• Drömmen,  Fjällen,  Gårdsprojekt,  Lantliv,  Renovering,  Resor,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    Höstrapporten från Backen

    Hej på er. Kaffehurran har fått jobba här på Backen, jag har slagit mig ner vid ett oktobersoligt kök, på kökssoffan ligger ett virrvarr av ett stycke bondkatt och njuter. Det var längesedan vi hördes. Jag har ju gått all in på småbarnslivet, märkligt vore väl annat, och tog lite ledigt härifrån. Taskigt att inte förvarna er innan, men vi har ju fått hänga ordentligt på instagrammen istället. Nu tänkte jag bjuda på ett matigt inlägg med bilder från vår höst.

    Annars då? Vi mår bra, är totalt uppslukad av den lille tremånaders lillkillen som numera ingår i vår familj. Så kär i honom. Jag har tagit tag i att involvera mina sociala medier i vårt redan befintliga företag, så jag har suttit uppslukad med SNI-koder, Skatteverket och fix med banken. Jag kommer framöver göra lite fler samarbeten i mina kanaler, det känns superkul! Livet är också livet, med allt vad det innebär, så de senaste månaderna har oron för en kär människa också varit stor för oss. Jag vill ju kunna berätta för er även när elände ryms i livet, men just denna historia är inte min att berätta. Så ni får några kryptiska rader av mig och ett stort, härligt inlägg med bilder från vår höst..

    Vi packade hela Volvon proppfull med blöjor, syskonvagn och ullunderställ och åkte tvärsöver landet, som så många gånger förr. Vi skulle husera i svärföräldrarnas stuga nästan hela veckan lång. Något jag längtat efter under renoveringen och tiden med hästar på gården, att åka bort flera dagar i ett sträck. Tänk att det blev Svantes första resa till fjällen.

    Han sov sig genom resan. Men ändå. Så gott i hjärtat att vara här, på en plats som betyder så mycket för oss. Tillsammans med våra två små. Här blev dagarna riktiga äventyr för Loppan och Svante snusade fjälluft.

    När vi plockat svamp och fiskat fisk så gjorde vi en härlig utflykt till Ruttjebäcken. Vi slog oss ner längst ner, fikade och kikade på den vackra naturen. Loppan lekte med pinnar, sand och lera.

    En annan dag blev äventyret muuriikka-lunch nedanför stugan. En öl i solen. En promenad längst grusvägen och prat om nutiden, framtiden och drömmar. Dags för nya mål i livet efter vår husresa.

    Det härliga med trippen var att vi först fick tid med svärföräldrarna i stugan och sedan avslutade vi veckan med nästan hela min familj. Sista dagen tog vi gondolen i Hemavan upp på kalfjället och drällde iväg mot en av topparna framför oss.

    Att drälla runt och valla barn, fika från Kånkenryggan och klä av sig till linne på kalfjället. Det är härliga tider. Väldigt imponerad över kusinskaran.

    När vi kom hem hade vår rörmokare jobbat flitigt och monterat slottsvred på våra element. För första gången någonsin finns nu värme på övervåningen. Sedan fick vi betala sista stora fakturan och skåla i köpeskaffe på café inne i stan. Nu börjar det på riktigt – livet efter mastodontrenoveringen.

    Vi har senaste två åren renoverat rakt ur fickan och inte alls prioriterat tjusiga saker som fönsterlampor, gardiner och mattor för att ta några exempel. Trots att det är lite “ihåligt”, så tycker jag det är rackarns hemtrevligt här nu. Älskar varendaste vrå vi skapat oss här.

    Väl hemma igen började skördetiderna. Loppan har ätit sig ett par morötter varenda dag hela hösten tror jag bestämt.

    Har blivit överraskad över hur glad jag blivit av blommorna i landet. Tagetes och rosenskära. Måste påminna mig själv om blomsterglädjen till nästa vår, den ska inte prioriteras bort.

    Ringblomma och vallmo. Inga blommor har egentligen passat med varandra eller gjort sig särskilt bra i en bukett ihop. Ändå har jag plockat för glatta livet och placerat ut här och var. 

    Har varit glad över broccolin också. Gjort broccolisoppa en drös med gånger och förvällt och frusit in broccoli i omgångar. Visste ni att bladen och stjälken är lika god att laga mat på som själva buketten?

    Då och då har nära och kära tittat förbi på fika. Bland det bästa jag vet, få göra fint hemma inför besök. Påta och pyssla på. 

    Många turer med Fapri har det blivit. Inget som ger puls och träning för henne, men gott för själen har det varit. Jag skulle så gärna vilja ägna mer tid åt vår lilla ponnydam. En höstönskan jag ska se till går i uppfyllelse. Loppan är så duktig på att rida och för någon vecka sedan slängde jag den femton år gamla, sneda sadeln (förlåt Fapri!) och skaffade en ponnyputa. Återkommer med recension!

    Det känns som att vi inte gjort någonting alls i höst på vår gård. Tur vi har bildbevis på att det faktiskt händer saker! Sommarprojektet att byta rutten ladugårdsbrygga växte och blev nytt staket också. Kryss, precis som jag önskat.

    Mer blomsterglädje. Ringblomssalva skulle tillverkas och vi skördade ringblommor för glatta livet.

    Så många gånger jag gått ut i landet för att plocka något litet till middagen men kommit in med korgen full. Det blev ju mat ändå, trots sen sådd och sen vår och dåligt med ogräsrensning.

    Landen har kryllat av åkersnigel som mumsat på diverse grönsaker. Förlorat så mycket till dem, men i år hade jag sinnesro att acceptera det.

    Livet med Loppan. Så hjälpsam och arbetsam. Kul har vi med. Vi båda tycker trädgårdslandet är en otroligt bra plats att hänga på. Här samlar vi energi.

    Så ofta vi kunnat har vi ätit utomhus. Det om något förhöjer härlighetskänslan i vardagen. Just denna gång blev det parisare vid Lilla Stensträsket. En vanlig septembermåndag.

    Lillebroren. Svante. Vår ljuvliga lilla bebis. Han som sov i två månader och vaknade plötsligt upp i september och funderade på vad han missat. Storögt och leende möter han världen. Charmar alla.

    Jag bakade kalljästa, rosa frallor till frukosten. Blev succé om något. Receptet finns på min instagram, här!. 

    Hösten kom med besked och jag njöt av allt vår vackra by bjöd på. Joggingturer till andra sidan sjön. Promenader kantade av susande, gula löv och synen av svärmor och svärfars får som betar på vidderna bredvid vårt hus. Jag är en sådan som letar det vackra i allt och ser knappt lerpölar, smutsiga ytterkläder och allt grus i hallen. Så fullt upp med allt vackert.

    Vår plats på jorden. Sågen framför huset vittnar om ännu ett projekt. Så hoppas vi att en skorsten pryder husets nock snart. Vi får se.

    Såklart blev det en herrans massa skrot av projektet. Vi har nämligen fått oss en ny brotrapp. Eller fått och fått, den är såklart både byggd och betald av oss. Det var en glädjens dag när SJ-pallarna äntligen kunde slängas åt sidan. Värt att föreviga!

    En glimt kommer här. Precis så som jag önskade. Jag gjorde en ritning på trappen och Fredriks respons blev “Ja ?! Såklart ?! Hur skulle man annars bygga?” tur vi har samma smak i det allra allra mesta.

    Våra ungar får hänga med på det mesta. I ett annat tempo än tidigare men ändock. En bestämd traktoråkare väntar på att pappan ska lasta på skrot.

    Under tiden Svante sov och resten av familjen körde brännbart skrot så ordnade jag oss en ny liten rabatt. Cortenplåt. Så fint, nu har den hunnit rosta också.

    Jag petade ner en hel drös med vita tulpanlökar också, hoppas kunna njuta av blomsterglädjen tidigare till våren mao!

    Jag och barnen har gjort små utflykter. Just denna gång till jätteasparna i här i Skråmträsk. En nyckebiotop med aspar som är ungefär 300 år gamla, sannolikt Sveriges äldsta.

    Varm choklad och saft i sirapsflaska. Det vill jag att ungarna ska minnas som sin barndom.

    En liten Loppa, mallig över en egen bit äppelkaka och Svante så nöjd med att bara få följa med. Det är så härligt ute i skogen i september.

    För mig är det första hösten utan häst. Det jag saknar mest förutom individen i sig är skogen. All tid jag brukar spendera ute i skog och mark året runt. Att åka ut med ungarna någon timme och fika och dra luften långt ner i lungorna. Då blir jag liksom mig själv igen.

    Hemma i Drömmen har livet rullat på. Vi börjar sakta vänja oss vid livet som fyra i familjen. Det känns som han alltid funnits med oss. Det enda som är lite svårt är att göra sådant som jag annars gärna hade gjort med honom i bärselen, han är så lång och tung att min arma rygg inte hängt med i tillväxtkurvan.

    Jag har varit så glad i hösten i år. Tänk att få uppleva ännu en årstid på vår plats på jorden. Den tionde hösten på Backen!

    En kväll fick vi stoppa lillebror i vagnen och rulla honom över åkern till svärmor och svärfars gård. De erbjöd oss att hämta potatis hos dem, då vi inte satt någon egen. Fjällkon Lilja tittade idogt på.

    Vi hade förstås vår lilla hjälpreda som mest letade mask med oss.

    Fin-fina pärer. Nästa år bli det land på Backen igen, när vi inte mastodont-renoverar och bakar bebis hela våren.

    Så blev det klart, sommarprojektet med ladugårdsbryggan. Ska måla mer till våren med, men för nu är vi så nöjda så. Till nymålade dörrar också. Tjusigt.

    September övergick till oktober och den femte är vår dag. Tretton år ihop. Vi firade med extra god frukost i ottan. Så himla glad över våra tretton år ihop, fantastiskt att få dela livet på Backen med Fredrik.

