genom hela livet
Nyårslöftena
Nu är det dags att formulera riktning för 2021 och börja bestämma vilka känslor jag vill bära med mig in i nästa kapitel i livet. Jag är lite rädd för nyårslöften, det blir så rackarns inrutat för mig, men målbilder och saker jag vill ha mer av i livet vill jag gärna skriva ner och återkomma till.
Årets stora mål: Flytta upp på övervåningen. Återigen spelar det ingen roll om det är i början eller i slutet av året, men så länge vi har ork och lust kommer vi gaaasa på där uppe.
En ny klädstil. Jag vill handla de allra flesta av mina kläder i andrahand. En fin utmaning och målet är en tidlös, unik klädstil. Jag tänker mycket klänningar, stickade tröjor till slappa jeans och hängelbyxor, alltid hängselbyxor! Kanske blir 2021 året jag lär mig fynda ordentligt på Tradera (om loppisarna fortsätter vara otillgängliga alltså!)
Odla mer! Oj vad bra jag mådde med händerna i jorden, utomhus i alla väder. 2021 vill jag plantera fler äppelträd och fortsätta med mina härliga bäddar. Jag tror inte vi kommer att prioritera att bygga ut för mer odling, men jag ska i alla fall planera för det så att det går att göra 2022.
Hästar i vardagen. Vi har lösa planer på att ta hem Fapri till gården igen, men allt har sin tid och vi har ingen brådska, hon har det så bra där hon är. Hur som helst vill jag åka och pyssla om henne varje vecka. Måste ha hästar i livet för att fungera.
Ta hand om min arma kropp. Jag ska pyssla om en stillasittande (jobbet), trött och krokig kropp. Året jag fyller 30 vill jag vara stark som en oxe och orka dra Lo på bobben hur långt som helst.
Nöja mig med mindre. I år har det ju knappt blivit något restaurangbesök, inga nya kläder, inga “unn”-köp utan bara det nödvändiga och det vi behövt till gårdens och husets upprustning. Det har varit så skönt och jag är så nöjd med det. Kanske är det motsägelsefullt att önska en ny klädstil och brak-renovera för vartenda korvöre vi har. Men jag tror ni förstår att Tradera-proffs också innebär att jag lär mig sälja iväg de där Ralph Lauren-skjortorna längst in i garderoben som aldrig kommer till användning och att vår renovering är vår största livsinvestering. Jag är så nöjd med vara just nöjd med det vi har och inte behöva söka kickar i resor, upplevelser och event hela tiden.
Läsa böcker. 2021 vill jag läsa minst 6 böcker. Det borde vara görbart.
Skriva och blogga. Instagrammen är inte livsviktig för mig (hur kul det än må vara). Men bloggen. Här får jag vara kreativ. Jag vill skapa den finaste designen jag bara kan åstadkomma sedan skriva om allt som livet bjuder på. Högt och lågt. Jag tänker mig att min instagram framöver mer ska få bli en bilddagbok med mobilbilder från lantlivet och renoveringen, så får bloggen bli mitt universum och inspirationsmagasin jag alltid drömt om att få skapa.
Veckan på Backen #6
“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.
Det är söndag och veckan är alldeles strax slut. Loppan sover gott ute i vagnen och runt om oss strilar regnet envist ner. Det är otroligt vackert ute nu, alla löv skiftar i orange och hösten är verkligen här med all sin prakt. Ute i trädgårdslandet måste jag hämta in de sista grödorna: vitkål, spetskål, grönkål, sallat och rödbetor. Snart blir morgnarna kantade av frost och oktober tar vid. Men först, kikar vi på vad som hände på Backen under veckan som gick.
Början av veckan...
Vi var tämligen peppade på lantlivet efter sjukstugan vi får erfara veckan innan. Taggade till tänderna att gosa hästar, pyssla om höns och plocka in “gägg” från redena. Fredrik gjorde några timmar på husets övervåning och jag och Loppan rände mest runt ute på gården. Gick mellan djuren och odlingen med pauser för att åka Bobby-car och sådana viktigheter.
Något otippat ...
På tisdagskvällen pussade jag Loppan godnatt och susade iväg med flakbilen till byns gymnastiksal, där väntade åtta tjejer till. Vi spelade innebandy tillsammans och fy tusan vad kul det var. Både att träffa lite byssbor men också att spela, när höll jag sist i en bandyklubba, 10 år sedan? Hoppas på många härliga matcher på tisdagarna framöver. Och träningsvärken ja, den pratar vi inte om!
När olyckan var framme ...
Jag var rackarns ridsugen om torsdagen. Ute var det kolsvart och dimmigt, såg knappt handen framför mig. Så jag fick den briljanta idén att hänga upp en bygglampa på bagarstugan och på så vis kunna rida i mörkret. Det gick så fint så. Barbacka med repgrimman. Vi tränade halt, rygga, flytta i sidan och lite sånt. När vi var klara gled jag ner för Årvars rygg, drog ut bygglampan ut förlängningssladden och kastade in sladden i bagarstugan. Sladden landade på plåtgolvet och smällen som blev när sladden smällde i golvet gjorde att Å kastade sig åt sidan, jag som bara slött hängt tyglarna i armvecket på samma arm där jag höll i bygglampan hann inte vara med, plötsligt kutade han runt på gården med en bygglampa hängandes i tyglarna. Jag stod bara och tittade på, gapandes och tänkte “Nu går allt åt skogen, nu bryter han benen och dör”. Där någonstans lossnade lampan från tyglarna (som tack och lov inte satt fast i något bett) och Årvar kom travande tillbaka till mig, tämligen upprörd över skräckupplevelsen. Hu, fy, vad fort det kan hände en olycka. Men inte en skråma på varken mig eller Å, det tröstar jag mig med.
Helgen som gick ...
Fredrik jobbade sju av veckans sju dagar, med långa pass om helgen. Jag flexade ut tidigt och hämtade en liten tjej på förskolan. Gulligaste synen; tjatandes runt med en reflexväst modell stor ute på gården med några småvänner och gullpedagoger. SÅ glad över att få ha byaförskolan kvar. Vi passerade lilla lanthandeln innan vi mötte upp kusinerna (och snart grannarna!) för mellis och lek. När Loppan somnat för kvällen kom Fredrik hem med hämtpizza och film.
På lördagen var Loppan och jag ute hos djuren fram till lunchvilan. Mockade box, sopade stallgolv och matade höns. När Loppan somnat passade jag på att vädra ur jordkällaren och plocka in all potatis vi satt. Lite beskriven över skörden, nästa år måste vi sätta potatisen tidigare!
Mitt på dagen fick vi besök av vänner som höll oss sällskap och provsmakade helgkakan. Så himla tacksam över denna vän, vi hinner liksom aldrig prata klart. Sedan hann vi hälsa på mormor och morfar en sväng innan även lördagen tog slut.
Höstlistan & hösten i stort ...
Oj, vad sociala vi varit på sistone. Ikväll väntar mer besök och kusinbus. Det är u n d e r b a r t men till veckan hoppas jag på många timmar på övervåningen för Fredrik som är ledig att jag hinner beta av i alla fall några av posterna på årets höstlista. Ni vet; putsa fönster, skura ur lådor och organisera. Älskar sådant pyssel, om man får ta det pö om pö när det passar i livet.
I övrigt hoppas jag att vi ska få mer tid till spontana träffar och fikastunder mellan renoveringstimmarna nu. Jag avskyr att ha massor inplanerat och inte kunna styra tiden efter dagsformen. Visst är ni med mig på det? Eller älskar ni att boka upp helgerna fram till jul och veta preciiis vad som kommer att hända framöver?
Veckan på Backen #5
“Veckan på Backen” är ett återkommande inslag där jag visar glimtar och historier från gårdslivet.
Det är nästan skämmigt att skriva “återkommande inslag” här längst upp i inlägget när det var i mars jag uppdaterade denna kategori senast. Allt blev liksom upp och ned där i februari. Sedan började jag arbeta i mars, och vips är det september. Ja, jisses. Det hinner bli sen kväll innan jag får loss tiden att blogga, huset är alldeles tyst och stilla och jag är ensam kvar uppe. Är det något vi lärt oss under det senaste året så är det vikten av att sova ordentligt, “tidigkvällar” är grymt underskattade. Här kommer den, veckan som passerade här på Backen;
Början av veckan ...
Vi gjorde måndag och Livets Första vab väntade. Men vabben varade inte länge innan både mor och far på Backen insjuknade. Jag lindrade halsont med te och honung från min vän Astrid och hennes Storåkersgården i grannbyn. Sedan följde dagarna av; jobb på dagarna och kurering på kvällarna. Mot helgen började vi känna oss friska och inväntade två friska dagar innan vi började vistas utanför gården igen.
I trädgårdslandet ...
Jag skördar fortfarande rödbetor, grönkål, vitkål, sallat, squash, spetskål och gröna tomater från trädgårdslandet och det gör mig så lycklig. Oj vad vi ätit grönsaker i år! Under veckan började jag dock riva upp delar av landen. De skördade squash-plantorna. Rödbetor togs in och blast komposterades tillsammans men de stora kål-stammarna och ruccolan som blommat över. Vi kan fortfarande äta grönkål så det står oss ur öronen i många veckor till …
… Dessutom har ett gäng rödbetor lagts in i socker-ättika-lag. Squashen ligger i ett trätråg och uppriven i frysen. Tomaterna får eftermogna i fönstret. Varje dag försöker jag göra något litet för att göra höst i trädgårdslandet. Trivs där ute.
Helgen som gick ...
Fredagen kom och då vi fortfarande själv-karantänade levererade min mamma och pappa en stor matkasse vi beställt. Vi åt gott och tog helg i det lugnaste lunket du kan tänka dig. På lördagsförmiddagen susade vi till staden och handlade nödvändigheter, lämnade skrot på återvinningen och handlade hem mer byggmaterial. Sedan planterade vi blommor på all jord vi kunde hitta i våra gömmor. Loppan och jag har spenderat tid i köket med att laga mat och baka. Jag älskar att hon vill vara delaktig, kommer springande med en stol över köksgolvet och vill kika när elvispen går och äpplen skalas. Söndagen spenderade vi med djuren i vanlig ordning. Städade hos hönsen, fyllde nytt spån hos hästen, körde bort gammalt hö i skottkärran och sopade stallgolvet ordentligt. Älskar våra djur-söndagar. Dessutom fick vi besök av mina föräldrar, Fredrik och pappa hjälptes åt att glasa våra panoramafönster medan mamma stökade i vårt garage och tog med spillbitar hem till min pappas nya byggprojekt hemma hos sig. Fint med lite extra händer när det är mycket att stå i! När lugnet lagt sig på gården susade det till i träden och det blev riktig höststorm, vi tog helgfikat i bagarstugan med äppelpaj för de stora och äppelklyftor med festis för den lilla. Lagom spännande utflykt för en liten.
Jag längtar efter ...
Galopp på stubbåkern, denna vecka innehöll alldeles för lite häst. Att bygga om hästhagen en gnutta, inväntar ny öppning till hagen på posten. En utflykt i skogen, med fika och kaffe. En uppfräschning i form av frisörbesök. Göra höst på gården – plocka in studsmattan, trimma bort sista övervuxna gräset kring hustet och plocka in potatisen i jordkällaren.
Du kanske också gillar
Välkommen hit!
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Tänk att jag fick uppleva detta
Dagarna susade iväg och plötsligt har snart halva september passerat. Sommaren 2020 är över och vi är, som jag tidigare nämnt, mitt uppe i ett nytt kapitel. Blanka blad i boken om mitt liv fylls sakta med nya erfarenheter. Lo går numera på förskola och Fredrik är tillbaka på sitt arbete. Vi pusslar ihop våra liv så som det ska passa oss och dagarna bara går och går och går. Det är skrämmande hur fort det går. Men samtidigt så njutbart. Den “grå vardagen” är ju det vi kallar livet. Att få ha en vardag är en ynnest, det betyder att vi alla är något sånär friska och krya. Inga stora trauman och kriser. Älskade vardag ändå. Med det sagt så tar vi och kollar oss över axeln och glimtar tillbaka på sommaren. Den som kom och gick precis som ett djupt andetag.
Allt prunkade. Överallt fanns saker att göra på gården och det gjorde mig glad. Jag gillar att pyssla på och greja utomhus. Kvällarna tog slut alldeles för fort och jag passade därför på att låta Årvar beta löst på gården medan jag pysslade med trädgårdslandet. Han är så snäll.
Som vanligt har vi mycket att stå i här hemma. En del saker självförvållat som att sätta äppelträd, men en del saker var rediga “måsten”. Som att stallet börjat mögla och behövde saneras ordentligt. Jag vet inte hur många timmar det blev, i slutändan, puh vad skönt när det var gjort.
Jag hade hela tiden siktet inställt på semestern. Efter världens konstigaste vårvinter och vår. Med flera dödsfall kring oss, då jag började om att arbeta heltid och bebisbubblan sprack. Då jag varannan vecka satt hemma i lilltorpet på en pinnstol och försökte arbeta med dunkande hjärta. Jag tänkte nog hela våren att allt skulle lösa sig efter nästa långhelg. Efter nästa ledighet skulle allt kännas bra. Men vad var det som skavde ens? Vad var det som fick hjärtat att ticka och tankarna att mala? Jag kände mig stundtals som ett vrak. Stundtals så lycklig.
Självmedicinerade med trädgårdslandet och djuren och att jogga. En ridtur fick tankarna att bli klara och fick jag bara nog mycket frisk luft och mjölksyra i benen så kunde jag till och med sova rätt så gott. Men något gnagde i mig. Mitt i allt sommarvackert.
Aldrig har jag spenderat så mycket tid med hönsen som i sommar. Vi har tjavat efter dem dag ut och dag in under hela sommaren, Lo och jag.
Vi var noga med eftermiddagsfikat. Helst ville jag sitta utanför bagarstugan och glo medan vi fikade.
Lyckan blev gjord när vi fick en naturruvad kyckling. Vår allra första. Jag gick in med hjärta och själ för att försöka hålla hermelinen borta från den. Den fick bo i stallet med alla dörrar stängda. I en gallerbur i en hästbox. Fort Knox.
Vi spenderade massor med tid tillsammans. Fredrik, Lo och jag. Jag ville hålla lilla familjeflocken nära. Knappt släppa Lo ur min famn och ångestklumpen över att hon faktiskt skulle börja förskola växte sig enorm. Jag kunde helt enkelt inte acceptera att jag och Fredrik inte skulle få vara med henne jämt jämt jämt. Rös bara av tanken av hämta och lämna. Jag som brukar kunna ta mig samman kunde knappt nämna förskolan i tal utan att gråta.
Jag vet inte hur många timmar vi spenderat i trädgårdslandet. Varenda en av dem har hur som helst varit välspenderad.
När nästan hela semestern passerat och jag nästan inte kände igen mig själv längre så valde jag att bromsa. På flera plan. Jag visste knappt vad som gnagde i mig och vad som fick hela mig att skava. Men jag visste att jag var tvungen att göra något åt det. Så det gjorde jag. Och då hände det: Jag somnade gott. Slutade gråta så fort jag tänkte på förskolestart och hela jag blev liksom jag igen. Jag tänker mig att jag har en bit kvar. Fortfarande. Men en god bit på väg. Plötsligt kändes en morgon i skogen motiverat – som för att fira livet.
Och sedan har jag mått rätt så bra. Vi har fyllt upp frysen med allt möjligt. Vilket bär-år!
I takt med att jag hittade tillbaka till mig själv så såg jag allt så mycket klarare. Energin kom tillbaka och jag for runt som en virvelvind på gården för att hinna med allt kul jag sett fram emot att göra. Som att städa ur hörummet ordentligt och fika ute i skogen.
Jag har adderat odling till min friskvårdsaktivitet. Ridning är där sedan gammalt. Tankarna blir klara och hjärnan glad när den får skogsbada lite från hästryggen.
Och plötsligt kom den. Inskolningen på förskolan. Och det kändes bara kul. Inte ett endaste dugg skav och gnag över det. I samma veva rullade arbetet igång och jag har fått ett fantastiskt stöd av mina kollegor i höst. Av med hatten och tack och bock.
Och i takt med att sensommaren rullade in i hösten så summerar jag alltihopa. Jag är så tacksam att jag fått uppleva sommaren 2020. Den har lärt mig så himla mycket. Bland annat hur man lägger schema för förskolan i en app, hur man gör godaste iskaffet, att kvickrot är det jävligaste ogräset som finns och framför allt: om jag inte vårdar Isabell så kommer ingen annan göra det. Det är inte alltid lätt – livet – men det är väldigt vackert. Jag tänker på min kollega jag förlorade i vintras och hennes begravning, hur Lalehs låt “En stund på jorden” berörde mig in i benmärgen.
” Ja, jag var där. Hur underbart var det, hur underbart var inte det. Jag var nära, jag var nära. Jag var nära, jag var där.”
Och från och med de orden. Och den stunden. Så lovade jag mig själv att aldrig sluta bry mig om mig själv och andra. Att aldrig sluta leva. Att aldrig ge upp min positiva syn på livet. Att aldrig sluta vara tacksam. Att aldrig överskatta vardag. För till syven och sist, så får vi ju bara just det – en stund på jorden – och jag tänker göra allt i min makt till att göra den här lilla stunden precis hur ljuv som helst. Tänk ändå, att jag fick uppleva allt detta i sommar.
Hösten och vilsamheten
Hösten närmar sig. Den är inte här än på långa vägar, än har vi många sommardagar kvar. Men sen kommer den och i år gör den det med full kraft. Loppan ska börja förskola. Fredrik och jag ska tillbaka till våra arbeten och jag får gråten i halsen när jag tänker på inskolning. Vardag ska ta vid och jag funderar redan nu på vad jag vill att livet ska bjuda på framöver. Mitt sommarskav fick mig att inse en sak; hur mycket jag uppskattar att kunna vara här i vår bubbla på Backen. Jag mår så himla bra utav livs-tårtbitarna vi har här. Hästar och ridturer i skogen, trädgårdslandet, hönsen och pysslet de innebär, bakning i vårt fina kök, kvällsrundan runt gården och känslan som vårt nya hem ger oss. Huset med linnedukar, terrakottafärgade krukor och varmvatten i duschen. Så små saker, som får mig att må bra i vardagen.
I slutet av 2019 läste jag en instagrampost om förhoppningar på 2020 hos Eleonor. Om att inte planera in stordåd och ha den vardagligaste vardagen. Precis så vill jag ha det i höst. När veckorna rullar på med rutiner. När veckorna visserligen kantas av tvätt, städ, matlagning, hämtningar & lämningar (!). Men också; slumriga fredagskvällar med enkel mat och mjukisbyxor. Långsamma lördagar med gårdspyssel och tvättmaskin som får vila. Söndagar som är oplanerade och vigs åt att ladda batterier och stryka blonda små lockar bakom ettåringens öra och se vart dagen tar oss. En höst då jag ska se storheten i att göra lite. En höst då bygget ska få fortskrida i ett metodiskt tempo. Då bilen ska få stå i garaget och vi ska vara hemma. Då vi säger nej ibland.
Kanske är det bara ett önsketänkande. Kanske kommer alltsammans gå i ett rasande tempo. Men målbilden är satt, nu är det upp till oss att få till det precis så. Lugnt, metodiskt och lågmält. I takt med att sommaren går mot höst och alla sidoprojekt avslutas så ska jag ta på mig mindre. Lata mig mer och inse storheten i det enkla. Kanske kommer det att bli livets finaste höst, bara vi tillåter oss att landa i den vilsamma tanken?
Du kanske också gillar
Vi åkte tvärsöver landet
Veckan på Backen #2
Hönsguiden – Att skaffa & äga höns
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Vi spolar tillbaka tiden till sista helgen i maj. Vi befinner oss i Lövånger och har precis vaknat till i vår lilla kyrkstuga vi fått låna för en natt. Ni har väl läst om vår första dag här?
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi har sovit gott. Det är svalt i kyrkstugorna utan att vara kallt. Loppan har sovit mellan oss och vaknar med ett leende. Älskar det där lilla solskenet man möts av på morgonen.
Vi hade med oss vår fula vattenkokare som har många, långa år på nacken. Men det hade inte behövts, allt man kan behöva tänkas behöva finns i kyrkstugorna. Även när “lalla” ska förberedas för en liten en. Hon sörplar välling i sängen med morgonfrisyren på sniskan medan vi packar utflyktsväskan och dukar fram frukosten.
Och frukosten sedan ?! Vi får korgen levererad till rummet dagen innan. Lägger in några av grejerna i kylskåpet och plockar fram alltsammans ute på brotrappan. Frallor, ägg, alla möjliga pålägg, frukt, yoghurt, choklad, jos och marmelad. Allt gott man kan tänkas vilja ha.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Vi sörplar jos och äter mackor. Solen smeker våra kinder. Här kan man andas ut. Vi får besök av Sven från Visit Skellefteå och hans son Vincent. Vincent som går med en egen kamera runt halsen och fångar humlor, timmerstugor och blommor på bild.
Loppan får tag i ena skålen med yoghurt och börjar mumsa i sig “namnam”, säger hon förtjust.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Sedan är det äntligen dags för äventyr! Jag har längtat så efter att upptäcka Gärdefjärdens naturreservat. Vi kryssar iväg mellan kyrkstugorna.
… Loppan placeras i ryggsäcken. Jag bär på gofikat. Sedan följer vi Emelies instruktioner: runt hörnet, över bron och vips – så är vi framme i naturreservatet. Som att kliva in i Narnia, allt blir alldeles, alldeles lugnt.
Vi passerar Strömmen som skiljer Lövångersgården och kyrkstaden från naturreservatet.
Vi alla tre är omåttligt peppade på att upptäcka! Jag älskar att ha med mig Loppan på äventyr.
En glad upptäckare! Stundtals var skogen så trolsk och sagolik. Omgivningarna ändrades hela tiden från barrskog till lövskog, vi var så glada över att se att naturen vaknade till liv efter en lång vinter. Det är lika fantastiskt varje år.
Gärdefjärden var förut en havsvik, men på grund av landhöjningen är det numera en fågelsjö. På somrarna används området som bete åt fjällkor, just i år håller delar av området på att restaureras och öppnas upp. Mycket spännande projekt!
