Drömmen
Ett älskat, soligt kök
I köket letar sig solen in som den bara gör i början av vårvintern. Vår femte, härliga årstid här i norr. Det är magi att få uppleva alla årstider i Drömmen. Tänk att det bara är ynka fem månader sedan vi tog bebin under armen och flyttade in i vårt livsprojekt. Det är märkligt att jag blir nostalgisk trots att det knappt något någon tid alls. Kanske blir det extra känslosamt när jag har resan vi gjort och gör så färskt i minnet? Idag tar vi oss en titt i älskat, soldrängt kök;
Vyn från hallen. Här kan man sitta och lösa korsord och kika ner mot lilla byavägen. Vi bor ju för oss själva, så det är sällan vi ser några storartade händelser. Plogbilen susar förbi ibland, n’Sixten kan vara ute och gå och n’Pelle kan vara ute med skogsvagn på traktorn. Annars är det stillalugnt, trots sportlov och pangväder.
Sättet ljuset faller i köket gör mig salig. Mhm. Och en liten Loppa håller på att stöka bort efter storstädningen. På bänken trängs såpan och allrengöringen med sopbingarna och plåtarna som fått sig en uppfräschning. Lilla loppan tycker förstås munstycket till dammsugaren är hur fräsigt som helst, och sockar? Vad är det för onödigt trams, hälsar vår älskling.
Jag stökar runt i vitrinskåpen. Ut med glöggvärmaren i koppar, den packas bort med resten av julgrejerna. Istället får mitt nya kakfat en given plats i vitrinen. Ett loppat fat på fot jag fått av Matilda. Det är inte bara Lo som blir bortskämd med fina gåvor, minsann!
Det är så fint och passar perfekt ihop med våra Mon amie-grejer. Som kannan vi fick i förlovningspresent av Fredriks faster och kusiner. Det är sådana här saker, saker med anekdoter och historia, som jag älskar att samla på mig.
Mitt i rummet står matgruppen. Hälften av stolarna tog vi med från lilltorpet. Den andra hälften, de bruna, hittade jag i vår timmerbod på gården. Vi vill gärna ha kvar samtliga stolar men fräscha upp dem något. Kanske måla i samma färg? Eller avluta och försöka få trärena? Sådana saker trodde jag att jag skulle ha bråttom med, men det är något vilsamt och härligt med att bo in sig på riktigt innan man tar beslut om färg och så tycker jag. Jag vill att det ska bli bra, så jag funderar lite till. Och bordet sedan?
Även det är hittat här på gården. Stod på ladugårdsvindan. Daterat 1922 på undersidan. Så otroligt vackert med patina. Men jag blir lite brydd över hur svårt det är att hålla rent. Trasan fastnar i fanéern och luddar av sig. Det är enklare att dammsuga (!) bordet än att torka av det lite snabbt. Även här är vi villrådiga. Vi törs knappt göra något alls med ett bord daterat 1922, med den patinan det har. Men å andra sidan finns suget efter ett mer praktiskt bord också. Kanske hittar vi ett perfekt bord på andrahandsmarknaden? Eller så gör vi oss en ny bordsskiva och behåller benen? Eller så vågar vi oss på att slipa upp det och behandla. Men fyrackarn, något sådant vill man inte hetsa fram. Känner lugnet, beslutet kommer nog, så småningom.
Ute i hallen ligger Knut och gör absolut ingenting på våra platsbyggda sittbänkar. Förutom att njuta av värmen, ljuset och fårskinnet. Precis som det ska vara.
