Min största rikedom
Jag säger det ofta själv – att tiden går så fort. Men sedan blir det måndagskväll, den första i augusti. En mjuk bebis somnar i min famn, små ytliga andetag blandas med djupa suckar. Luktar på hans nybadade hjässa. Stryker det fjuniga, blonda håret och tar tag i hans avslappnade lilla hand med gropar till knogar. Kvällen fortgår, jag rör mig vant genom huset. Borstar små tänder, läser utvald sagobok, följt av “Kan du brätta en historia, mamma? Om en gammal giraff-robot?” Sedan ligger hon och nickar allvarligt medan jag ljuger ihop en historia om en gammal giraff-robot och hans vänner. Efter en stund kommer små fötter trippande över trägolvet, “Kan jag vila hos dig en stund mamma?”, så somnar hon där, i soffan, med sin mjukaste lilla vän i armvecket.
Jag tänker att tiden kanske inte går så fort ändå. För när jag tänker på de tre och ett halvt åren som passerat sedan jag blev mamma så känns det som att allt hänt. Vi har flyttat till vår fina Dröm, vi har ordnat oss en övervåning och avslutat renoveringsresan. Genomlevt en hel pandemi. Skapat ett trädgårdsland, startat företag och hunnit jobba på våra egna jobb. Låtit min fina hästvän somna in och gjort en plan för kommande hästliv. Vi har flugit och landat här, hittat ett lunk som passar oss. Skrattar mer, tjoar mer och lever mer.
Så när de där blonda lockarna ligger spridda över kudden där i soffan känner jag mig bara rik. Rik på liv och så tacksam att vi får dela livet på Backen med Svante och Lo. Jag låter henne sova vidare i soffan, kryper upp i andra soffhörnet och blickar ut genom panoramafönstret över ängarna och åkrarna. Tänker på hur många dagar vi har framför oss, att allt vi har är tid att förvalta, sedan lovar jag mig själv att ta tillvara på den väl, tiden alltså, tillsammans med mitt livs största rikedom.
Påsken, vårvärme och sömnbrist
Jag sitter i soffan omgiven av pärlspont och en snart färdig (!) tv-bänk. Barnen gjorde morgon redan 05.20, det blir mycket söndag över när man gör morgon så tidigt, men det är svårt att argumentera mot när solen skiner in så tidigt. Senaste tiden har varit fin, men också kantats av sömnbrist och en energidipp på grund av det, jag har tagit dagarna som de kommit och känner mig äntligen på banan igen. Beundrar er som lever med tjorviga kvällar och nätter jämt, ni är otroliga! Nu tänkte jag visa er vad vi haft för oss sedan påsk.
Vi firade långfredag hemma hos mina föräldrar i min hemby. Min mamma är fantastiskt duktig på att laga mat och vi behövde inte gå hungriga hem, alls!
En påskkäring som tappat bort sin kvast dök upp på gården och fyra av de fem kusinerna hjälpte käringen iväg till Blåkulla. Som tack för hjälpen fick de fyllda påskägg! Uppskattar så mycket att äggen är fyllda med annat än godis; ett spel och en bok kompletterade godsakerna – mjölkchoklad, chips och några få godbitar. Så uppskattat!
Vi åt oss genom långfredagen. Handgjorda praliner och systers morotsrulltårta. Mamma bjöd på rådjur och älg med massor av tillbehör. Jag storknade.
Känns nästan fortfarande förbjudet att hänga av sig och gå in hos andra, efter pandemin alltså, även om det är hos mina egna föräldrar. Här är allt hemtamt, även katten ~ det är ju Knuts lillebror som sitter där och är söt som socker.
En fantastiskt mysig dag och kväll.
Det här trapp-projektet fortskred. Ja, det är ju mer än trappen som fixas med, för under trappen blir det en städskrubb och förvaringsutrymme för skoterhjälmar, extra förbrukningsvaror och liknande.
På eftermiddagen satt Loppan och spanade på bron efter mormors bil. Så fick hon åka iväg och sova borta. Alltid lika spännande!
Söndagen spenderade vi hos Fredriks föräldrar – även där åt vi så gott. Vi fick sedan besök av tant Tildis som spenderade hela kvällen hos oss. Åh, så härlig påskhelg.
Fredrik har jobbat på i vinter, först med motorsågen i skogen, sedan har det körts ihop på timmervagn och fraktats till grannen som har ett sågverk. Två omgångar har Fredrik och grannen sågat och nu har vi ena garaget fullt med eget virke! Från egen skog! Så häftigt!
Vi klurar på sommarprojekten. Vi brukar ha en tydlig plan såhär års men i år känner vi att det får bli vad det blir lite. Vi har ett projekt vi ska prioritera – en ny skorsten. Men om livet tillåter ska vi sätta igång med detta stora rum som ska bli mitt egna hästrum. Jag berättar mer när det närmar sig!
Goda, soliga, varma dagar hemma. Vi pysslar om djuren, leker i vattenpölar, sitter i solväggen, rensar och stökar. Så mycket härligt just nu!
Jag har alltid förknippat våren med mycket jobb upp över halsen. Mycket på arbetet, mycket med gården, mycket med djuren. Men i år är det ett lugnare lunk. Det finns såklart alltid massor att göra på en gammal gård, med småbarn och djur. Men ingen tidspress. Så vi sätter oss gärna hos kaninerna och pausar en stund i solen. Bjuder på morot och gos.
Våran kanin Hoppsan är så go.
Trots den enorma tröttheten och otillräcklighetskänslan jag burit så har det varit helt fantastiska dagar med de små. Vilken rikedom att få spendera så mycket tid med dem. Är så tacksam över tillvaron.
Vi har varit ute allt vi orkat och melisen har ofta inmundigats på toppen av stenmjölsberget, en sandlåda, om du frågar Loppan.
jag har sått all kål och skolat om några näpna små broccoliplantor. Det är tredje året jag odlar och grejar med mer än fönsterodling och jag kan konstatera att detta med att skola om plantor inte är den mest peppiga tiden på odlingsåret ändå. Men det ska likväl göras, jag står mest och fantiserar om när landet tinat fram ordentligt och längtar efter att hugga tag där!
Hönsen har också uppskattat vädret och hänger äntligen ute på gården och inte bara runt hönshuset.
Så hände det! Trädgårdslandet tinade fram! Så kul det ska bli!
Så blev det fredag och vi skulle vara lediga hela familjen. Men äckelpäckelsjukan kom på besök. Krassliga små fick spendera dagen inne. Tack och lov var det en väldigt mild variant och redan samma förmiddag var alltihop över.
Vi grejade på med våra projekt mellan varven. Jag spenderar mest dagarna med att hålla koll på våran lilla huligan som hinner vara överallt, ramlar ur sängen, äter olämpliga saker och sysslar med andra olämpliga aktiviteter för en niomånaders.
Helgpeppen var ändå på topp!
Fredrik är snart klar med tv-bänken. Alltid med minst en unge rännande runt benen. Man får sällan perfekta förhållanden när man ska hålla på och bygga eller renovera, det är bara att köra ändå! På tv-bänken syns en fantastiskt fin inredningsdetalj – pottan.
Svante hade fantastiska kläder på sig och Loppan var i sitt esse. Vår renoveringsbebis som blivit en projektledare av rang. Hon skulle ha hörselkåprna och kommer springande för att hjälpa till och hålla, mäta och fixa. “Håll i öronen” ropar hon uppfordrande åt mig när Fredrik drar fram skruvdragaren.
Varje kväll måste jag gå ut nu. Även de gråa kvällarna är magiska. Allt fågelliv, ljumheten som blandas med krispigheten. Så färglöst och vackert.
Plocka in ägg, lyssna på storspoven, släcka i odlingsrummet.
Loppan ska alltid känna om äggen är varma eller kalla mot kinden. Och hönsen går plikttroget och sätter sig på sin pinne vid läggdags.
Jag har skött om ponnysarna i helgen med. Viskat godnatt i dörrglipan innan jag cyklat hem.
Gårdens lycka var i alla fall att få sätta ner lite blommor i jorden. Blir så glad av lite blomster i livet.
Så mycket det ryms under en vecka. Och bästa av allt är att jag trots bara fem timmars sömn i bagaget känner mig så pigg och tillfreds. Nu ska jag cykla iväg till ponnysarna och sedan njuta av en solig dag på Backen!