När vi gått någon kilometer och spanat ut över fjärden så slog vi oss ner vid det lilla soldattorpet. Solen värmde och vi slog oss ner för att vila.
Loppan fortsatte att sova gott i ryggsäcken i skuggan. Vi låg i gräset och blundande en stund efter att vi fikat. Så hörde vi hur det började krafsa inifrån soldattorpet. Jag som tror att det spökar både här och var tänkte förstås att det var någon gammal Lövångerbo som besökte oss. Men döm av vår förvåning när en ekorre satt och kikade ut på oss!
Mitt ute i naturreservatet fick vi ett samtal som gjorde att vi fick skynda oss hem till byn. Så vi fick packa ihop vattenkokaren, långklänningen och kameran i Volvon och börja susa hemåt. Jag sörjde att vi missade våffellunchen vi suktat efter hela morgonen. Men det känns tryggt, att Lövångersgården står kvar för ett senare besök.
Foto: Sven Burman/Visit Skellefteå
Så susade vi hemåt. Genom de Västerbottniska byarna. Med sänkta axlar, glada sinnen och nya minnen. Så fantastiskt fint Emelie & Celina tog hand om oss.
Ni kan hålla utkik om vad som händer på Lövångersgården på deras Facebooksida, här! Vi rekommenderar varmt ett besök!
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Sommarlivet
Det är kväll och jag har tänt lamporna i Drömmen. Jag vet inte om det faktiskt börjat mörkna om kvällarna, eller om det är de regntunga molnen lagt sig som ett lock över himlen. Vi är mitt i sommaren och jag blir lite ledsen när jag tänker på hur fort det går, och hur dåliga vi är på ledighet i vår familj. Vi renoverar i en hiskelig fart. Rensar till loppis, städar, röjer, organiserar. Förbättrar, bygger, river. Vi stryker planerade utflyktsmål och hemestertrippar till förmån för bygga, renovera, organisera. Vi är så medvetna om att vi gör bort oss, men längtan efter att bli klara börjar vara påtaglig. Några dagar till, sedan måste vi dra ner på tempot, och landa i ledigheten lite.
Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vilken pärs. Vad mycket vi gjort. Jag hoppas att vi får möjlighet att landa och njuta av ett lugnare lunk framöver, ett allmänt lugnare liv. Där “skrota på gården” inte innebär bygga, riva, organisera och renovera. Jag längtar efter iskall äppelmust i kristallglas på eftermiddagen. Hängmattan. Sommarklänningarna. Fika och badstränder. Utflykter i skogen och på ängarna. Böcker och glass på trappen till huset. När vila och att söla på hemma ses som något mysigt och inte bara nödvändigt för att orka hålla igång kroppen lite till. Några dagar till, sen så måste vi anstränga oss för att växla ner. Vi säger så.
Annars då? Jag springer med sommarprat eller odlingspoddar i öronen om morgnarna, det är höjdpunkter jag inte vill vara utan. Jag älskar att springa sedan jag insåg att man får stanna när man vill. Det gör jag helst på andra sidan sjön, så jag ser näckrosorna och vår lille gård där på andra sidan. Går förbi odlingen och försöker se om squashen ska blomma varje kväll. Springer som en vettvilling med kläder, prylar, möbler och annat som ska säljas på loppis på lördag. Förfäras över hur mycket grejer vi har.
Längtar efter enkelhet. Mindre prylar, mindre måsten och mindre arbete. Längtar efter en hållbar livsstil. Tänker på elbilar, flygfritt liv, vegetariska recept medan jag river, röjer och organiserar. Kikar på symaskinen och vill lära mig hur den fungerar. Spar tygbitar ifall att. Ifall att vi faktiskt blir klara med renoveringen och kan göra annat än just renovera ett slag.
Jag är så himla nöjd med omgivningen. Med livet. Men ändå finns det saker som bekymrar mig. Den obefintliga harmonin i hästhagen bland annat, då lilla hyresgästen blivit elak mot min fina Å. Två ordentliga hovavtryck från ett argt russ på låret och magen. Törs inte ha dem tillsammans, vill inte låta Årvar stå utan klikompis i hagen. Funderar och tänker hur jag ska lösa allt. Vi äter god mat, glädjs åt Loppans påhitt varje dag och frigör mer tid för renoveringen.
Jag känner mig starkare och mer grundad i marken nu än på hela året. Känns som det var en evighet sedan jag vågade skriva om känslor på min blogg. Internet är läskigt och det finns gott om utrymme att misstolka ord. Jag har alltid haft behovet av att skriva för att må gott. Som att springa, odla och rida. Vilka alla på sina olika sätt är mina andra källor till energi och lust till livet. Så nu skriver jag bara. Tänker att det nog inte bara är jag som älskar sommarlivet, men också har svårt att varva ner, vara ledig och också låta tankarna vila lite. Kanske ska vi göra det tillsammans? Börja dela med oss mer. Istället för att bara dela somriga bilder på lantlivsidyll utan riktig substans. Också prata om hur allt känns.
Och nu. När jag fått lätta på ett trött och lite renoverings-less hjärta så känns det genast bättre. Då säger vi så, lägre växlar och mer äppelmust i kristallglas och skrotande i sommarklänningar framöver.
Paddla kanot i Skellefteälven
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Swenature AB. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan krav på motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & att det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Det var första riktiga sommardagen efter flera dagars ihållande grå moln och regn. Jag rullade in till stan – Skellefteå – med Volvon och kände minst fyra gånger under färden att jag nog måste ha glömt Loppan hemma. Höger i rondellen, direkt höger igen och nästan längst upp på gatan. Jag känner igen vägen väl från gymnasietiden, när jag hängde här så ofta jag hade tid. På gatan står Matilda och väntar förväntansfullt. Hon har precis tagit sin efterlängtade juristexamen och denna dag hade jag ordnat en överraskning för att fira henne!
Vi rullade ytterligare några kvarter innan vi parkerade och gick ner mot älven. Allt efter instruktioner från Peter på Swenature. Så såg vi kanoterna och förrådet han pratat om och började fnittriga – precis som på gymnasietiden – göra iordning alla pryttlar vi behövde.
Vi fick en kod av Peter som ledde till nyckeln till förrådet. Där började vi med att prova ut flytvästar och lägga iordning paddlar och dra fram den lille vagnen vi kunde frakta kanoten på.
Sedan gick färden ner mot älven. Vi skrattade så vi stod dubbelvikta gång på gång. Att det kan vara så kul innan kanoten nått vattnet, liksom. Så fick vi kanoten till strandkanten, hoppade i och gled iväg.
Först såg vi Landskyrkan. Så ståtlig i all prunkande grönska. Vi gled vidare.
Under bron till Kyrkholmen (där jag aldrig varit trots mina 28 år som – nästan – Skelleftebo.
Där drog vi kanoten en bit upp på land och fikade medhavda bullar och drack kaffe. Pratade ikapp. Om framtidsdrömmar. Om dåtid och nutid.
Så gled vi vidare i älven. Vi såg Bonnstan och får på en ö mitt i alltihop. Så oerhört vackert överallt. Jag slogs av hur annorlunda allt blir från vattenperspektivet.
På vägen tillbaka passerade vi näckrosor och en liten fors. Sådant jag inte trodde fanns i älven. Det jag sett från bilen är ju liksom bara en enda stor vattenmassa.
Så kom vi tillbaka där vi startade, vid förrådet och kanoterna. Sa “Skepp o´hoj” och rullade vidare för lunch och loppis. Sådant jag och Matilda älskar att göra – sedan tolv år tillbaka.
Dagens tips, hyr en kanot och ta en sväng i älven! Kontakta Peter HÄR!
Guide: En semesterpärla längst Västerbottenskusten
Detta inlägg innehåller reklam i samarbete med Visit Skellefteå & Lövångergården. I egenskap av ambassadör för Visit Skellefteå får jag ibland hitta på roliga grejer och tipsa vidare till er utan motprestation! Detta innebär att åsikterna i inlägget är mina egna & det är frivilligt för mig att skriva om upplevelserna. Hoppas ni gillar!
Det var i slutet av maj och jag hade så många märkliga känslor inom mig. Känslan av att inte räcka till var påtaglig och jag längtade efter lite extra familjetid. Jag stängde igen jobbdatorn lite tidigare än vanligt och packade in all vår packning i Volvon. Barnvagn, bärryggsäcken, spel, kläder för alla sorts väder och välling, förstås.
Sedan åkte vi fem mil österut. Vi passerade västerbottnisk landsbygd på vägen. Burträsk, Mjövattnet, Vallen, Mångbyn och slutligen rullade vi in i Lövånger. En plats jag under mina tjugoåtta år aldrig satt min fot i.
Vi knackade på de ockragula dubbeldörrarna till Lövångergården och ena ägaren av stället, Emelie öppnade. Hon gav oss en snabb rundvandring; Här bakom husknuten, bara över bron där, ligger naturreservatet. Här borta kommer fåren att beta i sommar. Här blir det afterwork och mat ikväll. Här renoveras det och här, ja här är er stuga.
Hon låste upp vår lilla faluröda kyrkstuga. Där inne stod tiden stilla; allt så vackert. Och fönstret som stod på glänt fladdrade en skir gardin. Axlarna sänktes, pulsen gick ner. Här skulle vi bara vara.
Trots att kyrkstugorna ligger avskilt och lugnt till så är det nära till Lövångers lilla centrum. Emelie pekade åt vilket håll vi skulle ta sikte på och så vandrade vi iväg mot Coop-butiken. Där handlade vi allt som är gott. Chips och dipp, bananer och lite fika till morgondagens planerade vandring.
Överallt var allt så vackert. Det är någonting med att vara i och kring gamla byggnader. Hur vackert allt är som fått slitas med tidens tand, och varsamt renoverats och pysslats om genom alla år. När man går genom kyrkstaden kan man nästan skönja gemenskapen de skapar, föreningsliv, hoppet om landsbygden och vårt vackra Norr.
Och äntligen så var vi tillsammans. Utan renoveringen, djuren, jobbet och övriga livet som pockar på uppmärksamhet och fokus. Bara vi, pratandes om ditt och datt. Lo var så lycklig där och sprang runt mellan stugorna och plockade blommor, klättrade i trappor och pekade på varenda pippi hon kunde få en liten skymt av.
Något jag blivit expert på sedan jag blev mamma är att se det stora i det lilla. Man behöver inte åka långt, alls. För att upptäcka världen. Det är fasligt spännande att känna ett lurvigt grässtrå mot en killig kind när man är ett år gammal. Att se världen ut olika perspektiv, från mammas axlar, upp och ned eller liggandes på mage, det är grejer det.
Efter bus och härj mellan kyrkstugorna återvände vi till stugan för ett slag. Jag passade på att insupa lite inspiration till övervåningen. Älskade enkelheten i skomakarlampan, och den blå färgen mot en mönstrad tapet. Fantastiskt.
Kyrkstugan bestod av ett sovrum/vardagsrum, ett litet pentrykök och en toalett med dusch. Det fanns vattenkokare för välling och te. Det fanns handdukar, sänglinnen och tändstickor för maximal mysfaktor på kvällen. Porslin, bestick och allt annat man kan tänkas behöva under en hemestertripp.
Så spatserade vi ner för backen till Lövångergården och afterwork. Det är något de har sista fredagarna i varje månad.
Här träffade vi gårdens andra ägare, Celina. De hade såklart corona-säkrat alltihopa; bordsservering, gott om plats och avstånd till varandra. Vi började med att beställa mat, pizzarullar i libabröd med olika fyllning. Celias mamma fixade mat till Lo också. Hon proppade i sig av skinka, gurka, majs, banan och äpple. Så snällt att få göra en extra -på sidan av menyn- bebbebeställning.
Jag slog till på fyllningen med skinka och Fredrik den med kyckling. Tänker fortfarande på den goda örtsåsen i rullen.
När vi inte trodde att det kunde bli mysigare så ställer sig Celina på scen med gitarren och sjunger. Jag får gåshud när hon plockar fram ett munspel och spelar. Något som också hänt sedan jag blev mamma; blivit så känslosam. Ville bara gråta när hon spelade den ena fina låten efter den andra. Lo tog några härliga dansmoves på salsgolvet och rusade mellan de stora rummen på gården. Emelie gick runt med parets son i bärsele på magen. Jag lutade mig över bordet till Fredrik och sa “Tänk att få växa upp sådär, liksom bara få hänga med från början. Få vara med och driva familjeföretag, vilken himla dröm!”.
Aftonen blev kväll och det blev dags att natta Loppan. Folk satt kvar både inne och ute i kvällssolen och umgicks. Vi fixade välling som slukades direkt. Sedan somnade hon på fem röda, helt slut efter att ha upptäckt Lövångers kyrkstad.
Vi smör runt i stugan. Tände ljus, knaprade på chips och spelade Alfapet tills ögonen stod i kors på oss. Vi kröp ner bland svala lakan och en sussande bebis, det sista vi gjorde innan vi somnade var att viska morgondagens planer mellan varandra. “Ska vi vandra i naturreservatet?” “Aaah!”, “Ska vi ta med fika i ryggsäcken?” “Aaah”, “Ska vi äta våfflor sen?” “Jaah!”. Så somnade vi, med nya minnen långt in i hjärtat.
Om du vill besöka Lövångersgården eller boka en kyrkstuga så kan du besöka deras hemsida här!
Du kanske också gillar
Guide: Vandra i Gärdefjärden med oss!
Veckan på Backen #3
Ambassadör för Visit Skellefteå!
