Och i takt med att sensommaren rullade in i hösten så summerar jag alltihopa. Jag är så tacksam att jag fått uppleva sommaren 2020. Den har lärt mig så himla mycket. Bland annat hur man lägger schema för förskolan i en app, hur man gör godaste iskaffet, att kvickrot är det jävligaste ogräset som finns och framför allt: om jag inte vårdar Isabell så kommer ingen annan göra det. Det är inte alltid lätt – livet – men det är väldigt vackert. Jag tänker på min kollega jag förlorade i vintras och hennes begravning, hur Lalehs låt “En stund på jorden” berörde mig in i benmärgen.
” Ja, jag var där. Hur underbart var det, hur underbart var inte det. Jag var nära, jag var nära. Jag var nära, jag var där.”
Och från och med de orden. Och den stunden. Så lovade jag mig själv att aldrig sluta bry mig om mig själv och andra. Att aldrig sluta leva. Att aldrig ge upp min positiva syn på livet. Att aldrig sluta vara tacksam. Att aldrig överskatta vardag. För till syven och sist, så får vi ju bara just det – en stund på jorden – och jag tänker göra allt i min makt till att göra den här lilla stunden precis hur ljuv som helst. Tänk ändå, att jag fick uppleva allt detta i sommar.
Årens visdom, tänk att man fortsätter lära sig om sig själv. Fortsätter att förändras och utvecklas. Så bra och träffande ord du formulerar. Inte alltid så lätt eller kul att lokalisera skavet, men så bra då man lyckas. Och att ta hand även om sig själv och inte bara andra, det tycker jag är så svårt. Absolut något att jobba på!
<3 Kram till dig. "att ta hand även om sig själv och inte bara andra", är bland det svåraste man ska lära sig tycker jag. Speciellt med småbarn då man ständigt är öppen för allt som händer och känner av och är lyhörd exakt jämt. Det gör att jag tar med mig den där lyhördheten och känner in alla andras mående och humör så jäkla fort. En fin men knepig egenskap!
Åh så det här inlägget träffade rätt in i hjärterummet. Tårar gick inte att undkomma. Du skriver så fint.
Tusen tack Elin, det värmer verkligen <3