    Vips blev Fredrik klar med vår brotrapp också. Hur fin? Vilket lyft mot SJ-pallarna vi hoppat på i två år. Vi ska fylla på med mer grus framför så markskivorna försvinner. Men för i höst är vi klara. Sån härlig känsla att ha hunnit med våra två sommarprojekt och nu kan pausa lite.

    Och pausa gör man ju bäst i bagarstugan. Vi grejade och donade och bakade och hade en liten “skördemarknad” en kväll i bagarstugan. Jag älskar att numera ha både en soffa och en TV men det är när vi påtar på med sådant här som jag mår som allra bäst. 

    Loppan går sina femton timmar på förskolan varje vecka men efteråt fick hon susa hem och hjälpa till. Svante däremot långsov i vagnen utanför fönstret med P4 skvalande genom englasfönstren och fick sedan spendera sista stunden i babysittern. Någon som hittat sina små, knubbiga händer!

    Det blev bröd i massor. Frysen full och även ett gäng bybor var förbi och handlade i lilla självbetjäningen.

    Jag har donat på med lite allt möjligt på sistone och ringblomssalva har det blivit en omgång av. Med bivax från min vän Astrids Storåkersgården i grannbyn.

    Många höstpromenader har det blivit och Loppan har fått lura om hon velat.

    Inne i Drömmen har en viss Knut tagit över kökssoffan. Han är så lycklig att den är inne från röda lillhuset på gården. Jag har lite samma känsla. Allt som oftast ligger han där och bara är.

    Senaste dagarna har vi varit hemma allihopa. Loppan med dubbelsidig öroninflammation och Fredrik med rejäl förkylning och jag med en light-variant. Jag vet inte hur många timmar vi spenderat inomhus. Pyssel, filmer, fika, läsa bok och bara vara. Igår tog vi en liten djurrunda och fixade lite med hönsen. Jag är glad för det lilla, men längtar efter vi alla är friska och fyllda med energi igen!

    Jag försöker göra EN trädgårdsrelaterad sak varje dag för att underlätta för mig själv. Här förvälldes sista skörden broccoli och frystes in. Så gott att hitta i vinter.

    Så, en rackarns lång glimt från vår höst. Så lovar jag er att jag snart är här igen med nya, färskare glimtar från vår Backe!

  • Drömmen,  Lantliv

    Den blomstertid nu kommer

    Klockan är före sju. Det är lördag 21 maj och ute har vi en futtig liten plusgrad. Dagarna är märkliga i maj, ena dagen har vi sol och allt luktar sommar, andra dagen känns det som att vi är tillbaka till början av april. Idag varnar de för snöblandat regn hos oss. Huga.

    Nu tar vi en ordentlig titt på vad som hänt sedan senaste, landar i det. Imorgon bjuder jag er på ett ordentligt renoveringsinlägg. Sedan kör vi tätare uppdatering, vad tror ni om det?

    Maj-solen har gjort mig nykär i vårt hus. Längtar så tills vi bor där uppe. När vi bytte fasad så valde vi att kopiera utseendet på originalpanelen – liggande panel med midja och stående panel längst ner. Däremot bytte vi färg, ett vitt hus har jag velat bo i så länge jag kan minnas. Så glad för det!

    Fredrik lägger i princip all sin lediga tid på övervåningen nu. Ändå går vi runt och planerar små förbättringar på nedervåningen. Kanske ska vår finaste lampa (som jag fick av Fredrik i persent förra året) få flytta in i köket där vi inte har någon taklampa. Just nu hänger den i hallen, det första man ser när man kommer in. Men vad ska vi då ha här för lampa? Så härligt “i-landsproblem”, älskar att klura och drömma om inredning.

    Måste faktiskt erkänna att mycket av mina tankar går till att drömma mig bort till inredning. Gardiner, sänglinne, tavlor, mattor, ljusstakar och loppade prydnader. Nytt och gammalt. Ingenting vi prioriterat att lägga pengar på, men längtar efter. Tacksamt att låta bli under en pandemi också, vi håller oss hemma och skippar stan så långt det bara går.

    I hönshuset har det skett förändringar. En morgon låg hönan Kicki död på golvet. Såg ut som att hon bara somnat in. Min oro vissare ingen hejd – var så rädd att vi fått in någon smitta. Men när jag inte sett några symptom alls så valde jag att (försöka) känna lugnet och avvakta lite för att se om någon annan av damerna skulle insjukna. Allt verkar lugnt. Däremot har vi nackat tuppen, vilket kändes så skönt, han hoppade på Lo helt oprovocerat och högg tag i hennes lilla galonbyxa, efter det kunde jag inte ens gå in i hönshuset utan att han försökte jaga ut mig. Från supersnäll till hemsk över en natt. Slutligen – Lillebrun (förhoppningsvis vår nya tupp!) och hans två kompisar Ester (också tupp) och Bonnie (höna) har fått flytta ut i hönshuset. De älskar att bo med de stora hönsen och allt verkar gå väl. Skönt.