Mars, kalas, sjukdom och hönsmatematik
Må ni tro att jag är less att starta varje inlägg med att vi varit sjuka. Jag tror att hela mars susat förbi i någon sorts sjukdimma. Det har kräkts, det har varit hög feber, det har varit covid och det har varit migrän. Hoppet är det sista som överger en så jag hoppas innerligt att kommande tiden bjuder på bra mycket friskare och energirika tider. Jag saknar att göra fint hemma, gå på loppisrundor och hugga tag i något projekt (behöver kanske inte ens nämna att trapp-projektet stått stilla?) nåväl. Det är småsaker ändå, vardagssjukdomar och lite gnissel i vardagen ~ men jag medger att jag längtar enormt mycket efter att ha lagt denna tid bakom oss. Men några fina glittrar har fastnat i kameran, vi tar en titt!
Någon av helgerna i mitten av mars hade vi stora uppdrag, barnen och jag. Fredrik hade åkt till fjälls med några kompisar och grannarna hade åkt iväg på skidsemester. Vi packade därmed med oss den varma chokladen, frukostmackorna och tjavade yrvakna iväg ner för backen.
Svante var också med förstås! Han som mest bara sovit bort sina första månader i livet har nu vaknat till ordentligt och är så fascinerad av hästar, höns, kaniner och den där storasyrran som är hur cool som helst.
Hästarna är morgontrötta, står och blinkar yrvaket och kunde absolut tänka sig rulla runt i spånet en stund till. Fapris lurviga öron är bland det gulligaste jag vet.
Helgen fortsked i fina vårvintervädret. Vi plockade fram springcykeln och hade härliga timmar utomhus, gick mellan stallet och hemmet och pysslade med djur, grillade lunch utomhus och fyllde depåerna med sol.
Men så märkte jag hur Loppan var stekhet. Covid. En mycket mild variant skulle det visa sig vara. Tack och lov.
Vi drog ner tempot. Hämtade ägg och bakade en kaka. Gluttade på film och vilade ett slag när lillebrorsan sov i vagnen. Vi blev väldigt fascinerade av att plötsligt hitta ett vitt ägg bland våra bruna och beige ägg!
När Loppan piggat på sig följde tre extradagar hemma och sedan fick hon gå tillbaka till efterlängtade förskolan. Och på kvällen? Kalas för kusinduon som fyller år med bara tre dagars mellanrum. Förra året firade vi intill solväggen hos kusinerna, i år hade vi en stormigare variant av kalas hemma hos oss.
Det bjöds på pannkaka på Muurikkan.
Lo hade knappast tid att sitta still och äta när det fanns såpbubblor och kusiner på besök! Så roligt!
Sedan blev stormen outhärdlig så vi snörde i iläggsskivan i bordet och körde resten av kalaset inne. Paket till småtjejerna och lillprinsen fick prova alltsammans! Fortfarande i pyjamasen, så som det kan bli!
Jag hade svängt ihop en ny ormtårta och faster kom med ljus så båda fick blåsa!
Småtjejerna kramade varandra hejdå, och om jag känner Lo rätt så saknade hon sin Signe samma sekund som hon lämnade huset.
Sedan har det varit glimtar av att få vara kreativ. Fundera över livet och vad det ska bjuda på framöver. Vi har pysslat om djuren, satt små frön i jorden och gjort allt för att försöka göra sådant vi får energi av.
För rätt som det var hade Svante åkt på covid och var vaken om nätterna. Har varit bortskämd med en bebis som sovit gott i åtta månader så jag kunnat hålla ett gott tempo om dagarna, men sömnlösa nätter tär fort. Jag beundrar alla som klarar av att leva vanliga liv och sova lite, ni är mina idoler.
En av mina gamla hönor har varit dålig och fått lite extra omsorg. Så när jag insåg att vi skulle behöva nacka henna tröstade jag mig med att stoppa hela kläckaren full med ägg. För minus en höna betyder ju plus sju kycklingar? Det är höns-matematik!
Ute i sadelkammaren har vi stått och tittat på kläckmaskinen och Lo säger varje dag “gå till äggen och kolla dom har det bra?” med uppfordrande stämma.
I I samma rum står de första blygsamma sådderna. Hej lilla jalapeno! Blir så himla glad av ett näpet, grönt litet strå!
Vårvintern har varit här med besked. Vi fikar och äter utomhus, leker i sista snöhögen, sover gott utanför ull-åkpåsen och fyller bleka ansiktet med fräknar. Härliga tider!
Det tinar och tinar och tinar. Backen badar i sol.
Senaste dagarna har vi stött fåren. Vi allihopa tycker att det är lika kul!
Men utemellan har vi känt oss trötta och ut-slut också.
