• Allmänt,  Livet utanför backen,  Utflykter

    Att sänka tröskeln

    Vi träffade en hyfsat nyfunnen vän vid hockeyplanen i byn i helgen och medan vi pratade presenter till blivande treåringen i vårt hus, så sa hon “Ni som är ute så mycket borde skaffa en..” och jag hajade verkligen till. Blev liksom glad av orden, “ni som är ute så mycket”. Ända sedan jag var gravid med Lo har jag haft önskan om att leva ett aktivt liv och vistas mycket utomhus. I perioder har vi ju renoverat och bara renoverat och då har längtan till “livet efteråt” varit stor. Nu lever vi ju i efterdyningarna av renoveringen och det gör mig så glad när jag reflekterar över det, vi är ju faktiskt ute så mycket vi bara orkar och tröskeln att ta sig ut med barnen är verkligen låg. Så här kommer några grejer vi aktivt gjort för att enklare kunna ta oss ut:

    – Ett skåp i köket har vi vigt åt friluftsgrejer. Där står “picknickkorgen” (vi har en stor, mjuk, kylbag), termosar, plasttallrikar, kåsor och sådant som behövs för att kunna äta utomhus

    – I en skrubb ute i röda huset har vi sittunderlagen, muurikkan, mackgrilljärnet och renskinnet, allt samlat så man ska slippa leta.

    – I hallen har vi organiserat och märkt upp alla lådor med demo-apparat. En låda för Los ytterkläder, en för hennes mössor och vantar, en korg ovanpå garderoben med mina och Fredriks handskar och mössor, en låda för Svantes kläder, en låda för barnens skor, en garderob för “gårds/friluftskläder” och en garderob för “vardags/lämna gården-kläder”. Oftast slipper vi leta ytterkläder (men såklart händer det med!)

    – Vi har ofta med fika, om vi så bara tar skotern till vårt närmsta skogsskifte och leker en stund. Hela familjen tycker att det blir så mycket trevligare stund, och istället för att fika innan vi åker så kan vi dra ut på utestunden.

    – Allt räknas, också om vi “bara” åker skoter, “bara” är på gården eller “bara” sköter djuren. Vi tänker inte att utomhusvistelsen behöver innebära en viss aktivitet för att “räknas”.

    Nu längtar jag efter vårvintern, snödrivorna och fikat under blå himmel. Kommer ta varje tillfälle vi får att vara utomhus!

  • Livet utanför backen,  Utflykter,  Vår lilla Lo

    En skoterutflykt till Hackspittarna

    Förra året köpte Fredrik sig en korvgrillarskoter. Han har alltid haft sportskotrar senaste tio åren men denna gång blev det en gammal, men välhållen liten Yamaha. Aldrig har vi åkt och kört så mycket skoter som under detta år. I fjol packade vi oss på skotern med Loppan mellan oss, men i somras passade vi på att utöka maskinparken med grannarnas skoterpulka. Tacksamt med grannar som har lite äldre barn. 

    Så denna januaritisdag packade vi skoterpulkan med Muurikkan, picknickkorgen, veden, yxan, bebisen och tvååringen. Ja, jag rymdes själv också förstås.

    Jag har aldrig intresserat mig för skotrar riktigt. Jag tog skoterkortet för att fjäska lite för den där pojkvännen jag skaffat mig på gymnasiet. Men sedan har jag knappt kört. Men vår röda lilla skoter gillar jag också. Jag har lärt mig blanda olja och bensin, tanka den och starta den. Sedan sätter jag mig gärna i skoterpulkan och njuter av vyerna, men lite mallig över att jag också kan. Men idag var det Fredrik som fick dra i snöret.

    Så drog vi iväg. “Kolla där är min skog!” utbrast Lo och pekade med lilla vantklädda handen mot skogsdungen vi skulle spendera lunchen intill.

    Allas vår Svante var nerpackad i mjukliften. I den låg Lo och gosade när jag var i stallet hennes första månad i livet. Så mycket minnen kopplade till gamla hästlivet. Men nu skapar vi nya minnen med mjukliften. Denna gång i skoterpulkan. Svante höll sig vaken minutrarna vi åkte skotern men somnade sedan, ljudlöst och helt lugnt under den blå januarihimlen.

    Vi brukar turas om att göra eld och laga mat när vi är ute. Idag fick Fredrik metodiskt hugga ved och tutta igång alltsammans med en gammal Land-tidning. Jag plockade fram maten ur picknickkorgen under tiden. Och mamma-njöt med näsan mot solen.

    Efter flera dagars töande var det ishalka överallt förutom inne i skogen. Loppan letade reda på en pinne och gick och dunkade den i träden. Vi kunde konstatera att det är ingenting man lär sig, det är något man har i sitt DNA som barn, visst?

    Stunden viskade att vårvintern är på gång. Jag får alltid en sådan aha-upplevelse av ljuset. 

    Jag slängde på fredagens nötskav från Renbergsvattnets lantbruk någon mil bort. Potatisen från middagen i förrgår. En två komma femma Norrmejerier-grädde, en skvätt soya i urdiskad glasburk och viltfond. Jag tror det är min favoritmat. Serverade alltsammans med hemgjord lingonsylt i gammal sillburk.

    Vi satte oss med ryggarna mot storstenen i skogskanten och kisade mot solen.

    Sen ville Fredrik leka. Lo spanade efter “Papegojor” och “Hackspittar”. Sedan ville han visa mig alla träd han och svärfar fällt förra helgen. Det händer grejer kring Backen. Vår lilla kläpp ska gallras och Fredrik ska spendera kommande helger till skogs. Känns så roligt med projekt på gång. Sen packade vi ihop grejerna, suckade över över hur fin dag vi fått och tog en omväg med skotern istället för att åka direkt hem. Får inte nog av sådana här små äventyr.