Julafton och juldagen
Min svägerska sa mitt i julmiddagen “Tänk att det är husets första julafton på jättelänge!”, svärfar fyllde i att han tror att sista bofasta personen i vårt hus dog 1962 eller något i den stilen. Men i år spirade äntligen julstämningen igen. Det eldades i kakelugnen, spiskransen pyntades med granris och huset fylldes med arton julfirande personer. Det var något alldeles särskilt för mig att få fira jul i vårt hus.
Dagen började med djurpyssel och övergick i att hämta in bord och stolar till alla gäster. Barnen tvagades och hoppade in i julkläderna. Ärvda kläder från kusinerna. Med ett par nya strumpor från mormor. Min syster och jag byter kläder med varandra mellan barnen vilket känns så himla redigt och fint. Svante var så mallig över att få ha storkusin Freds skjorta.
Jag dukade. Duken har jag köpt av min svägerska för en spottstyver, besticken har jag fått av mina föräldrar (älskar dem!) och glasen är en salig blandning mellan loppis och gåva från svärmor. Ska spana efter en julservis på loppis under 2025!
Svante var sådär pirrig som bara barn är inför julafton. Frågade om när kusinerna skulle komma och när paketen skulle öppnas minst tretton gånger. Stod i dörröppningen och spejade in medan jag virvlade runt mellan kokande av ägg och pyntande av hus. Så otroligt mysigt.
Jag trivs så bra hemma och jag tycker vi fick det så mysigt!
Har tänkt varje år att jag vill pynta spiskransen med granris och ingrid marie-äpplen. Varför har jag inte gjort det tidigare?
I år har julen känts annorlunda. För det första har den inte känts stressig alls. December har bara varit fylld av mysiga, stämningsfulla påhitt och vi har fått vara friska. Tidigare år har vi ofta varit sjuka den här tiden på året vilket förstås dragit ner stämningen lite. Barnen är större och uppskattar ens ansträngningar, de vaknar varje morgon med pirr över chokladkalendern, julkalendern, nissebuset och allt annat som hör december till. Det har varit svårt att inte dras med julpeppen när barnen varit så engagerade. Och julafton var precis sådär sirapsseg och låååång som man minns den som barn, skulle de aldrig komma?
Ett tu tre så var huset fullt av kusiner med respektive, fastrar med respektive, farbror, farmor, farfar och familjens nya tillskott, barnens kusinbarn Elsa. Nästan allihopa bor numera i byn också, tre av hushållen på rad här på västra sidan, som en egen liten bullerby. Vansinnigt mysigt.
Vi hade knytkalas och julbordet dignade av god mat. Därefter kom tomten på besök och berget med julklappar fördelades på barn som varit snälla under året. Vi vuxna spelar julklappsleken istället, och fortsatte sedan med spel tills barnen stöp isäng.
Det var en så fantastiskt fin jul. Är så glad i min extrafamilj, och jag är helt säker på att husets själ log över den första Julen på en herrans massa år.
Dagen efter sov Svante och jag till klockan nio. Jag var så trött och mosig. Frukost åt vi inte förrän halv elva och sedan gick jag ut för att pyssla om djuren ordentligt. Lagom till dopp i grytan-lunchen landade vi i mitt hemställe – Åbyn. Vi doppade och hann prata ikapp innan min svåger föreslog en stund utomhus. Briljant idé med tanke på hur vackert det var ute.
Jag är uppfödd intill en liten, liten sjö, “Tjärn”, som vi kallar den. Äventyret skulle ta oss den knappa kilometern runt. Alla sätt var tillåtna, Svante löpte som bara den medan Loppan och Fred tog Bobben.
Lisen, yngst i kusinskaran, tog pulkan vi alla systrar och våra barn åkt i genom åren.
Jag slås över hur fint det är, tänk vad hemblind man var som yngre, ändå.
Jag fastnade på ett enda kort på hela julen. Jag sa till Fredrik “Det är tur jag har bloggen, annars skulle jag vara bortglömd i ett knyck, ingen skulle veta att jag någonsin funnits”. Men på bloggen där postar jag vad jag vill och självklart ska julfirande bloggerska också förevigas. Jag är ju så rädd att glömma bort hur livet kändes och var när jag blir gammal, bilderna från livet betyder så mycket för mig.
Mormor delade ut tomtebloss till alla barnbarn när vi var tillbaka, vilken succé!
Och morfar gjorde upp en eld.
Mormor hade sytt matchande julkjolar och flugor åt alla kusinerna. Årliga fotot framför granen togs och barnen lekte och lekte och lekte. I år förstod jag också vilken roll pappa och framför allt mamma haft för alla ens jular bakåt i tiden. Som hon lagat mat, bakat, kokat julkarameller, sytt, donat, pysslat, pyntat, ordnat, fixat och förberett. Alltid har det funnits en struken luciaskjorta, fräscha ljus i tärnljuset, en prydlig julutstyrsel och en otrolig julstämning kopplad till traditioner. Traditioner som att klä julgranen tillsammans, höra hur pappa svär över den förbannade julbelysningen och diskussionen om vilken dag granen ska in. Det har varit julstrumpor med pyssel och ett julbord som saknar motstycke. Att jag fått en sådan uppväxt, och nu får ge den till mina barn. När jag saknar inspiration ska jag anamma min inre Monica Lundberg och se till att få rätsida på julstämningen. Jag vet att hon, och pappa, varit trötta och aldrig gjort allt detta utan att göra avkall på annat. Men det är nog den finaste gåvan ens barn kan få, trygga traditioner tillammans med nära och kära. Känner mig tacksam, inspirerad och uppfylld.
Årets tomte? Tyvärr hade han blivit sjuk efter julafton. En hälsning via telefonen och sedan fick alla barnen hälsa till att dela ut paket. Vi satt uppe sent och spelade spel innan vi alla strösslades ut i husets alla sovrum (förutom storasyster Carro som åkte hem). Jag håller med min svåger, det är vemodigt när det är slut, men årets jul går nog till historien som livets bästa. Så fylld av värme, julpirriga barn och trygghet. Fint, så fint!