• Allmänt,  Livet utanför backen,  Utflykter

    Att sänka tröskeln

    Vi träffade en hyfsat nyfunnen vän vid hockeyplanen i byn i helgen och medan vi pratade presenter till blivande treåringen i vårt hus, så sa hon “Ni som är ute så mycket borde skaffa en..” och jag hajade verkligen till. Blev liksom glad av orden, “ni som är ute så mycket”. Ända sedan jag var gravid med Lo har jag haft önskan om att leva ett aktivt liv och vistas mycket utomhus. I perioder har vi ju renoverat och bara renoverat och då har längtan till “livet efteråt” varit stor. Nu lever vi ju i efterdyningarna av renoveringen och det gör mig så glad när jag reflekterar över det, vi är ju faktiskt ute så mycket vi bara orkar och tröskeln att ta sig ut med barnen är verkligen låg. Så här kommer några grejer vi aktivt gjort för att enklare kunna ta oss ut:

    – Ett skåp i köket har vi vigt åt friluftsgrejer. Där står “picknickkorgen” (vi har en stor, mjuk, kylbag), termosar, plasttallrikar, kåsor och sådant som behövs för att kunna äta utomhus

    – I en skrubb ute i röda huset har vi sittunderlagen, muurikkan, mackgrilljärnet och renskinnet, allt samlat så man ska slippa leta.

    – I hallen har vi organiserat och märkt upp alla lådor med demo-apparat. En låda för Los ytterkläder, en för hennes mössor och vantar, en korg ovanpå garderoben med mina och Fredriks handskar och mössor, en låda för Svantes kläder, en låda för barnens skor, en garderob för “gårds/friluftskläder” och en garderob för “vardags/lämna gården-kläder”. Oftast slipper vi leta ytterkläder (men såklart händer det med!)

    – Vi har ofta med fika, om vi så bara tar skotern till vårt närmsta skogsskifte och leker en stund. Hela familjen tycker att det blir så mycket trevligare stund, och istället för att fika innan vi åker så kan vi dra ut på utestunden.

    – Allt räknas, också om vi “bara” åker skoter, “bara” är på gården eller “bara” sköter djuren. Vi tänker inte att utomhusvistelsen behöver innebära en viss aktivitet för att “räknas”.

    Nu längtar jag efter vårvintern, snödrivorna och fikat under blå himmel. Kommer ta varje tillfälle vi får att vara utomhus!

  • Livet utanför backen,  Utflykter,  Vår lilla Lo

    En skoterutflykt till Hackspittarna

    Förra året köpte Fredrik sig en korvgrillarskoter. Han har alltid haft sportskotrar senaste tio åren men denna gång blev det en gammal, men välhållen liten Yamaha. Aldrig har vi åkt och kört så mycket skoter som under detta år. I fjol packade vi oss på skotern med Loppan mellan oss, men i somras passade vi på att utöka maskinparken med grannarnas skoterpulka. Tacksamt med grannar som har lite äldre barn. 

    Så denna januaritisdag packade vi skoterpulkan med Muurikkan, picknickkorgen, veden, yxan, bebisen och tvååringen. Ja, jag rymdes själv också förstås.

    Jag har aldrig intresserat mig för skotrar riktigt. Jag tog skoterkortet för att fjäska lite för den där pojkvännen jag skaffat mig på gymnasiet. Men sedan har jag knappt kört. Men vår röda lilla skoter gillar jag också. Jag har lärt mig blanda olja och bensin, tanka den och starta den. Sedan sätter jag mig gärna i skoterpulkan och njuter av vyerna, men lite mallig över att jag också kan. Men idag var det Fredrik som fick dra i snöret.

    Så drog vi iväg. “Kolla där är min skog!” utbrast Lo och pekade med lilla vantklädda handen mot skogsdungen vi skulle spendera lunchen intill.

    Allas vår Svante var nerpackad i mjukliften. I den låg Lo och gosade när jag var i stallet hennes första månad i livet. Så mycket minnen kopplade till gamla hästlivet. Men nu skapar vi nya minnen med mjukliften. Denna gång i skoterpulkan. Svante höll sig vaken minutrarna vi åkte skotern men somnade sedan, ljudlöst och helt lugnt under den blå januarihimlen.

    Vi brukar turas om att göra eld och laga mat när vi är ute. Idag fick Fredrik metodiskt hugga ved och tutta igång alltsammans med en gammal Land-tidning. Jag plockade fram maten ur picknickkorgen under tiden. Och mamma-njöt med näsan mot solen.

    Efter flera dagars töande var det ishalka överallt förutom inne i skogen. Loppan letade reda på en pinne och gick och dunkade den i träden. Vi kunde konstatera att det är ingenting man lär sig, det är något man har i sitt DNA som barn, visst?

    Stunden viskade att vårvintern är på gång. Jag får alltid en sådan aha-upplevelse av ljuset. 

