Fegast och stoltast i världen
När det kommer till vårt hem känner jag mig rätt ofta fegast och stoltast i världen. Låt mig förklara.
Jag tycker mig generellt vara en ganska obrydd person. Jag tänker att de allra flesta får göra precis som man vill (inom lagens begränsningar förstås). Vill man bo i lägenhet i stan, så gör det. Vill man bo i kollektiv, så gör det. Vill man bo på landet på gård, så gör det. Vill man byggnadsvårda, så gör det. Vill man inreda allt i 70-talsstil, så gör det. Vi alla har ju en personlig smak att förhålla sig till, att skapa sitt drömhem efter.
Senaste åren tycker jag klimatet i sociala medier har förändrats lite. Jag älskar tendenserna man ser där återbruk, diy-projekt, loppis, arvegods och gamla grejer är på tapeten. Jag vill inte säga “trendigt” för då känns det så kortvarigt. Istället kanske jag borde säga att jag älskar den nya mentaliteten som är hållbar, långsiktig och omhändertagande. Gräv där du står. Men det har nästan tippat över. Jag ser på andra större Instagramkonton att någon som bytt fönster på ett gammalt hus borde skämmas, att någon annan som använt plast som byggnadsmaterial får skäll för det. Och en tredje som väljer att köpa nyproducerat blir lynchad när det finns så mycket grejer på Blocket.
Men det är väl inte där vi ska hamna ändå? Att man inte törs visa upp sitt hem utan att en herrans massa byggpoliser, återbrukspoliser och loppispoliser gör påhopp. Jag tänker att det är så himla personligt och skört, att visa sitt hem. Där man lägger sina pengar, sin tid och sin själ. En del av sig själv.
Jag har själv varit där. Fått de där ifrågasättande kommentarerna som bara har ett syfte: ställa en mot väggen, med rumpan bar. Någon som för allt i sin värld inte förstod hur vi kunde måla vårt hus vitt. Det som en gång varit falurött. Ett gäng andra personer som sörjde vår vackra, genomruttna farstukvist som ersattes av vår farstu. Vår farstu som Fredrik spenderade en hel sommar, dag som natt, med att bygga. Åt sin växande familj. En farstu som vi drömt om, ritat och planerat om och om igen. En sådan kommentar kan göra så ont. En annan gång var det planlösningen som inte skulle bli bra. Ytterligare en gång var det fönstren som inte höll måttet.
De där kommentarerna har verkligen träffat mig. Min instagram och blogg har ju snarare handlat om våra djur och livet på landet än vår renoveringsresa vilket syftet med mina sociala medier var från första början. Men idag kan jag säga att de runnit av mig. Jag har vuxit på insidan och kan idag säga att jag är stolt som en tupp över vad vi åstadkommit.
Varje val och delprojekt i huset har skett under olika skeden i livet. Genom studentliv och sommarjobbslöner och bilkrångel och småbarnsår. Vi har alltid låtit livet styra vårt husprojekt och det märks i valen. Jag ångrar ingenting. Även om jag säkert hade valt något annorlunda idag än för fem år sedan, så vet jag också att jag skulle välja olika igen om ytterligare fem år. När livet svarvat mig ännu några varv.
Jag kan ärligt säga att jag under ganska lång tid inte velat dela med mig så mycket om huset och renoveringen. Nu när hållbarhetsvågen sköljer över oss så känns det läskigt att dela med sig av: en nyproducerad sak. En husrenovering som kostar naturresurser och pengar. Jag vill inte sticka någon i ögonen, trots att jag vill inspirera och dela med mig av livet.
Men min stolthet börjar mer och mer äta upp min feghet. Jag älskar vårt hemma. Varenda detalj. Jag är så stolt över att vi gjort detta, att vi gör detta. I mina ögon är vårt hemma det finste hemma vi kan tänka oss. Gjort av oss, valt av oss, under livets alla skeden. Framför allt för oss. Inte för instagram eller för byggpoliser eller folk med dålig vibe. Bara för oss och vår egna lilla familj. Noga utvalt efter vårt liv och våra behov.
Vårt fantastiska hem som rymmer loppisfynd, återbruk, diy-projekt, nyproducerat, leksaker, stök, såpadoft och allt annat som ingår i livet. Jag kommer aldrig försköna eller låtsas för er. Här ska vara högt till tak.
Slutligen vill jag bara tacka er för att ni är världens bästa stöd och hejarklack. Visst har det trillat in några elaka kommentarer under åren, eller kommentarer som träffat fel trots att de inte var menade så. Men till 99,9% så är detta och min instagram en underbar plats att verka på. Jag skänker er gärna inspiration så mycket jag bara ids, om ni fortsätter så som ni gör nu. Tack för att ni finns och att ni tittar in hos fega, stolta jag!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök