En dyr lärdom
Igår sken solen får marshimlen och vi fick besök av min favoritveterinär i stallet. Det var dags för tandkontroll och vaccination av vår gamla dam. Jag började med att mocka boxarna och tog in Fapri från soldränkta hagen så hon skulle stå redo när veterinären kom. Fapri kikade skeptiskt på mig under pannluggen “Du brukar inte vara här den här tiden? Det är något lurt på gång”, men så följde hon likväl med in, ställer upp som den snälla kompisen hon är.
Så kom veterinären. Fapri skulle få lugnande inför tandkontrollen men hennes mammutpäls gjorde att kanylen bara försvann in i all päls så veterinären fick snällt gå ut i bilen och hämta rakapparaten så det ens skulle vara möjligt att sticka henne. Först kollade hon munhålan, kinderna och gommen såg superfina ut, inga sår eller bettskador. Munhålan luktade precis som en munhåla ska och sedan raspades några små hakar bort men tuggytorna såg jämna och fina ut. “Få se, blir hon nitton år i år?” frågade veterinären, “Nej, hon blir tjugosju till sommaren”. När munstegen togs av kunde veterinären konstatera att hon såg så väldigt fin ut i munnen och har otroligt fina tänder för sin ålder. Så skönt, verkligen dagens glädjeämne!
Sedan fick Fapri sin andra vaccinationsspruta mot hästinfluensa, hon fick ännu en för sex veckor sedan. Det är nämligen så att jag, mitt i tokrenoverandet, bebisfödandet, utlånandet av ponny helt glömde bort vaccinationssprutan som ska tas årligen. Så i fjol blev hon utan och då måste man tyvärr göra om hela rabaldret. Dessutom har reglerna ändrats så man numera ska ta tre grundsprutor innan man “underhållsvaccinerar” årligen. En dyr lärdom, tur min veterinär är hemskt trevlig att ha omkring sig, så gör det inte så mycket att vi ses i augusti igen, då för tredje och sista sprutan för i år!