Vi tog ett varv runt gården och bestämde vad vi ska göra i sommar. Stryker och stryker från den långa listan. “Barnen är ju så små, detta kan vi göra nästa år”… “Ska vi verkligen lägga pengar på det?..” och så vidare.. men städ och röj ska vi ägna oss åt så mycket vi orkar. Detta rum, “hörummet” ska få bli “hästrummet” så småningom. Hoppas på en tjusigare efter-bild.
Så sa vi hejdå till lilla Chatrine-hönan som var en av original-hönsen jag fick av grannarna 2018.
Sedan har jag haft livets värsta migränattack hittills och nu, nu vågar jag kanske hoppas att vi gjort bort det värsta? Kan vi få vara friska nu? Idag ska jag i alla fall åka iväg med mina barndomsvänner och fira våra trettioårsdagar – ska bli så himla härligt! Kram på er!
Treårsdagen
I veckan har jag haft sådan hiskelig tandvärk. Har sörplat soppa, slurpat isglass och känt mig som ett åskmoln. Besökt tandläkarakuten och gått gråtande till apoteket med en liten lapp från tandsköterskan med förnödenheter jag behövt inhandla. Men nu är det fredag, det känns bättre, det är vårvinter och slutet på en förträfflig fin vecka. I måndags blev vår lilla Loppa tre hela år, vi tar en titt på hur dagen såg ut!
Vi vaknade tidigt som vanligt. Vid trappgrinden på övervåningen hade pappan i familjen lagt en spännande lapp som skvallrade om att det stundades skattjakt, lilla födelsedagsbarnet skulle bara följa ledtråden genom huset. Ner för trappan och runt i huset det bar. Runt stolar och tvätthögar gick färden.
I slutet av ledtråden låg den efterlängtade presenten som hon önskat och önskat. hela vintern. En motorsåg – “samma som pappa”! Lyckan var total! I år blev det lika många presenter som år fyllda, en motorsåg, mysdressen med hundar på bild och en pyssellåda.
Efter frukost frågade vi Loppan vad hon ville hitta på. Prova motorsågen och åka skoter stod på önskelistan. Såklart. Vi åkte till vår sedvanliga lilla kläpp, samma kläpp som Fredrik håller på att gallra med stora motorsågen.
Det var viktigt att ha motorsågen i en egen liten ryggsäck. I stora Kånken hade vi bullat upp med varm choklad och kakor istället.
Jag hade så rackarns ont i visdomstanden men var lika glad för det. Mysigt att sitta och skåla och prata om stort och smått.
En till kaka? På födelsedagen är allt tillåtet!
Sen blev det genomgång av motorsågen. En peppad tjej!
Hon tittade frågande på mig och undrade varför hon inte lyckades såga isär trädet, haha!
Sedan vinkade vi av Fredrik som åkte för att jobba eftermiddag och packade istället upp pyssellådan. Svante sov eftermiddag ute i vagnen och vi hade en riktigt go stund tillsammans, Loppan och jag.
Lo byggde farfar!
Mitt i pysslet vaknade familjens charmtroll!
Dagen led mot kväll. Pysslet karades lite åt sidan för att ätas önskemiddag – hamburgare och festis. Moster som ringer och sjunger på FaceTime och motorsågen? Den lämnade aldrig hennes sida.
På kvällen kramade jag ungarna hejdå och lämnade över läggningen till farmor och farfar. Tog bilen in till campus och gick på första träffen på biodlarkursen jag anmält mig till – mer om det senare!
Hem kom jag till två sovande gullungar. Kan inte förstå att den där charmiga, busiga, snälla, omtänksamma och vältaliga lilla älsklingen är tre år nu. Mina bästa tre år i livet, helt klart <3
Treårskalaset
Idag är det sjunde mars, vår lilla Loppas tredje födelsedag! I år firar vi med två kalas, ett för familjen på min sida och ett med familjen på Fredriks sida, Lo har en kusin som är precis lika gammal (det skiljer tre dagar) så de vill gärna fira ihop! I lördags var det dags för första kalaset med kusiner, mostrar, svåger och morföräldrar. Vi tar en titt!
Efter allt bakande och fixande på fredagen så gick det fort att kalasduka i köket.
Först kom storkusin, hon fick komma in en stund och spela bandy medan vi förberedde det sista. Sedan hoppade vi alla i täckbyxorna, overallerna och drog på mössorna. Ut skulle vi!
