Avskavt och målartankar
Husets hjärta, vårt kök. Kanske en av våra bästa investeringar? Att satsa på ett gediget kök att samlas i. Här gör vi allt från att laga mat, baka, pyssla, drömma framåt, spela spel, lösa korsord och äta tillsammans. Här ligger ofta någon av våra linnedukar tillsammans med någon liten ljuslykta eller ljusstake. Svenskodlade tulpaner är bland det härligaste som finna, väl?
Men jag går i målartankar vet ni! Jag kliar mig hårt i huvudet…
Våra stolar har vi “provisoriskt”. De hade mina föräldrar i sitt kök hela min uppväxt. Först var de vita, sedan målade mamma dem cremefärgare när hon också målade om hela gamla furuköket i grönt. Minns hur otroligt fint det blev, så hemtrevligt. När mamma och pappa så småningom renoverade köket så inhandlades nya stolar och dessa, använda i säkert 30 år fick flytta med mig till Skråmträsk. Först hade vi dem “tills vidare” i lillhuset och nu har vi dem “så länge” i Drömmen. De är ju stabila och fina, liksom hemtama. Men kanske inte allt jag önskar i en drömstol.
Men tills den där drömstolen behagar att dyka upp så är jag sugen på att måla de avskavda och slitna stolarna. Bara det faktum att bordet, stolarna och själva köksinredningen har olika vitfärger får mig att vilja greppa penseln illa kvickt. Men vilken färg ska vi hitta på? Gröna som ytterdörrarna? Grå som pärlsponten i hallarna? Vita som köket? Vinröda? Älskar vinrött! Men tar det kanske för mycket fokus från själva köket? Stolarna får gärna finnas till men behöver absolut inte vara utropstecken.
Och bordet sedan? Ett stort, rejält bord vi köpt på Blocket. 220 cm långt och en meter brett. 400 kr gav vi för det massiva björkbordet som är så himla fint, tycker jag. Men det var halvdåligt målat (man ser att det runnit längst benen) och Loppan har hunnit måla tuschpennor på det. Och bara det att det inte är samma vitfärg som köksinredningen. Så vad hittar vi på här då? Målar vitt och inväntar nästa tusch-besök?, låter vara tills Loppan är större och kanske prickar papperet? Målar i mörkare färg? Så många alternativ.
Jag tänker mig att när vi är klara med renoveringen ska fler sådana här projekt få finnas i livet. Slipa lite, måla lite och förbättra hemtrivseln i samma veva!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Fegast och stoltast i världen
När det kommer till vårt hem känner jag mig rätt ofta fegast och stoltast i världen. Låt mig förklara.
Jag tycker mig generellt vara en ganska obrydd person. Jag tänker att de allra flesta får göra precis som man vill (inom lagens begränsningar förstås). Vill man bo i lägenhet i stan, så gör det. Vill man bo i kollektiv, så gör det. Vill man bo på landet på gård, så gör det. Vill man byggnadsvårda, så gör det. Vill man inreda allt i 70-talsstil, så gör det. Vi alla har ju en personlig smak att förhålla sig till, att skapa sitt drömhem efter.
Senaste åren tycker jag klimatet i sociala medier har förändrats lite. Jag älskar tendenserna man ser där återbruk, diy-projekt, loppis, arvegods och gamla grejer är på tapeten. Jag vill inte säga “trendigt” för då känns det så kortvarigt. Istället kanske jag borde säga att jag älskar den nya mentaliteten som är hållbar, långsiktig och omhändertagande. Gräv där du står. Men det har nästan tippat över. Jag ser på andra större Instagramkonton att någon som bytt fönster på ett gammalt hus borde skämmas, att någon annan som använt plast som byggnadsmaterial får skäll för det. Och en tredje som väljer att köpa nyproducerat blir lynchad när det finns så mycket grejer på Blocket.
Men det är väl inte där vi ska hamna ändå? Att man inte törs visa upp sitt hem utan att en herrans massa byggpoliser, återbrukspoliser och loppispoliser gör påhopp. Jag tänker att det är så himla personligt och skört, att visa sitt hem. Där man lägger sina pengar, sin tid och sin själ. En del av sig själv.
Jag har själv varit där. Fått de där ifrågasättande kommentarerna som bara har ett syfte: ställa en mot väggen, med rumpan bar. Någon som för allt i sin värld inte förstod hur vi kunde måla vårt hus vitt. Det som en gång varit falurött. Ett gäng andra personer som sörjde vår vackra, genomruttna farstukvist som ersattes av vår farstu. Vår farstu som Fredrik spenderade en hel sommar, dag som natt, med att bygga. Åt sin växande familj. En farstu som vi drömt om, ritat och planerat om och om igen. En sådan kommentar kan göra så ont. En annan gång var det planlösningen som inte skulle bli bra. Ytterligare en gång var det fönstren som inte höll måttet.
De där kommentarerna har verkligen träffat mig. Min instagram och blogg har ju snarare handlat om våra djur och livet på landet än vår renoveringsresa vilket syftet med mina sociala medier var från första början. Men idag kan jag säga att de runnit av mig. Jag har vuxit på insidan och kan idag säga att jag är stolt som en tupp över vad vi åstadkommit.
Varje val och delprojekt i huset har skett under olika skeden i livet. Genom studentliv och sommarjobbslöner och bilkrångel och småbarnsår. Vi har alltid låtit livet styra vårt husprojekt och det märks i valen. Jag ångrar ingenting. Även om jag säkert hade valt något annorlunda idag än för fem år sedan, så vet jag också att jag skulle välja olika igen om ytterligare fem år. När livet svarvat mig ännu några varv.
Jag kan ärligt säga att jag under ganska lång tid inte velat dela med mig så mycket om huset och renoveringen. Nu när hållbarhetsvågen sköljer över oss så känns det läskigt att dela med sig av: en nyproducerad sak. En husrenovering som kostar naturresurser och pengar. Jag vill inte sticka någon i ögonen, trots att jag vill inspirera och dela med mig av livet.
Men min stolthet börjar mer och mer äta upp min feghet. Jag älskar vårt hemma. Varenda detalj. Jag är så stolt över att vi gjort detta, att vi gör detta. I mina ögon är vårt hemma det finste hemma vi kan tänka oss. Gjort av oss, valt av oss, under livets alla skeden. Framför allt för oss. Inte för instagram eller för byggpoliser eller folk med dålig vibe. Bara för oss och vår egna lilla familj. Noga utvalt efter vårt liv och våra behov.
Vårt fantastiska hem som rymmer loppisfynd, återbruk, diy-projekt, nyproducerat, leksaker, stök, såpadoft och allt annat som ingår i livet. Jag kommer aldrig försköna eller låtsas för er. Här ska vara högt till tak.
Slutligen vill jag bara tacka er för att ni är världens bästa stöd och hejarklack. Visst har det trillat in några elaka kommentarer under åren, eller kommentarer som träffat fel trots att de inte var menade så. Men till 99,9% så är detta och min instagram en underbar plats att verka på. Jag skänker er gärna inspiration så mycket jag bara ids, om ni fortsätter så som ni gör nu. Tack för att ni finns och att ni tittar in hos fega, stolta jag!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Välkommen in i höstköket
Hej & välkommen in i mitt favoritrum, husets hjärta – köket!
Från att jag hade en så himla tydlig bild på vilken känsla jag vill ha i huset så har jag fått backa på några punkter. En av punkterna: vårt gamla ladugårdsfynd till bord, daterat 1922. Det gick bara inte tillslut. Det gick inte torka av, skivan slog sig och jag blev villrådig, vad tusan ska vi ha för bord? När min syster tipsade om ett bord på Blocket med exakt likadana mått som vårt ladugårdsfynd så slog vi till. När bordet sedan visade sig vara i massiv björk och prick hur fint som helst så var det ju inget att tveka om.
Jag har fortfarande några saker jag vill pyssla med här i köket. Stolarna ska bytas ut. Letar febrilt på Blocket varje vecka men de där stolarna har helt enkelt inte dykt upp ännu. Efter att ha provat på att ha olika färger och former på stolarna senaste åren så har jag kommit fram till att en och samma sort vill jag nog ha, ändå. Fönsterlampor står på önskelistan också. Även där inväntar jag någon sorts hjärtklapp över lamporna, jag suger vidare på den karamellen.
Ett gammalt vägghängt skåp ska jag sätta upp på en tom vägg. Och i vinter vill jag måla hyllorna inne i skafferiet gråa. Åh just det ja – innan hela familjen blev sjuka så var planen att åka och handla krukväxter till köket. Vi har inte en endaste en att stoltsera med. Däremot har vi mycket annat att glädjas åt – som våra egna tomater som mognar i fönstersmygen. Och de där mörkgröna ljusen jag fick gratis på en loppis i sommar.
Överallt ser vi spår av skördetiden. På vedspisen ligger löken på tork och på bänken trängs några liter lingon. Köket är mitt bästa rum, utan tvekan.
Det senaste året har jag insett att ett hem är något som är föränderligt. Det känns fint, att få växa och utvecklas tillsammans med sitt hem. Jag är ingen “slit och släng”-person, men ändå älskar jag att ägna mig åt vårt hem och hela tiden sträva efter att göra det lite mer ombonat.
När vi planerade köket var en köpmansdisk och ett vitrinskåp några av de viktigaste grejerna för oss. Det kändes klockrent när Eva-Marie ritade ihop de två. Jag skulle önska lite mer loppisfynd och keramik i vitrinen dock, det blir en mysigare känsla en bara glas ger. På bordet har jag lagt ut en finduk i rostfärgat linne. Det har varit min morot och målbild så många gånger under renoveringen, “… tänk när vi inte behöver köpa skruv och reglar, utan får piffa med dukar och kökshanddukar…”, än har vi både skruv och regel kvar att köpa. Men ändå. Sån himla myskänsla att få piffa lite och inte bara hets-renovera prick hela tiden.
En liten höstglimt av köket – fint så!
Du kanske också gillar
Ett älskat, soligt kök
Ett älskat, soligt kök
I köket letar sig solen in som den bara gör i början av vårvintern. Vår femte, härliga årstid här i norr. Det är magi att få uppleva alla årstider i Drömmen. Tänk att det bara är ynka fem månader sedan vi tog bebin under armen och flyttade in i vårt livsprojekt. Det är märkligt att jag blir nostalgisk trots att det knappt något någon tid alls. Kanske blir det extra känslosamt när jag har resan vi gjort och gör så färskt i minnet? Idag tar vi oss en titt i älskat, soldrängt kök;
Vyn från hallen. Här kan man sitta och lösa korsord och kika ner mot lilla byavägen. Vi bor ju för oss själva, så det är sällan vi ser några storartade händelser. Plogbilen susar förbi ibland, n’Sixten kan vara ute och gå och n’Pelle kan vara ute med skogsvagn på traktorn. Annars är det stillalugnt, trots sportlov och pangväder.
Sättet ljuset faller i köket gör mig salig. Mhm. Och en liten Loppa håller på att stöka bort efter storstädningen. På bänken trängs såpan och allrengöringen med sopbingarna och plåtarna som fått sig en uppfräschning. Lilla loppan tycker förstås munstycket till dammsugaren är hur fräsigt som helst, och sockar? Vad är det för onödigt trams, hälsar vår älskling.
Jag stökar runt i vitrinskåpen. Ut med glöggvärmaren i koppar, den packas bort med resten av julgrejerna. Istället får mitt nya kakfat en given plats i vitrinen. Ett loppat fat på fot jag fått av Matilda. Det är inte bara Lo som blir bortskämd med fina gåvor, minsann!
Det är så fint och passar perfekt ihop med våra Mon amie-grejer. Som kannan vi fick i förlovningspresent av Fredriks faster och kusiner. Det är sådana här saker, saker med anekdoter och historia, som jag älskar att samla på mig.
Mitt i rummet står matgruppen. Hälften av stolarna tog vi med från lilltorpet. Den andra hälften, de bruna, hittade jag i vår timmerbod på gården. Vi vill gärna ha kvar samtliga stolar men fräscha upp dem något. Kanske måla i samma färg? Eller avluta och försöka få trärena? Sådana saker trodde jag att jag skulle ha bråttom med, men det är något vilsamt och härligt med att bo in sig på riktigt innan man tar beslut om färg och så tycker jag. Jag vill att det ska bli bra, så jag funderar lite till. Och bordet sedan?
Även det är hittat här på gården. Stod på ladugårdsvindan. Daterat 1922 på undersidan. Så otroligt vackert med patina. Men jag blir lite brydd över hur svårt det är att hålla rent. Trasan fastnar i fanéern och luddar av sig. Det är enklare att dammsuga (!) bordet än att torka av det lite snabbt. Även här är vi villrådiga. Vi törs knappt göra något alls med ett bord daterat 1922, med den patinan det har. Men å andra sidan finns suget efter ett mer praktiskt bord också. Kanske hittar vi ett perfekt bord på andrahandsmarknaden? Eller så gör vi oss en ny bordsskiva och behåller benen? Eller så vågar vi oss på att slipa upp det och behandla. Men fyrackarn, något sådant vill man inte hetsa fram. Känner lugnet, beslutet kommer nog, så småningom.
Ute i hallen ligger Knut och gör absolut ingenting på våra platsbyggda sittbänkar. Förutom att njuta av värmen, ljuset och fårskinnet. Precis som det ska vara.