    Jag slängde på fredagens nötskav från Renbergsvattnets lantbruk någon mil bort. Potatisen från middagen i förrgår. En två komma femma Norrmejerier-grädde, en skvätt soya i urdiskad glasburk och viltfond. Jag tror det är min favoritmat. Serverade alltsammans med hemgjord lingonsylt i gammal sillburk.

    Vi satte oss med ryggarna mot storstenen i skogskanten och kisade mot solen.

    Sen ville Fredrik leka. Lo spanade efter “Papegojor” och “Hackspittar”. Sedan ville han visa mig alla träd han och svärfar fällt förra helgen. Det händer grejer kring Backen. Vår lilla kläpp ska gallras och Fredrik ska spendera kommande helger till skogs. Känns så roligt med projekt på gång. Sen packade vi ihop grejerna, suckade över över hur fin dag vi fått och tog en omväg med skotern istället för att åka direkt hem. Får inte nog av sådana här små äventyr.

  • Lantliv,  Livet utanför backen,  Vår lilla Lo,  Vår lilla Svante

    En januarivecka

    Ett inlägg tillägnat en januarivecka kommer här. Vi började veckan med att hälsa på hos en föräldraledig kompis som har barn i precis samma ålder som Lo och Svante. Det var på tok för trevligt för där blev vi kvar halva dagen. Det handlades lite förnödenheter på lanthandeln och om kvällen skulle vår andrabil lagas. Vi hade bestämt oss för att ha en “förbättringsvecka” och ta tag i en herrans massa surdegar som legat runt om oss.

    På tisdagen vaknade vi upp till plusgrader och vi spenderade morgonen med att spela spel. “Alfons Åberg – Tågspelet” fick Lo i julklapp och det går utmärkt för en snart treåring att spela, med lite hjälp från oss.

    Det är så roligt att hitta på saker med barnen som man själv uppskattar. Jag är dålig på att leka lekar men spela spel, pyssla, rita och bygga duplo uppskattar jag massor!

    Vi hade turan att Fredrik hade “ledigvecka”, som han har efter sju dagars och närmare sjuttio timmars jobbande. Då pustar vi alla ut. 

    Vi hade fortfarande kalaskänsla i både kroppen och huset efter mitt trettioårsfirande. Vi jobbar på att äta upp mat ur de överfulla frysarna och skafferiet kommande tiden, och det blir ju lite roligare med halsduk, tända ljus och blommor i vas, visst?

    På tisdagen fick vi skicka ännu ett sms till förskolan att vi hoppar över de femton små timmarna Loppan ska vistas där per vecka. Covid och magsjuka snurrar runt just nu. Men vi roar oss förstås hemma, hon fick åka skidor på gårdsplanen medan jag och Fredrik packade svärfars släp proppfull med skrot från ladugården. Så tog vi oss en sväng till närmsta samhälle, pantade burkar, lämnade skräp, handlade en korg full med frukt och svängde förbi morfar för att säga hej i dörren.

    Skafferirensningen fortsatte lagom till kvällen och till efterrätt blev det en bortglömd kartong chokladpudding. Inte ätit sedan jag var liten men det var lika gott som jag minns det. Lagom avancerat.

    På onsdagen var jag ute i stallet i ottan – Fapri vaccinerades av bästa veterinären Karin. Sedan åt vi frukost och jag kunde inte skaka av mig hur trött jag var och hur ont kroppen gjorde.

    Jag var yrslig och dan. Morgonen efter vaknade jag med feber, frossa och ont i hela kroppen. Tog ett negativt snabbtest och höll samma tempo som halvåringen i huset. Många tupplurar alltså.

    Jag skickade iväg Fredrik till skogen i några timmar med sin nya motorsåg han fått ta över från pappa. Vi höll nere tempot rejält och jag ville att mamma skulle komma och ta hand om mig.

    Efter en stund hämtade Fredrik Lo så hon skulle få vara med och fälla träd till skogs. Jag vinkade av dem och låg och sov med Svante under tiden.

    Lagom till aftonen kom de hem och jag fick mig lite frisk luft när jag gick ner till stallet och pysslade om ponnysarna.

    Blå timmen fjäskade för mig. Det är alltid så underbart att komma ut efter sjukstuga inomhus. Jag kände mig hyfsat pigg och var så glad över min stund utomhus.

    Hemma väntade Knut på mig under discolampan i hallen.

    Där hemma höll lilla gänget på att se över motorsågen. Galet spännande tyckte Lo, det enda hon önskar nu är en egen motorsåg.

    Försökte mota sjukan med broccolisoppa från vår egna broccoli, tunnbörd mina föräldrar bakat i vår bagarstuga och smörgåspålägg från Fredriks föräldrars gård. Gott var det.

    Hela fredagen låg jag inne.i soffan med feber och kikade ut på vackra vädret medan Fredrik umgicks med barnen.

    Om kvällen, precis efter På Spåret, vaknade vår vanligtvis sjusovande lilla älskling och var också krasslig. Alldeles nyvaken och yr.

    På lördagen levererades ännu ett covid-test till dörren, denna gång av mina föräldrar. Med var också en bit semmelkladdkaka som plåster på sjuk-såren. Så otroligt gott. Även detta test var negativt. Jag var dessutom feberfri sedan kvällen innan och energin återkom i liten dos, minut för minut.

    Så på söndagen samlades vi med kusinerna och tillika våra grannar på byns skidskobana. Fredrik och Lo tog skotern dit, Svante och jag anslöt lite senare med fikat.

    Jag hade snabbrullat några chokladbollar, skurit upp lite blodapelsin och kokat varm choklad.

    Varm choklad slår kaffe och te med hästlängder.

    Barnen åkte skidskor, förutom Svante som sov sig genom alltihop. Fredriks syster var också på plats, äntligen fick vi träffas efter att vi varit sjuka i omgångar. Lo var så glad över att få träffa kusinerna. 

    Jag försökte hålla mig på lite avstånd och njöt av plusgraderna och solen som nästan orkade sig genom molnen. 

    Sen åkte vi hem till lunchbestyr och en diskbänk som inte städat sig själv medan vi varit borta. 

    Fredrik har åkt på jobbet för att jobba eftermiddag i veckan, Loppan har fått se lite tv medan jag ordnat detta inlägg. Strax ska jag ordna lasagne, pyssla om djuren här hemma, bada och lägga isäng barn. Vi lever verkligen ett “var tredje vecka-liv”, från mycket tillsammanstid  till mycket ensamtid med barnen. Det är vår vardag som vi valt den, fint att få lägga en “ledigvecka” i bagaget och hoppas på friskare tider framöver.

  • Livet utanför backen

    Trettioårsfirandet

    I tisdags, den elfte, fyllde jag trettio år! Jag ska berätta om er för firandet, alltihopa började i lördags då vi bjudit hem min sida av familjen för att åka pulka, skoter och äta lunch utomhus. Men termometern stod stadigt på -27 och varken kusiner, systrarna, svågrarna eller morföräldrarna var särskilt sugna på att spendera dagen ute i de kallgraderna. Så vi tänkte om och ordnade inomhuskalas istället.

    Jag hade pyntat med discolampa, rosa serpentiner och vimplar i taket. Festligt skulle det vara!

    Det anlände kusiner på löpande band. Allesammans är de fem. Jag kan nog gissa att det är svåger-Linus som får alla barnen att kikna av skratt. De har så roligt tillsammans!

    Så fick jag öppna så fina presenter. Blev så bortskämd så ~ helt otroligt vilka “mitt i prick”-presenter familjen kommit på. Hotellvistelse med barnvakt, en matberedare jag sneglat på så länge jag kan minnas, fina Orrefors-kniven och Rörstrands-tallrikarna. Klassiker som kommer få bo i köksskåpen för evigt. Ute på bron hamnade en vacker tulpan mamma fryst in i ett isblock. så rolig blomsteridé till ett januaribarn!

    Jag hade ordnat fräsiga brillor till alla barnen som de roade sig med fram till lunchen. Vi gjorde en klassiker – grekisk pytt – och barnen fick våfflor jag gräddat i pyjamasen på morgonen. 

    Sedan blev det filmkväll för kusinskaran. Vi öste upp de vegansk ostkrokarna i små lådor och satte igång “Dumma mej”. 

    Vi vuxna fick sitta och prata i mun på varandra och smygäta godis medan småttingarna med stor spänning hade filmmys.

    Jag ordnade ihop den godaste kalasefterrätten jag vet, barnkalaskänslan var total med tomtebloss i marängsviss! 

    Sedan åkte familjen vidare, vi sa “Hejdå, vi ses om en stund!” och svirade om.

    Jag tog på mig min favoritklänning just nu och kammade till håret. Sedan åkte vi in till stan och restaurangen “The corner” som vi aldrig besökt tidigare. Maten var fantastiskt god! Sedan gick vi några hundra meter hem till äldsta storasyster för mer lek och efterrätt.

    Vilket fantastiskt firande! Precis som jag ville ha det, få umgås hela dagen med familjen och äta god mat. 

    Dagen efter ~ söndagen vaknade vi upp och satte igång med kalasstöket igen. Denna gång skulle andra halvan av familjen komma på middag, alltså Fredriks föräldrar och syskon med barn. Jag hade tänkt dokumentera dagen men kameran laddades ut så ni får hålla till godo med två bilder från dagens påfyllning av friskluft. Jag var så glad att hönsen börjat lägga ägg igen, vilken present! På kvällen kom nästan hela stora familjen, småkusinerna åt under discolampan och vi vuxna fick kalasa på kall buffé med kyckling, potatissallad, sallad, vitlöksbröd och såser. Tårtor i blått och grönt. Så genomtänkta och fina presenter. Måste visa dem i bild någon dag! Så vinkade vi hejdå och alldeles fylld av familjemys, mat och tårta stupade vi isäng.

    På måndagen fick vi besök av kära vänner och hjälp att äta upp resten av tårtan. Sedan gick jag och la mig, sista kvällen som tjugonio.

    Jag vaknade av att Loppan kom in till sovrummet vid sex på morgonen och ringde strax därefter Fredrik som jobbar dagskift och åker hemifrån vid fem. Hörde hur han började klampa runt på nedervåningen så jag hann bli orolig att han försovit sig. Han kom upp till sovrummet och yrade runt, sa något om att ingen från jobbet ringt och efterlyst honom och att han måste skynda sig iväg. För att sedan le finurligt och berätta att han tagit ledigt!

    Han gick ner för att göra frukost och sa sedan i förbifarten “Svante ska sova på Wood Hotel inatt.. men inte Lo, hon ska sova hos farfar! Men vi ska förresten också sova på Wood Hotel”. Vilken överraskning! Under frukosten fick jag paket, höll på att trilla baklänges när en ny kamera låg i paketet. Vi packade oss iväg och under packningen stack han åt mig ännu ett paket. Så vackra pärlörhängen.

     

    Jag hade bara en plan för dagen – att bada med Svante och hans småvänner på badhuset. Så det gjorde vi innan vi drog en lov på stan för att kolla om det fanns något minneskort till nya kameran (det gjorde det inte så håll tillgodo med mobilbilderna!). Vi checkade in på hotellet på trettonde våningen. Väl på plats dök farmor upp och skötte Svante åt oss så vi fick gå på spa. Vilken flärd! Vi satt på tjugonde våningen och blickade ut över vårt Skellefteå och pratade om allt livet bjudit oss på hittills. Barnen, gården, djuren. Hästplanerna framöver, vad vi vill hitta på till sommaren och vad vi ska prioritera först på långa gårdslistan.

    Det ammades, fönades hår och svirades om till klänning. Sedan åkte vi hissen till nittionde våningen och Miss Voon. Sådan smakfest, vilken matupplevelse! Alldeles mosiga och nöjda efter dagen åkte vi ner till vår lilla bebis som sov sött i dubbelsängen. Farmor vinkades hejdå och tackades så hjärtligt för stunderna vi fått på tu man hand.

    Vi sov som tre stockar och vaknade av att jag drällde hotell-telefonen i backen i sömnen. Såsade oss ner till frukostrestaurangen på våning fyra och en så god frukost.

    Blåbärsyoghurt med granola, grahamsbaguette med morotsmarmelad, äppelmust och äggröra med grönkål. Allt – så gott!

    Vi la oss för att lura en stund till innan vi började längta på tok för mycket efter den där lilla Loppan hemma hos farmor och farfar.

    Så åkte vi hem igen. Till djur som behöver omvårdnad, rester i kylen och kalaspynt prick överallt. Hem till vardagen och gården och första dagen som trettio. Jag är så tacksam över allt firande. Från båda familjerna, från nära och kära och från min Fredrik. Han vet minsann hur man styr upp ett redigt firande med överraskning!

  • Livet utanför backen,  Resor

    Vi vidgar vyerna

    Vi bestämde oss tidigt för att vidga vyerna under vårt “sabbatsår” från hästlivet. Får många år sedan älskade vi att resa men sedan husrenoveringen och framför allt sedan barnen så har vi mest varit hemma. Vi trivs med det. Men när vi ändå skulle vara utan hästar på gården ett tag framöver så sa vi att; nu passar vi på, vidgar vyerna och ser nya saker. På grund av pandemin har tripparna varit få. Vårt älskade fjällen och dagsturer runt om i kommunen har vi provat på. Men nu ville vi vakna till en ny vy, se något nytt, upptäcka med barnen. Så vi packade bilen med annat än Muurikka och ved denna gång istället la vi in de små resväskorna, långa kappan och handväskan. Åkte en timme och tjugo minuter norrut och hamnade på Norrlands riviera – Piteå.

    Vi började vår lilla helgresa med en sväng på stan. Först blev det lunch, plättar är Loppan favorit alla dagar i veckan. Sedan strosade vi runt, Lo fick en bok och jag fick mig en bomullskofta. Blir alltid lika häpen över hur fort tiden går med småbarn, halva dagen gick och vi tog oss inte längre än ett stenkast längst gågatan. Men jag gillar det, bara strosa och ta tiden som den kommer, se på folk och liv för ett slag.

    Sedan tog vi oss ut på havsbadet där vi bestämt oss för att bo. Åt fredagstacos och såg på Disneyshow. Sådant jag aldrig någonsin kunde se mig själv göra för en handfull år sedan, men nu är bland det bästa jag vet. Uppleva genom glittriga ögon på en tvååring. Livet kan vara en sån fest.

    Svante då? Han var helt slut efter att ha andats storstadsluft och kikat på folk hela dagen så han däckade i sängskarven precis innan Disneyshowen. Så jag knep med mig Loppan på tu man hand och lät grabbarna vila för ett slag. Barnen somnade gott och vi andra kröp upp i sängen med dubbla täcken för att se Bachelor (ssh.. berätta inte för någon att jag ser det!) och norpa av chokladkakan som följt med oss från Coop inne i stan. Jag hade svårt att sova på kvällen. Låg och längtade efter hotellfrukost och hade svårt att smälta att samhället är så gott som “normalt” nu. Så mycket folk jag sett denna läslovsfredag har jag nog inte sett sedan 2019.

    Vår sjusovare Svante väckte oss alla vid sex när han började jollra och prata, vi alla var lika förvånade av upplevelsen. Utanför fönstret uppdagades en otroligt vacker soluppgång. Vi såg hur ett fartyg passerade svängde ut mot horisonten och försvann ut på havet. Loppan var fascinerad och jag lika så. Så glad över den vidgade vyn. Byta inlandsträsk mot havsvik för ett litet slag.

    Semester i all ära, men vardagen följer med en på något makligt vis när man har barn. Det är blöjor som ska bytas och kläder och ska kläs. Inte mig emot, alls. Vi hade kallt på rummet och jag kryp ur tre lager täcken för att ta mig till frukosten. Svart, rivigt kaffe, croissant och hårdkokt ägg. Mackor med pålägg, yoghurt med müsli och apelsinjos. Det bästa är att ta lite av mycket.

    Hjärtat blir proppfullt av syskonkärleken. Den golvar mig. Och samtidigt bultar hjärtat lite extra för mina egna systrar. Tänk att vi har varandra.

    Vi måste turas om att klämma och gosa och pussa på hans mjuka hud mellan hans klädbyten. Så vill han sörpla mjölk bland mjuka lakarn. Han bestämmer tempot i livet, jag hänger på.

    Vi tar en kort, frostig promenad tillsammans innan Fredrik och Loppan packar ihop baddräkten, simglasögonen och alfons-schampot för en dag på äventyrsbadet. Svante och jag kryper ner en sväng till i hotellsängen. Snart ska vi susa iväg en sväng till stan och spana på lite saker till huset jag haft ögonen på.

    Glad över vår lilla lilla tripp som vidgar vyerna lite.

  • Att vänta på bebisen,  Lantliv,  Livet utanför backen,  Visit Skellefteå

    Välkommen juli & hur mår jag?

    En vecka har gått sedan jag tog ett foto med kameran sist. Midsommardagen var bebisen beräknad att komma men istället blev vår lilla Loppa sjuk. Hög, hög feber som inte gick ner med febernedsättande och allt annat vi försökte oss på. Jag vill gärna dela livet med er – men vill inte bli för privat, speciellt inte när det gäller mina familjemedlemmar. Hur som helst slutade virushärvan på sjukhus och jag oroade mig blå för min dotter. Jag tror jag oroade mig så mycket här hemma (bara en av föräldrarna fick följa med på sjukhuset pga covid-restriktionerna) att kroppen glömde av att den var gravid.

    Men så blev det mitt i veckan och Loppan och Fredrik fick komma hem. Vi pustade ut, firade livet ihop. Borrade in näsan i hennes lockiga nacke och kände sådan tacksamhet. Sedan har fladderhjärtat, pulsen och känslorna stabiliserat sig något och plötsligt kände jag mig redo att kånka runt på kameran igen imorse. Så vi tar en kik, vad vi gjort på julis andra dag.

    Morgonen började såsigt. Jag är en sådan som helst vill packa iordning och kliva ut ur dörren tidigare än tidigast. Mina familjemedlemmar gillar långsamma morgnar, så jag försöker anpassa mig. Efter frukost blev det memory i lekrummet. För det är ju så, att nu när vi flyttat upp har vårt gamla sovrum blivit ett enda stort lekrum med gästsäng vi köpt på köp & sälj. Vi har också kvar våra kläder i garderoberna här nere. Det känns sunt att ha kläderna närmast duschen och tvättstugan. Istället får vi plats med skötbord till bebisen i vårt sovrum. Jag måste visa er runt, någon dag!

    Tillslut så var armpuffar, SPF, solglasögon, fruktsallad, vaniljbullar och allt annat jox man tror sig behöva för några timmar på badstrand, packat i stora strandväskan. Vi åkte till grannbyn, Järvtjärn och den mysiga lilla stranden. Vår bys strand är omåttligt populär och vi försöker oss ju på någon sorts karantän i och med den stundande förlossningen, så vi söker oss till lugna, svala platser. Här var vi ensamma enda tills vi skulle åka hem vid lunch. Så härligt. Få saker svalkar så gott som ett dopp i en inlandssjö när värmeböljan kommit för att stanna.

    Dagen fortgick. Vi åt lunch hemma och Loppan sov lunch i stallet (så svalt och skönt där inne!) medan  slumrade Fredrik och jag i gästrummet. Lunchvila är ett måste för mig nu, då vaknar jag upp med energi igen. Idag hade farmor ett önskemål om att få träffa Loppan några timmar, så vi lämnade av henne där och i samma veva blev jag ivägbjuden på dejt! Flärdfullt och välbehövligt.

    Det bar av mot byns cafe, här var det lugnt och skönt i skuggan. Först åt vi smörgås med tomatröra och kikärter med rabarberdricka. Beundrade den nyanlagda trädgården som Gråbergs plant ordnat, helt i min smak!

    Han jag dejtade <3 Igår var det sex år sedan vi köpte vår gård, och vi som haft en tidplan på sex år att bli klara med renoveringen och bo i hela huset. En deadline vi klarade med några veckor. Såklart har vi projekt kvar, men här kan vi bo nu, utan att pussla och lägga alla våra slantar, all vår tid och all vår ork på huset. Ett nytt liv tar vid. Väldigt värdigt en fir-dejt tyckte vi.

    De där projekten då? Vi tog vår hus-bok och skrev ner alla småprojekt vi kunde komma på rum för rum. Till det behövdes chokladkaka och kaffe. På listan står allt från “olja bänkskiva i tvättstugan” till “bygga TV-bänk”. Högt och lågt, mest lågt dock, små detaljer vi gärna vill få till och bli klara med. Det blev en kort lista med ute-projekt också. Vi försöker tänka realistiskt om hela alltet, ett annat lunk och tempo. Jag kan berätta mer om det för så småningom, hur vi tänker oss leva framöver.

    Vi avslutade med att skriva en liten önskelista för sommaren med. Några fik vi vill besöka bland annat, men vi var överens om att vi mest vill spendera tid med nära och kära. Så svältfödda på familjemiddagar och kompisdejter. Vi bokar inte in någonting, bara skriver ner små förslag på saker att göra, om idétorkan skulle slå till.

    På vägen hem hade jag ett önskemål om att få besöka byns loppis om den var tom, och det var den! Vi fyndande två sänglampor för en tjuga styck. Sommarens bok för en femma, en vävd duk för en tia och uppblåsbara badleksaker för en tjuga. 75 kr för hela alltet. Vi swishar en slant extra, var gång,  då alla pengar går oavkortat till ett kvinnosjukhus i Afrika. Dagens goda gärning mao?

    Sänglampan var alldeles ljuvlig. Lo har konstaterat att hon inte har någon lampa i sitt sovrum ännu, så det låg på priolistan. Hoppar det blir många sagor lästa under denna när höstmörkret smyger sig på.

    Jag svassade runt med mitt ladugårdsfynd för sjätte sommaren i rad också. Kan det vara en äkta Palmgrenare, tro? Jag älskar den hur som helst. Den står förresten på våra nyfyndade utemöbler, har mycket att visa er framöver!

    Slutligen så kände jag mig så h i m l a less på att vara gravid. Det ÄR kämpigt i 30 + och jag känner mig stundtals som en så tråkig moder som inte orkar med Loppans tempo. Det känns som jag berövar henne på sommaren med denna karantän. När allt jag önskar henne är lek med småvänner, kusiner och familj. Jag ser sunt på denna “bonusvecka” med bebisen i magen, det är inga tårar, inga bryt. Men här kommer det: jag längtar ihjäl mig! Jag känner mig SÅ snuvad på min junibebis. Den skulle ju redan vara här och berika vårat liv på backen. Jag hade tänkt att juli skulle spenderas med våra familjer och vänner, snusandes på en alldeles nyfödd liten rackare. Efter två veckor med ett otroligt lugnt lunk och mycket vila så vill jag nu bara vräka min inneboende, så ikväll har det gnotts och skurats må ni tro. Imorgon åker vi och handlar virke till ett av våra sommarprojekt, nu orkar vi inte vänta längre!

  • Lantliv,  Livet utanför backen

    Återhämtningshelgen

    Åhå, vi närmade oss slutet på veckan och jag kände mig sliten, Jag har absolut inget förstånd att gå och lägga mig om kvällarna, jag gluttar på telefonen vid midnatt och ligger sedan och funderar ett slag. Sedan har vår lilla Loppa besvärat sig med att göra morgon innan 05. Så några plus på sömnkontot har jag inte haft. Sedan en del huvudbry kring hästerier som fort skulle lösas. Jobb. Gårdsjobb. Renoveringen. Kycklingar som blivit tagna av hermelinen. Så jag tänkte att nu är det baske mig dags för återhämtning. Likt Knuts stil tänkte jag mig spendera helgen, men samtidigt är jag en sådan som gärna ägnar mig åt saker som ger mig energi och återhämtning, utan att för den del bara ligga stilla.

    Så när det äntligen blev fredag så packade jag ihop Los extrakläder, vindbyxor och stövlar i en stor påse. Vinkade hejdå till fröknarna “Hejdå, vi ses till hösten” och tog med Loppan hem för ett evighetslångt sommarlov. Serverade glass i solen, omgiven av höns och katt. Kände livet i oss. Satte sedan igång med viktigheter som att plantera ut spenat (vintersådd som inte alls blev bra, vi får se om den tar sig ute i landet!), leta maskar och rensa kvickrot från landet.

    På kvällen blev jag överraskad med babyshower. Jag känner mig helt mjuk fortfarande efter att ha spenderat fredagskvällen med fyra jättefina personer. Hade så trevligt att jag inte tog en enda bild. Bästa betyget för en kväll kan jag tycka!

    Jag försöker rensa tankarna och allt som cirkulerat senaste tiden.

    – Bonnie & Ester har blivit tagna av (mest troligt) en hermelin. Det är så förbannat trist. Känner skuldkänslor att de blivit jagade och skrämda innan de satt livet till. Var så ledsamt och overkligt att förklara för Lo. “Gräv upp Bonnie” hulkade hon efter vår begravning. Så nu lägger jag kycklingar på hyllan ett tag, så får det bli.

    – Lillebrun var spårlöst borta en eftermiddag, och en kväll. Och en hel dag. Och en afton, ytterligare kväll och när det sedan började smyga sig in på natt så satt han där. I hönshuset. Blev så glad! Hoppas så innerligt få behålla honom, vi är så förtjusta i vår lilla vän.

    – Fapri ska flytta! Mer om det framöver!

    – Vi har också gjort årets kontroll av parasiter och Fapri verkar ha fått värsta sorten. Stora blodmasken. Vi förstår inte vartifrån men nu är fokus att få det så bra som det går. Ju mer jag tänkt på detta desto snurrigare har jag blivit.

    – Jag ligger efter i trädgårdslandet. Jag känner ingen stress, jag tänker att mat blir det nog ändå. Känner lugnet och mår inte det minsta dåligt över hur tomatplantorna skriker efter att bli omplanterade.

    – Renoveringen. Evighetsgolvslipningen går mot sitt slut.

    – Födelsedagsbarn. I veckan fyller Fredrik 29 och jag vill så gärna fira honom ordentligt. Visa uppskattning efter allt han gör för vår lilla familj.

     

    På lördagen åkte Loppan och jag till stan. Hämtade paket, gick på Granngården, Jula och hade picknick i stadsparken. Köpte presenter till Fredrik. Kände mig helt klart kriminell. Men oj, så mysigt det var. När Loppan fått lunchsova så åkte vi till Fapri. Det blev en ganska lång tur med vagnen. Hon var pigg och Lo utbrast gång på gång “Åh va hälit!”. Jag håller med, livet med ponny, det är härligt. Snart ska jag berätta mer om hur hästlivet kommer se ut framöver.

    Sen blev det tillsist söndag och morsdag. Lo väckte mig 04.45. Fredrik iväg till jobbet 05.00. Men sen så blev dagen så himla fin. Jag stationerade mig bekvämt i solen och lät Loppan härja loss med kusinerna. Bada med moster/morbror. Äta plättar, jaga såpbubblor. En så fin dag. Jag bara njöt, och vilade.

    Mormor hade ordnat så fint med fiskedamm och Lo fiskade upp tjusiga solgula sommarstassen.

    Sedan blev det äntligen dags för ledigvecka för Fredrik. Eller bygglov som vi kallar det ibland. När han går från att ha fokus på jobbet till renoveringen. Heja älskling! Lo fick byta från ena sommarstassen till andra och var så glad att få åka till farmor och farfar på middag.

    Det bjöds på lammkebab, kycklingwraps, potatissallad och massor med annat gott. Solen värmde fast aftonen gick mot kväll och vi allihopa pustade ut efter en intensiv majvecka.

    Det blev tårta och jordgubbar och bus. Allt man kan önska när man är två år.

    I hagen stod tackorna och lammen och tittade nyfiket på oss. I veckan ska de få gå på grönbete och vi får nya sommargrannar. Så festligt!

    Tillslut tog helgen slut. Jag – återhämtad och jätteredo för kommande vecka. Med hjärtat varmt av nära och kära. Stoltast och gladast i världen över att få vara mamma åt vår lilla Lo.

  • Lantliv,  Livet utanför backen,  Vår lilla Lo

    Kallgrader och en stadstur

    Idag vaknade vi upp till -18 grader och strålande sol. Nåja, sol var det absolut inte när Loppan vaknade vid 06, men när dagen väl grydde, gjorde den det med besked.

    Det var så vackert att jag fick lov att slita på mig powerskorna och gå ut och känna hur kylan bet tag i mina kinder.

    Det kändes helt overkligt efter att hela hösten och december varit som en svartgrå smet vädermässigt. Som att bli inbäddad i vispgrädde. 

    Våra morgnar är hyfsat segstartade nu under ledigheten. Frukost äts länge, vi turas om att få sovmorgon och vi njuter det sista av julen. Håller på att rensa i varenda rum i Drömmen och i röjandet följer ett och annat julpynt med också. Men granen står fortfarande grön och grann i stugan. Och ljusstakarna med.

    Mitt i allt som rensas ut. Småbarnskläder som vuxit ut, leksaker som inte leks med längre och pryttlar och prylar som inte fått någon given plats. Sitter Loppan och bygger pussel. Att pusslet är för åttaåringar och att inga bitar passar ihop bekymrar henne inte. Lite roar de små.

    Efter dagar av pulkaåkning, muurikkaluncher och solskenspromenader ska vi idag påta på inne och göra ärenden inne i stan. Visst är det lite svårt att veta vad man får och bör göra och inte? Vi behövde tina upp bilen som frusit ihop, handla gips till bygget och köpa ny värmelampa till hönsen då den vi har passande gick sönder samma dag som kallgraderna anlände. Nödvändig stadstur ändå, tycker jag. På vägen stannade vi av hos mormor och morfar och lämnade av Loppan för övernattning också. Så vansinnigt konstigt när vi hänger ihop mest hela tiden.

  • Allmänt,  Livet utanför backen

    En midsommar att minnas

    Vi befinner oss mitt i midsommarhelgen och juni har aldrig varit vackrare. Igår firade vi midsommarafton i grannbyn Ljusvattnet, vi tar en titt på hur det såg ut; När vi packat in all vår packning (såg ut som ett medelstort flyttlass som kom körande) och hälsat på midsommarfirarna så skulle stången kläs och resas. Lo arbetsledde, som man bör

    Astrid och Christian bor sådär tappa-andan-fint. På en backe som vetter ut mot byns sjö. Lugnt och skönt. Med ett magiskt odlingsland. Lo hade kul med kompisen A. De kommer följa varandra genom livet de där två, för så småningom börjar de pytte-förskola tillsammans. I skuggan låg deras tredje lille kompis, en månad gamla S och slumrade. Det är så fantastiskt, när ens vänner får smått. Få se dem sno nappar av varandra, riva loss gräs och ge till varandra och sitta och plirigt beskåda sin lilla kompis. Sötnosar!

    Årets midsommar bjöd på drömväder. Astrids växthus prunkade. Sist jag var här plumsade jag i snö med Lo på höften in i växthuset och fikade paj så det stod mig ur öronen. Det var i mars, och nu, nu spirar det överallt.

    Så tacksam för de där två. Astrid och Nicky. Som jag träffat på jobbet av alla ställen. Vad som än händer, så kommer jag alltid tacka jobbet för de där två. Nicky som jag såg en dag i lunchrummet och tänkte “Hon ser så snäll ut, henne måste jag försöka bli vän med” och Astrid som började på min avdelning, och sitter i båset bredvid mitt. Jag som är halvdålig på att vårda relationer och alltid är så upptagen med djur och bygge och projekt och det ena och det andra, och glömmer bort att hälsa på och höra av mig. Får ha så fina tjejer runt mig. Vilken tur jag har. Nä slut på kärleksförklaringar – kolla utsikten, hörrni!

    Vi tog oss en promenad innan middagen. Kikade på fjällkor. Åååh:ade och aaaah:ade. Lo sa “dä, buuu, dä buu” medan hon ivrigt pekade på de vackra djuren. De ser så kloka ut de där fjällkorna. Nu är jag väldigt nöjd med djurantalet på gården ett tag framöver. Men får man drömma (det får man ju) så skulle man ju absolut ha ett litet gäng fjällkor. Det är dessutom Fredriks favoritdjur, efter Knut förstås!

    Alla var imponerade, stora som små, av de vackra djuren. Och den fina hagen av hässjevirke. En sådan skulle man haft.

    På vägen tillbaka svängde vi förbi Astrids systers kaninungar. Jag smäller av. När jag var liten hade jag en dvärgvädur som jag tävlade i kaninhoppning och ställde ut, avlade fram kaninungar och hade så roligt med mina vänner och deras kaniner. Jag längtar så tills Lo möjligen vill ha en kanin i framtiden. Ska skjutsa henne på varenda kaninhopptävling hon bara kan tänka sig! Just denna lilla grå hade gärna fått bo hos oss på backen, vid närmare eftertanke så kan det där med antalet djur på gården diskuteras, trots allt!

    Väl tillbaka på gården blev det femkamp! Kasta stövel och spotta långfil! Jag var absolut sämst, men hade kanske roligast? Eller så hade Lo roligast som rensade kopparna med långfil efteråt. Jag tänker mig att en revansch blir bra i sommar!

    Sedan åt vi gott. Beundrade den sovande bebisen som bara var prick hur nöjd som helst, hela långa kvällen. Själv fick vi åka hem lite i förtid då Loppan tyckte festligheterna var lite för spännande och inte ville sova i vagnen. Men vad gör väl det, vilken kanondag vi fick!

    Hemma på backen rådde lugnet. Klockan närmade sig elva men gården fullkomligt badade i ljus ändå. Nu vänder det, och blir mörkare igen. Det skrämmer mig lite hur fort det går. Låt mig alltid så här och lukta på syrenen med Lo och en kurrande Knut i famnen. Vill aldrig att denna tid i livet ska ta slut. Vill bara ha mer och mer av detta; roligheter med vänner, småkompisar som tultar runt och slumrar i skuggan, fjällkor, kaninungar och ett lugn över gården som inte infunnit sig på flera år. Snälla juni, sakta ner lite nu.