    Jag har fejat lite i odlingen. Målat pallkragar, jordförbättrat en av sex bäddar. Gjort iordning nya odlingsdelen med kartong i pallkragarna, markduk runt om och börjat omfördela flis. Tycker det varit svårt att hitta tiden och kanske också motivationen till trädgårdslandet när det varit så kallt. Saker jag håller på med nu hade jag velat vara klar med i april, men allt har sin tid. Något trädgårdsrelaterat varje dag från och med nu? Låter ju rimligt.

    Lo och jag knatade över till farmor och farfar på Kristi hxmmelfärdstorsdagen. En av de dagarna som kändes och luktade som sommar. Det var lammsläpp och jag fotade för att kunna göra en hemsida åt svärföräldrarna och deras lantgård. Lo älskar att vara här, och jag förstår henne. Flasklammet Lotta, lammen som busar runt i fållor och hagar, tackorna som vill ha mat och kli. De kärlekskranka kvigorna i lösdriften. Farfar som alltid har tid att sitta ner och filosofera en stund, och farmor som kommer med kramar och glass. Ett härligt får- och barnliv.

    En ljum majkväll försökte jag föreviga lilla livet i magen. Med Loppan tog jag bilder varje vecka och skrev om hur graviditeten var på bloggen, vecka för vecka. Denna gång känner jag min egennyttig. Vill inte dela med mig om hur allt känns. Sen skäms jag nästan över att nämna det men oj vad jag inte njuter av att vara gravid. Med Lo var allt så häftigt, att se och märka hur kroppen förändras, hur allt förändrades. Denna gång vill jag bara stänga in mig här hemma tills det är över, avskyr när folk tar sig friheten att kommentera huruvida magen är stor eller liten och annat som bara får tankarna att snurra igång. Jag vill bara ha en frisk bebis. Jag är så bortskämd att jag ens får vara gravid. Är så tacksam, längtar så obeskrivligt mycket tills hen anländer. Men kommer vara så glad att det är över. Jag känner sådan enorm längtan efter bebistiden däremot, där ska jag landa.

    Till vår – och hönsens – stora lycka lättade äntligen restriktionerna och hönsen fick efter många, långa månader inomhus äntligen gå ut. De var så lyckliga. Att få sprätta, leta småkryp och springa fritt. Det var sådan frihetskänsla då jag själv legat sjuk i förkylning och feber (inte covid, bara förskolebaselusk) och sedan få sitta och krya på mig intill hönsen som bara njöt och myste.

    Nu börjar energin krya tillbaka efter sjukan och intensiva jobb-, renoverings- och allt annat-dagar. Förstår inte hur maj kan rymma så mycket? Jag hade en extra ledig fredag för att ge Fredrik en heldag på övervåningen (han jobbar skift och var därför ledig). Det började sättas lister, minsann! Loppan och jag bakade istället rediga chokladbullar.

    Enorma bullar, “Koblaffor”, haha! – Receptet hittar du HÄR

    Det var det hela från maj. Som bjöd på precis allt känns det som. Vi hörs, imorgon igen – då men renovering i tankarna!

  • Allmänt,  Drömmen,  Lantliv,  Trädgård, odling & blommor,  Vår lilla Lo

    Aprildagarna

    Sjunde maj. Det hann bli en hel månad och en vecka in i ljuvliga maj innan jag bloggade igen. Våren är alltid, alltid en galet hektisk tid för oss. Just i år är mycket annorlunda. Inga hästar, inget vårbruk, ingen skogsplantering. Sådant som gjort att vi istället kunnat gasa på och lägga massor och återigen massor med timmar på vår övervåning. Som närmar sig klar. Nåväl, än är det en bit bort, men nog har det varit gott att ha fokuserat på huset och på senaste. I veckan kom jag i mål med mitt sista husprojekt – tapetsering. Nu lämnar jag golvbehandling, kalkmålning, list- och fodersättning åt Fredrik. Lite småpyssel som att måla en skvätt och städa byggdamm ska jag göra. Men mest ska jag försöka hitta ett tempo som passar med min gravida mage. Blogga, odla, påta på, sköta höns och hälsa på Fapri.

    Men först, tar vi en titt på vad april bjöd oss på.

    Huset städades ordentligt. Sånär som på fönsterputsning som jag har kvar. Gula ljus på tuppduk och påskris med färgad ull från svärfars var en del av årets pynt.

    Vi riktigt storfirade påsken. På ett härligt, långsamt vis. Nog för att hela påskhelgen gick åt till golvslipning, men liksom veckorna innan kantades av mysiga förberedelser. Påskliljor gjorde mig glad.

    Och påskkycklingen vi fick, tillslut. “Lillebrun” som Lo kallar honom. Så välkommen. Vi tyckte så synd om den lilla kraken som kläcktes ensam. Han fick helt enkelt flytta in i huset med oss.

    I en vecka ungefär, för sedan hämtade jag hem två små creme legbar/brun lohman från en nyfunnen instavän. Ester och Bonnie. Så älskade från första stund. Lilla Lo var så stolt när hon lärde sig lyfta och bära de små dunbollarna.

    Så har vi sått och skött om sådderna. Här tagetes.

