Vår vardag

Nu drar den igång, vardagen. Jag är så tacksam över mjukstarten januari har gett oss. Nästan halva månaden har gått och vi har knappt kommit ur pyjamasen ännu. Igår var ju min födelsedag så då fick ännu en såsig dag fylld av jullovskänsla. Men idag, idag drar den blå vardagen igång.

Fredrik jobbar ju skift vilket innebär att han jobbar en veckans eftermiddag (5 dagar), en veckas dag (7 dagar) och är sedan ledig (7 dagar). Det gör att vi pusslar på vardagarna för att få dem så optimala som möjligt. Allt utifrån Loppan, förstås.

För mig väntar en ny vardag. Först från mitt hemmakontor. På grund av smittspridningen ska vi hålla oss hemma så mycket det bara går. Sedan ska jag prova på ett nytt jobb. Från första februari och framåt. Det ska bli spännande och efter några väldigt förutsägbara månader längtar även sinnet efter lite “undrar hur det kommer att bli”. Säkert hur bra som helst. Både Fredrik och jag arbetar heltid men då vi knappt har några djur nu så ser jag ändå hur mycket mer tid vi har framför oss nu. Alla ljuva hästtimmar, ska nu få bli hustimmar.

Att vi jobbar om varandra gör att vi får mycket egentid med Loppan. Eftermiddagsveckorna så hänger hon med Fredrik om morgnarna och med mig om kvällarna till läggdags. När Fredrik jobbar helg så jobbar han långa pass (05.50-18.30) med en bra bit till jobbet, så de helgerna kallar vi helt sonika “tjejhelger” och gör prick allt pandemivänligt som faller oss i smaken.

Att vardagen drar igång innebär också att vi fokuserar mer på renoveringen. Efter härliga dagar i pulkabackar och framför diverse grillplatser så ska vi lägga mer tid på huset. Någonting varje dag, är målet. Ambitiöst och jobbigt, jotack, men väldigt välbehövligt. Ibland har vi svårt att säga nej till trevligheter och kompis- och familjeträffar. Men nu gör vi en kraftsamling, ju snabbare vi blir klara, desto snabbare blir det tid för umgänge igen.

Å, nystartskänslan och det där pirret är så närvarande just nu. Hur mycket jag än vill hålla hårt i ledighetsbubblan och pyjamasbyxorna så är jag på riktigt så nyfiken på vad vi kan åstadkomma kommande halvåret. Kan det möjligen vara så att vi får flytta upp till sommaren?

29 år

Idag är det min födelsedag. Det känns inte riktigt så efter firande hela helgen. Idag är lite vakuum efter allt kalasande och firande.

Idag är jag stolt över mig själv. På lunchen åkte jag och ordnade upp ryggen lite hos en naprapat. När jag berättade om mina nyårslöften så skrev jag lite vagt om min arma kropp och att den ska pysslas om under 2021. Mina kroppsliga besvär sträcker sig egentligen långt bak i tiden. Jag har skolios i ryggen och jag vill minnas att jag började gå hos kiropraktor som typ 12-13 åring med ryggbesvär. Ju mer jag tränat och ridit och hållt igång desto bättre har det varit. Dock bröt jag en ryggkota på höstlovet för 10 år sedan. Läkarna sa till mig att den förmodligen inte skulle vara till besvär om jag inte ökade mycket i vikt, vilket jag ju gjorde under min graviditet. Så sista veckorna med tjugo kilo extra på kroppen var jag mer eller mindre sängliggandes. Då lovade jag mig själv att få ordning på min kropp efter graviditeten. Men ni vet hur det fort blir, det känns bättre och det går att bita ihop rätt bra med alla mamma-superkrafter man får där i början. Men i takt med att jag burit, ammat, kånkat och släpat på en liten Loppa och allt annat tillhörande småbarnslivet i kombination med en skadad häst som inte blev så mycket riden och ett stillasittande jobb och.. och .. och .. orsakerna är nog många och under julledigheten brakade ryggen ihop igen.

Så nu tar jag tag i min hälsa. Naprapat är första steget. Sedan ska jag börja bygga upp mig själv, och aldrig mer förhala min egen kropp och hälsa.

