Vår lilla Lo

Fyrtiofem dagars tystnad

Hej på er. Jag känner mig nästan lite blyg. Fyrtiofem dagars tystnad blev det här på bloggen. Det kanske har sina förklaringar i teknikstrul, eller så handlar det bara om att jag varit så less på sociala medier och osociala medier också, för den delen, och haft en stor dos scenskräck. Jag scrollar genom min kamerarulle på telefonen från de senaste fyrtiofem dagarna. Oj, vad fint vi har haft det – och oj, vad världen har skälvt under våra fötter.

Jag ser bilder på Lo hos hönsen. På Knut när han håller mig sällskap på hemmakontoret. En koncentrerad Fredrik när han steker korv en vanlig lördag i april. En filmsnutt när mormor och morfar leker tittut med Lo genom fönstren på huset. Social distansering. Alla bilder och filmer som aldrig fått se dagens ljus på sociala medier, ligger mig så varmt om hjärtat. Funderar på Min väg framåt i detta. Men bloggen, den har jag nog med mig genom livet, oavsett.

Igår var det i alla fall fredag. Jag kånkade hem en stor papperslunta och annan packning för bortajobb och hemmajobb. Det är som att man måste vara förberedd för allt nu för tiden. Stannar av bilen framför huset. När motorns ljud tystnar så hivar jag mig ut ur lilla flakbilen, inne väntar Knut, Lo och Fredrik i en salig röra. Lo springer mot mig. Tänk att få ha ett tryggt hemma i dessa tider.

Lo vill läsa bok och Fredrik plinkar på gitarren. Vi äter middag i ett nafs. Fredag är ett härligt påfund. Efter maten klär vi på oss, jacka och mössa behövs fortfarande om kvällarna, men kvällen är ändå ljuv. Fredrik visar balkarna som grannen Pelle hjälpt honom att såga itu, så de snart kan pryda vårt vardagsrum på övervåningen. Lo hjälper mig att dra skottkärran, sakta, sakta framåt. Hon jagar hönsen och kutar mot hästhagarna med pappa hack i häl. När sysslorna börjar sina drar Fredrik fram gjutjärnsbänken vi handlade förra året på Facebook köp & sälj och ställde dit nya gjutjärnsbordet vi fyndade på blocket i veckan. En liten stillsam plats för fika intill bagarstugan. Här kommer vi spendera många fina stunder i vår.

Det är ett trött men glatt gäng som gör kväll. Det pratas om jordgubbsplantor, plogar till traktorn och en liten väljer tigerpyjamasen när det är dags för sängen.

Det är så mycket kul på gång på gården nu. Den bubblar av allt som sakta väcks till liv. Vi gör den vårfin och vågar försiktigt planera sommarens projekt lite mer noggrant. Om vi får hålla oss friska, förstås.

Kram på er, det ska inte dröja fyrtiofem dagar tills vi hörs igen.

När Lo blev ett år!

I lördags fyllde vår älskling ett år. Så overkligt, vår pluttebebbe börjar bli en stor tjej. Lördagen firade vi från morgonsång till sena kvällen – de bilderna hamnar i familjealbumet – men idag bjuder vi in er att kika på lite kalasiga bilder. Här står vi i hallen och väntar på gästerna. Ena förväntansfull och pirrig, andra helcool och lyckligt ovantandes om allt ståhej som strax skulle uppstå i Drömmen.

Vår stora lilla tjej. Det är en fröjd att vara mamma till dig Lo. Så varm och lugn, tittar storögt på världen. Ibland med skeptiska ögonbryn, men ofta med glittrande ögon. En liten, liten smilegrop tittar ibland fram på vänster kind och i lilla munnen har fyra små gryn till tänder hittat ut. Du har en himla speed på krypandet nu, och går gärna – men bara om man får hålla mamma eller pappas hand eller ta en stol till hjälp. Du har vett och hov, vill absolut inte trilla eller göra dig illa, det tackar vi för. Du älskar djur, det värmer mitt hjärta. Du har en stor, varm familj runt om dig och några bebbevänner som kommer att följa dig genom livet, om jag får gissa. Du är fantastisk, från insidan och ut, en så genomgo och mysig tjej som vi har äran att få kalla vår dotter.

Efter sovstunden i vagnen får man sitta hos pappa och vakna till. Helt plötsligt hade trygga hemmet förvandlats till? Vadå? En kalas-lya! Med ballonger, hönsservetter, serpentiner och älskad familj! Hurra!

Tack och lov dök morfar upp med en välkänd, trygg famn att krypa upp i. För de här ballongerna, de var ett märkligt påfund!

En efter en trillade de in; mormor och morfar, farmor och farfar. Fastrar, moster, kusiner i massor. Ja några saknades förstås, det var fjällresor och Dubairesor och annat som kommit vägen. Men sjutton stycken fick vi in i köket i Drömmen utan att sitta allt för trångt! Lo har två kusiner födda samma år som henne (vilken lycka, va!), Signe på bilden är bara tre dagar yngre än Lo, och snart också grannar, vilket radarpar!

På köksbänken hade vi dukat upp det ena och det andra som vi tycker är gott!

Vad sägs om smörgåstårta? Eller morotskaka med småmaränger och fikon på?

Eller begärliga kolakakor ? Eller köpes-punchrullar, visste du att Lo är född på punchrullens dag? Det var dessutom min enda gravid-craving!

Och mina vaniljbullar jag modifierat på ett alldeles förträffligt sätt! Jag spritsade i marsansås, sådan man vispar ihop med mjölk. Ett genidrag för det blev så gott! Penslade dem med sockerlag efter gräddning istället för ägg också!

Men lilla Lo fick nöja sig med bebis-muffins och grädde mixat med hallon. Det var lite för spännande med alla busande kusiner för att riktigt kunna njuta av muffins-fika, men några slevar grädde gick ner i alla fall!

Sedan lektes det i massor. Det är så kul att se alla kusinerna tillsammans! Lo älskade varenda present hon fick – provade att mjuka alltihop och vinkade sedan ivrigt av gästerna en efter en när kalaset gick mot sin ände.

Vilket fantastiskt fint första kalas hon fick, vår lilla Loppa! Tack hela stora familjen för att ni ville komma och fira Los första födelsedag – och vårt första år som mor & far – tillsammans med oss! 

Presenter till ettåring

Sssshh… Om ni lovar dyrt och heligt att inte berätta något för den blivande ettåringen så kan ni få kika på vad hon ska få i present av oss. Imorgon (!) blir vår lilla Lo ett helt år och vi är taggade hela lilla familjen på att fira. Födelsedagen blir en tämligen lugn dag, vi ska äta gott och hitta på något sorts äventyr och våra familjer kommer på söndag för firande och kalas.

Som vanligt tycker jag presenter är svårt. Jag vill gärna att de ska betyda något och finnas en tanke bakom, men småbebbar behöver ju sällan något? Och det som behövs, det tycks ju bli köpt ändå, oavsett födelsedagar och ettårsfir. Dessutom slits man mellan att vilja köpa hela världen till sin lilla dotter till att jag vill lära henne att lycka inte kan mätas i prylar och grejer, en svår balansgång! Jag funderade om jag skulle ge mig på att sticka en kofta till henne, eller virka en filt. Men i slutändan blev det fyra köpessaker som fick bli Loppans första födelsedagspresenter. Vi tar en titt!

En go gris vi inte kunde lämna när vi var på IKEA innan jul. Den har troget legat i städskrubben under trappan och väntat på den stora dagen. Det känns ytterst lämpligt då Loppan är inne i en “myyys”-period då allt ska gosas med och mjukas med ansiktet.

Fredrik köpte en pusseltraktor i trä när vi var till fjälls. Den finns en bedårande liten inrednings/kläd/leksaks-butik uppe på lilla köpcentret i Hemavan. Gissar att det kommer att bli succé att tugga på pusselbitarna.

På mellandagsrean efter julen handlade jag en ny, tjusig tröja från Åhléns. Med ugglor och spåkulor. Hon har ju mest loppade och ärvda kläder men jag tycker just tröjor är rätt svårt att hitta. De har en tendens att bli solkiga och skitiga och sladdriga tycker jag. Hoppas denna håller sig från matkladd och annat påhitt länge, den var ju så rackarns fin.

Så blev det slutligen en liten dinosaurie från Pingskyrkans secondhand också. Hästtjej i all ära, men det utesluter inte att man är en dinosaurietjej också!

Det var allt! Fyra små gåvor från oss, det känns ju futtigt i jämförelse med gåvan vi fått, liksom! Men kärlek, frisk luft och gos får hon ju gott om, varje dag, och då kan ju dinosaurier och uggle-tröjor ge lite extra kul, tänker jag!