    Varit så tacksam för tiden med henne i lilla odlingsrummet. Jordiga händer och små, näpna plantor som verkar trivas hos oss. Känt sådan tacksamhet att vi kan göra detta på vår gård. Vårt lilla odlingsprojekt som glädjer oss så mycket.

    Dagarna har fyllts med arbete. Jag trivs på nya jobbet och är nu inne i ett härligt skov. Om kvällarna har vi ägnat oss åt små äventyr medan pappan i familjen antingen arbetat på arbetet eller på övervåningen.

    En eftermiddag ägnade vi åt att såpskura ut vinterns damm i bagarstugan. En favoritplats.

    Och i mitten av månaden kunde vi äntligen ha kalas för de två kusinerna bus. De fyller ju redan i början av mars, men pga covid-karantän för några i kalasligan sköt vi kalaset. Så härligt, vi fick soliga timmar intill svägerskans och hennes sambos nybyggda hus. Vi bor alltså numera grannar med Los kusiner. Så overkligt! Lo fick önska tårta till kalaset, traktortårta fick det bli.

    En söndag när Fredrik var som mest slut med golvslipen idogt surrande på övervåningen så överraskade vi honom med pizza i bagarstugan. Han blev så glad. Alltihopa fotograferades och blev ett samarbete tillsammans med Norrmejerier. Stolt över det.

    Kantarellpizza med creme fraische, västerbottensost och iskall mjölk. Mh-mh!

    En annan dag förevigade vi vår tjej-frukost medan pappan jobbade helg. Kalljästa frallor med västerbottensost. Knut tjurade smulor från bordet i vanlig ordning och Loppan mumsade frallor så det stod härliga till.

    Svärmor och svärfar har fått massor med lamm i år. Oxford down och Texel. Som nallebjörnar allihopa. Vi har nog varit dit varje helg och kliat tackor bakom öronen och myst med lamm. I ena lösdriften bor numera två fjällkor och en rödkulla med. Lilja, Stjärna & på bilden – Docka. Med de gulliga ögonbrynen. Vi är så förtjusta i dem allihopa och hoppas att de vill gå på bete på våra marker i sommar. I brist på hästar, liksom!

    Äventyren om kvällarna har fortsatt. Jag har knappt varken förevigat eller visat magen min denna graviditet. Men den finns där och påminner mig hela tiden om vad som komma skall.

    Flyggfåglarna har kommit till byn. Svanar, tofsvipor, storspovar, tranor, kanadagäss. En del har badat i lilla pölen som blir mellan oss och svärfars. Lo går gärna dit och fascineras över alla fåglar. Knut hakar på, alltid som en skugga.

    Känt en sådan tacksamhet mot vår plats på jorden. Här ska vi leva. Här lever vi. Här växer hon upp. Bland timmerlador, med pappa-ärvda gummistövlar på.

    Jag är sugen på att spela in odlingsfilmer igen nu när tapetseringen är klar. Det går så sakta för alla sådder för de står så rackarns svalt i lillhuset. Men plantorna blir stabila och fina. Slant visst med fröpåsarna i år, det blir massor att försöka plantera ut i juni. Livet får utvisa hur det går.

    Varje dag – gos med kycklingarna. Som växer och växer, som små ogräs. De sitter gärna på oss, både på våra huvuden och axlar. Fredrik har missat hela april. Tror han knappt varit utomhus. Jag ser på honom hur mycket han längtar efter familjetid, tar en kort paus för läsning när Lo kommer springande med en bok. 

    I Drömmen är det full fart på övervåningen. Men här nere råder ett stilla lugn. Jag rensar ut vinterkläder för att måsta ta fram dem lagom till månadens slut igen. Tvättar, donar och fejar. Rensar. Vill göra plats och yta och rymd. Aldrig ha för många grejer. Vi bär det till lillhuset som istället svämmar över av olika ting. “Bra att ha”-grejer trängs med bebispryttlar, ett hemmakontor och byggrejer. Men i Drömmer, där kan ögonen vila på finköket. Mitt favoritrum i huset.

    Och mitt i allt blev vi med el på övervåningen. Ville nästan gråta en skvätt men pustade mest ut. Det går nog vägen det här, ändå. Jag ska ordna er ett renoveringsinlägg snart.

    En kväll ville jag bara skrika ut TRE, TVÅ, ETT; TRÄDGÅRDSTIDER! För nu har lilla odlingen tinat fram och arbetet det medför. Laga stängsel, utöka odlingarna, jordförbättra. Påta och pyssla älskar jag. Ska försöka göra en odlingsrelaterad sak om dagen framöver. För att mata själen och avlasta kroppen lite.

    Jag började mäta ut vart hönsgården ska vara. Råkade sätta käpparna för tätt, cc60 istället för cc100. Men ändå, på ett ungefär, visst ser ni hur tjusigt det kan bli? Vet inte när det ska bli dock. Fågelinfluensan och restriktionerna om att hålla hönsen inne/i hönsgård håller sitt grepp över landet. Men känner ändå ingen brådska. Det får bli som det blir. Hinner vi så hinner vi och annars har vi hela livet på oss.