Så, sista året som tjugonågonting kommer gå i hälsans tecken sida vid sida med renoveringen. Både kropp och själ ska få sitt. Är så nöjd över livet i stort, över platsen och vart vi är. Känner mig lugn, balanserad och liksom redo. Att bli äldre rör mig inte i ryggen, jag tycker det är en gåva och en ynnest att faktiskt få fira födelsedag. Men ordning på den här arma ryggen, det måste jag få!

Ibland vill jag ha det ogjort

.. ja alltså flytten till vår egna gård på landet. Jag kommer alltid minnas den tiden i livet som en av de pirrigaste, mest förväntansfulla och sådär härligt aningslös. För vi visste ju ingenting när vi skrev på papperna för gården med svettiga, darriga händer första juli 2015.

Eller nu tar jag kanske i. Vi visste ju en hel del. Vi hade hyrt gården ett tag och visste vilket skick den var i. Vi hade lärt oss vad man gör när vattnet fryser. Att det behöver skottas massor med snö med traktorn och snöslungan varje vinter. Att alla byggnader behövde tid och kärlek, och pengar. Vi köpte inte grisen i säcken, vi visste precis vad det var för fantastiskt ställe vi tagit oss för.

Jag blir stolt när jag tänker på hur mycket vi hunnit och vad vi tagit oss för. Många av våra drömmar vi hade då är nu vår verklighet. Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja spola tillbaka tiden lite och uppleva det där igen.

Pirret, nyfikenheten och den där aningslösheten som drev oss. När de allra flesta skakade på huvudet åt vårt projekt så viftade vi bort deras negativitet och högg bara i vad som behövde göras, hand i hand med våra familjer.

Jag minns tillbaka hur vi kunde arbeta hela dagen med huset på ett eller annat vis för att sedan hugga i och arbeta lika länge i stallet om kvällen. Den där orken man får på köpet när något känns just pirrigt, nervöst och nytt. Nu har renoveringen blivit vardag och alla gårdssysslor går av bara farten och vi gör aldrig avkall på att sova ordentligt.

Fortfarande bjuder gården på enorma drömmar. Det är ju något som verkligen driver mig. Jag dagdrömmer mycket och här på gården ser jag hela livet framför mig. Från sista året som tjugonågonting till pensionen. Och åren därefter, förstås. Men den där första tiden, första sommaren, första projekten, kommer vi aldrig mer få uppleva.

Kanske är det trenden att flytta ut på landet som gör att jag blir sentimental. På instagram ser jag hur folk säljer sina lägenheter i stan och köper gårdar. Renoveringsprojekt, gårdsprojekt och enorma doser med drömmar ryms i de där händelserna. Hela tiden poppar det upp nya konton med spännande projekt och antaganden: gårdsbutiker, hästgårdar, downshifting. Jag älskar att få följa andra pirriga, nyfikna och aningslösa nyblivna gårdsägare i deras första trevande projekt.

För visst är det också så att vi lärt oss enorma mängder med saker under resans gång. Fem och ett halvt år av hårt arbete har lärt oss massor. Om både gårdslivet, renoveringar och om oss själva. I allt snickrande och livspusslande har vi också liksom snickrat ihop oss själva och vilka vi är idag.

Till vår stora glädje har gården fått sig ett lyft på köpet med. Huset är mer klart än oklart, bagarstugan är en av gårdens finaste byggnader. Här och var är det uppstädat, organiserat och förbättrat. Stallet är renoverat, ett hönshus skänker oss glädje varje dag.

Men jag är också otroligt glad att vi har så mycket kvar. När jag tänker efter vet jag nog inte riktigt vad som gömmer sig i logen. Och på ladugårdsvindan har vi nog fortfarande möbler och gamla fotoalbum vi inte hunnit upptäcka. Åh visst ja, i ladugården står en gammal rissla som jag skulle ha spanat in, och hur var det med fyrhjulsvagnen nu? Jag är faktiskt genuint glad att vi fortfarande har vrår att upptäcka, så jag återigen får känna på den där nyfikenheten, pirrigheten och aningslösheten.

Det kanske är det man får med på köpet när man köper en gammal gård? Ett evigt pirr och en evig nyfikenhet. Att drömmarna och utrymmena att drömma om aldrig tar slut? Jag tror att rädslan över mycket arbete och många åtaganden faktiskt skrämmer en hel del folk att göra samma resa som vi gör, men jag skulle säga att det är en av de största fördelarna. Tack älskade skruttgård för allt du lär mig om mig själv varenda dag.

Slädturen

Det var onsdag och allra sista dagen på min ledighet innan rutiner, jobb och vardag drog igång igen. Fredrik och Loppan hänger kvar i ledighetslunket ett tag till, men jag skulle fira avnjuta min allra sista lediga dag för jullovet.

Jag var faktiskt lite pirrig när jag ställde iordning stallet. Tände upp lysrören och la fram selen i IKEA-påsen som legat undanskuffad i lilltorpet sedan i somras. Rotade fram släden, skaklarna och renskinnet. Sedan tog jag lilla flakbilen och åkte hem till Fapri.

Vi tog promenaden tillsammans hem till oss på Backen, klev in i stallet och började sätta på seldon till höger och vänster. Ute vid ladugården fick vi på lilla hembyggda släden och Loppan kom ut för en åktur.

Sedan bar det iväg ner för Backen. Lo skrattade högt. Jag log från öra till öra. Fapri med spetsade öron. Oj så härligt.

Ut i virvlande snön. Fapri är otroligt snäll och lyhörd att köra. Jag älskar att vi kan ha henne på ett hörn av livet trots att hon inte bor hemma just nu.

En sväng för att vinka till farmor och farfar innan Loppan skulle sova lunch och jag fick fortsätta färden ensam. Fortfarande med ett stort leende på läpparna. Längtar så tills vi har hästar på gården igen och detta är vår vardag. Tills vidare glädjs jag åt att vi har en hel vinter av slädåkning framför oss.

Och av alla sätt man kan upptäcka sin egen bygd så kan jag lova er att med häst och släde är det allra, allra bästa.

Ledigheten

Nu är det bara en dag kvar på min ledighet och oj vad den gjort gott för mig. Jag började ju allihopa med att låta min häst somna in och jag har nog varken hämtat mig eller sörjt klart. Allt har sin tid. Men jag är så glad över pärlbandet av dagar som följt efter årets mörkaste idag. Idag när jag åkte och hämtade Lo fick jag dubbelkolla två gånger på klockan för att se att det verkligen var ljust klockan tre. Inte solljus-ljust, men definitivt ljust. Det är nya tider nu.

Jag som skrytit upp vår gran och att den inte barrat något. Imorse när jag smög upp till frukosten så hade den strösslat hela golvet med mörkgröna barr. Jag har stannat till och luktat på den om och om igen hela dagen innan pyntet slutligen packades ner i lådor och granen kastades ut. Jag som velat ha kvar den längre. 

Den här ledigheten har innehållit så mycket. Mest renovering (för Fredriks del i alla fall) men jag har också tagit mig an att rensa, städa och organisera. Vi vill inte leva med för mycket prylar och pryttlar framme så vi är ganska duktiga på att packa undan kläder som blivit för små för Loppan, ofodrade jackor som inte går att ha på vintern och tennisrack som inte används förrän tennisplan vid badstranden tinat fram. Just nu fungerar lilltorpet som förråd åt allt, men på sikt har vi ett potentiellt förråds-utrymme som ska få sig en upprustning.

Ett rum nu och då har det blivit, när det passat med livet. Och sadelkammaren och stallet, oj vad ont det gjorde i hjärtat.

Hönsen fick offra sig på pepparkakshuset med. Jag känner mig dum men jag köpte fel sorts värmelampa åt dem igår på vår stadstur. Så de har det snäppet för kallt för min smak. Jag hoppas de förlåter mig med lite popcorn och pepparkaka. Fem ägg fick vi idag förresten. Så lite tacksamma över livet tror jag de är, trots allt.

Tjugotvå minus har vi haft idag. Knut hade frost i kragen och ville helst inte sätta ner tassarna alls på brotrappen. Hans blick säger åt mig att släppa in honom pronto. En eftermiddag i sängen väntade för honom.

Dagarna går sakta och förutom renoveringen händer inte mycket. Jag tänker att det är härligt att spara dessa långsamma dagar i bloggen också. Att titta tillbaka på: det finns långsamma, sirapsliknande dagar. När våren kommer och allt känns som det ska göras samtidigt. Tid för vila och reflektion. Känns fint och rastlösheten är en obekant men skön känsla.

Kallgrader och en stadstur

Idag vaknade vi upp till -18 grader och strålande sol. Nåja, sol var det absolut inte när Loppan vaknade vid 06, men när dagen väl grydde, gjorde den det med besked.

Det var så vackert att jag fick lov att slita på mig powerskorna och gå ut och känna hur kylan bet tag i mina kinder.

Det kändes helt overkligt efter att hela hösten och december varit som en svartgrå smet vädermässigt. Som att bli inbäddad i vispgrädde. 

Våra morgnar är hyfsat segstartade nu under ledigheten. Frukost äts länge, vi turas om att få sovmorgon och vi njuter det sista av julen. Håller på att rensa i varenda rum i Drömmen och i röjandet följer ett och annat julpynt med också. Men granen står fortfarande grön och grann i stugan. Och ljusstakarna med.

Mitt i allt som rensas ut. Småbarnskläder som vuxit ut, leksaker som inte leks med längre och pryttlar och prylar som inte fått någon given plats. Sitter Loppan och bygger pussel. Att pusslet är för åttaåringar och att inga bitar passar ihop bekymrar henne inte. Lite roar de små.

Efter dagar av pulkaåkning, muurikkaluncher och solskenspromenader ska vi idag påta på inne och göra ärenden inne i stan. Visst är det lite svårt att veta vad man får och bör göra och inte? Vi behövde tina upp bilen som frusit ihop, handla gips till bygget och köpa ny värmelampa till hönsen då den vi har passande gick sönder samma dag som kallgraderna anlände. Nödvändig stadstur ändå, tycker jag. På vägen stannade vi av hos mormor och morfar och lämnade av Loppan för övernattning också. Så vansinnigt konstigt när vi hänger ihop mest hela tiden.

Vår nya Hedemoratupp

Ni som följer mig på Instagram vet ju om att jag har en ny kompis som är nalta eljest mot för mina övriga vänner. Inte nog med att han har slör och är vingbeklädd – han galer också! Förstås finns det likheter också, han är snäll, vänlig och lever under strikta restriktioner. Ja hönsen har också drabbats av tråkigheter, i Europa sprids just nu fågelinfluensan och alla höns ska hållas inomhus. Förutom att det är trist med fågelinfluensan så är jag himla glad varje gång jag går ut till hönsen nu, vår nya vän var ett glädjande tillskott i hönshuset.

Vår fina tupp Ceasar som är född hos oss och som bott hos oss i två år blev riven av en rovfågel här under hösten. Fredrik och jag fick handla fort – spänna fast Lo i bilbarnstolen med en leksak och fort som attan nacka honom så han slapp lida mer. Så ledsamt alltihopa.

Någon ny tupp tänkte jag inte skaffa förrän det blev vår. Tänkte att vi förmodligen skulle få fatt i någon hormonstinn ungtupp och då kändes det inte alls snällt att stänga in honom med ett gäng damer under restriktioner en hel vinter. Så vi kände lugnet. Men snart dök min kompis Astrid upp med en tupp under armen. Vi kunde inte neka denna fina herre i alla fall ett försök till liv på Backen. Så på vinst och förlust fick han flytta in. Vilken fullpott! Han var gudasnäll från första stund.

Tuppen är faktiskt född här på gården! Han var en svag liten krabat, fick hjälpa honom ut ur ägget och när han nya familj kom och hämtade honom fortsatte ompysslingen med matning ur minispruta flera gånger om dagen. Och han tog sig. Som han tog sig! Han växte upp med sina kullsyskon och har levt ett härligt liv på landet i ett alldeles nybyggt hönshus (därför kändes det lugnt att ta tillbaka honom trots att man ska vara försiktig med livdjur). När Astrid sedan skulle dit och hämta ena kullsyskonet så passade hon på att hämta hem denna kille till oss på Backen med.

Välkommen till oss tupp-gubben, hoppas du ska trivas hos oss med dina damer!
HÄR kan du förresten läsa min hönsguide!