Jag tror det hänt nu?!

Hej på er från första augustidagen. Jag tror det har hänt nu, att växlarna är längre och tankarna klarare. Semesterlunket är här. Helt plötsligt tacksam över den där renoveringen som jag bara velat glömma i några dagar. Hur är läget med er? Gissar att ni alla njuter av sommaren, och inte har samma lust att läsa bloggar. Men kanske kommer det en resning dag snart? Eller så behövs lektyr till solstolen? I vart fall, så tar vi en titt på hur dagarna sett på på senaste:

Jag har haft en fånig tanke om att jag vill ha mer klänning på mig i sommar. Hittills har jag haft arbetsbrallan på mig vareviga dag. Men senaste veckan så hände det; tre olika klänningar har kommit till användning. Så fint så. Lurar in kroppen i ledighet, går inte arbeta allt för hårt i kjolstyg.

En afton när vi handlat virke och skrivit bil-papper hos mina föräldrar så passade vi på att handla med oss pizza och äta på badstranden i Burträsk. Jag känner mig så skör när jag kollar på Lo i sommar. Så himla stor men ändå så himla, himla liten. Jag vill inte att hon blir en dag äldre, hon är i en så ljuvlig ålder. Och samtidigt kan jag inte låta bli att längta och fundera på hur framtiden med henne kommer att se ut. Kan inte hantera den där lilla handen med pizzaskanten. Min stora, lilla, lilla tjej.

Hemma försökte vi komma ikapp efter regndagarna. Bilar tvättades, hörummet rensades och gräset klipptes. Har aldrig känt en sådan hemmakänsla på gården som nu. Vi har massor med planer för vår gård, men vi har absolut inte bråttom. Projekt kommer vi ha livet ut, i olika omfattning. Här, mellan huset och ladugården vill vi anlägga en stor grusplan. med en tydlig kant mellan gräsmatta och grus. Med rabatter på sidorna. Dörrarna på ladugården behöver bytas ut men återigen – brådska har vi inte. Glädjs åt synen med unge och höns i en salig röra, en drömvy.

Och någonstans mellan alla sidoprojekten så kände jag att. ÄSCH. Det lönnar sig inte att jäkta. Att sitta ner och filosofera med Lo, det är livet. Jag tömde hörummet på gammalt hö och svor åt mig själv. Varför blir jag så disträ ibland? Och låter hur mycket hö gå till spillo istället för att ta tillvara på det? Och varför håller jag inte undan så det aldrig behöver bli helt galet skräpigt. Jag försöker göra små projekt för att underlätta vardagen på gården. Krokar sätts upp här och var, sorterar, slänger och organiserar lite varstans. Det gör så gott för mitt sinne. Det går inte fort med en ettåring i hasorna, men fasen vad underbart det är att ha henne med. Tänk att hon är vår?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *