Ibland vill jag ha det ogjort

.. ja alltså flytten till vår egna gård på landet. Jag kommer alltid minnas den tiden i livet som en av de pirrigaste, mest förväntansfulla och sådär härligt aningslös. För vi visste ju ingenting när vi skrev på papperna för gården med svettiga, darriga händer första juli 2015.

Eller nu tar jag kanske i. Vi visste ju en hel del. Vi hade hyrt gården ett tag och visste vilket skick den var i. Vi hade lärt oss vad man gör när vattnet fryser. Att det behöver skottas massor med snö med traktorn och snöslungan varje vinter. Att alla byggnader behövde tid och kärlek, och pengar. Vi köpte inte grisen i säcken, vi visste precis vad det var för fantastiskt ställe vi tagit oss för.

Jag blir stolt när jag tänker på hur mycket vi hunnit och vad vi tagit oss för. Många av våra drömmar vi hade då är nu vår verklighet. Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja spola tillbaka tiden lite och uppleva det där igen.

Pirret, nyfikenheten och den där aningslösheten som drev oss. När de allra flesta skakade på huvudet åt vårt projekt så viftade vi bort deras negativitet och högg bara i vad som behövde göras, hand i hand med våra familjer.

Jag minns tillbaka hur vi kunde arbeta hela dagen med huset på ett eller annat vis för att sedan hugga i och arbeta lika länge i stallet om kvällen. Den där orken man får på köpet när något känns just pirrigt, nervöst och nytt. Nu har renoveringen blivit vardag och alla gårdssysslor går av bara farten och vi gör aldrig avkall på att sova ordentligt.

Fortfarande bjuder gården på enorma drömmar. Det är ju något som verkligen driver mig. Jag dagdrömmer mycket och här på gården ser jag hela livet framför mig. Från sista året som tjugonågonting till pensionen. Och åren därefter, förstås. Men den där första tiden, första sommaren, första projekten, kommer vi aldrig mer få uppleva.

Kanske är det trenden att flytta ut på landet som gör att jag blir sentimental. På instagram ser jag hur folk säljer sina lägenheter i stan och köper gårdar. Renoveringsprojekt, gårdsprojekt och enorma doser med drömmar ryms i de där händelserna. Hela tiden poppar det upp nya konton med spännande projekt och antaganden: gårdsbutiker, hästgårdar, downshifting. Jag älskar att få följa andra pirriga, nyfikna och aningslösa nyblivna gårdsägare i deras första trevande projekt.

För visst är det också så att vi lärt oss enorma mängder med saker under resans gång. Fem och ett halvt år av hårt arbete har lärt oss massor. Om både gårdslivet, renoveringar och om oss själva. I allt snickrande och livspusslande har vi också liksom snickrat ihop oss själva och vilka vi är idag.

Till vår stora glädje har gården fått sig ett lyft på köpet med. Huset är mer klart än oklart, bagarstugan är en av gårdens finaste byggnader. Här och var är det uppstädat, organiserat och förbättrat. Stallet är renoverat, ett hönshus skänker oss glädje varje dag.

Men jag är också otroligt glad att vi har så mycket kvar. När jag tänker efter vet jag nog inte riktigt vad som gömmer sig i logen. Och på ladugårdsvindan har vi nog fortfarande möbler och gamla fotoalbum vi inte hunnit upptäcka. Åh visst ja, i ladugården står en gammal rissla som jag skulle ha spanat in, och hur var det med fyrhjulsvagnen nu? Jag är faktiskt genuint glad att vi fortfarande har vrår att upptäcka, så jag återigen får känna på den där nyfikenheten, pirrigheten och aningslösheten.

Det kanske är det man får med på köpet när man köper en gammal gård? Ett evigt pirr och en evig nyfikenhet. Att drömmarna och utrymmena att drömma om aldrig tar slut? Jag tror att rädslan över mycket arbete och många åtaganden faktiskt skrämmer en hel del folk att göra samma resa som vi gör, men jag skulle säga att det är en av de största fördelarna. Tack älskade skruttgård för allt du lär mig om mig själv varenda dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *