Jag sitter hemma och arbetar nästan hela tiden nu. Ibland behöver jag scanna papper eller annat som behöver min närvaro på kontoret, men mest sitter jag hemma. Pendlar mellan rummen med headset och anteckningsbok i högsta hugg. Men när klockan slår elva tar jag lunch. Då måste jag alltid ut och röra på mig, det har jag lovat mig själv.

Jag har ett berg med ärvda Loppan-kläder som har sorterats i storlekar och ska strax bäras ut i lillhuset. Det är dåligt skottat på bron så jag får balansera på brotrappen. Reflekterar över att ryggontet i princip är borta nu, att ta tag i min hälsa är nog den finaste presenten jag kunde ge mig själv. Så jag bär och kånkar gladeligen.

Sedan går jag mot hönshuset och börjar eftertänksamt fundera. Hur mår jag nu? Efter allt som varit? Själsligt och kroppsligt? Jo tack, det är bra, tror jag?

Jag lever ju med sorgen och saknaden efter Årvar, varje dag. Men tacksamheten är också stor, att just jag fick vara hans människa in i det sista. Det är jobbigt att prata häst och se hästar prick överallt, det är det, men det är absolut ingenting jag vill vara utan. Så det jobbiga går leva med.

Men jag tror det är en liten identitetskris ändå, att helt plötsligt bli utan häst. Efter så många fina år. Tretton av tjugoåtta år som hästägare. Fast sedan kommer jag på, att den där skäggiga damen ju faktiskt fortfarande är vår. Och henne får vi gosa upp hur mycket vi vill. Och plötsligt känns krisen mindre. Detta är bara en period i livet. “Det kommer gå hästar i hagen bakom stallet igen”, försöker jag övertala mig själv, när jag letar hovspår på gårdsplanen i snön. Det bara måste bli så.

Jag tar sikte mot hönshuset. Lilla skuggan alltid hack i häl. Hos hönsen sitter jag i dörröppningen några minutrar och sneglar upp mot himlen. Tacksam att ha djur i livet ändå. Det mår jag bra av.

På måndag börjar jag nytt jobb och jag har knappt hunnit reflektera över hur det kommer bli. Känner inget pirr eller längt eller förfasan eller skräck ännu. Ingenting. Jag vet nog inte vad jag gett mig in på, och det hjälper känslorna att hålla sig i schack, de vet helt enkelt inte hur de ska bete sig än. Någon sa att det var dålig tajming att byta jobb, jag funderar om det någonsin finns bra tajming för något? Livet går inte planera in i minsta detalj, och försöker man sig på det blir det oftast inte så ändå. Så jag försöker tänka att allt händer för en anledning, och jag tror att jag kommer att växa massor på min nya tjänst.

Adderar “hämta hem mer halm” och “blanda ihop nytt foder” och “fylla på sandbadet” till min mentala att göra lista. Hönsen kluckar nöjt, sprättar runt i spånet och halmen, letar havrekross. Tuppen Lilly får en klapp på stjärtfjädrarna. Hönsen har fortfarande utegångsförbud på grund av fågelinfluensan. Jag funderar om de inte skulle haft sig en redig rastbur ändå. Där är det tillåtet, att låta dem spatsera om dagarna.

Väl inne i huset igen möts jag av matodontblomman jag fått av min syster. Vart ska vi placera den, tro? Har jag någon tjusig terrakottakruka till den?

Små och stora funderingar under en lunchrast i januari.