    Hips vips tog april slut och den andra dagen av maj spenderade vi utomhus hela dagen. Vi alla behövde det. Vi städade gården, bytte bort vinterdäcken till sommardäck. Skolade om broccolin tills krukorna tog slut. Åt lunch och mellis ute mot ladugårdsväggen och suckade ljuvt över att detta snart är vår vardag. Bara ro renoveringen i hamn nu. Sen så blir det ryggen mot ladugårdsväggen och alla måltider utomhus mellan miniprojekten. Allt känns mini jämfört med vårt mastodontprojekt.

    Lo är arbetssam. Vill gärna vara med och snurra färgkors och måla faluröd. Jag köpte ju 12 pallkragar på Facebook köp & sälj som jag försöker råda bot på. Falu rödfärg råder i och för sig bot på det mesta så det känns rätt lugnt.

    Vilken fin april vi fick. Med bokföring och momsdeklaration. Vi har sålt iväg alla hästarnas höbalar – vemodigt och skönt. SAM-ansökan på plats och en sen kväll beställde vi hem en soffa vi spanat länge på som nu var på nedsatt pris. Tänk er, en soffa!

    Det var allt från min aprilmånad. Hoppas ni haft det fint. Så tror jag inte det dröjer lika länge tills vi hörs nästa gång.

  • Drömmen,  Köket

    Avskavt och målartankar

    Husets hjärta, vårt kök. Kanske en av våra bästa investeringar? Att satsa på ett gediget kök att samlas i. Här gör vi allt från att laga mat, baka, pyssla, drömma framåt, spela spel, lösa korsord och äta tillsammans. Här ligger ofta någon av våra linnedukar tillsammans med någon liten ljuslykta eller ljusstake. Svenskodlade tulpaner är bland det härligaste som finna, väl?

    Men jag går i målartankar vet ni! Jag kliar mig hårt i huvudet…

    Våra stolar har vi “provisoriskt”. De hade mina föräldrar i sitt kök hela min uppväxt. Först var de vita, sedan målade mamma dem cremefärgare när hon också målade om hela gamla furuköket i grönt. Minns hur otroligt fint det blev, så hemtrevligt. När mamma och pappa så småningom renoverade köket så inhandlades nya stolar och dessa, använda i säkert 30 år fick flytta med mig till Skråmträsk. Först hade vi dem “tills vidare” i lillhuset och nu har vi dem “så länge” i Drömmen. De är ju stabila och fina, liksom hemtama. Men kanske inte allt jag önskar i en drömstol.

    Men tills den där drömstolen behagar att dyka upp så är jag sugen på att måla de avskavda och slitna stolarna. Bara det faktum att bordet, stolarna och själva köksinredningen har olika vitfärger får mig att vilja greppa penseln illa kvickt. Men vilken färg ska vi hitta på? Gröna som ytterdörrarna? Grå som pärlsponten i hallarna? Vita som köket? Vinröda? Älskar vinrött! Men tar det kanske för mycket fokus från själva köket? Stolarna får gärna finnas till men behöver absolut inte vara utropstecken.

    Och bordet sedan? Ett stort, rejält bord vi köpt på Blocket. 220 cm långt och en meter brett. 400 kr gav vi för det massiva björkbordet som är så himla fint, tycker jag. Men det var halvdåligt målat (man ser att det runnit längst benen) och Loppan har hunnit måla tuschpennor på det. Och bara det att det inte är samma vitfärg som köksinredningen. Så vad hittar vi på här då? Målar vitt och inväntar nästa tusch-besök?, låter vara tills Loppan är större och kanske prickar papperet? Målar i mörkare färg? Så många alternativ.

    Jag tänker mig att när vi är klara med renoveringen ska fler sådana här projekt få finnas i livet. Slipa lite, måla lite och förbättra hemtrivseln i samma veva!

  • Drömmen,  Inre hallen,  Köket

    Fegast och stoltast i världen

    När det kommer till vårt hem känner jag mig rätt ofta fegast och stoltast i världen. Låt mig förklara.

    Jag tycker mig generellt vara en ganska obrydd person. Jag tänker att de allra flesta får göra precis som man vill (inom lagens begränsningar förstås). Vill man bo i lägenhet i stan, så gör det. Vill man bo i kollektiv, så gör det. Vill man bo på landet på gård, så gör det. Vill man byggnadsvårda, så gör det. Vill man inreda allt i 70-talsstil, så gör det. Vi alla har ju en personlig smak att förhålla sig till, att skapa sitt drömhem efter.

    Senaste åren tycker jag klimatet i sociala medier har förändrats lite. Jag älskar tendenserna man ser där återbruk, diy-projekt, loppis, arvegods och gamla grejer är på tapeten. Jag vill inte säga “trendigt” för då känns det så kortvarigt. Istället kanske jag borde säga att jag älskar den nya mentaliteten som är hållbar, långsiktig och omhändertagande. Gräv där du står. Men det har nästan tippat över. Jag ser på andra större Instagramkonton att någon som bytt fönster på ett gammalt hus borde skämmas, att någon annan som använt plast som byggnadsmaterial får skäll för det. Och en tredje som väljer att köpa nyproducerat blir lynchad när det finns så mycket grejer på Blocket.

    Men det är väl inte där vi ska hamna ändå? Att man inte törs visa upp sitt hem utan att en herrans massa byggpoliser, återbrukspoliser och loppispoliser gör påhopp. Jag tänker att det är så himla personligt och skört, att visa sitt hem. Där man lägger sina pengar, sin tid och sin själ. En del av sig själv.

    Jag har själv varit där. Fått de där ifrågasättande kommentarerna som bara har ett syfte: ställa en mot väggen, med rumpan bar. Någon som för allt i sin värld inte förstod hur vi kunde måla vårt hus vitt. Det som en gång varit falurött. Ett gäng andra personer som sörjde vår vackra, genomruttna farstukvist som ersattes av vår farstu. Vår farstu som Fredrik spenderade en hel sommar, dag som natt, med att bygga. Åt sin växande familj. En farstu som vi drömt om, ritat och planerat om och om igen. En sådan kommentar kan göra så ont. En annan gång var det planlösningen som inte skulle bli bra. Ytterligare en gång var det fönstren som inte höll måttet.

    De där kommentarerna har verkligen träffat mig. Min instagram och blogg har ju snarare handlat om våra djur och livet på landet än vår renoveringsresa vilket syftet med mina sociala medier var från första början. Men idag kan jag säga att de runnit av mig. Jag har vuxit på insidan och kan idag säga att jag är stolt som en tupp över vad vi åstadkommit.

    Varje val och delprojekt i huset har skett under olika skeden i livet. Genom studentliv och sommarjobbslöner och bilkrångel och småbarnsår. Vi har alltid låtit livet styra vårt husprojekt och det märks i valen. Jag ångrar ingenting. Även om jag säkert hade valt något annorlunda idag än för fem år sedan, så vet jag också att jag skulle välja olika igen om ytterligare fem år. När livet svarvat mig ännu några varv.

    Jag kan ärligt säga att jag under ganska lång tid inte velat dela med mig så mycket om huset och renoveringen. Nu när hållbarhetsvågen sköljer över oss så känns det läskigt att dela med sig av: en nyproducerad sak. En husrenovering som kostar naturresurser och pengar. Jag vill inte sticka någon i ögonen, trots att jag vill inspirera och dela med mig av livet.

    Men min stolthet börjar mer och mer äta upp min feghet. Jag älskar vårt hemma. Varenda detalj. Jag är så stolt över att vi gjort detta, att vi gör detta. I mina ögon är vårt hemma det finste hemma vi kan tänka oss. Gjort av oss, valt av oss, under livets alla skeden. Framför allt för oss. Inte för instagram eller för byggpoliser eller folk med dålig vibe. Bara för oss och vår egna lilla familj. Noga utvalt efter vårt liv och våra behov.

    Vårt fantastiska hem som rymmer loppisfynd, återbruk, diy-projekt, nyproducerat, leksaker, stök, såpadoft och allt annat som ingår i livet. Jag kommer aldrig försköna eller låtsas för er. Här ska vara högt till tak.

    Slutligen vill jag bara tacka er för att ni är världens bästa stöd och hejarklack. Visst har det trillat in några elaka kommentarer under åren, eller kommentarer som träffat fel trots att de inte var menade så. Men till 99,9% så är detta och min instagram en underbar plats att verka på. Jag skänker er gärna inspiration så mycket jag bara ids, om ni fortsätter så som ni gör nu. Tack för att ni finns och att ni tittar in hos fega, stolta jag!

  • Drömmen,  Köket

    Välkommen in i höstköket

    Hej & välkommen in i mitt favoritrum, husets hjärta – köket!

    Från att jag hade en så himla tydlig bild på vilken känsla jag vill ha i huset så har jag fått backa på några punkter. En av punkterna: vårt gamla ladugårdsfynd till bord, daterat 1922. Det gick bara inte tillslut. Det gick inte torka av, skivan slog sig och jag blev villrådig, vad tusan ska vi ha för bord? När min syster tipsade om ett bord på Blocket med exakt likadana mått som vårt ladugårdsfynd så slog vi till. När bordet sedan visade sig vara i massiv björk och prick hur fint som helst så var det ju inget att tveka om. 

    Jag har fortfarande några saker jag vill pyssla med här i köket. Stolarna ska bytas ut. Letar febrilt på Blocket varje vecka men de där stolarna har helt enkelt inte dykt upp ännu. Efter att ha provat på att ha olika färger och former på stolarna senaste åren så har jag kommit fram till att en och samma sort vill jag nog ha, ändå. Fönsterlampor står på önskelistan också. Även där inväntar jag någon sorts hjärtklapp över lamporna, jag suger vidare på den karamellen.