Fredrik grillade hamburgare till oss vuxna och korv till barnen. Så gott!
Svante smakade lite blåbärsgröt i mosters famn istället.
“Ja må du leva!” skrålade vi över Backen och lilla Lo blev himla blyg över ståhejet.
Men blygheten försvann så for presenterna kom på tal.
Sedan packades fyra av kusinerna in i skoterpulkan för en tur med gammskotern. De tjöt av förtjusning där bak!
Svante fick odelad uppmärksamhet och parkerade sig i mormors famn. Jag tror han skattar åt svåger Linus, de har blivit som en liten skrattduo de där två!
Det kokades kaffe, ställdes fram fika och vips stod rödrosiga ungar i hallen och vällde ur overallerna. Lo hade önskat en ormtårta men när hon såg den utbrast hon lyckligt “EN BILTÅRTA!” haha!
Så sjöngs det igen! Denna gång var det Lo som tog solo-ton och sjöng “Ja må du leva”!
Vi andra var inte sena att haka på!
Dags för en höjdpunk för en stundande treåring – blåsa ljus! Hon blåste och blåste och blåste och tillslut var alla tre släckta! Vi högg in!
Vår älskade lilla Lo, så stor och så liten. Omtänksamma, snälla, busiga, fina Lo. Så glad att vi får dela våra dagar med dig! Älskar dig sönder och samman!
När februari blev till mars
Vi avslutade förra veckan med svärmors semlor. Jag som tycker att semlor är det mest överskattade bakverket åt dessa hemgjorda med andakt. Sedan fortskred veckan med än ditt och än datt. Väldigt familje- och kompistätt just nu. Visst vill man bara hålla alla man tycker om nära just nu?
Vi startade veckan lugnt. Med fokus på att få vår lilla Loppa frisk från det långdragna viruset. Måndag blev tisdag och vi pysslade, ritade, såg tv, nöp till oss några glimtar frisk luft. Jag hälsade på på jobbet en sväng med Svante under armen också.
Tillslut var det full fart på hela familjen igen. Vi pysslade om hästarna och tog hem hö till kaninerna. Alltihopa i en ljus marsafton.
Fredrik hade ju “ledigvecka” men hoppade in på utbildning en av dagarna. Då drog vi till stallet. Med hörselkåpor och stall-stassen på.
Hon är bra arbetsam, lilla Lo. Hivar skit och spån i en rasande fart. Jag önskar mig lite mer ridning och körning och lite mindre stallsysslor nu, men allt har sin tid.
Fapri fick ju kollade tänder och blev vaccinerad också mitt i veckan.
Vi stänger gärna in oss i hönshuset. Försöker göra handlingskraft åt eländet i Ukraina. Skapa ljus och trygghet som motpol. Jag är matt av allt tänkande och så tacksam över vår trygga tillvaro.
Vi blev spontant bjudna på middag hos Fredriks syster med hela storfamiljen på plats. Vi firade goda besked och bara umgicks. Var alldeles varm i hjärtat när jag rullade vagnen från barnens faster, tillika vår granne, äntligen fick vi allihopa träffas.
Under dagen hade vi träffat en god vän till mig och hennes dotter. Vi satt i solen och åt lunch från muurikkan och bara njöt av vårvintern. Sån fin dag.
Så blev det fredag och vi lämnade båda barnen för första gången hos farmor och farfar och åkte vidare in till Skellefteå. Vår häftiga stad som bara bubblar av utveckling och framåtanda. Vi skulle fixa inför Los stundande treårsdag, kalas, lämna igen böcker på bibblan och Fredrik hade klipptid.
Vi passade på att ta en lunchdejt. Vi återupptäckte Tatung, där dejtade vi ofta på gymnasiet.
Senaste tidens oroligheter och lyssnandet på podd, läsandet av broschyrer och annat gjorde att vi kunde konstatera att vi inte hade mat för en vecka hemma, som man ju bör ha enligt MSB. Våra frysar är proppfulla med mat men vid ett strömavbrott har vi det betydligt svårare att föda oss.
Så vi handlade hem lite extra, stoppade i backar och gömde undan. Ifall att. Det kändes gott inombords ändå, hellre beredd än rädd, ju.
När vi hämtat hem barnen, ätit middag och ordnat allt inför stundande kalaset så tog jag mig ut själv. Gick till stallet. Mockade, kliade ponnysarna och fyllde vatten. Pustade ut och blickade upp mot norrskenet på himlen.
På lördagen hade vi kalas för Loppan, det får ni se senare. Sedan bar det av i en väldig fart till travet för att heja fram Brillan och grannflickan Lovisa som skulle årsdebutera. Loppan hade vi lämnat i händerna på mormor och morfar och Svante sov sig genom hela spektaklet.
Sedan landade Fredrik, Svante och jag hemma i våra vänners stuga. Vi dundrade in, blev bjudna på bubbel och snittar, landande mjukt bland mjuk spets och gosig terrier.
Vi blev så galet bortskämda. Rådjursfilé och chokladmousse. Godaste jag ätit på evigheter!
Oskar stackarn som skurit av en sena i handen och var gipsad behövde hjälp med maten, haha! Dessa två alltså, så glad att vi hittat åt dem. Vi har så mycket gemensamt i och med våra gamla gårdar, våra djur och våra killar som numera jobbar på samma jobb. Jennifer och jag lärde känna varandra genom hästarna för några år sedan. Dessa håller jag hårt i!
Vår lilla goding njöt av full fokus från fyra vuxna och i alla fall en hund som hela tiden ville slicka bort banan från kinderna, dela majskrok och omhulda. Så gulligt!
Vi sov över i stugan och vaknade till Vasaloppssöndag. Åt frukost, tog en promenad och åkte för att hämta hem Loppan. En så fin avslutning på en härlig vecka.
Så härligt att vi hunnit träffa våra familjer, flera vänner och hunnit umgås på tu man hand en skvätt också. Nu längtar jag till lantlivet. Djuren och livet hemma på gården. Takdropp, väcka pelargoner och sätta små frön i jorden. Känns tryggt.
Sista februaridagarna
Jag stryker en linfärgad lock bakom ett febervarmt öra. Drar min hand genom tovigt hår och tittar ordentligt på det bleka, söta ansiktet. Om jag fick ta alla virus, bacillusker eller vad än det är som tagit sig in i hennes kropp, och injicera det i mig själv så skulle jag inte tveka. Hon tittar på dinosaurier på tv:n, skärmtiden har skjutit i höjden senaste dagarna, orken räcker inte till mycket mer än så. De tomma festisförpackningarna uppradade på diskbänken skvallrar om många medicinmutor. Grön, röd och gul förpackning. Jag själv dras ner i sjukhålet, kan inte fungera som vanligt när barnen är sjuka. Jag blir stillasittande, hålögd, ligger vaken och räknar andetag och stryker varm liten rygg. Äter skräp och går runt på sockerkickar. Det enda hela mitt väsen vill är att sitta i soffan med barnen i knäet och stirra på dem så jag hela tiden ser hur de mår.
Men så fungerar det ju inte. Jag är inte orolig att hon inte ska bli frisk, grubblar inte allt för mycket på vad hon drabbats av för sjuka, det är som det är. Jag vill bara att hon ska slippa må dåligt. Ta lite elände från lillkroppen och småaxlarna och lägga bördan på mig själv. Men så fungerar det inte heller. Som mamma kan jag inte skydda barnen från allt ont i världen. Jag kan bara lära henne hantera alla sorts motgångar.
Vi parkerar oss i vardagsrummet. Från tidiga morgnar som startar vid fem till läggdags när allas ögon går i kors. Jag bär idogt upp tallrikar med småplättar som inte äts upp, småflaskor med alvedon och Ipren som ställs i en enda stor medicin-flock på soffbordet. Jag bär pottan upp och ner, försöker hiva in någon tvättmaskin mellan varven och snabbt som ögat är jag tillbaka på soffan och det maniska stirrandet på den kranka lilla kroppen intill mig.
Jag känner en sådan otrolig tacksamhet att våra familjer finns runt om oss. Farmor kommer med matkasse och färdiglagad middag. Det levereras semlor och äkta gräddglass med saffransmak. Mormor levererar en ny bok och ostkrokar i egen liten påse. Moster Emelie svänger förbi med hemgjorda munkar ena dagen och nya kritor andra dagen. Fina faster Cecilia kommer med bok och Kinderägg, levererade av rödblommiga kusiner. Andra dagen tar hon med allt som kan tänkas öka på aptiten något och tidiga födelsedagspresenter. När hon åker från huset glimtar det till i de feberglansiga ögonen och hon säger “Jag ska måla en teckning, till min Cilia”. Så omhuldade och älskade de är, våra små.
Så passerar dag fem med över fyrtio graders feber och jag önskar jag kunde trolla bort eländet.
Du kanske också gillar
Veckan på Backen #2
Ambassadör för Visit Skellefteå!
Fyrtiofem dagars tystnad
Första februariveckan
Sista januaridagen och de första sex februaridagarna har vi lagt bakom oss. Fredrik har haft dag-vecka vilket innebär att han jobbar veckans alla dagar och dessutom långa dagar. I helgen åker han hemifrån vid fem och kommer hem vid sju. Dessutom har det kommit småfötter springandes genom övervåningen var och varannan natt, småtänder har gjort sig påmint hos han som ännu inte springer och modern i huset känner sig lite hudlös. Så den sjunde februari och ledigvecka för Fredrik kommer jag välkomna med öppna armar. Jag vill inte gnälla för er, för jag är ingen gnällspik i mig själv, men jag vill bara tala om att jag inte känt mig på topp. Frustrerande men likväl viktigt att lyssna på kroppen och knoppen.
Vi avslutade januari med att tvaga upp oss ordentligt. Den här goa tiokilospalten. Jag låter honom ofta sova utan pyjamas för att kunna ligga och klämma och gosa med allt det goa.
Det blev solig måndag och vi åkte in till stan för att gå på loppis med några vänner. Svor högt över vår “extrabil” som strulat på senaste och knappt gick bromsa. Precis när vi fått dit ett nytt batteri. Jaja, solen gjorde både mig och min taniga monstrea ytterst glad.
Det blev tisdag och första februari. Lo skulle på förskolan för första gången på en halv evighet och peppen var total! Jag visste knappt vad jag skulle göra med de fem timmarna jag fått, så jag gosade ner mig och Svante i soffan efter mförmiddagens stallbesök.
På onsdagen susade vi iväg för fem nya timmar på förskolan. Svante kläddes i ull för en tur till stallet, jag kunde äntligen se botten i tvättkorgen, det lagades storkok och mellisar att ha i frysen och jag funderade vad Lo hade för sig mest hela tiden. När Lo kom hem var hon så slut att hon somnade i hallen, så tufft att börja om med förskolan, mammahjärtat ömmade.
Men på torsdagen fick vi kasta om planerna. Det som skulle bli veckans sista dag med förskola för Lo och lunch med föräldralediga vänner för mig och Svante, blev istället en hemmadag med snoriga näsor och småfebriga ungar.
Jag gjorde ett försök att torsdagsstäda men även jag hade riv i halsen och tungt huvud. Några vrår blev klara i varje fall. Jag kände mig så nere, tredje gången jag är krasslig sedan jul och egentligen undrar jag om jag någonsin blivit helt frisk? Jag som verkligen försöker förbättra min hälsa har bara lyckats försämra den hittills i år. Pust och stön.
Jag kände mig glad över mina trettioårspresenter jag strösslat över huset i alla fall. Som detta fat jag fick av tre barndomsvänner jag tycker mycket om.
Vi rotade fram pyssellådan.
.. och övade på att klippa, går ju som hejsan!
Vi bakade ihop zucchinibrödet vi bjöd er receptet på i lördags. Sedan åt vi vi pumpasoppa som vi tänkt bjuda vännerna på.
På eftermiddagen hade vi -17 men vi hade utlovat att fodra hästar och mocka så vi tog en tur till grannarna. Sedan plockade vi ägg och klappade kaninerna lite innan vi gjorde kväll.
På kvällen var det -24 och jag kände mig inte alls redo för Fredriks jobbhelg. Hålögd, trött och sliten.
På fredagen hade vi snöstorm och vi höll oss inne. Efter läggdags gick jag ut till hästarna, kaninerna och hönsen. Då var allt inbäddad i snö som såg ut som vispgrädde. Det var nollgradigt och så vackert ute. Drog djupa andetag och kände tacksamhet.
Lördagen och söndagen pysslade vi om hästarna. Fortsatte klippandet. Fikandet, tv-tittandet, byggandet med duplo, sorteringen av pyttebebiskläder som ska portioneras ut till nära och kära, madrassåkning i solen och flera besök hos djuren. Jag insöp sol och djurgos och kände mig rätt så pigg.
Så har vi hunnit göra en och annan snöängel, förstås!
