En avstickare

Oron

Det är natten mot torsdag och jag vaknar med oron innanför bröstet tidigt på morgonen, kanske kring tre eller fyra? Intill mig har jag en febervarm liten kropp mig som yrar om älgar och älgkalvar och älgjakt. I somras var vi med om något riktigt otäckt precis innan Svante skulle födas, kramper i samband med hög feber. Alltihopa slutade med att vår lilla Loppa var inlagd på sjukhus inne i stan. Så små vi kände oss, så hjälplösa. Erfarenheten gör att det ilar till i ryggraden på mig när jag ser att febertermometern än en gång visar över fyrtio grader. Jag hämtar Festis, Alvedon och erbjuder en trygg mammafamn att somna om i. Hon somnar om och huset blir tyst och inbäddat av nattens trygga mörker. Allt så hemtamt, som det brukar vara, sånär som på febern, jag ligger vaken och oroar mig.

Exakt samtidigt i Ukraina vaknar andra mammor upp med en helt annan oro i bröstet, där varken Festis, Alvedon eller en trygg famn kan lösa problemet. Där trygga tystnaden bytts ut mot ljudet av bomber. Där deras hem, den trygga platsen plötsligt förbytts mot något skrämmande och något främmande. Hur berättar man för sitt barn att ljuden som hörs är raketer, att det handlar om riktiga vapen, förlorade liv och spillda drömmar. Dag ett och dag två av krig passerar och jag tänker på alla mammor som också ikväll nattat sina små med en själsrubbande oro i bröstet. Alla barn som drabbas av mörkret som sveper in över stad och land.

Jag försöker läsa på. Det jag orkar mellan festisen, Alvedonen och upplåtandet av mammafamn. Tittar noga på källorna. Försöker förstå. Kollar gång på gång avståndet på värdskartan. Min kompis i Skåne har närmare till Ukraina än upp till oss här i norr. Kan inte förstå. Så nära men så långt bort. Ligger och tänker på hur vi ska leva med kriget intill oss. Så märkligt att livet bara fortsätter men aldrig kommer bli sig likt igen ändå. Från och med nu kommer det alltid att finnas ett före och ett efter. För mammorna i Ukraina och för mamman i Skråmträsk.

6 kommentarer

  • Elin

    Jag har läst och sett om krig på nyheterna i hela mitt liv men aldrig har jag blivit så drabbad själv. Helt golvad stundvis av oro, uppgivenhet och sorg. Alla stackars civila…

    • Livetpabacken

      Känner precis samma. Kan knappt tänka tanken på hur det skulle kännas att vara mitt i kriget själv. Vilket lotteri det är, livet!

  • Ajli Müller

    Nu är hjärtat i småsmulor ja, det går inte att begripa vad som händer… och jag kollar också kartor och räknar och källor och nyheter. Hoppas att Loppan mår bättre snart och att åtminstone en av orosknoparna kan få knytas upp.

    • Livetpabacken

      Vi är många som våndas och oroas. Jag funderar på hur det kan bli handlingskraft av alltihop?.. Tack för din omtanke <3

Kommentera

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *