Klockan var nio när vi rullade upp på den lilla hästgården i Svansele. Hästar med lurviga vinterpälsar, bolmandes rök ur näsborrarna, välkomnande oss. Och hunden förstås, ett litet glatt yrväder som skyndade sig att välkomna oss.

Vi hade åkt en timme ungefär, Astrid, Nicky och jag. Från våra hembyar till Svansele, en liten ort i Norsjö kommun. Vi hade bokat en heldag: en sextimmartur med lunch. Men när temperaturen smet nedåt -27 valde vi istället en kortare tur om en och en halv timme.

Vi fick låna overaller och hjälmar, klädde oss varmt med lager på lager med ull och skinnhandskar. Allt för att stänga ute den stränga kylan.

Vi fick varsin häst. Saedis, Mána och Sólfari. Alla med isländska namn med olika betydelser: Frö, Måne och Solryttare. De stod nöjt i paddocken medan vi borstade bort frost från den tjocka pälsen, knackade snö ur hovarna och satte på sadlar.

Vi har varierande ridkunskaper, mitt lilla tjejgäng och jag. Men det var inga problem, vill man så kan man, och hästarna i Svansele är trygga med allt från nybörjare till vana ryttare. När jag kom upp på hästryggen suckade hela min kropp av lättnad, det var som att den kände “här är jag hemma”.

Min kompis för dagen, Sólfari var en riktig gentleman. Snäll, gosig och framåt. När man är van att rida en stor, grov kallblodstravare så känns islandshästen liten. Men skenet bedrar, de är otroligt starka och är mycket häst i liten förpackning.

Vi skrittade iväg mot skogen. Korsade byavägen och in i skogen bar det av. På en upptrampad stig, längst skoterspår och hyggen.

Det bästa är bara att följa med. Islandshästarna är så säkra på hovarna att man bara kan sitta och njuta. Av vidderna, naturen, tystnaden. Kylan bet oss i tårna och kinderna. När vi töltade så sprutade farttårar från ögonen. Senare tog vi till galoppen och hela jag jublade. Det är så härligt och oj, vad jag saknar hästlivet.

Flo, som ledde turridningen på hästen Leo guidade oss tryggt genom skogen. Rådjur korsade vår väg. Hästarna lyhörda. Vi lyriska. “Vad gör vi framför en datorskärm hela dagarna?” frågade vi oss, kollegor som vi ju är.

Tillslut kröp kylan in på skinnet på oss och vi började skritta tillbaka mot gården igen. En och en halv timme ute i Svanseles fantastiska natur.

Jag tackade dagens kompis för åkturen. Vi släppte dem i hagen och passade på att mysa med fölet Idinn, 1,5 år innan vi tackade för oss.

En upplevelse jag unnar alla. Ridvana som ovana ryttare. Detta inlägg är inte sponsrat, bara en liten guide på en rolig, coronavänlig uteaktivitet du bums borde unna dig! HÄR hittar du kontaktuppgifter till Flo & Horses of Taiga.