Nu har vi precis fått besök av farmor och farfars hund Jaffa som ska bo med oss i tio dagar. Snart kommer pappa Fredrik hem efter veckans sista arbetsdag och jag känner att nästa vecka kommer bli en av årets bästa – bara vi får vara friska – jag återkommer om rapport från den!
Stallmorgon
Vi skapar nya traditioner. Varannan helg kommer vi hädanefter att pyssla om hästarna. Vi brukar ju tjava ner lagom till lunch-höet- mocka, fylla vatten och pytsa ut hö till ponnysarna. Men det gör vi på veckorna och nu är det dags för oss att börja pytsa in lite stall på helgerna också. Idag hade vi premiär!
Vi vaknade före tuppen imorse. Men innan alla var i kläderna och varma chokladen var kokt så hann det börja ljusna. Peppen var total där i Thule-vagnen. Svante somnade in innan vi hann rulla ner för backen men Loppa, hon satt och fnissade över äventyret och lyste med pannlampan.
Hon skuttar av vagnen i farten och springer in genom stallporten. Inne i stalldelen tittade hästarna yrvaket på oss. Brillan, eller Brinell som han egentligen heter blinkade bara förvånat, “vad gör ni här, nuuu?”
Fapri tittar över sin boxkant och “hummar” åt oss.
Lo konstaterade att Fapri var smutsig och behövde kammas. Alltid gott att bli av med lite vinterpäls och få kli av borstarna samtidigt.
Hjärtat ömmar lite när jag ser alla grå hårstrån som blir fler för varje år. Tjugosju blir hon i juni. Men hon är pigg som en tioåring och vi har inga anledningar att tro att det inte bli många fina år till ihop. Men ändå, min gamla skrutt! Jag kliar henne i pannan och låter handen stryka över lena mulen.
Grannflickan har varit snäll och fyllt hö åt oss. Finns det något som säger klassisk morgonfodring mer än blå Ikea-kassar?
Vi sprider hö i hagen och Lo skattar utöver sig. Springer upp och ner för slänten och hämtar små tussar med hö och sprids över hagen. Alltid med pannlampan redo.
Så får de komma ut, båda ponnysarna. Brillan joggar ett varv runt hagen som för att sträcka på benen medan Fapri fort bestämmer sig för att börja proppa i sig hö.
Så återstår bara frukosten till oss. River fram ett hästtäcke ur sadelkammaren. Plockar fram zucchinibrödet med smör och ost, varm chokladen, blodapelsinen och hugger in. Frukosten smakar godare än någonsin där i stallporten.
Vi fyller oss med frukost. Mockar boxarna och vinkar “vi ses senare” till ponnysarna. Så mysigt att vi har detta att se fram emot varannan helg framöver. Mysigt!
Här och nu:a
Ibland hinner jag drömma mig bort till saker vi ska göra “när barnen är större”. Fjällvandra och sova i tält, besöka äventyrsbad och ordna söndagsbruncher. Små stunder som jag ofta återkommer till i tanken – längtar efter. Men så är jag en mästare på att här och nu:a också. Jag tänker att båda måste få finnas.
Vi har rullat dadelbollar (receptet hittar du här), nåja, jag rullade dem till bollar och Lo stod på en stol och hejade på samtidigt som hon rullade maskar och stoppade varannan i munnen. Vi hade kokos strött över hela diskbänken och golvet därefter. Men det är det ju värt, och fort gjort att få bort med lilla sopskyffeln som står i skafferiet.
Jag kokar stark varm choklad av mellanmjölk, kakao, strösocker och en dutt vaniljpulver. “Det luktar apelsin” säger Lo innan hon dricker, baserat på ingenting alls. Jag tänker att det jag brukade drömma mig bort till när Lo var bebis, var just detta. Få ordna fika till familjen, stå och balansera och baka ihop: räka ett…två…tre… när kakaon hivas ner i mixern. Få duka upp, de förväntansfulla små ögonen och svara på frågorna som aldrig tar slut.
En liten mask tjuvas från tallriken. “Gladbollar”, kallar hon dem istället för chokladbollar, absolut ingenting motiverar mig att rätta henne. Gladbollar.
Vips är lilla virvelvinden i mitt knä och jag passar på att borra in näsan i det yviga håret, hålla om det lilla axelpartiet och glömmer bort att drömma om fjällvandringar och tältnätter. Är bara här och nu, finns till och det är mer än tillräckligt just nu. Allt har sin tid och jag hoppas att tiden för gladbollar, varm choklad och häng i kökssoffan inte är över än, på många år.