    Ett gammalt vägghängt skåp ska jag sätta upp på en tom vägg. Och i vinter vill jag måla hyllorna inne i skafferiet gråa. Åh just det ja – innan hela familjen blev sjuka så var planen att åka och handla krukväxter till köket. Vi har inte en endaste en att stoltsera med. Däremot har vi mycket annat att glädjas åt – som våra egna tomater som mognar i fönstersmygen. Och de där mörkgröna ljusen jag fick gratis på en loppis i sommar.

    Överallt ser vi spår av skördetiden. På vedspisen ligger löken på tork och på bänken trängs några liter lingon. Köket är mitt bästa rum, utan tvekan. 

    Det senaste året har jag insett att ett hem är något som är föränderligt. Det känns fint, att få växa och utvecklas tillsammans med sitt hem. Jag är ingen “slit och släng”-person, men ändå älskar jag att ägna mig åt vårt hem och hela tiden sträva efter att göra det lite mer ombonat.

    När vi planerade köket var en köpmansdisk och ett vitrinskåp några av de viktigaste grejerna för oss. Det kändes klockrent när Eva-Marie ritade ihop de två. Jag skulle önska lite mer loppisfynd och keramik i vitrinen dock, det blir en mysigare känsla en bara glas ger. På bordet har jag lagt ut en finduk i rostfärgat linne. Det har varit min morot och målbild så många gånger under renoveringen, “… tänk när vi inte behöver köpa skruv och reglar, utan får piffa med dukar och kökshanddukar…”, än har vi både skruv och regel kvar att köpa. Men ändå. Sån himla myskänsla att få piffa lite och inte bara hets-renovera prick hela tiden.

    En liten höstglimt av köket – fint så!

  • Allmänt,  Drömmen,  Köket

    Ett älskat, soligt kök

    I köket letar sig solen in som den bara gör i början av vårvintern. Vår femte, härliga årstid här i norr. Det är magi att få uppleva alla årstider i Drömmen. Tänk att det bara är ynka fem månader sedan vi tog bebin under armen och flyttade in i vårt livsprojekt. Det är märkligt att jag blir nostalgisk trots att det knappt något någon tid alls. Kanske blir det extra känslosamt när jag har resan vi gjort och gör så färskt i minnet? Idag tar vi oss en titt i älskat, soldrängt kök;

    Vyn från hallen. Här kan man sitta och lösa korsord och kika ner mot lilla byavägen. Vi bor ju för oss själva, så det är sällan vi ser några storartade händelser. Plogbilen susar förbi ibland, n’Sixten kan vara ute och gå och n’Pelle kan vara ute med skogsvagn på traktorn. Annars är det stillalugnt, trots sportlov och pangväder.

    Sättet ljuset faller i köket gör mig salig. Mhm. Och en liten Loppa håller på att stöka bort efter storstädningen. På bänken trängs såpan och allrengöringen med sopbingarna och plåtarna som fått sig en uppfräschning. Lilla loppan tycker förstås munstycket till dammsugaren är hur fräsigt som helst, och sockar? Vad är det för onödigt trams, hälsar vår älskling.

    Jag stökar runt i vitrinskåpen. Ut med glöggvärmaren i koppar, den packas bort med resten av julgrejerna. Istället får mitt nya kakfat en given plats i vitrinen. Ett loppat fat på fot jag fått av Matilda. Det är inte bara Lo som blir bortskämd med fina gåvor, minsann! 

    Det är så fint och passar perfekt ihop med våra Mon amie-grejer. Som kannan vi fick i förlovningspresent av Fredriks faster och kusiner. Det är sådana här saker, saker med anekdoter och historia, som jag älskar att samla på mig.

    Mitt i rummet står matgruppen. Hälften av stolarna tog vi med från lilltorpet. Den andra hälften, de bruna, hittade jag i vår timmerbod på gården. Vi vill gärna ha kvar samtliga stolar men fräscha upp dem något. Kanske måla i samma färg? Eller avluta och försöka få trärena? Sådana saker trodde jag att jag skulle ha bråttom med, men det är något vilsamt och härligt med att bo in sig på riktigt innan man tar beslut om färg och så tycker jag. Jag vill att det ska bli bra, så jag funderar lite till. Och bordet sedan?

    Även det är hittat här på gården. Stod på ladugårdsvindan. Daterat 1922 på undersidan. Så otroligt vackert med patina. Men jag blir lite brydd över hur svårt det är att hålla rent. Trasan fastnar i fanéern och luddar av sig. Det är enklare att dammsuga (!) bordet än att torka av det lite snabbt. Även här är vi villrådiga. Vi törs knappt göra något alls med ett bord daterat 1922, med den patinan det har. Men å andra sidan finns suget efter ett mer praktiskt bord också. Kanske hittar vi ett perfekt bord på andrahandsmarknaden? Eller så gör vi oss en ny bordsskiva och behåller benen? Eller så vågar vi oss på att slipa upp det och behandla. Men fyrackarn, något sådant vill man inte hetsa fram. Känner lugnet, beslutet kommer nog, så småningom.

    Ute i hallen ligger Knut och gör absolut ingenting på våra platsbyggda sittbänkar. Förutom att njuta av värmen, ljuset och fårskinnet. Precis som det ska vara.